Sommarprojektet: Pär Lagerkvist (1)

Jag har länge tänkt återvända till Pär Lagerkvist (1891-1974) för omläsning av några av hans viktigaste verk. Han räknades en gång i världen som en av de största svenska författarna och var betydelsefull även för mig, då på 60-talet, när jag som tonåring läste praktiskt taget allt av honom, även en del dramatik och essäer. 

Akademiledamot (1940), Nobelpristagare (1951) och i hög ålder fortfarande produktiv tillhörde han dem som sålde sin senaste roman i stora upplagor. Han var hyllad och respekterad av såväl parnassen som en brett bildad allmänhet. Sista romanen - "Mariamne" - köpte jag och läste när den kom 1967, vilket onekligen börjar bli bra länge sen.

Lagerkvists brottades med de eviga frågorna om livet och döden, ondskan och godheten, kärleken och lidandet i en värld där den förtröstansfulla fromheten i det småländska barndomshemmet inte utan vidare kunde gå i arv. Undra på att mitt tonåriga jag fann Lagerkvist intressant och läsvärd; trots den stora åldersskillnaden delade vi erfarenheter av en uppväxt med bibelläsning i en trosgemenskap som tidigt ställde existentiella frågor på sin spets.

Jag tog fram de gamla pocketböckerna i Delfin-serien, dem man fick för det facila fasta priset 3:50, tryckt på omslaget. I Lagerkvists fall, liksom i många andra, stod grafikern och målaren Svenolof Ehrén för de konstnärliga omslagen. Det långt ifrån träfria papperet har gulnat ordentligt i kanterna, men böckerna är ändå efter alla år i hyllan fullt brukbara.

"Onda sagor" (1924), "Gäst hos verkligheten" (1925), "Själarnas maskerad" (1930), "Bödeln" (1933) och "Dvärgen"(1944) - samtliga utom den sistnämnda kan hänföras till kortprosa/noveller eller kortromaner. Jag återkommer till efterkrigsromanerna, där framför allt "Barrabas" (1950) är hans mest framgångsrika.

Läser man Pär Lagerkvist idag? Tidningarnas dödsannonser vittnar om att han i varje fall överlevt som poet; rader från några av hans mest kända dikter är vanligt förekommande i det sammanhanget. "En gång ska du vara en av dem som levat för länge sen..." Hur det förhåller sig med romanerna är väl mer oklart, men jag ser på nätet att flera finns i nyutgåvor. 

Av de onda sagorna är det bara två jag omedelbart känner igen: "Far och jag" och "Hissen som gick ned i helvete". Den förstnämnda beskriver Anders, en liten känslig grabb på utflykt med sin far, stationskarlen vid järnvägen med rätt att röra sig fritt längs banlinjen. Har man en gång läst Lagerkvist är det nog denna utflykt man i första hand kommer ihåg, mest troligt  den version som finns i "Gäst hos verkligheten". 

Som ond saga är den mörk och äventyrlig och slutar i en skrämmande skildring av hur de båda överraskas av ett okänt, plötsligt framrusande tåg, som med nedsläckta vagnar och eldgnistrande lokomotiv passerar och försvinner i ett mörker som pojken fruktar som sitt eget, fyllt med aningar om den ångestskapande verklighet han går till mötes och som är en annan än faderns trygga och vissa.

I "Gäst hos verkligheten" är den där promenaden med fadern på banvallens sliprar i stället en åktur på trehjulig tralla. Färden går genom skog och mark i nordisk sommar, en lycklig färd med morföräldrarnas lantgård som mål. Småjordbrukarnas verklighet skildras realistiskt med samma sinnrikhet som familjelivet i det lilla stationssamhället med dess folkliv kring stationen och järnvägsrestaurangen och med sonen Anders som huvudperson. 

Det är en utvecklingsroman som i tre avsnitt berättar om Anders som liten, som tolvåring och som yngling på väg ut i livet på egen hand. Det genomgående temat är kamp med att bemästra dödsskräcken, bön om individuation till eget liv, med allt vad det innebär av utbrytningsförsök från hemmets allvarstyngda religiositet.

Det som nu berörde mig mest var mellandelen, där dödsmedvetandet förstärks av  mormoderns död och därefter också genom den "bröstsjukdom" som drabbar Anders själv. Han tar sin tillflykt till en sten han hittat i skogen, en flat sten som med bara några tum höjer sig över den mossiga marken och som han gör till sin egen. Här kämpar Anders med brinnande böner till Gud, vädjanden om liv för nära och kära, bön som stegras till extas.

Han uppsöker stenen än en gång när han som yngling upplever hur "all grund glider undan för en" och samtidigt upptäcker att det går ändå. Utan gudstro, utan att falla på knä, begär han endast att få leva, en bön i det tysta som ett slags "hymn till livet". 

Inte ens den unga kvinnan i Frälsningsarmén som till en början attraherar honom förmår rädda honom tillbaka till tron. Efter väckelsemötet väntar han på henne och de promenerar tillsammans. Han märker då att han inte kan förlika sig med den visshet, renhet och godhet som hon utstrålar, något av samma kärleksfullhet som finns i hemmet. Det gör honom beklämd och väcker lusten att häda och riva ned det hon representerar; han kan helt enkelt inte dela den känsla av ödeläggelse och tomhet han bär på. De skils åt och han känner sig befriad.

Bokens sista mening lyder: "Så slutade den första ungdomen bara i upplösning, oredlighet, förvirring."

 

Det är intressant att Lagerkvist redan för hundra år sedan så tydligt beskriver en modern variant av andlighet genom sin protagonists flykt med trosproblemen till en sten i skogen. Jag tänker på den diskussion som förts i anslutning till vissa religionsvetenskapliga undersökningar av naturdyrkan hos sekulära nordbor, med inte minst skogen som något att hålla heligt, ett alternativ till traditionell religionsutövning.* 

Lagerkvists berättelse om en barndom och uppväxt i Småland kring förra sekelskiftet tror jag, trots prägeln av gammaldags fromhet, är relevant även för moderna och mycket yngre läsare än jag.  Det är när allt kommer omkring ganska likartade, tidlösa frågor av den art vi kallar existentiella som det handlar om. Och frigörelsen från givna band och konventionella mönster är förvisso inte en angelägenhet bara för dem med uppväxtmiljöer som Anders och min egen.

________________________________

* David Thurfjell: "Granskogsfolk", som jag själv inte läst, förmodar jag har en del att säga om denna form av privatreligiositet. 

Dasein

Jag minns en EP-skiva från mitt 50-tal, en barnskiva var det väl, för den vände sig nog i första hand till barnen. Lille Jan, 4 år sjöng och pratade med sin morbror Göran, kyrkosångaren med malmklangsrösten som kom från Ånäset i Västerbotten och som fick äran att efterträda Einar Ekberg i Filadelfiakyrkan i Stockholm när denne drog till USA. 

Vi, mina syskon och jag, kunde snart den där skivan utantill, inte bara sångerna utan även dialogerna med morbrorn och mostern, bland annat om besöket på Skansen då Jan tänkte på hästen därhemma och tvangs konstatera att han sett "elefanter större än Freja våran". 

Vi som var lite äldre hade roligt åt hans ännu lite barnsliga artikulation med tydlig dialektal anstrykning. Men han sjöng anmärkningsvärt bra, Lille Jan, och en av sångerna han särskilt kraftfullt klämde i med, var den enkla "Vara där" - en refräng som gav prov på de i andliga sånger så vanligt förekommande uttrycken för himmelslängtan: 

"Vara där, vara där. O, tänk att en gång vara där! Vara där, vaaaara där. O tänk att en gång vara där!"

Bortser man ett ögonblick från det egendomliga i att en fyraåring för full hals sjunger ut sin längtan bort från jordelivet, går det ju (ja, det slår mig nu ett helt liv efteråt) att tolka in lite vad man vill i dessa enkla rader.  - Vara där. I himlen. På Skansen. I sången med morbror Göran.

Heideggers Dasein torde vara motsatsen till allt slags bortomvarande. Nyligen läste jag på nytt i en av Lars Gustafssons diktsamlingar en filosoferande dikt om vad som kan tänkas existera och inte, där han försöker ringa in begreppet Dasein genom att än en gång påminna om tennisspelet: 

"Vad är nu detta att finnas till?

Tennisbollar kommer tillbaka

men inte gårdagens tennisboll

utan bara den här.

Ty det finns bara en tennisboll

just denna,

och det har aldrig funnits någon annan.

__

Det var svårt att glömma Heideggers bild

i den svarta rektorsuniformen i Freiburg,

men vad han hade att säga om Varat,

eller om det som snarare hette, Dasein

just här och nu och aldrig någon annanstans

var onekligen lite mera likt Livet

än detta pyttelilla omvända E.

Dasein kan aldrig bli ett omvänt E¹.

Det är härvaro, närvaro, smärta och tvång.

Detta hemliga som håller tingen upprätt."

Vad lille Jan med en sådan inlevelse sjöng om är inte så lätt att veta. För honom själv i sången där och då, i lycklig härvaro med morbror Göran Stenlund och moster Ruth vid pianot, kanske i en upprymdhetens "himmel redan här", så som det sägs i en annan sång som sjöngs av dessa ypperliga sångsolister som frikyrkligheten en gång hade - kanske fanns där ändå något som liknade det som den sammansatte, dubiöse existensfilosofen åsyftade med sitt Dasein. 

Detta trots att Jan och vi andra lärdes att sjunga "Vara där" med sikte på något framförvarande, inte "Vara här" i just den stunden då tennisbollen ska returneras eller tonen träffas av just mig.

______________

1) ∃ ("omvänt E" = existenskvantifikator) är en matematisk symbol inom predikatlogiken. Be mig inte förklara närmare, men läs gärna dikten "Visst är stålmannen Clark Kent" i sin helhet i diktsamlingen "En tid i Xanadu", Natur och Kultur 2002, där Gustafsson ställer predikatlogiken i kontrast till Dasein-tänkandet.

Om jag inte är felunderrättad växte lille Jan Holmgren upp och blev kyrkosångare också han.

Göran Stenlund (1920-1988) hör tillsammans med Einar Ekberg och Einar Waermö till 1900-talets allra främsta svenska kyrkosångare. Särskilt inom Pingströrelsen var sångsolister väl sedda och det gynnade tidigt en framväxt av många goda förmågor på det området. Numera förefaller man ha övergivit den goda traditionen till förmån för ett allsångselände som går under beteckningen "lovsång".

För den som inte känner till Göran Stenlund rekommenderar jag en inspelning där han sjunger tillsammans med sopranen Anne-Monica Larsson (https://youtu.be/WD6UiSxEuPI). Ett exempel på andlig sång som skönsång i bästa bel canto-stil. Och solo här. https://youtu.be/A0M0JrU7jQE 

Himlen (1). Drömmen om himlen

Varför hör man inte talas om himlen längre? Drömmen om himlen verkar inte längre vara den stora, levande drömmen bland nutidens kristna. Kanske är det så som det sagts, att jordelivets nöd måste vara av en viss omfattning och jordisk lycka förefalla utom räckhåll för att det himmelska paradiset på allvar ska framstå som längtans mål, ett trösterikt löfte. Få, kanske alltför få, i våra välfärdssamhällen verkar drömma sig längre bort än till något sydligt chartermål. Och så länge hälsan står oss bi  inbillar vi oss odödliga?

I min barndoms väckelsemöten sjöngs och predikades det ännu om den hinsides tillvaron som en kommande realitet, ett sakförhållande som manade till beredskap. Det gällde att redan här i livet välja den rätta vägen, den som till himla bär, för att citera Himlaspelet. Den andra, syndens väg, ledde ju till evig förtappelse, ja, barkade rent ut sagt åt helvete. Eskatologin var glasklar, den formulerade en storartad vinst mot bakgrund av ett fruktansvärt hot.

Av alla de populära andliga sångerna hade en mycket stor andel himlen som ämne. "Jag är främling, jag är en pilgrim", "Jag har hört om en stad", "Drömmen om himlen", "Himmelen är underbar", "Ovan där", "Han har öppnat pärleporten". Listan kan göras mycket lång.

Sången om himmelriket, det eviga paradiset, Guds boning som en boning för alla som längtansfullt hoppas och tror, har ljudit genom hela den kristna historien, och inte bara den kristna. Denna obeskrivliga plats - ty en plats var det, fastän paradoxalt nog i evigheten bortom tid och rum, inte närmare lokaliserad än med det vaga "bortom bergen", "bortom jordiska dimhöljda länder" eller "däruppe i det höga" - beskrevs ibland också som en stad, den heliga staden, det nya Jerusalem.

Staden ovan molnen, bortom Vintergatan, bortom allt. Likväl en destination och en ort, måste så vara, om inte annat för fattbarhetens skull.

Staden måste på något sätt åskådliggöras, och det kunde bara ske med hänvisning till en apokalyptisk vision av hur ondskans makter besegras och därmed allt kan andas fred, och hur allt vad glans och prakt det mänskliga sinnet kan föreställa sig då slutligen kan ses förverkligat. Denna bild av det nya Jerusalem som så hänfört besjöngs av min barndoms kyrkosångare byggde i allt väsentligt på Johannes uppenbarelse, nedtecknad i Uppenbarelseboken, Nya Testamentets sista bok.

Jag läser på nytt Uppenbarelsebokens tjugoförsta kapitel och ser hur de sångtexter som fortfarande ekar i mitt huvud återgår på vad som står där, klart och tydligt. Och jag hör Einar Ekbergs  (1905-1961) ljuvliga baryton, min föräldragenerations andliga sångarfurste, han som sjöng mer dramatiskt, mer innerligt och övertygande än alla andra om murar av jaspis, hav av kristall, gator av renaste guld (guld som genomskinligt glas, enligt bibeltexten!) och givetvis om pärleporten (i själva verket tolv till antalet). Lägg därtill bruset av änglasång, ett ljus som gör solen umbärlig och evig frånvaro av död, sorg och pina, och vi får bilden av - ja, själva himmelriket.

För vem ter sig en sådan tillvaro lockande? Möjligen för den som levt i sorg och elände och som samtidigt tror att man i denna himmelska tillvaro fortfarande har sitt jordiska medvetande och minne i behåll, eller med andra ord den som tror sig få uppleva en sådan tillvaro mot bakgrund av en annan. Möjligen tilltalande för den som bevarat disharmonierna som en oundgänglig klangbotten för all denna fullkomlighet och avsaknad av brist.

Därmed tycks frågan om himlen bortom jordelivet till sist ändå bli en fråga om jorden i himlen eller omvänt himlen på jorden. I stället för en eskatologisk vision av den himmelska staden som faktum kanske en kvietistisk syn på vad det inre livets transcendens kan erbjuda av himmel redan här, på jorden. Men hur långt, och för hur många, hjälper en sådan mystik, ett sådant världsfrånvänt uppgående i alltet, om till sist det yttre paradiset måste offras, går förlorat?

Nej, utopierna tilltalar oss inte längre på samma sätt som förr, framstår inte som stort mer än riskfyllda hägringar, mer skrämmande än lockande. Evigt liv? Inte ens det, men gärna en villkorad förlängning. Paradistillvaro? Ja, tack, men främst som befrielse från smärta, misslyckanden och otur. Ungefär så.

Jag har tidigare skrivit om Einar Ekbergs sångkonst, bland annat om hans version av "Drömmen om himlen", för övrigt den enda version jag känner till. Han sjöng den sången på ett sätt som nog gjorde den omöjlig för andra att sjunga. Jag skrev om rösten, sensibiliteten och fraseringskonsten och citerar här mig själv:

"Jag tycker mig hos Einar Ekberg höra en grundläggande melankoli, en svärtad fond mot vilken genombrottet av det mer programenliga ljuset och glädjen får sin styrka. Kort sagt ett spel med hela det emotionella registret i all dess sammansatthet - - - någonting omisskännligt i själva röstklangen, ett stråk av vemod som i förening med skönheten och det suveräna föredraget trollbinder lyssnaren. - - - En annan del gäller den utsökta fraseringen - ett signum för alla riktigt stora sångare. Den moderna populärmusiken har av någon obegriplig anledning nästan helt gjort sig av med ett av musikens allra kraftfullaste element, nämligen dynamik kopplad till frasering. Därmed tappar man också i känslomässig nyanseringsförmåga, glömmer vad det innebär att kunna stiga från viskning till rop eller tvärtom. Hur ska man kunna övertyga om det tillstånd som motsvarar himmelsk härlighet utan tillgång till ett crescendo? När Einar Ekberg vaknar upp ur drömmen om himlen dämpar han rösten i resignerat vemod ("det var en dröm, jag vet ändå...") för att sedan ta sats i en tonföljds- och volymstegring som säger att drömmen trots allt en dag ska förverkligas. Det är sublimt! Det är rent fysiskt drabbande! Men utan inslaget av stilla vemod vore denna kulmination givetvis inte hälften så omskakande."

Det må vara hur som helst med det himmelska, men ett vet jag, att jag är denne sångare evigt tacksam för invigningen i sångens och musikens underbara värld.

Einar Ekberg finns numera rikt representerad på Spotify, och här har jag valt ut några av hans bästa sånger med himlen som tema:

Drömmen om himlen
Jag är en främling, jag är en pilgrim
Jag har hört om en stad
The Holy City
Ensam i kvällen
Himmelen är underbar

Den sistnämnda sången inspelades före vinyltiden på en 78-varvsskiva som vi, mina syskon och jag, spelade på vevgrammofon som barn. Vi kallade den för "långa-a-skivan" för att Ekberg här i ordet underbar höll ut den sista stavelsen i ett bravurslut som tycktes vara i oändlighet.

______________________________________

Bilden överst visar en gobeläng i den omfattande serien av gobelänger i Château d´Angers som avbildar apokalypsen. Denna föreställer det nya Jerusalem och vävdes, liksom de övriga, 1373 av Nicholas Bataille efter en målning av Hennequin de Bruges.

Fotot (av Lyckselefotografen Nina Lundberg) visar Einar Ekberg i den jättelika tältkyrkan i Husbondliden utanför Lycksele, sommaren 1959. Det var under det som skulle bli hans sista sommarturné innan cancern tog honom. Jag var själv där, en grabb på tolv år, helt hänförd av denne storartade artist/evangelist vars like aldrig sedan uppträtt i dessa sammanhang.

Poesin, vansinnets högmod och den falska trösten

Min läsfåtölj står vid bokhyllorna för poesi. Jag plockar ibland ner något därifrån på måfå efter att ha bläddrat igenom morgontidningens varia. Senast ett urval av Osip Mandelstams dikter - "Rosen fryser i snön" - som gavs ut på W&W 1976 (i översättning av Hans Björkegren). Jag ser av min notering på försättsbladet att jag fick den samma år som födelsedagspresent. Den dikt jag får upp lyder:

Nej, inte en måne... Jag ser

en ljus urtavla skina

Kan jag verkligen hjälpa 

att stjärnorna är som mjölk?

Jag avskyr Bátiusjkovs högmod

Man frågade: "Vad är klockan?"

Han svarade: "Evig tid."

Till denna dikt finns följande not: "Batiusjkov, Konstantin (1787-1855). Poet och översättare av klassisk lyrik, med stort inflytande på många betydande diktare alltifrån Pusjkin och Lermontov till Mandelstam. Bátiusjkov drabbades av en svår ärftlig sinnessjukdom; repliken är autentisk."

Ett minne dyker upp. Jag jobbade på den tiden, ja, det kan mycket väl ha varit 1976, på Ulleråker, det stora och numera nedlagda mentalsjukhuset i utkanten av Uppsala. Där fanns då en liten kioskliknande affär där såväl personal som frigående patienter kunde inhandla smått och gott. En dag stod i kön framför mig en man som när det blev hans tur steg fram, släppte en näve mynt som klingande rullade ut på disken och med en myndig, närmast befallande röst meddelade: "Jag ska ha för tie spänn godis och evighet för resten".

Och jag beslöt att lägga denna komiska replik på minnet.

Jag kände ingen avsmak för högmodet, om det nu var fråga om det, snarare uppskattning för detta eminenta sätt att ta ned alla metafysiska, för att inte säga fysiska, hopp till en krass jordisk nivå. Till saken hör att det var omöjligt att avgöra om mannen var ironisk eller menade allvar.

Däremot känner jag ibland något som närmar sig avsky vid läsningen av dödsannonser nuförtiden. Det är inte i första hand det här med valet av symboler, att korsen börjar försvinna bland alla bilar, husdjur och golfklubbor, andra och underligare föremål att förtiga. Det får väl helt enkelt ses som en adekvat spegling av sekulariseringen. Nej, jag tänker på en del verser som ju också alltid hört till dödsannonsens utformning.

Det finns versval som jag associerar med en modern sorts andlighet som jag har svårt att stå ut med därför att den så öppet deklarerar förnekelse och falsk tröst. Jag ska citera några brottstycken ur det värsta exempel jag vet och som har en engelsk domkyrkopräst vid namn Henry Scott Holland (1847-1918) som upphovsman:

Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är jag och du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Nämn mig vid mitt vanliga kända namn,
tala till mig på samma sätt som du alltid brukade göra.
Ändra inte ditt tonfall. Håll sorgen borta från din röst.
- - -
Livet betyder detsamma, ingenting har skett som förändrar det.
- - - 
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
- - - 
Jag väntar på dig alldeles i närheten.
Allt är bra.

Oavsett vad som nu kan ha varit avsikten med dessa diktrader från Hollands sida, att den möjligen i en predikan tillkom som en illustration bland flera till hur man kan reagera på döden, så är det tydligen endast denna del som överlevt och vunnit anklang ända in i vår tid och dess nyandlighet. Att den speglar ett kristet synsätt på döden torde för övrigt vara högst diskutabelt. Min egen negativa reaktion på dikten handlar således inte om uppståndelsetro eller inte, utan om sättet att blankt förneka sorg och förlust och den förändring som det konkreta och oöverbryggliga avståndet till dem vi mister i livet medför.

Och jag undrar hur i all världen en dikt som påstår det som den här dikten inledningsvis gör ens kortvarigt kan fungera som andligt antidepressivum.

-----------
Fotot visar den ryske poeten Osip Mandelstam, född 1891 och död 1938 i ett ryskt fångläger.

Paradiset förlorat, änglarnas återkomst. Cees Nooteboom (1)

Det sägs att den moderna människan mer än någonsin är en rotlös, vilsen sökare, att hennes inre präglas av tomhet och osäkerhet, att hon saknar stabil värdeförankring och är hänvisad till en individualistisk jakt på en mening som inte finns utan måste skapas av henne själv. Och det sägs att hon därmed hamnar i subjektivism, relativism och värdenihilism.

Som andlig desperado finner hon då kanske den enda vägen, den som inte sällan leder till krampaktig fundamentalism, i värsta fall ren fanatism, religiöst och/eller politiskt. Nåväl, så illa går det naturligtvis inte för så många. I ett individcentrerat välfärdssamhälle som vårt verkar tvärtom de flesta kunna leva utan nämnvärt reflekterad livåskådning, för bara en minoritet av religiöst eller politiskt engagerade spelar den ideologiska tillhörigheten en roll för hur livet levs. Eller är det kanske för ytligt betraktat?

Sekularismens vinster och förluster kan tyckas vara ett genomtröskat ämne. Ändå upphör det inte att fascinera filosofer, teologer, samhällsvetare, författare och konstnärer. I ett vidare perspektiv är vi lyckligt delaktiga i det liberala västsamhällets demokratiska landvinningar, till vilka hör individens mänskliga rättighet att utforma sitt liv utifrån sina individuella preferenser utan religiöst eller ideologiskt förmyndarskap.

Men även om det mesta kan tolereras (bara det inte skadar någon annan) så är enbart denna minimalistiska grundval för både livsåskådning och demokratisk samlevnad ofta inte tillräcklig ur individens perspektiv, i varje fall inte vid livskriser och svåra vägval, i varje fall inte för alla. Den pliktskyldiga överbyggnad som etikkonsulterna säljer under beteckningen "värdegrunder" till individer och företag kan knappast heller fylla alla behov av vägledning. Jakten på en personligt giltig livsåskådning går vidare, om än inte alltid i offentligheten.

Med det underförstådda kravet att vara stark nog att själv skapa ett meningsfullt liv hänvisas individen till konsumentliv på en marknad av identitetsstärkande åskådningar, gärna med tekniker av kvasivetenskaplig natur och löften om fysisk, psykisk och andlig hälsa - kort sagt med målet att till synes utan dogmer men med en alldeles lagom dos av andlighet och positivt tänkande förverkliga sig själv.

Många lever länge i dilemmat av att å ena sidan avvisa färdiga livslösningar och å den andra inte orka med den gränslöshet som öppnar sig om allt är upp till en själv. Många känner sig kluvna mellan att å ena sidan söka sanningen i det egna självet och å den andra en visshet utanför sig själv i någon given livstolkning. Den guru som lyckas utplåna den motsägelsen som varande i praktiken skenbar har förmodligen störst chans att vinna proselyter.

Så går till sist den ängsligt bevakade individualiteten förlorad i uppgåendet i någon omslutande gemenskap där de nya, som mjukare uppfattade dogmerna, gärna med inslag från främmande kulturer, småningom framträder ur filtomslagen. Inte bara maträtter utan även ideologier kan ju anrättas i något slags "cross over" i en mix som passar den moderne "sökaren".

Alternativt väljer man bort allt vad ismer och fasta övertygelser heter, ger upp jakten på formulerad livsmening och framhärdar stoiskt utan stöttepelare på livets väg. Återstår då för en del konsten och möjligheten att åtminstone hänge sig åt den sortens uttryck för (fåfängt) sökande. Men för hur många - eller hur långt - räcker det med den cyniskt genomskådande, upphöjt distanserade, möjligen också estetiserande, blicken på jaget och världen?

För många filosofiskt böjda författare allt sedan Dostojevskij, Nietzsche, Kierkegaard fram till Camus och andra existentialister har den sekulära människans predikament utgjort själva grunden för författarskapet. En av många samtida som kan hänföras till sällskapet är holländaren Cees Nooteboom, född 1933. Via sina protagonister visar han hur livet kan gestalta sig för dem som söker men inte alltid finner och för dem som försöker inrätta sig i det till synes meningslösa.

Min mångordighet i det här ämnet är föranledd av ett par av Nootebooms romaner som jag nyligen läst. Den ena - "Paradiset förlorat" (2004, på svenska 2006) - är en relativt ny berättelse i hans rika produktion av reseskildringar, poesi, romaner och essäer, av vilka hittills nio verk utkommit på svenska spridda över en ganska lång tidsrymd. Händelserna utspelar sig i Sydamerika, Australien och Europa bland personer som i likhet med författaren besitter ett gediget "kulturellt kapital", som det numera heter. Det är som regel bildade människor det handlar om, gärna resenärer som vant rör sig i konferensmiljöer, i mediala och konstnärliga sammanhang.

I en prolog blinkar författaren postmodernistiskt till läsaren och berättar om en flygresa där han iakttar en attraktiv kvinna som läser en bok som visar sig vara den som läsaren just påbörjat. Och med tanke på berättelsens änglatema finns på försättsbladet ett citat från Walter Benjamin där en målning av Paul Klee - "Angelus Novus" - tolkas som en historiens ängel vilken betraktar framåtskridandet med ryggen vänd mot framtiden, "allt medan ruinhögen framför honom växer upp till himlen".

Huvudperson, eller åtminstone berättelsens nav, är Alma från San Paolo, en ung kvinna med tyskt påbrå som efter en traumatisk händelse reser till Australien tillsammans med sin väninna för att återhämta sig och samtidigt förverkliga de fantasifulla drömmar om detta land och dess ursprungliga kultur som hon och väninnan gemensamt odlat sedan barndomen. De är båda konstutbildade; Alma med ett specialintresse för änglar i renässanskonsten, vilket bland annat gjorde upplevelsen av Sandro Botticellos bild av bebådelsen i Ufficierna till en av hennes peak experiences. Deras resonemang om änglar är onekligen vanvördigt men i högsta grad underhållande, en spegling så god som någon av hur samtidens umgänge med myter och mytiska väsen blir till lekfulla referenser till sådant vi visserligen inte längre tror på men ändå har användning för i avsaknad av andra lika starka sinnebilder.

Efter diverse försök att orientera sig i en delvis skrämmande natur fram till de drömspår eller sånglinjer som ju tillhör det mest uppmärksammade i aboriginerkulturen, möter de en utmärglad gammal gubbe som efter femtio år av liv och studier i det stora ökenlandet krossar deras illusioner om att kunna bli delaktiga i de hemligheter som de så länge fantiserat om. Han säger:

"Själv anser jag dem vackra, det är åldern hos deras värld som gör dem vackra. Åtminstone för mig. Och vad de skapar, deras sånger, deras konst. De lever sin konst, det finns ingen skillnad mellan vad de tänker, hur de lever och vad de skapar. Ungefär som vår egen medeltid, innan allting slets isär. En sluten värld, den är lätt att leva i. Därför är den också så lockande för er, om jag så får uttrycka saken. Ni, det låter inte vänligt. Men jag har bott åratal i den här avkroken, jag har sett er komma och söka. Det är allt på en gång: poesi, en komplett livsstil, för människor som kommer från någonstans där nästan inget stämmer längre är sådant väldigt förföriskt. Och då är det ändå förintat, eller näst intill. Nog har väl alla ständigt och envar sökt efter det, sökt efter det förlorade paradiset?" (s. 56).

Alma har i själva verket redan upplevt något av detta i och med den alltmer likgiltiga förälskelsen i en extremt förtegen inhemsk konstnär som lever i gränslandet mellan sitt ursprung och den moderna gallerikulturen. Väninnorna drar vidare till Perth för att delta i "The Angel Project", en mycket märklig kulturfestival som bland annat ägnas performance-konst (ett projekt som uppenbarligen har verklighetsbakgrund). Här finns även den medelålders kritikern Erik Zondag, som i en av stationerna i den över hela staden utspridda installationen möter Alma utstyrd som en av de deltagande änglarna. Hennes uppgift som ängel består i att tigande, hopkrupen och bortvänd sitta i ett skåp och registrera besökarnas eventuella reaktioner inför en sådan vingförsedd gestalt. Väninnan får i stället agera svärdsängel stående på ett tak.

I bokens andra del som utspelar sig några år senare övergår perspektivet till den medelålderskrisande Zondag, som dricker för mycket och är i behov av viktminskning. Av vänner har han rekommenderats, nej, omkullpratats, att köpa sig en veckas dyrbar vistelse på en kurort i österrikiska alperna där det mesta av modernt hälsotänkande praktiseras. Här firar Nooteboom triumfer i beskrivningen av Zondags leda, den utstuderade miljön, gästerna och de olika kurer som de genomgår. Det är faktiskt bland det roligaste jag läst i den vägen, och jag kan se den som en modern motsvarighet, en kortfattad uppdatering av det slags hälsofrämjande tillvaro som en gång Thomas Mann skildrade i "Bergtagen", fast nu som quick fix för mycket diffusare välfärdsplågor än den dödliga tuberkulos det då gällde.

Det som knyter ihop de båda delarna är att Zondag på nytt möter en av änglarna från Perth, Alma, som nu arbetar som fysioterapeut på pensionatet. Först nu får vi som läsare veta att den där speciella änglainstallationen under kulturfestivalen ledde till ett sällsamt möte mellan dem båda. Under Almas knådande händer vibrerar luften av obesvarade frågor och det blir uppenbart att Zondag hade blivit helt förhäxad av Alma den gången, av det flyktiga och undanglidande i hennes väsen. När själva projektet avblåstes hade deltagarna bussats till ett "angel party" på havsstranden. Det hade urartat till fylleslag, polisen hade anlänt och i villervallan hade de tappat bort varandra. Nej, "änglar hör inte till människor", som Alma lite gåtfullt eller banalt konstaterar.

Jag hade stort nöje av "Paradiset förlorat", en milt ironisk, bitvis satirisk men även poetisk och mycket vemodig betraktelse över längtan efter den fullhet som gick förlorad med paradiset självt.

Den andra boken jag nyligen läst är "Ritualer", den första av Nootebooms böcker som utgavs på svenska. Den är enligt min mening ännu bättre, än mer melankoliskt oroande i sin studie av besvärjelser och tillflykter undan tomheten. Jag återkommer till den, och förhoppningsvis även till annat av denne mycket läsvärde Nobelpriskandidat.

Bilder: Paul Klee: Angelus Novus (överst) och Sandro Botticelli: Bebådelsen.

Min båt är så liten

Det fanns i min barndom en sång som sjöngs i söndagsskolan och vars första strof löd: "Min båt är så liten och havet så stort". I de fortsatta raderna försäkrades jag att man trots detta förhållande kunde känna sig trygg, ty när Jesus själv styr båten "då går det så bra på resan till himmelens land". Jag har för mig att den sjöngs som en så kallad teckensång, det vill säga med gester som med kupade händer visade den lilla båtens litenhet och med vitt utsträckta armar det stora havets överväldigande storlek.

Den första strofens enkla sanning har var och en upplevt som befunnit sig ute på havet med öppna horisonter runtom. Även en relativt stor båt kan där kännas mycket liten. Några av oss har vid sådana tillfällen kanske inte endast erfarit en viss bävan utan även snuddat vid det  som Freud i en brevväxling med den franske författaren Romain Rolland talade om som "den oceaniska känslan", en känsla inte främst av litenhet utan av mystisk enhet med alltet, av jaggränsernas utplåning och uppgåendet i något större och övergripande, kort sagt en känsla som brukar hänföras till den andliga sfären och som Freud själv bekände sitt främlingsskap inför. Han var som bekant ateist och såg dessa oceaniska upplevelser som en form av kontakt med infantila tillstånd före jagets stabila avgränsning. Och behovet av Gud fader och Sonen i all den otrygghet som det så småningom avgränsade och utsatta jaget upplever, betraktade han som projektioner av likaledes barnsliga behov av tillitsfullt föräldraskap.

Själv kan jag inte vittna om några oceaniska upplevelser av specifik och avgörande art, men anar ändå vad dessa tillstånd handlar om, eftersom de har med både existentiell svindel inför tillvarons gåtor och möjligen också med kreativitetens källor att göra. Det är betecknande att det som i modern psykologi med ett par sinsemellan lite olikartade begrepp kallas för "flow" respektive "mindfulness" har med en mer medveten koncentration och måliriktad aktivitet att göra. Som redan omvandlade till hälsofrämjande tekniska hjälpmedel kommer de ännu mindre åt det oåtkomliga än det som det freudianska begreppet försöker förstå. Gemensamt för dem alla är dock att jagfokuseringen elimineras och upplevelsen av passerande tid försvagas eller försvinner så att nuet tar överhanden.

I Palazzo Grassi i Venedig visades 1991 en utställning kallad Icelti som jag sent kommer att glömma. Det var under Pontus Hulténs tid där, och han hade lyckats samla ett stort antal mycket vackra gamla keltiska föremål. Placerade i belysta glasmontrar i mörka rum framstod de som oändligt praktfulla. Särskilt en monter högg omedelbart tag i mig som ett rent underverk av skönhet. Där låg ett föremål i rent guld, en valnötsformad båt med hög mast och plats för nio roddare och en styrman. Guldet, litenheten (ungefär en karamellskåls storlek), bräckligheten och den i all enkelhet närmast förstummande skönheten gjorde att jag endast motvilligt lämnade rummet. Jag minns inte exakt mina omedelbara tankar, men nog tänkte jag då och har många gånger sedan dess tänkt på det stora havet, roddarnas sång, båtens litenhet och människans litenhet. Men även på människans storhet, inte minst i de kreativa ögonblicken.

Jag fick med mig en liten affisch från utställningen där båten är fotograferad på ett ännu bättre sätt än på bilden ovan. På nätet ser jag att Broighter ship, som föremålet benämns, finns på Irlands Nationalmuseum i Dublin. Alltsedan det där museibesöket i Venedig har den gyllene båten hängt på någon av mina rumsväggar, alltsedan dess inspirerat mig till reflektioner liknande dem här och nu.

Farväl till en gammal tramporgel

Jag har sålt min kammarorgel. Eftersom jag sällan spelade på den tyckte jag att jag behövde platsen för ännu en bokhylla. Orgeln stod där mest som en nostalgisk påminnelse om den ringa begynnelsen av mitt musicerande.

Just den här orgeln - en Berggren & Bengzon, Säffle - var inte den som jag som sjuåring lärde mig spela på, men den var mycket lik den som fanns i mitt föräldrahem innan den så småningom byttes ut mot ett piano. Den här var i stället ett arv från min förra hustrus hem, där det på samma sätt som i min familj fanns flera instrument - orgel, gitarr, dragspel, piano, och flera andra. En sådan tramporgel kom alltså att påverka mitt liv på ett avgörande sätt, och tankar bakåt väcktes förstås till liv när jag satte in annonsen på Blocket.

Redan som tolvåring fick jag avlösa min mor som "kantor" i den lilla frikyrkoförsamling där pappa var pastor. Jag fick lära mig att uppträda inför publik och kunde så småningom roa mig med att improvisera ett preludium som inte omedelbart övertygade församlingen om att vi hade samma psalm i åtanke.

Jag kom att tänka på Bo Strömstedt, som ju hade en orgel på sitt redaktionsrum på Expressen där han ibland kopplade av med att spela just de sånger och psalmer som jag spelade i tidiga år. Hans pappa, Harald Strömstedt, som ibland kom på predikobesök minns jag som en mycket varm och sympatisk person. De var ju högst olika till temperament och läggning dessa pastorer som passerade vårt hem, och jag minns att pappa och jag var outtalat överens om Strömstedts kvaliteter. Jag tror att det för min del inte minst hade att göra med att han såg och förstod barn, och för pappas del att de på ett avspänt och stimulerande sätt kunde diskutera teologi och verksamhetsfrågor.

Orgeln var i fin kondition. Alla tangenter och samtliga åtta register välfungerande. Den hade en djup fin ton som jag hoppades att någon skulle komma att uppskatta även i fortsättningen. Få yttre skavanker dessutom. Ändå satte jag priset mycket lågt, väl medveten om det sorgliga öde som många pianon numera går till mötes; ingen tycks vilja ha dem och man får dem gratis bara man gör sig besväret att hämta. Jag ville ändå sätta ett pris för att markera ett värde, låt vara skamligt lågt för ett så fint instrument.

En ivrig röst ringer mig efter ett dygn och undrar om den finns kvar. En ung kille i luva neröver öronen kommer med två kompisar och ett släp. Han säger att han en tid spanat efter en sådan här, att de kommer att göra en del akustisk musik i fortsättningen. Jag känner hur hjärtat slår en glädjevolt och är nästan beredd att krama om grabben. Med en sådan framtid säkrad för den gamla orgeln blir det lätt att ta farväl.

När de lämnat mig och jag dammsugit golvet där den stått går jag till cd-hyllan och plockar fram en skiva med något av det allra bästa jag har med mig från min barndom. Det finns en orgel, visserligen av mäktigare format än trampvarianten, bakom Einar Ekberg när han sjunger den odödliga "Jag är en främling, jag är en pilgrim, blott en afton, blott en afton bor jag här".

Miraklet i Lourdes

Den är tyst, stilla, långsam. Ändå inte det minsta tröttande. Snarare oavbrutet spännande, så där som när man väntar sig att ett inre drama ska slå ut i ett mera spektakulärt yttre. Vilket dock aldrig sker. Bilderna är huvudsakligen dämpade i en gråton som har med både väderleken, de strama inre miljöerna och den berömda grottan i Lourdes att göra. Spelet är också mycket återhållet och byggt på minspel och en nästan viskande kommunikation. Filmen balanserar på gränsen till en dramadokumentär.

Jag var alltså i påskhelgen på bio och såg Miraklet i Lourdes, en film av Jessica Hausner som jag kan rekommendera var och en som inte känner sig skrämd av den inledande karakteristiken. Filmen handlar om en gruppresa till denna plats, Lourdes, där en gång jungfru Maria sägs ha uppenbarat sig för St. Bernadette och som sedan förknippats med ett stort antal mirakulösa tillfrisknanden. Gruppen består av både rullstolsbundna och andra, assistenter och diakoner, både tvivlare och troende. Huvudpersonen är en ung MS-sjuk kvinna (spelad av Sylvie Testud) som egentligen föredrar kulturresor och förhåller sig tämligen sval och storögt avvaktande till hela detta spektakel kring människors intensiva förhoppningar om ett nytt liv. Just hon kommer emellertid att få uppleva miraklet att kunna lämna sin rullstol. Varför just hon? är en av filmens centrala frågor.

Och kommer detta mirakel att bli bestående? I motsats till min barndoms väckelsekristna miljö som alltid var snabb att proklamera de mest fantastiska under i spåren av kringresande predikanter med den antagna helbrägdagörelsens gåva, så framställs denna miljö som försiktig och helgarderande. Prästerna remitterar till en slags undersökningskomission, där läkarvetenskapen får säga sitt om eventuella förbättringar som kanske kan vara naturliga svängningar i ett sjukdomsförlopp. Eller som kan vara en själsligt upplyftande inverkan på kroppen som kanske inte innebär bot utan snarare en viss tillfällig hälsoförbättring.

Det är bland annat här som filmen visar sin styrka, genom att den vidrör allmänmänskliga problem som går långt utöver den teologiska och religiösa problematiken. Vart kan vi vända oss med våra böner och förhoppningar om förändringar i livet? Sitter det hos oss själva eller hos någon Annan? Vem kan lova vad? Prästen i filmen säger att ingen kan utlova kroppens helande, att det i första hand är en fråga om själen och dess förhållande till de andliga livet. Någonting i den stilen.

Så som också sägs i till exempel psykoterapeutiska sammanhang när man ibland omdefinierar målet för terapin. Kanske inte längre bot utan mobiliserade resurser att klara livet bättre trots vissa smärtor och begränsningar.

Den här filmen är inte som de flesta i kategorin drama - man ser dem och glömmer dem sedan ganska snart. Den här filmen stannar kvar och kräver ett reflekterande efterarbete. Den här filmen var med andra ord en riktigt bra film.

Kvitton på närvaro

Apropå mitt förra inlägg har jag aldrig kunnat förstå den gengångarmentalitet som präglar de ockulttroendes förhållande till de bortgångna. Varför räcker det inte med att umgås med de döda i de inre tidsresor som vi alla kan göra? Om längtan efter en återupprättad kontakt med dem och det som en gång fanns blir alltför överväldigande, förstår jag i så fall bättre den som sätter sitt hopp till vad som händer efter den egna döden. Den som har en uppståndelsetro, en tro på "den andra sidan", borde inte behöva stärka sig med egendomliga "bevis" på den här sidan. Det vilar ett besynnerligt tvivel över detta desperata behov av att till varje pris - även bedrägeri - låta sig övertygas om de dödas liv och närvaro. Och om nu kontakten bara kan förmedlas via ett medium är det uppriktigt sagt inte mycket till möte eller återseende att skryta med?

Häromdagen när jag städade en av mina skrivbordslådor dök inte bara ovanstående cigarettask upp utan även minnet av en god vän och en resa för snart 18 år sedan. Jag var ganska nybliven änkeman och erbjöds åka på en målarresa till Grekland tillsammans med denne vän, konstnären Jan Ewemo. Det var en på alla sätt stimulerande resa som landade på östra sidan av Peloponnesos och den vackra staden Monemvasia, vars ursprungliga äldsta delar på den utskjutande klippön bjöd på många fina motiv. En av de saker jag tog med mig hem som souvenir var den förtjusande asken som Jan visade mig, givetvis för det klarröda omslagets skull, med Marylin Monroe-kopian och det för den icke grekiskspråkige enda begripliga ordet "Santé", dvs. hälsa. Redan då bar Jan ovetande på den sjukdom som strax efteråt skulle anmäla sin plågsamma närvaro. Ett par år senare var han död.

Och idag när slog jag upp en gammal italiensk kokbok föll ett kvitto ut. Det var från den 14 september 1991 och visade på inköp av "cosmetique" för 66 kronor. Det var en fullt tillräcklig hälsning från Eva, som exakt en månad senare för alltid skulle vara borta från det här livet. Så enkelt och på sitt sätt påtagligt är ofta vårt umgänge med de döda. Behövs det verkligen ytterligare kvitton?

Humbug och sekterism

Den andliga svälten - hur omfattande är den egentligen? Med risk för att jag med detta språkbruk avslöjar mig med det pastorliga arv jag har, vill jag ändå försöka förstå vad som driver människor in i ockultism, religiös fanatism och allsköns sekterism. Den andliga nöden - det var ju vad väckelsepredikanterna i min barndom såg som sitt främsta existensberättigande och drömde om att få lindra. Men har det inte blivit värre än vanligt nu när den sunda religiositeten inte längre bildar en naturlig botten i allmänhetens medvetande?

Utan tvivel lider många människor brist på meningsskapande "food for the soul". Är man analfabet på det existentiella området kan bevisligen vilken enkel livsåskådning som helst duga när livskrisen är ett faktum. Den framgångstörstande cynikern i rollen som själasörjare vet att det absolutistiska budskap som framförs med den starkaste övertygelsen vinner. I varje fall hos tillräckligt många och sannolikt hos alltfler som känner hur tomrummet hotar att rubba den inre tillförsikten. Den som lovar att driva ut djävulen - i form av frågor, tvivel, osäkerhet och skepsis - kommer alltid att kunna samla en skara saliga anhängare omkring sig. Den som lovar kontakt med "andra sidan" och försoning med de döda kommer alltid att fresta några att sälja sin själ för dyra pengar.

Två dagar i rad dennna vecka har jag som tv-tittare påmints om hur verkligt illa det kan se ut. En programserie (i TV4+) uppmärksammades i "Uppdrag granskning" för att de lanserar ockultism på bred front, utan etiska hänsyn till de personer som ofrivilligt blir indragna i mediers spökerier kring döda som sägs gå igen. En mor som förlorade ett barn för några år sedan blir uppringd av en journalist som vill belägga att det är hennes döda dotter som mediet karakteriserat och som skapar problem i ett hus i närheten. Det är så galet att man inte tror sina öron, men Caroline Giertz, som leder programmet, menar att många blir glada och hjälpta av att få kontakt med "andra sidan" och beklagar att denna mor inte kan ha den inställningen. Hon är själv övertygad om mediets trovärdighet och förmåga, eftersom denna sorts medieverksamhet visat sig stämma så många gånger i andra fall.

Man blir alldeles matt och önskar att man kunde uppväcka den gamle biskopen Giertz från de döda. Hur mycket hellre den klassiska kristendomsundervisningen från den mannen än detta andliga mörker!

Men sedan har vi då förstås dessa väckelserörelser inom den så kallade evangelikala kristendomen som alltsomoftast spårar rakt åt helvete, trots saligt sjungande och dansande församlingar. I en dokumentär från Danmark (i TV2) skildras hur en frifräsande kvacksalvare vid namn Hedegaard med fru splittrar familjer och hämtar hem "tionde" och mycket mer i kollektboxarna. När någon fångas i nätet, blir "frälst" och får en ny familj i sektgemenskapen står anhöriga hjälplösa i sina kontaktförsök. Psykiskt sjuka utlovas befrielse från sina demoner när en av ledaren utsedd före detta rörmokare bedriver "rehab" och plötsligt uppträder som psykiatrins ersättare.

Och i storstädernas invandrargetton frodas den islamiska absolutismens förblindande trossatser. Även här blir några saliga på den fanatism som ända in i döden göder drömmar om att inte rädda utan snarare förkasta och förinta de förtappade och otrogna.

Jag kan i dessa fall plötsligt hamna i samma läger som de kämpande humanisterna. Det är bara det att jag inte som Sturmark & co tror att lösningen heter ateistisk bekämpning av religion. Jag tror däremot att när sekulariseringen hand i hand med andlig obildning gått så långt att den sunda religiositeten saknar resonans i folkdjupet så får vi allsköns nyandlighet och konversion till främmande religioner som ersättning, i de flesta fall troligen av oförargligt slag men i tillräckligt många fall också av ett förfärande slag.