Gospel för hundar

Doro heter vår hund, född för cirka fyra år sen i Sydspanien. Doro betyder guld och han är mycket riktigt guld värd, en mycket kärvänlig och trofast vän. En ibland lite nervig varelse som hatar åskväder, misstänker stora svarta hundar för ont och avskyr elsparkcyklar, som han ibland får för sig att han bör jaga på flykten.

Igår på förmiddagspromenaden passerade vi, Doro och jag, en gränd intill vårt eget kvarter som såg ut som på bilden ovan. En stor del av gatan var översållad av torra gyllengula lönnlöv. Husse tog fram mobilkameran gnolande på en gammal gospelrefräng: 

I´m gonna walk on gold when I get home.

Sådan underförstådd översinnlighet begriper inte Doro mycket av, ännu mindre som endast metaforik. Men han nosar gärna i lövhögar som gömmer en hel värld av dofter av skiftande slag.

Han är nästan hemma, det vet han, men struntar blankt i golv- och gatubeläggning bara matte är på plats när han kommer hem. Men hon är inte det, har inte varit det på flera dygn, det vill säga obegripligt länge. 

Matte är inlagd på ortopeden med en benfraktur och ovissheten och saknaden är stor. Hon som aldrig tidigare varit skild från Doro mer än några timmar i sträck är nu försvunnen. Därför klagovisorna som verkligen inte låter som den trosvissa gospeln om en framtida annan, mycket bättre värld.

Redan i trappan nosar han efter bekräftelsen på det som borde vara fallet. När han inte finner de doftspår han söker vill han helst inte fortsätta, drabbad av att ha tagit ut sin besvikelse i förskott. 

Och när han väl av husse motats in i hallen och ser tofflorna börjar han klaga med ylande ljud som talar sitt tydliga språk, ett språk som husse förstår men som han tyvärr inte nöjaktigt kan besvara med hjälp av specifika förklaringar. Han får lita till ordens klangfärg, att de ändå bär på ett mått av tröstande innehåll: 

"Matte kommer tillbaka!" - ett evangelium för hundar? 

Foto: E.J.

Grigory Sokolov hösten 2023

Mästerpianisten återkommer troget en oktobersöndag varje år till Konserthuset i Stockholm. I förrgår var det dags igen med Bach och Mozart på programmet. 

Han värmde upp med Bachs Fyra duetter för klaver, BWV 802-805, vackra exempel på musikens egen vävnadskonst, den som kallas kontrapunkt. Därefter en av de välkända partitorna, nr 2 i c-moll för klaver, BWV 826. Flersatsig underbar dansmusik från barocken, i 2:an med italiensk esprit i den inledande Sinfonian och ett avslutande Cappriccio.

Redan i Sinfonia uppstår en av de där magiska stunderna med Sokolov, när han med sin bländande teknik får oss att glömma utförandet, den vidunderliga beröringen av klaviaturen, och vi, ett halvtannat tusen andlösa lyssnare, dras in i ett musikaliskt förlopp där allt utom tonflödet försvinner. 

Om någon skulle hävda att den stora konsertflygeln, minst ett halvt ton tung, i dessa stunder faktiskt leviterar åtminstone några centimeter från golvet tillsammans med den inte alldeles lättviktige pianisten på sin pall, hade jag ingen anledning ifrågasätta saken. Inte heller att Bach är Gud Fader själv när han väl får sin dedikerade uttolkare.

Efter paus Mozart, till att börja med sonaten i B-dur, KV 333, en av hans bästa pianosonater, elegant och med en rikedom av infall som i alla stycken bär hans omisskännliga signatur. Jag känner den här musiken sen unga år; jag anteciperar, fängslas och gläds åt mästarens tolkning, som är utan överdrifter men med omsorg om detaljerna. Som så ofta hos Mozart består hemligheten i att få det låta naturligt, enkelt.

Adagio i h-moll, KV 540, är förmodligen den märkligaste musik Mozart skrev för solopiano. Tekniskt inte svårt för den hyfsade amatör jag en gång var, men vad gäller interpretationen - vilka utmaningar bjuder den inte på!  Det är ett adagio, vilket först och främst måste beaktas, dock utan att långsamheten jämte inslagen av staccato, accenter och starka dynamiska kontraster får stycket att falla isär. 

Sokolov infriade mina förväntningar med sitt delikata anslag i både bas och diskant, för både dovt mörker och gnistrande ljus. Men vad handlar det om? 

Det är inte bara oblandad melankoli, det är något mera gåtfullt och främmande, kanske till och med kusligt och skrämmande över det lugn som trots orosmoment och avbrytande forteackord vilar över stycket som helhet. Det är musik som kräver och bevekar, insisterar och resignerar, om vartannat, gång på gång. 

Kan det vara en djupsinnets Mozart ställd inför något slutgiltigt, som söker en dialog och ett svar på den obesvarade frågan. Den fråga som är och förblir obesvarad och om vilken Charles Ives långt senare komponerade ett orkesterstycke, nämligen "The Unanswered Question".

Eller ska vi kanske överge ordandet för musikens eget känslomässiga djuplodande.  Wolfgang Hildesheimer citerar i sin bok om Mozart en viss Wilhelm Mohr, som apropå KV 540 sagt följande:

"Alla som älskar och känner verket har den känslan gemensam, att musikens ande hos honom har tagit gestalt och klang i ett synnerligen betydelsefullt ögonblick. Man må försöka närma sig honom  med aldrig så djupsinniga analyser - vid slutet av alla bemödanden står insikten att den verkliga hemligheten börjar just där" (W Hildesheimer: Mozart, Norstedts, 1980, s. 86).

Sokolov avslutade traditionsenligt med en avdelning extranummer, denna gång sex korta stycken av Rameau, Chopin, Rachmaninov och Skrjabin. 

Inte trodde jag att jag en gång skulle bli tårögd av att lyssna till det sönderspelade "Regndroppspreludiet" av Chopin, men så kan det gå när Sokolov bjuder på sina subtilaste maner.

Och sist av allt lyckas han pricka in ett annat av mina stora favoritstycken: Preludium i e-moll nr 4 ur "24 Preludier", op. 11 av Skrjabin. Den sista tonen i det stycket är så svagt anbringat att det nätt och jämnt är hörbart. När den tonat ut i tystnad och applåderna fortsätter, tänds ljuset som annonserar att allting har ett slut och att slutet nåtts för den här gången. 

Jag lämnar stora salen med en förhoppning om att han återkommer med Skrjabin, gärna med samtliga preludier i op. 11.

Foto: Yanan Li/Konserthuset.

Svampdåren

I vintras utkom några nya prosaverk av Peter Handke på det förträffliga förlaget Faethon. Det med titeln "Försök om svampdåren. En berättelse för sig" (översatt av Jesper Festin) sparade jag till svampsäsongen, som den här hösten ju visat sig särskilt minnesvärd som sådan.

Det är berättarens förlorade men återfunne barndomsvän som är dåren, den redan som barn passionerade "skattletaren" som i utbyte mot en mindre summa pengar levererar sina svampfynd till en invandrad återförsäljare som upprättat en för dessa avsedd "depå" i ett ruckel i byn. Det är företrädesvis "de eviga gula", den helige Johannes svampar, han letar, nej snarare "hämtar" eller "håvar in".

Pengarna gör det möjligt för den kunskapstörstige grabben att köpa litteratur, och när han sedermera som vuxen ganska oväntat etablerar sig som framgångsrik brottmålsadvokat med internationella uppdrag, inte bara bibehåller han sin vana att "gå till svamps" utan drabbas vid ett tillfälle av ett slags epifani i mötet med sin första stensopp. 

Kontakten med berättaren, dårens enda vän, blir sporadisk i och med att dåren lämnar orten, men den återupptas och levnadshistorien kan på så vis fullföljas. Och Handke kan denna gång återge en historia som mer liknar en roman än den hybrid av roman och essä, med tonvikt på det senare, som de övriga i serien "Versuch über..." mestadels liknar.

Svampdåren beskrivs som något av en särling, en fantast som pendlar "från närvaro till frånvaro och tillbaka", en som går från bokstäver och böcker ut i de brusande, susande, knastrande skogarna, men som återkommer, växlande mellan "kunskapslust, sällskaplighet och hemlighet".

Den sedermera välsituerade juristen har aldrig helt låtit sig uppslukas av arbetet som advokat, snarare utfört det med vänster hand. Man har alltså kunnat finna honom i skogsbrynet vid en dikesren iklädd kostym, slips och hatt i ett extatiskt tillstånd med en stensopp i handen, helt förtrollad av sitt fynd och helt oförstående inför faktum att aldrig tidigare ha fått korn på denna märkvärdiga svamp. Ja, det sägs vara en gåta att han kunnat undgå dem - "kungarna", "fabelgestalterna" - i havet av allt det eviga gula. 

Och dåren lever vidare i sin upptagenhet av skogsvandringarnas fynd och drömmen om att författa en svampbok. Svamparna är det sista äventyret och han deras profet. 

Denna upptagenhet blir till veritabel dårskap när han börjar se svamp och svampformer i snart sagt allt han ser. Han försöker på olika sätt modifiera sin besatthet, bland annat genom att söka "det ofrivilliga, det att låta vara, det att låta ske", att "låtsas icke-leta, för att i hemlighet likväl finna" eller låta sig nöja med "att söka och icke finna"- alltsammans ideal som i hans maniska tillstånd visar sig svåra att omsätta i handling. 

Besattheten mildras efter vad som nog måste ses som en allvarlig kris, efter vilken han återfår förmågan att hantera tillstånd som krymper rummet till ett enskilt fynd och stannar tiden. Vandringarna i skogen får småningom ett egenvärde.

Svampdåren erfar uppenbarligen ett alltför stort mått av den vardagens förtrollning, det sagolika äventyr, som Handke med sedvanlig skicklighet gör ännu ett försök att språkligt erövra och förmedla. Någon bot för vännens dårskap ser författaren/berättaren ej, inte i den av "giftpladder" och "giftsmedjor" dominerade verkligheten. Något annat måste till.

Men blir det då mot slutet inte för mycket av saga? frågar sig författaren själv. Och svarar: nej, det sagolika, när det behövs, är det allra verkligaste, ett nödvändigt motgift och  ingenting mindre än ett femte tillägg till de fyra elementen.

Vännen/berättaren/författaren kan således inte, vill inte, undertrycka det "tänkta, drömda, ingivna" som  skänker berättelsen drag av saga och dåren bot. Nämligen det där som låter dåren lyfta blicken från punktens blicklöshet till en i ögonhöjd. Det där som får honom att se sin kvinna och inte bara det hon håller i handen. Det där som under en måltid på gästgiveriet "L´Auberge du Saint Graal" låter dåren fira sin födelsedag i den snäva kretsen av sina allra närmaste, bland dem den ende vännen.

Den här boken kan med sina 155 sidor tyckas vara en bagatell, men är närmare läst mycket mer än så. Den kräver långsam läsning under noggrann uppmärksamhet och belönar då (som vid idog svampplockning) rikligen oss som gärna följer Handke och hans vandrare på deras utflykter och upprepade försök att återge något av det äventyr som uppenbarar sig längs allfarvägar, stigar och oupptrampade spår. 

 Foto: EJ.

Jon Fosse!

Jon Fosse är årets Nobelpristagare i litteratur! Det var precis vad jag önskade. Han har ju förekommit i gissningslekar och vadslagningslistor länge nog; i år mer än någonsin ju närmare dagens datum vi kommit. Något litet läckage från den nygamla Akademien? Kanske, men troligast är det helt enkelt en fråga om att hans kandidatur varit så given så pass länge att den blev lättgissad.

Det lär inte bli många som ifrågasätter valet, utöver de som alltid gnölar utifrån geopolitiska och andra utomlitterära hänsyn.

Verket är imponerande både till bredden och omfånget. Själv har jag bara läst en liten del av prosan, senast Septologin I-II, som kom på svenska 2021 i Lars Anderssons översättning. 

Fosse är ju redan världsberömd och då främst som dramatiker, så förhoppningsvis kan våra teaterhus aktualisera något av det han skrivit för scenen också. 

Jag har i tidigare blogginlägg skrivit något litet om ett par av hans verk. Dels "Trilogin", som jag varmt rekommenderar nya läsare att börja med. Men gärna också "Hundmanuskripten", som visar honom inte bara från sin intuitiva och inkännande utan även humoristiska sida. 

Varför gillar jag honom? Bland annat för att han hanterar existentiella frågor med en bland nutida författare helt överlägsen musikalitet. (Av de författare jag känner till, får jag väl ödmjukt tillägga). Det är inte mindre märkligt med tanke på att den uppenbarligen kunnat bevaras i översättningen från nynorska till svenska. Jag hörde Lars Andersson, översättaren, säga att Fosse var lätt att överföra till svenska, så det har tydligen varit för honom som för läsaren: det är bara att låta sig dras med i den rytmiska och melodiska språkkonst som i omtagningar och variationer skildrar människolivets schatteringar i ljus och mörker. 

Se vidare här och här.