För en tid sedan blev jag sittande längre än vanligt framför teven. Som så många gånger förr hade jag efter nyheterna klickat över till mezzo, den franska musikkanalen, och hamnat i en symfonikonsert, den här gången från Lucerne-festivalen 2011. Royal Concertgebouw Orchestra framförde Dmitri Sjostakovitjs väldiga åttonde symfoni under Andris Nelsons mycket inspirerade ledning.
Jag blev helt hänförd av denna ibland eruptiva, men mestadels stillsamt sörjande musik. Det var lite oväntat måste jag erkänna. Inte så att jag är alldeles obekant med Sjostakovitjs musik; framför allt den av Mahlers tonspråk präglade femte symfonin och några av de sista har jag nu och då återkommit till. Men av någon anledning har just denna åttonde inte förmått öppna mina öron förrän nu.
Av de tre giganterna i 1900-talets ryska musik - Stravinskij, Prokofiev och Sjostakovitj - har jag under senare år mest lyssnat till Prokofiev och hållit honom och Stravinskij för de främsta. Dock ändå dunkelt medveten om det diskutabla i den värderingen. Jag har ännu mycket ohört av Sjostakovitj och i själva verket lämnade han nog minst lika många omistliga verk efter sig som de båda andra, därtill i lika många genrer.
I varje fall beträffande symfonier och stråkkvartetter hävdar sig Sjostakovitj utan tvekan väl. Det är förresten lite underligt att jag som alltid älskat Mahlers musik inte fäst mig mer vid Sjostakovitj, som ju beundrade Mahler och kände sig mer befryndad med hans musikaliska poetik än med de ryska kollegernas.
Symfonin är i fem satser och strax över timmen lång. Första satsen med dess ödesmättade huvudtema övergår snart i något som mest liknar sorgsna vandringar i ett ödsligt landskap, med ett avbrott i mitten för trummande marschmusik som stegras till stridslarm. Det är naturligtvis detta som föranlett epitetet krigssymfonier för denna och den föregående symfonin ("Leningradsymfonin"). Sjostakovitj var själv enligt vissa uppgifter inte speciellt förtjust i den beteckningen. Det var inte bara kriget som stämde honom till ödesmättat allvar, blandat med tungsinne, ironi och sarkastisk vrede. Det fanns så mycket annat plågsamt i den sovjetiska verkligheten också.
Tredje satsen (enligt dirigenten Kurt Sanderling ett uttryck för sovjetmaktens krossande av individen) bjuder på en motoriskt hamrande toccata i snabbt och medryckande tempo och med en oerhörd energiutveckling. Ja, kanske kan trumpetsmattret i mittdelen höras som maktens hånfullt triumferande skratt? I den direkta övergången till den fjärde och näst sista satsen kulminerar all denna energi i ett våldsamt utbrott, för att omedelbart därefter sjunka ner i ett largo, en stilla svävande musik, sorgsen, dämpad och liksom florbehängd. Ingen torde undgå att beröras av i synnerhet båda dessa satser, oavsett vad man tycker sig höra i dem.
Den sista satsen påminner rätt mycket om den första. Halvvägs in tornar även här musiken upp sig till några massivt orkestrala ackord. Men symfonin slutar kammarmusikaliskt och i ett nätt och jämnt hörbart borttonande, om inte uppgivet så i varje fall så långt man kan tänka sig från den optimistiska heroism som de stalinistiska myndigheterna påbjöd. Och Sjostakovitj fick förstås problem med denna symfoni liksom tidigare med den fjärde och mycket annat som betraktades som alltför "formalistiskt".
Myndigheterna försökte till en början döpa åttan till "Stalingrad", men det visade sig vara omöjligt med en musik så tragisk och så renons på segerjubel. Klämd mellan sin konstnärliga integritet och anpassningen till ett realkommunistiskt helvete försökte Sjostakovitj överleva både som människa och konstnär. Så gott det nu gick.
Mellan de politiskt korrekta leveranserna kom symfonier som den åttonde och annat lika storartat.
*
Jag har lyssnat till flera olika inspelningar av den åttonde symfonin och vill rekommendera i första hand de följande:
Dels en gammal inspelning med den ryske dirigenten Jevgenij Mravinskij med Leningrads Filharmoniska orkester (här). Trots att ljudet inte är det bästa i denna live-inspelning med hostningar i publiken är den värd att lyssna till.
På Youtube finns samme Mravinskij med samma orkester fast utan publik, och då slipper man dessutom Spotifys störande dåliga klipp mellan satserna. Mravinsky må vara en av de minst tändande dirigenter man som åhörare kan se, men skapa musik ur en stor orkester kunde han. (För den som vill gå direkt på de tre sista satserna börjar den tredje satsen 31:20 in i filmen).
Dels återigen Concertgebouw-orkestern med den alltid lika imponerande Bernhard Haitink som dirigent (här).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar