Gåtan Knutby och väckelsefromhetens frånsidor

"För oss pingstvänner är Knutby både något vilt främmande och skrämmande välbekant." Det skrev Joel Halldorf, docent i kyrkohistoria, i Expressen häromdagen. Han beskrev en trolig bakgrund till att en församling som den i Knutby växer och spårar ur i vilt experimenterande. Det var, menar han, fråga om en ungdomlig radikalisering som sökte och trodde sig ha funnit något mer än den stagnerade och sansade gemenskap som pingströrelsen blivit, en starkare karismatisk eldighet med "spekulationer... om demoner och tidens slut", naturligtvis med spaning på det senaste och mest spektakulära i det stora evangelikala landet i väster. 

En försvagad auktoritetsstruktur i 90-talets pingströrelse ser han som ytterligare en faktor. Efter Lewi Pethrus´ frånfälle saknades någon som i likhet med honom kunde vägleda och hålla osunda tendenser kort. 

Och jag tänker att det säkert ligger någonting i detta. Jag minns själv från min barndom observansen på det som kallades "svärmeri" och "överandlighet", dock utan att frågan om vem eller vilka som kunde döma i saken behövde ställas.

Javisst - entydighet och fanatisk tro på en "sanning" som överbetonas, vantolkas eller lyfts ur sitt sammanhang lär förr eller senare urarta i sekterism och irrläror av olika slag, bevisligen även en så pass egendomlig lära som den om Kristi brud i individuell mänsklig gestalt. 

Halldorf väljer att sammanfatta saken metaforiskt: obehaget han känner handlar om att han väl kan identifiera språkbruk och enskildheter i bilden av Knutbyförsamlingen, men mosaiken är omlagd, bilden som helhet förvirrande och främmande. Karismatisk maktutövning är följaktligen förenad med risker; nyskapande måste balanseras och prövas mot en teologisk förankring i den kristna traditionens mångtydighet och sammansatthet. 

Allt detta låter klokt och insiktsfullt, även om jag skulle velat ha en närmare granskning av de där igenkännbara bitarna och deras förhållande till den nya och skrämmande bilden. Antytt är tron på demoner och tidens slut, vilket jag också tror är viktiga, här liksom i många liknande sammanhang. 

Tron att Jesus snart kommer tillbaka för att hämta hem "sin brud" - det vill säga symboliskt sett församlingen, de troende - är en välkänd väckelsekristen trosartikel som i Knutby konkretiserades i en absurd föreställning om bruden som en person av kött och blod ur den egna kretsen. 

Jag minns en sång från min barndom, ja i själva verket flera, som uttryckte en sådan här allt överskuggande sanning som riskerar att sluta gemenskapen i värn mot synd och värld, sammansvetsa den i alert beredskap för apokalypsen. I sång såväl som i predikan väcktes den brådskande frågan om vem man var och var man stod när pärleporten inom kort och för evigt stängdes. På vilken sida om den avskiljande tröskeln tänkte man befinna sig?  

Innanför eller utanför
bröllopssalen en gång,
innanför eller utanför
evigheten så lång?
Innanför eller utanför,
lyss till min frågande sång.
Innanför eller utanför,
var skall du stå en gång?

Jag vill påstå att denna föreställning om att leva i den yttersta tiden, nära dess slut, i den skrämmande övertygelsen om att kunna "gå förlorad", "bli lämnad kvar", förgås i övergivenhet bland de fördömda, är det förmodligen mest skrämmande och destruktiva inslaget i väckelsekristendomen, oavsett den utbroderas med andra mer eller mindre absurda förvillelser eller inte.  

Inte minst för barn blir hotet om evig separation från nära och kära oerhört ångestskapande och mer skrämmande än aldrig så målande beskrivningar av det oblida öde som samtidigt antas drabba dem som lämnas i jordisk vedermöda. Som fånge i en sådan svartvit föreställningsvärld återstår endast överlåtelsen, underkastelsen - att låta sig frälsas från hotet och försäkras evigt liv i de saligas gemenskap. Det rör sig om kraftigt suggestiva medel som  väckelsepredikanter alltid haft svårt att avvara.

Jag har just läst en bok av författaren Lennart Frick som jag inte bläddrat i sen den kom för femtio år sedan. "I denna natt" (Rabén & Sjögren, 1969) är en berättelse om Oliver Larsson, en enkel, psykiskt bräcklig man, pingstvän från Vinliden i det inre av Västerbotten, en av dessa som drabbas av kallelsen direkt från Jesus själv att predika om profetiornas uppfyllelse och tidens slut. I Larssons fall ett tillspetsat budskap, en avisering om Hans ankomst i en nära framtid, närmare bestämt redan före 1952 års utgång.  

Här finns ytterligare en mosaikbit som alla med en uppväxt i väckelsemiljöer omedelbart känner igen: tron på profeter och nya uppenbarelser med budskap direkt från Herren själv. De framträder med självauktorisation, vilket med ett visst mått av karisma hos profeten ifråga inte sällan vinner acceptans och gensvar. Även i Knutbyförsamlingens inre krets cirkulerade typiskt nog en profetia rörande "Kristi brud", den bisarra Tirsaprofetian.

Det är när sådant inträffar som "auktoritetsstrukturen" prövas, vilket mycket riktigt också sker i romanen om Oliver Larsson när han möter motstånd och misstro bland sina egna trosfränder, inklusive sin gamla mor. 

Nekad att predika i allt fler församlingar tar han motgångarna som ytterligare tecken på det allmänna förfallet och arbetar oförtrutet vidare. Fram till dess det i kapellet i Risbäck nyårsaftonen 1952 drar ihop sig till bevis, Exalterad låter han de församlade förstå allvaret i att tidpunkten för uppbrottet hastigt närmar sig, att nådatiden strax är till ända, att det gäller om just du ska få vara med dem som med brudgummen lyfts upp i skyn. 

Han märker knappt att åhörarna en efter en stilla smyger sig ut, och när kyrkklockorna ringer in tolvslaget och ingenting märkvärdigt hänt rämnar hans tillvaro och kulminerar i ett övergrepp, hans eget syndafall. Han inser att han är lurad och avslöjad som falsk profet, vilket i grunden skakar hans tillit till Herren själv. 

Men Oliver Larsson räddar sig med förklaringen att han fallit offer för Mörkrets furste, Satan själv, som (med Guds obegripliga tillåtelse) lurat honom in på falska profeters väg. Ingen kan ju enligt bibelordet bestämma tid och stund för uppbrottets timma. Han söker förlåtelse och finner med hjälp av sitt bibelsprängda tungomål en möjlighet att i allt väsentligt bibehålla sin världsbild. 

Jag tänker: Hade han ägt lite mer av karismatisk begåvning och social talang kanske han kunnat slingra sig ur nesan av att ha tagit fel genom någon omtolkning eller genom ännu en uppenbarelse med appeller om en förlängd "nådatid". Kanske hade han med fäste i någon församling fortsatt kunnat uppträda som profet och utveckla en sekteristisk gemenskap i väntan på "brudgummens" uppskjutna ankomst. 

Men Oliver Larsson, så som jag läser honom, är en uppriktig om än förvirrad människa, ingen psykopat som med andligt kuckel vill utöva makt, ingen förförare som förskansad bakom Kanaans tungomål trånar efter upphöjdhet och materiella fördelar. Han framstår närmast som ett ynkligt offer.

Det är gott att Knutbyförsamlingen är nedlagd och att åtminstone några av pastorerna nu verkar ha vaknat och är beredda att ta konsekvenserna av sina ödesdigra äventyr i vild och våldsam andlighet. Ändå är kanske inte de aktuella juridiska konsekvenserna de betydelsefullaste i sammanhanget, utan de andliga, de existentiella, det faktum att både de själva och ett stort antal församlingsmedlemmar förslösat en stor del av sina liv på ren galenskap, eller vad som med pingströrelsens eget språkbruk i varje fall torde ses som ren och skär villfarelse. 

Beträffande "I denna natt" vill jag hävda att det är en märkvärdig roman som Lennart Frick skrivit och att jag efter läsningen är både överraskad och imponerad. Den utspelar sig för länge sen i en annan tid med glesbygdskapell, täljstenskaminer, djupa snövintrar och utedass. (Den fina miljöskildringen är i sig ett skäl att läsa den). Men kärnan i historien om en psykiskt instabil människas trosvandring in i fanatismens återvändsgränd har ingalunda något passerat eller irrelevant över sig. Författarens sätt att inifrån och ut beskriva väckelsefromhetens lockelser och frånsidor, med användande av Oliver Larssons eget bibelsprängda språk, skänker autenticitet åt skildringen. Det blir möjligt att i någon mån också fatta logiken i den "radikalisering" som Oliver Larsson genomgår. 

Glatt överraskad alltså, men ändå inte helt förvånad. Jag vet ju att Lennart Frick också är pastorsson, och jag minns mycket väl hans far, resepredikanten och kolportören, som flera gånger gästade mitt barndomshem. Det var därför med en speciell känsla jag under läsningen kunde konstatera att inte bara språkbruket utan även namn på orter och en del kända predikanter lät bekant. Vem har inte någon gång i ett svunnet 50-60-tal, i ett kvällsmöte under "Lapplandsveckan" i Husbondliden bland tusentals människor i och utanför jättetältet, hört Uno Olofsson försöka skrämma vettet ur åhörarna med sin hesa tordönsstämma?

Bilden: Kristinebergsgruvans märkliga Jesusbild uppenbarade sig efter en sprängning i november 1946. Profetiorna och tolkningarna av detta fenomen har funnits sedan dess och bilden spelar en viktig roll för Oliver Larsson i Fricks roman.

Islams kritiker och apologeter

Religionsfrågor hör till det som engagerar mig, både sådana som gäller vår egen kristna tradition och de som oundvikligen uppstår i konfrontation med totalitära - läs islamistiska - former av islam. När DN häromdagen introducerade en artikelserie om religiös reformation med ett första bidrag från en av islams unga svenska representanter, Bilan Osman, läste jag först med intresse men blev snabbt grymt besviken. Det bidde bara ännu ett debattinlägg från en muslimsk apologet som inte vill diskutera på intellektuella villkor, inte ens hederligt bekänna färg. 

Nivån var insändarsidans, med klagan över hur tröttsamt det är med alla fördomar, utmynnande i ett kålsuparresonemang som mest liknar ett försök att blanda bort korten. Bilan Osman vill slippa tala om reformism ("en icke-diskussion") och möjligheten av att teologiskt/ideologiskt besegra salafism, islamism och allt vad de fundamentalistiska krafterna heter som kontinuerligt bekräftar de "fördomar" hon tydligen inte vill erkänna någon grund för. Hon väljer att avfärda misstron mot de islamistiska tendenser som även märkts bland representanter för islam i Sverige och hon gör det genom att "hävda" saker utan belägg och insinuera att kritiken sker utifrån en "postkristen blick", varför den nu skulle vara diskvalificerad i en diskussion som gäller samlevnad i en sekulär västerländsk miljö. 

Nåväl, ett par dagar senare infördes artikel två i serien, författad av professor Mohammad Fazlhashemi, en genuin intellektuell med koll på den muslimska idéhistorien, som tar den förmenta "icke-diskussionen" på allvar med en analys som är begriplig även för oss med en "postkristen blick" på tillvaron. Så här skriver han bland annat beträffande motsättningarna mellan en rationalistisk och auktoritär fundamentalistisk tolkningstradition inom islam:

"Grunden för ett reformtänkande och en reformering av allt från rättstolkning, teologisk idétradition och politiskt tänkande finns i muslimsk idéhistoria. Där finns också grunden för en auktoritetstro som föddes ur kritiken av rationalismen på 1000- och 1100-talen och den starkt anti-rationalistiska salafistiska teologiska tolkningstraditionen från 1300-talet. I dag förs kampen mellan de två riktningarna på ytterst ojämna villkor. Medan den auktoritetstrogna salafistiska idétraditionen uppbackas av wahhabismens penningstarka missionsverksamhet hotas reformtänkande muslimska intellektuella av politisk förföljelse."

Under ytan finns trots allt ett utbrett missnöje med nuvarande dominans för den anti-rationalistiska sidan, menar Fazlhashemi och refererar till ett antal muslimska intellektuella som diskuterar mänskliga rättigheter och jämlikhet oavsett kön och religionstillhörighet. Att dessa i dagsläget skulle ha ett inflytande ens i närheten av den fundamentalistiska dogmatismens verkar dock uteslutet, om jag förstår Fazlhashemis lägesbeskrivning rätt. 

Han gör ett intressant men kryptiskt påpekande angående frånvaron av central påvemakt inom islam. I stället för en vertikal hierarkisk struktur med makt att vidmakthålla nytolkningar har islam bestått av ett antal horisontella hierarkier, det vill säga sinsemellan fientligt inställda småpåvar, om jag tillåts omformulera tankegången så. Detta sägs som en sorts delförklaring till att den bokstavliga islamismen haft och fortfarande har en dominerande ställning. Varför denna bristande enhetlighet inom islam, mer än i den likaledes oenhetliga kristendomen, skulle leda till just anti-rationalisternas seger kvarstår åtminstone för mig som dunkelt. 

Men Fazlhashemis inlägg är i flera stycken upplysande och man vill gärna dela hans förhoppningar om att de förföljda alternativ som han refererar till, och som bättre svarar mot ett modernt samhällsliv, ska kunna göra sig gällande i framtiden. Bland annat genom de nya medier som inte så lätt låter sig kontrolleras. 

Mot denna förhoppning står att även de reaktionära krafterna, inklusive de fanatiska terrorsekterna, uppenbarligen vet hur man rekryterar anhängare via sociala medier. Kampen om själarna fortgår således på den moderna teknikens arenor, och huruvida reformer kommer att kunna bryta islamismens hegemoni för en islam av en mer rationell - och/eller möjligen andlig? - inriktning återstår att se.

Nimrud

Ingen skyddsandes hälsning
i flertusenårig sten från ett fjärran museum
kunde hejda de lydiga vandaler
som vill förvandla varje världslig civilisation
till skärvor, damm, blod och aska.

Ingen platsens ande kunde rädda Nimrud
från de skenheliga mörkmännens
förblindade högmod, de som alltid
predikar nödvändighetens, våldets
och renhetens timma.

De som raderar dokumenten
och raserar monumenten,
de som förintar historiens vittnesbörd och
skär strupen av alla främmande bönerop -
de som fruktar att minnena
faller dem i ryggen.

Ibland som nu önskar man
att någon assyrisk Ande
steg ut ur stentavlorna,
vred släggorna och sprängmedlen ur händerna
på dessa självrättfärdiga från helvetet,
slog dem till marken
och förvisade dem till deras hålor.

Ibland som nu står det fullkomligt klart
att trosnitet bygger fanatikern som steroiderna
den groteske bodybuildern,
att förverkligandet av rättfärdighetens paradis
upprättar helvetet på jorden.


Bilden: Neoassyrisk relief, "Saluting protective spirit", Nimrud, 882-859 f.Kr. Cleveland Museum of Art. (Wikimedia Commons)

Varning för kristna tomater!

Sekterism spårar förr eller senare ut i ren galenskap, det är välkänt. Inte alltid så att det drabbar utomstående som i terroristisk aktivitet mot avfällingar, otrogna eller icke tillräckligt rättrogna. Det inre förtrycket, det som medlemmen utåt vittnar om som befrielse, eller den enda verkliga friheten, utövas ofta som krav på underkastelse under absurda reglementen och psykisk terror. För dem som är inkapslade i en värld av oomkullrunkeliga föreställningar gäller det att säkra sin salighet genom vaksamhet mot all slags smitta från det förment onda, att hela tiden hålla svart från vitt, rent från smutsigt, absolut ont från absolut gott.

Nu har en salafistgrupp i Egypten (se notisen här) gått ut på Facebook med varningar mot tomater. De bör inte ätas, ity de har visat sig vara kristna. Skurna i halvor uppvisar de ett kors, vilket tydligt nog pekar mot kristendomen och dess treenighetslära. Om du därför som rättrogen inte sprider detta budskap så ska du veta att det är djävulen själv som hindrar dig, sägs det också.

Tydligen har djävulen ändå fått ett finger med i spelet, eftersom man efter protester modifierat budskapet något. Åtminstone bör man nu se till att skära tomaterna så att inte kristendom uppstår.

Vid stupet?

Kulturen vid stupet heter Thomas Nydahls nya essäbok som han själv låtit trycka i ett vackert band och distribuerar via sin blogg. Jag hör till hans bloggs många trogna besökare och finner där en stilist med alltid läsvärda reflektioner kring liv, litteratur, musik och kulturkritik. Att jag dessutom i hög grad delar hans litterära valfrändskaper gör honom förstås inte mindre intressant. Bland annat den östeuropeiska, eller i bredare mening den centraleuropeiska, litteraturen ligger honom varmt om hjärtat, och den upptar mycket riktigt en viktig del av boken.

Den som läser Thomas Nydahl kommer även att upptäcka mindre omskrivna böcker. Uppenbarligen är han en bokslukare av stora mått som lite varstans finner betydande författarskap och allra helst presenterar dem han själv känner sig befryndad med eller på ett eller annat sätt stimulerad av. I detta ryms också ett motstånd mot all den lättsmälta ytlighet som spekulation och krämarmentalitet producerar. Och vem kan inte drabbas av dystra farhågor om den väsentliga kulturens överlevnad efter ett besök i en så kallad Akademibokhandel med dess idel snabba kolhydrater i hyllor och ställ? (Jag tänker nota bene inte bara på kokböckerna!). I vår fria marknadsvärld kvarstår ändå hoppet i form av eldsjälarnas rättigheter och möjligheter att etablera alternativ. De små kvalitetsförlagen finns, och den fria andens representanter finns likaså. Och som i Thomas fall kan några av dem fortfarande skapa sig en egen plattform i masskulturens periferi.

Det som gör den fridsamme och oberoende Thomas Nydahl både stridbar och kontroversiell är främst den skarpa islamkritiska hållning han oförskräckt förfäktar och som också framkommer i ett par av bokens essäer, särskilt den som hyllar den syrianska psykiatern Wafa Sultan. Kritiken har sin grund i hans antitotalitära hållning och personliga uppgörelse med bokstavsvänstern, den han själv en gång var del av. Den som under någon period av sitt liv ingått i en konformistisk miljö, den må vara politisk eller religiös, våldsromantisk eller idealistisk, förblir sensibel för fundamentalismens frestelser och yttringar i skilda sammanhang. För den som frivilligt lämnat eller blivit utesluten från de trosvissas gemenskap återstår vanligtvis endast tvivel och desillusion. Renegatens kritiska vittnesbörd är dock väl värt att beakta, vilket många med Thomas Nydahl borde inse.

Om jag förstått saken rätt har Thomas kritik av fundamentalistisk islam ibland renderat honom misstankar om sympatier som han inte har. Den som verkligen läser honom märker snart att han skyr varje ism som vill styra tänkandet i auktoritära och konforma banor. Samtidigt vidrör han samhällsproblem på ett sätt som aktualiserar frågan om vilka värden som är oförytterliga för de västerländska idealens bevarande. Det är här som han ser islamismen som ett av hoten, och det är här som han siktar identitetsskapande värdesystem starka nog att å ena sidan underblåsa fanatisk glöd och å den andra fungera som sammanhållande kitt mot kulturellt sönderfall. Grundfrågan gäller hur tolerant man kan vara mot intoleransen och med vilka medel man bäst bekämpar fanatism och sekterism, särskilt då dess mest maligna konsekvens: terroristisk aktivism.

Räcker det med ett rättstänkande på sekulär grund, och i övrigt största möjliga frihet till individuella val av livsstil och livsåskådning? Räcker det med att människor inlemmas i arbete och konsumtion för att fylla behovet av identitet och gemenskap? Eller annorlunda uttryckt: Vad kan råda bot mot känslan av rotlöshet och moralisk nihilism i sekulariseringens spår? Familj, hembygd, tradition, nation, etnicitet, historia, politisk ideologi och religion är kraftfulla strängar för politiker att spela på i sammanhanget. I våra moderna samhällen är värdeförankringen ofta oreflekterad och försvagad till följd av sekularisering, individualism och en långtgående pluralism. Att kunna leva utan trosbekännelse har blivit något av ett intellektuellt ideal, ett ideal som emellertid inte alla kan eller vill anamma. Och först när vi utmanas av det oförsonliga trosnitets krav på enhet, anpassning och underkastelse prövas vårt värdesystems grundvalar.

Det är frågor och problem av den här arten som väcks till liv när man tar del av Thomas Nydahls pessimistiska syn på den västerländska kulturens vadan och varthän.

Vad gäller islamismens totalitära karaktär är den ett faktum som det inte finns några som helst anledningar att blunda för. Varken strategiska skäl (inte tala om sånt som sverigedemokrater och främlingshatare kan dra nytta av) eller strukturella skäl (postkolonial skuld gentemot "svaga och utsatta grupper") är giltiga skäl att ligga lågt med kritiken, vilket annars ofta förmärks i en del stereotyp argumentation från vänsterhåll. Vissa kretsar förefaller för övrigt hysa sympatier för den revolutionära potential som kan anas i politisk islam. (Ett exempel är Åsa Linderborg som i Aftonbladet uttryckt förhoppningen att den pågående arabiska revolutionen visserligen ska leda till demokrati, bara inte västerländsk demokrati).

Att islamismen i väst frodas i getton och utanförskap är ingen anledning att inte påpeka dess ideologiskt motiverade förtryck. Det finns ingen anledning att hymla med de fascistoida dragen i ett prästvälde som kräver muslimsk särlagstiftning och muslimers exkludering från majoritetskulturen och modernt samhällsliv. Jag är övertygad om att Thomas Nydahl och de islamkritiker han refererar till har rätt i att den islamiska väckelsen står för värderingar som antingen är öppet antagonistiska till västerländskt demokratiskt tänkande eller i varje fall förhåller sig mycket tvetydigt till det vi sammanfattar som mänskliga rättigheter.

Så länge även icke våldsbenägna islamister svävar på målet angående synen på icke muslimer, behandlingen av avfällingar från islam eller av konvertiter till kristendomen, inställningen till allas (även kvinnors) lika rättigheter, religiöst betingade krav på särbehandling, rätten att öppet ifrågasätta religiösa trossatser, så länge kommer de också att rättmätigt kunna anklagas för bristande respekt för grundläggande demokratiska värden. Det innebär givetvis inte att enskilda muslimer ska utsättas för hat eller förföljelse, utan bör leda till att islamistiska ideologer avslöjas och ställs till svars.

Själv tror jag att det sekulära samhällets fördelar kommer att kunna framstå som så pass lockande för flertalet av våra invandrare från muslimska kulturer att det islamistiska kravet på politisk-religiös maktutövning inte i längden kommer att kunna hävda sig annat än i sekteristiska enklaver, nog så obehagliga men knappast av samhällsomstörtande dignitet. Men visst, väckelserörelsers utbredning kan man lika lite som någonting annat sia något säkert om. Och de värdemässiga tomrummet hos vilsna, identitetssökande ungdomar måste givetvis tas på allvar.

Jag delar Thomas fascination för de stora litterära pessimisterna. Ur existentiell synvinkel är de i mångt och mycket de största realisterna. Men jag är lite för optimistiskt lagd för den dystopiska visionen om de västerländska demokratiernas undergång till följd av totalitär islam eller annan totalitär ideologi. Kommunismens fall i östeuropa, liksom dessförinnan de fascistiska diktaturernas undergång i sydeuropa, är exempel på avgörande framsteg under min egen livstid som visar på attraktionen och styrkan i de demokratiska idealen. Det är givetvis en tro som i likhet med all tro kan komma på skam, och som på intet vis ska tas till intäkt för passivitet i försvaret av dessa ideal. Jag medger att i ett längre perspektiv bakåt kan en mer pessimistisk syn också försvaras.

Min förhoppning har en enkel, inte särskilt originell, utgångspunkt som jag för många år sedan formulerade för mig själv ungefär så här: Endast det system som dynamiskt förmår att inom sig härbärgera sina egna motsättningar är gott nog och därmed värt att vidmakthålla och försvara. Det är en tanke som för övrigt kan tillämpas på både individen och samhället. Ett sådant öppet, dynamiskt system har visat sig vara det bästa möjliga också som försvar mot utopier om det perfekta, rena, helgjutna och motsägelsefria systemet. Det är förvisso ett i vissa lägen sårbart system, och som sådant måste det försvaras mot dem som i grunden vill ersätta det med det där andra: den helgjutna paketlösningen för både samhällsliv och individuell livsföring.

Nine eleven

En känsla av övermättnad infinner sig lätt efter de senaste dagarnas överflöd av analyser och kommentarer kring WTC-tornens spektakulära öde i New York för idag jämnt tio år sedan. Så min avsikt är inte att ytterligare tillfoga något, bara säga att jag fann det lämpligt att plocka fram Amos Oz essä "Hur man botar en fanatiker" i den lilla boken med samma titel (W&W, 2006). Läsningen fick bli ett sätt att i lugn och ro reflektera kring det som hände och det som hänt därefter.

"Hur ska man förhålla sig till människor som knappast är något annat än utropstecken på två ben?" är den fråga Oz ställer sig. Och jag delar hans syn på fanatismens natur och den risk som finns att vi lite till mans kan hemfalla åt fanatiska tendenser om vi lockas in i den kompromisslösa rättfärdighetens ideologier. De botemedel han anger får väl mest ses som förebyggande medel; det handlar om att i vår närmiljö ingjuta fantasi, odla sinne för humor och förmågan att föreställa sig den andre, dvs. sådant som fanatikern saknar.

Ett viktigt drag hos fanatikern är också hans eller hennes självuppoffrande aktivism. Det gäller ju inget mindre än att rädda och frälsa själarna från förtappelsen. "Fanatismens innersta väsen är lusten att tvinga andra människor att förändras", säger Oz. De måttfulla och sansade är de enda som kan övertyga de extrema på ömse sidor i en svartvit värld, menar han också. Jag vill tro och hoppas att det är så, trots att vittnesbörden om att hatet mot de egna ofta är det starkaste hos fanatikern. Avfällingen, renegaten, den icke renlärige, den svage i tron - ingenting tycks provocera fanatikern mer än dessa.

Tänkt (5): Den förblindade trons vanmakt

När fanatiska fundamentalister ska försätta berg tvingas de lita till sprängmedel. Eftersom de själva är både medel och mål slipper de utvärdera resultatet.

Humbug och sekterism

Den andliga svälten - hur omfattande är den egentligen? Med risk för att jag med detta språkbruk avslöjar mig med det pastorliga arv jag har, vill jag ändå försöka förstå vad som driver människor in i ockultism, religiös fanatism och allsköns sekterism. Den andliga nöden - det var ju vad väckelsepredikanterna i min barndom såg som sitt främsta existensberättigande och drömde om att få lindra. Men har det inte blivit värre än vanligt nu när den sunda religiositeten inte längre bildar en naturlig botten i allmänhetens medvetande?

Utan tvivel lider många människor brist på meningsskapande "food for the soul". Är man analfabet på det existentiella området kan bevisligen vilken enkel livsåskådning som helst duga när livskrisen är ett faktum. Den framgångstörstande cynikern i rollen som själasörjare vet att det absolutistiska budskap som framförs med den starkaste övertygelsen vinner. I varje fall hos tillräckligt många och sannolikt hos alltfler som känner hur tomrummet hotar att rubba den inre tillförsikten. Den som lovar att driva ut djävulen - i form av frågor, tvivel, osäkerhet och skepsis - kommer alltid att kunna samla en skara saliga anhängare omkring sig. Den som lovar kontakt med "andra sidan" och försoning med de döda kommer alltid att fresta några att sälja sin själ för dyra pengar.

Två dagar i rad dennna vecka har jag som tv-tittare påmints om hur verkligt illa det kan se ut. En programserie (i TV4+) uppmärksammades i "Uppdrag granskning" för att de lanserar ockultism på bred front, utan etiska hänsyn till de personer som ofrivilligt blir indragna i mediers spökerier kring döda som sägs gå igen. En mor som förlorade ett barn för några år sedan blir uppringd av en journalist som vill belägga att det är hennes döda dotter som mediet karakteriserat och som skapar problem i ett hus i närheten. Det är så galet att man inte tror sina öron, men Caroline Giertz, som leder programmet, menar att många blir glada och hjälpta av att få kontakt med "andra sidan" och beklagar att denna mor inte kan ha den inställningen. Hon är själv övertygad om mediets trovärdighet och förmåga, eftersom denna sorts medieverksamhet visat sig stämma så många gånger i andra fall.

Man blir alldeles matt och önskar att man kunde uppväcka den gamle biskopen Giertz från de döda. Hur mycket hellre den klassiska kristendomsundervisningen från den mannen än detta andliga mörker!

Men sedan har vi då förstås dessa väckelserörelser inom den så kallade evangelikala kristendomen som alltsomoftast spårar rakt åt helvete, trots saligt sjungande och dansande församlingar. I en dokumentär från Danmark (i TV2) skildras hur en frifräsande kvacksalvare vid namn Hedegaard med fru splittrar familjer och hämtar hem "tionde" och mycket mer i kollektboxarna. När någon fångas i nätet, blir "frälst" och får en ny familj i sektgemenskapen står anhöriga hjälplösa i sina kontaktförsök. Psykiskt sjuka utlovas befrielse från sina demoner när en av ledaren utsedd före detta rörmokare bedriver "rehab" och plötsligt uppträder som psykiatrins ersättare.

Och i storstädernas invandrargetton frodas den islamiska absolutismens förblindande trossatser. Även här blir några saliga på den fanatism som ända in i döden göder drömmar om att inte rädda utan snarare förkasta och förinta de förtappade och otrogna.

Jag kan i dessa fall plötsligt hamna i samma läger som de kämpande humanisterna. Det är bara det att jag inte som Sturmark & co tror att lösningen heter ateistisk bekämpning av religion. Jag tror däremot att när sekulariseringen hand i hand med andlig obildning gått så långt att den sunda religiositeten saknar resonans i folkdjupet så får vi allsköns nyandlighet och konversion till främmande religioner som ersättning, i de flesta fall troligen av oförargligt slag men i tillräckligt många fall också av ett förfärande slag.