Påsken förbi, musiken och värmen består

Påsken är över och försommarvärmen redan här. Tvivlande fixerar jag termometern varje morgon när rullgardinen går upp. Natten kan ha varit kylig, men värmen stiger snabbt och den milda luften bekräftar vad kvicksilvret säger. Våren kom bort, den tycks överrumplad och distanserad, även om trädens lövverk ännu inte nått mer än till det skira stadiet, tack och lov. Det känns som att man måste vara på alerten för att hinna med.

Scillahavet kring rektorsvillan är sedan flera dagar bländande blått i solljuset. På Le Parc sitter folk barärmade vid ölglasen. Det lilla magnoliaträdet ståtar med nyutslagna blommor på sina nakna kvistar, körsbärsträden med heltäckande blomsterskrud.

Holländska jordgubbar säljs i utomhusstånden och barnen fick glasspinnar efter föreställningen om Alfons Åberg, där man försökte driva spökena på flykten med en enkel ramsa. Som om spöken fanns under ljusa varma påskdagar, när små godistiggande häxor är de enda främmande väsen som syns till.

Hemma i fönstret ber hibiscusarna om vatten varje dag och jag måste vinkla persiennerna så att inte flygeln börjar knäppa och knaka i solen. Jag spelar Reinhold Glière (1875-1956), inspirerad av tv-programmet om och med Tomas Tranströmer, där han med sin enda rörliga vänsterhand spelade ett stycke av denne från Tyskland emigrerade ryss med franskklingande namn (han hette egentligen Glier). Jag hade tidigare bara hört en känd hornkonsert av honom, men pianomusiken är inte heller oäven. Hans komponerande var och förblev senromantiskt. Jag läser att den kunde accepteras av såväl tsaren som den sovjetiska konstpolisen, vilket innebar att Glière slapp den förföljelse som drabbade så många andra av hans samtida kolleger. Fastnade nu i första hand för den första av 2 Esquisses, op. 40 och Preludium ur 8 Pièces Faciles, op. 43.

I övrigt har det i musikväg varit mycket av en viss Herrn J S Bach på sista tiden, bland annat i Andras Schiffs tolkningar. Skaffade hans inspelning av partitorna i samband med konserten i Stockholm nyligen, och mezzo hade igår den goda smaken att sända en konsert med honom från i fjol med både partitor och franska sviter. Bland partitorna är mig den fjärde särskilt kär, eftersom dess Allemande och Sarabande hör till min egen repertoar. Jag spelar dem och känner, som Tranströmer med Haydn, "en enkel värme i händerna" (dikten "Allegro" ur "Den halvfärdiga himlen", 1962). "Tangenterna vill. Milda hammare slår./Klangen är grön, livlig och stilla".

Sist men inte minst har jag återvänt till Frank Martin och inspelningen av hans "Golgotha", en modern lyrisk passion i Bachs efterföljd. Meditativ musik byggd på texter av Augustinus och ur evangelierna.

Långfredag med Bach och Mantegna

Den som en gång sett denna märkliga Kristus-bild av Andrea Mantegna (1431-1506) glömmer den inte. Målningen finns i Milano, på Pinacoteca Brera, men Mantegnas storhetstid är främst förknippad med hans verksamhet hos furstefamiljen Gonzaga i Palazzo Ducale i en annan norditaliensk stad, Mantova. Varom den danska poeten Inger Christensen berättat i en kortroman med titeln "Det målade rummet", som jag inte utan begeistring nyligen läst. Det är en bok jag rekommenderar varje vän av italiensk renässans och/eller den som njuter av prosakonst när den är som bäst.

Eftersom Mantova är en stad som jag ännu inte haft tillfälle att besöka har läsningen återuppväckt gamla resplaner. Alltså skruvar jag ihop köksbänkar från IKEA samtidigt som jag i andanom förflyttar mig till ännu en av alla dessa italienska städer som inte är mindre intressanta för att de ligger lite vid sidan om de hetaste turistmålen.

Denna långfredags förmiddag sände SR P2 Matteuspassionen i en några år gammal inspelning från Engelbrektskyrkan i Stockholm. Daniel Harding, SRSO och toppsolister borgade för all önskvärd kvalitet. Jag blev kvar i sängen, än en gång försänkt i Bachs makalösa musikdramatik ända till slutkoralen, som är den kanske vackraste och mest upplyftande musik som kan förekomma i ett kyrkorum. Eller via radion i ett sovrum, kan jag intyga.

Mantegnas bild gjorde sig än en gång påmind. Varför är den så märklig? Inte bara det att vi står vid fotänden av en bår. Inte bara den hyperrealistiska återgivningen av en död människa med spikhålen synliga i både händer och fötter. Inte bara närvaron av de sörjande. Det är något märkligt med det krympta perspektivet som på en gång gör oss till iakttagare på avstånd och närstående. Trots att vi befinner oss vid fötterna för oss det förkortade perspektivet omedelbart till den överdimensionerade överkroppen och ansiktet och vi är plötsligt lika nära den döde som de andra.

Är det kanske något liknande Bach gör i sin passionsmusik?

En strålande vårdag i Stockholm

Det var i söndags i Stockholm. Sol från klarblå himmel och äntligen förebud om en blid och livlig värma. Man ville så gärna slå följe med stockholmarna som verkade ha gått man ur huse för att promenera i mälarvattnets närhet. Vi gjorde oss ärende ut till Moderna Museet för att titta på dess samlingar av fotokonst, just nu utställda i flera spatiösa rum. Märk väl, inte Nationalmuseum och deras onödigt omdiskuterade nakenhet i mestadels äldre konst, utan i stället exempelvis Mappelthorpes och andra berömda fotografers accepterade och (antar jag) helt hbt-riktiga framställning av kön och kropp, som följaktligen inte kräver några pedagogiskt korrigerande ögonglas på besökarens näsa.

En hel del bekanta bilder var det, men det mesta ändå nytt och spännande för min del. Mest gladdes jag nog ändå åt att återse Irving Penn, hans fina porträtt, men också några stilleben som jag inte kan erinra mig att jag sett förut. Fotokonst som övertydlig konst, om man så vill.

Efter italiensk söndagmiddag raka spåret till Konserthuset och den egentliga anledningen till resan, nämligen Andras Schiff, den ungerske pianisten som tyvärr inte lyckats skaffa sig samma star quality som de övriga pianister som gästar Sverige under våren (Lang Lang och Kissin). Men vad gör det. Han är ingalunda sämre för att han inte fyller huset till sista plats, snarare tvärtom. Programmet för kvällen innehöll endast variationsstycken komponerade av Mozart, Haydn, Mendelssohn, Schumann och Beethoven. Beethovens nästan timslånga Diabellivariationer var naturligtvis huvudnumret, även om jag blev mest berörd av det enda stycke som jag inte hört tidigare, nämligen ett sent verk av Schumann, ett eget tema, en koralartad tonföljd som med Schiffs känsliga anslag fick variationerna att skimrande lämna den spotbelysta pianisten och hans flygel och stiga som en stilla, kravlös bön ut i salongens mörker. "Spökvariationer" kallas verket i programhäftet, tydligen anspelande på Schumanns sista tid av hallucinationer då han tyckte sig kontaktad av andevärldens både goda och onda. Nog var det i så fall väsen från den himmelska sidan som meddelade sig i just denna musik.

Jag hoppas verkligen finna en inspelning som gör detta Schumanns kanske sista fullbordade verk lika stor rättvisa som Schiff gjorde denna söndagkväll.

Prokofjevs kreativitet

Sergej Prokofjev (1891-1953) är utan tvekan en av de stora 1900-talstonsättarna. Det gäller både sett till bredden och till antalet verkligt betydande verk. Varje gång jag på allvar bekantar mig med ett stycke av honom blir jag entusiastisk och vill upphöja honom till Bartoks och Stravinskijs jämlike, om inte mer än så. För ärligt talat, om vi bortser från ett par, tre opus plus det enstående mästerverket "Våroffer" skulle knappast Stravinskij förtjäna den rangplats han oftast tilldelas. Jag vill hävda att både Prokofjev och Bartók åstadkom fler omistliga verk än Stravinskij gjorde. Stravinskij lär själv ha sagt att Prokofjev var den störste - efter honom själv naturligtvis. Det fanns ju en period i Stravinskijs musikskapande som var besläktad med Prokofjevs, nämligen den neoklassicistiska. Medan Stravinskij bytte stil ungefär på samma sätt som Picasso gjorde på måleriets område bar Prokofjevs modernism en stabilare klassisk prägel som bara blev tydligare med åren. I likhet med Bartok fick han genom de tidiga verken rykte om sig att företräda en brutal och motoriskt drivande musik. Men den melodiska källådern fanns där hela tiden, och det dissonanta och rytmiskt komplexa tonspråket vann därför även den breda publikens bevågenhet.

I onsdags spelade Göteborgsfilharmonikerna Prokofjevs femte symfoni i ett så gott som fullsatt Uppsala Konserthus. Gustavo Dudamel, deras populäre chefdirigent, hade förhinder och ersattes av en ung kollega till honom, också han fostrad i det numera världsberömda utbildningsprogrammet "El Sistema" i Venezuela. Manuel López Gómes heter han, och det namnet kan man gott lägga på minnet. Att döma av hans insats denna kväll fattas ingenting i förutsättningarna för en strålande dirigentkarriär av samma slag som Dudamels. Grabben dirigerade utan partitur, och bara det säger väl en del.

Denna femte symfoni hör till Prokofjevs absoluta musik, utan program eller andra tydliga bindningar för lyssnandet. Den tillkom under krigsslutet ungefär samtidigt med de sista pianosonaterna, som ju hör till de yppersta i den genren. Efter sina år i USA och Europa hade Prokofjev i slutet av 20-talet drabbats av så stark hemlängtan att han återvände till Sovjetunionen, där han mottogs med viss misstänksamhet. Han gick aldrig med i kommunistpartiet men underkastade sig systemet och skrev filmmusik, kantater och till och med en födelsedagshyllning till Stalin själv. Jag har också sett uppgifter om att han livet ut var anhängare av Christian Science. En rätt motsägelsefull person kan tyckas, men vem är enkel och framför allt: vem kan enkelt bedömas i en social situation som den han valde att inrätta sig i. Hans balansakter i förhållande till den hårdnande ideologiska styrningen under Stalin/Zjdanov var emellertid fåfänga. De räddade honom inte, tvärtom. Tillsammans med flera andra tonsättarkolleger bannlystes han med hänvisning till borgerlig dekadens och bristande följsamhet mot den påbjudna estetiken. Möjligen bidrog det redan tidigare kända kravet på anpassning till en förstärkning av det lyriskt-melodiska i hans musik, men detta inslag hade som sagt funnits där hela tiden. Ironiskt nog dog han samma dag som Stalin, vilket knappast ens med en notis meddelades den sovjetiska allmänheten.

Den femte symfonin är ett gott exempel på kreativiteten i Prokofjevs musikskapande. Det är ett veritabelt ymnighetshorn som detta musiksnille öser ur när han komponerar sin kontrastrika musik med överraskande rytmiska accenter och en instrumentering som nyttjar orkesterns möjligheter till det yttersta. Har exempelvis tuban någonsin fått en mer framträdande roll i en symfoni än här? Och i de mer stillsamma avsnitten bryter lyriken fram i träblåsklanger eller i djupa cellotoner. Det finns svärta, särskilt i den första satsen, men i huvudsak är det ändå en musik där ljus och sprittande liv dominerar. Är det inte i själva verket en för våren mycket passande musik?

Lyssna gärna på ett smakprov ur den andra satsen med Berlinfilharmonikerna under Dudamel och döm själva:

http://youtu.be/y29V7c1k5xE

Guldstekeln

Apropå firandet av Tomas Tranströmer så sprang jag på en liten tunn bok på Studentbokhandeln häromdagen med titeln "Tranströmerska insektsamlingen från Runmarö". Det är en samling korta essäer av biologen och författaren Fredrik Sjöberg som skrevs för tio år sedan och som nu utges på nytt i en numrerad edition (Bonniers, 2011).

Sjöberg berättar lättsamt, lärt och underhållande om en diger samling insekter - fjärilar, skalbaggar, steklar, skinnbaggar, flugor, trollsländor, gräshoppor, kackerlackor - som Tomas Tranströmer skapade under några pojkår somrarna 1944-1947 på Runmarö, en samling som han som vän till Tranströmer fick nys om skulle finnas kvar på en vind i Västerås. Sjöberg förhör sig om vilka sällsynta arter som ingår och får entydiga besked från den minnesgode upphovsmannen. När han några år senare får låna samlingen och förtecknar innehållet imponeras han av vad han får se, vilket även resulterar i dessa fängslande essäer.

När jag läser dem tänker jag på två saker. Dels på mitt eget, sent väckta intresse för fjärilar i samband med att jag blev sommartorpare för sisådär trettio år sedan, att jag blev som barn på nytt med fjärilshåven i handen och lärde mig en del om den svenska sommarens entomologiska skönhet. Dels dyker också en dikt av Tranströmer upp i minnet, nämligen Guldstekel ur "För levande och döda" (1989), en dikt som är ett utmärkt exempel på den antitotalitära tendens som går igen i hans diktning och som inte minst omfattade Baltikum innan järnridåns fall. Det är inte, som Lars Gustafsson påpekade i DN i går, politisk dikt som hos en som "slamrar, docerar och talar i megafon", utan hos en som med hans egna ord avvisar de "oförsonliga patriarkerna". Udden är riktad mot bokstavstroende i både öst och väst, iranska ayatollor och amerikanska tv-predikanter lika. "Felstavningen i sten av Guds namn" är frukten av deras verk.

Den fromma bödeln lutar sig fram

över torget och folkmassan som bildar en knottrig spegel

där han kan se sig själv.

Den parasitära narcissismen hos dessa guldsteklar visar det förfärande hos dem "som inte kan vistas någon annanstans än på sin framsida/ de som aldrig är tankspridda/de som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av Den Oidentifierade".

Gå förbi dem! manar oss diktaren.

Tomas Tranströmer 80 år

Tomas Tranströmer fyller 80 i dagarna och dagens DN ägnar honom därför extra stort utrymme. Bland annat får några kolleger till honom frågan vilken tranströmersk metafor som de har som favorit. Alla har valt olika, vilket naturligtvis är ett tecken på hur stark den sidan av hans poesi är.

Om jag själv fått frågan skulle jag lagt ytterligare en till de redan nämnda:

"Jag står med handen på dörrhandtaget, tar pulsen på huset" (Ur Östersjöar, 1974).

Men bland alla träffsäkra liknelser som Tranströmer levererat har jag återkommande stavat på en som kräver ett mer utförligt citat, också den från Östersjöar. Jag har redan förut påmint om det, men det tål att upprepas:

"Fjärden har blivit excentrisk - idag vimlar maneterna för första gången på åratal, de pumpar sig fram lugnt och skonsamt, de hör till samma rederi: AURELIA, de driver som blommor efter en havsbegravning, tar man upp dem ur vattnet försvinner all form hos dem, som när en obeskrivlig sanning lyfts upp ur tystnaden och formuleras till död gelé, ja de är oöversättliga, de måste stanna i sitt element."

Enbart för dessa rader är denne poet värd att nämnas bland 1900-talets allra största.

Varia en vårlig fredag

Efter gårdagens stormiga väder när de torra fjolårslöven rusade som horder av galna råttor över trottoarerna, dammoln och torra kvistar yrde och ett eller annat gammalt träd till sist knäcktes och föll, började denna fredag med solsken och stilla fläktar. Som emellertid snabbt övergick i mulnande skyar och lätt regn, om än endast kortvarigt. Vilken fröjd att kunna sätta sig på cykeln och konstatera att ett nyckfullt aprilväder bara bekräftar årstiden. Att det tillsammans med trädens knoppning, den milda luften och de grusiga snöresternas försvinnande slutgiltigt talar för vår.

Vad gör det då att dagen innehåller ett tandläkarbesök. Eller ett besök hos tandhygienisten, för att vara exakt, ty numera tycks tandläkarens arbete i mångt och mycket vara delegerat till andra kategorier av tandarbetare, eller hur man nu benämner dem som fylkas kring mig i den där höj-, sänk- och fällbara stolen som man numera inte sitter utan ligger i.

Tandläkaren borrar och drar och sköter antagligen också eventuell bedövning. I allt övrigt inträder annan personal, i alla fall på det tandläkeri jag besöker. Min gamle tandläkare från förr gjorde allt själv och höll dessutom ofta en miniföreläsning om (riktigt) gamla tiders borrgalenskap eller om de senaste rönen kring amalgam, som han menade var orättvist förtalat som tandfyllning. Han höll uppsikt över smärre "hål" men gjorde inga onödiga ingrepp, och jag kände mig alltid trygg och nöjd i hans sällskap. Givetvis skrapade han själv tandsten och gav råd om förbättrad tandhälsa. Tandsköterskan assisterade vid behov.

Sedan denne tandläkare gick i pension har mottagningen expanderat och förändrats och raden av ansikten som sänkt sig över mitt gap har varit lång och mycket varierad. Den enda som jag säkert känner igen är tandhygienisten, det vill säga den som numera förorsakar den största smärtan i det här sammanhanget. Att utsättas för tandstensspettning är som alla vet nätt och jämnt uthärdligt. Och den som endast har detta specialuppdrag verkar sätta en ära i att göra det så blodigt och grundligt som möjligt, så att man resten av eftermiddagen stadigt kan förnimma pulsen i tandköttet. Så kanske det måste vara, vad vet jag.

Nytt för denna gång var att jag också fick en trasig tand lagad av ingen mindre än tandsköterskan. Tandläkaren gjorde en kort visit med borren för att ge fäste för lagningen, men allt det övriga gjorde sköterskan: fyllde i, härdade, putsade och donade. Jag undrar vad som händer, om man kan tolka detta mer generellt som uttryck för en tendens i arbetslivet. Är det tandläkarna som vill ha det så? Eller är det assisterande yrkesgrupper som vill utveckla sin kompetens och professionalitet? Varifrån kommer tandhygienisterna som skrå? Varför denna specialisering?

Jag lämnade mina funderingar därhän och fortsatte till vitvaruhandlaren för en beställning till den förestående omvandlingen av köket. Har man bara tid för det kan det vara roligt att planera för ombyggnad och nyordning. Man får en del kunskap på köpet, även om hantverket utförs av andra. Köper man en fin spis från Huskvarna fattar man till sist att den som ser likadan ut på annat håll men heter Elektrolux faktiskt är en och densamma. Får dessutom höra att Elektrolux är världens största vitvarufirma i kraft av att bland annat ha köpt upp ett inte ringa antal andra. Så går det till, och fortfarande lär Elektrolux vara svenskt. Kom plötsligt ihåg den gamle, klurige Elektroluxchefen Wirtén, han som alltid hade en vitsig formulering i beredskap för journalister och andra. Det var ju han som kallade golf för en socialt viktig men primitiv form av jordbruk.

På hemvägen lockade Luthagens livs med förmånligt pris på tonfisk så jag bestämde mig för middagsmaten på stående fot. Men innan middagsbestyren sjönk jag en stund ned i fåtöljen med engelsk renässansmusik ur högtalarna och en kopp lyxigt te från Assam. Större helgfrid än den som William Byrd skänker finns kanske, men tillåt mig tvivla. "Infelix ego" heter cd:n som för övrigt av Grammophone utsågs till "Recording of the year 2010". The Cardinall´s Musick sjunger under ledning av Andrew Carwood. Mycket vackert, mycket vilsamt böljar stämsången i variationer som skulle kunna fortgå utan slut. Men det är med något undantag korta stycken, som alla i sin variation inger samma känsla av oändlighet.

Foto: EJ. En annan vår, närmagnolian redan slagit ut.

Fallet Wagner

Nå, vad var det nu som gjorde att Nietzsche vände Wagner ryggen?

När jag läste "Fallet Wagner" efter den där Wagner-konserten i Budapest läste jag med en särskild drive att få veta, eftersom musiken tog mig helt och fullt så som den musiken brukar göra. Det var operamusik för hela slanten, om än konsertant, vilket i synnerhet i Wagners fall givetvis kan uppfattas som en otillbörlig stympning av allkonstverket. Samtidigt erbjuder sig då möjligheten att koncentrera sig på det viktigaste: musiken.

Nietzsche inleder med att spela ut Bizet mot Wagner. Hur mycket bättre är inte "Carmen" än "Parsifal"! är hans polemiska utgångspunkt. "Här talar en annan sinnlighet, en annan sensibilitet, en annan munterhet". Motsättningen kan i förstone förefalla en sentida läsare en aning förbryllande, eftersom det i båda fallen rör sig om högromantiska tonsättare. Men det är inte romantikens tonspråk som Nietzsche tröttnat på utan avsaknaden av melodisk och harmonisk klarhet till förmån för vältrandet i nervretande klangorgier. Dessutom med styrfart rakt in i kristen mysticism. Nietzsche tycker sig skönja musikens dekadens till teater, lögn och förställning, och han diagnostiserar en kraftig smittoeffekt, ty Wagner är ett sjusärdeles geni med förmågan att pejla och attrahera den moderna människans själsliga förfall.

Det som gör denna skrift så stimulerande att läsa är inte så mycket dess tes som dess frenesi, att den glödande uppgörelsen lika mycket är en självuppgörelse som ett angrepp på den teatrala musikens mästare par excellence. Wagnerdyrkaren Nietzsche går alltså en rond med sin forna idol och visar samtidigt öppet sin ambivalens. Han vidgår sin egen décadence, men vill befria sig från den sjukdom som han menar att Wagners konst är uttryck för.

Jag har en vän, mer beläst än jag i ämnet, som hävdar att det även fanns komplicerade privata relationer som bakgrund till Nietzsches angrepp. Det är så fall inte är första gången sådant kunnat misstänkas i stridsskriftssammanhang. Nietzsche hörde till den wagnerska familjens umgänge, och själv en olyckans man på kärlekens område (i motsats till kvinnokarlen Wagner) lär han ha bedårats av Cosima, Liszts dotter och Wagners andra hustru.

Och visst kan sådant ha kastat bränsle på elden. Sant är att Nietzsche framhåller det på en gång förlösande och fjättrande i Wagners konst, och att den förlösning det här gäller är av det evigt kvinnliga slaget. Se där ambivalensen igen? Men uppgörelsen är också ett led i Nietzsches kristendomskritik och proklamation av människan bortom slavmoralen, eller med andra ord övermänniskan. Det märks allra tydligast i epilogen. "Fallet Wagner" var det sista han skrev medan han ännu var vid sina sinnens fulla bruk, och det var Parsifal som klarare än någonsin uppenbarade vad Wagner representerade. Vilket alltså blev droppen, det som även filosofiskt gjorde avståndstagandet nödvändigt.

Bilden: Från en uppsättning av Wagners Parsifal i Valencia, 2008 i regi av Werner Herzog.