Ibland undrar jag vad som är tillfälligheter och inte. Är det bara slumpen eller min sensibilitet just nu för vissa mer eller mindre obsoleta begrepp som gör att de plötsligt dyker upp både här och där med tydliga anspråk på giltighet. Kanske bara en fråga om att jag uppehållit mig vid texter som speglar 1800-talets förening av romantik och metafysik med vetenskapligt intresse för själslivets frånsidor. Kanske bara för att mer än en bok som kommit i min väg rör sig med ord som "lidelse", "ondska", "insegel", "inbillningskraft", "elixir", "översinnlighet" med flera liknande uttryck. Jag som aldrig varit någon fan av fantasy, modern skräckromantik eller spekulationer i det övernaturliga finner att en delvis ålderdomlig vokabulär, den som numera ersatts med en torrare men knappast mindre abstrakt, kan verka uppfriskande.
Ta begreppet elixir, vanligtvis en dryck av magisk eller helande verkan. Det finns redan i titeln till en av böckerna jag läser, E T A Hoffmans "Djävulselixiret" från 1815 (Tidens förlag; och här blir jag också odelat förtjust i att översättningen av Knut Stubbendorf är gammal nog för verbens pluralformer). Ett elixir spelar en central roll även i R L Stevensons "Dr Jekyll och Mr Hyde" från 1886 (i översättning av Jakob Gunnarsson, Modernista, 2017), den genialiska kortroman som etablerade en än idag gångbar beteckning för det gåtfulla fenomenet personlighetsklyvning, eller dissociativ identitetsstörning som det heter i modern psykiatrisk nomenklatur.
Dr Jekylls intresse för gränsöverskridande medicinsk-kemiska experiment möts av hans kolleger med misstro och avståndstagande. Själv en man av exemplarisk självbehärskning brottas han med sina dunkla drifter och det han kallar nöjeslystnad och en dragning till aktiviteter med utlopp för en mer obändig livsenergi. Kampen mot detta sitt sämre jag har blivit allt svårare för honom att föra.
Med hjälp av ett elixir han blandat upptäcker han att han kan byta skepnad, också fysiskt i det yttre, och därigenom ge fritt spelrum för hämningslöshet och samvetslös egoism. Han omskapar en del av sig själv till Mr Edward Hyde, en kortväxt frånstötande figur med drag av "vanskapthet utan att man kunde peka på någon speciell missbildning". Denne Hyde inrättas med egen bostad och hushållerska, är mestadels nattligt aktiv och undviker så långt möjligt sociala kontakter och förpliktelser. Han har dock fri tillgång till dr Jekylls hem och laboratorium.
Mr Hyde gör sig först skyldig till grov misshandel av en flicka som han stöter ihop med på gatan och sedan även till ett brutalt mord av en aktad man, en viss Sir Danvers Carew. Mycket litet av hans nattliga eskapader blir i övrigt närmare beskrivna, och trots att det finns vittnen och man är honom på spåren lyckas han hålla sig undan det han fruktar mest - lagens arm och galgen.
Berättelsen om denna dubbelnatur återges huvudsakligen genom andra, framför allt via vännen och advokaten Utterson som är den som anförtros de dokument som successivt ska komma att klargöra kopplingen mellan Jekyll och Hyde. Det rör sig först om Jekylls testamente till Hyde, sedan ett brev där dr Jekylls nära vän och kollega, dr Lanyon, på sin dödsbädd under stor vånda avslöjar sanningen om vad som sysselsätter kollegan. Slutligen brevet med Jekylls egen bekännelse och reviderade testamente - att öppnas efter hans död - "eller försvinnande".
För Utterson framstår det till en början som en gåta varför den rekorderlige Jekyll vill testamentera sina tillgångar till den avskyvärde Hyde, vars inflytande på vännen han oroas av och beklagar. Samtidigt kan han inte vara honom annat än lojal och behjälplig, särskilt som Jekyll så övertygande hävdar att han har relationen till Hyde under full kontroll.
Dr Jekylls elixir gör det alltså möjligt att förlägga sina egna mörka, odisciplinerade krafter hos en annan, vars handlingar är befriade från ånger och medkänsla. Ondskan och njutningslystnaden renodlas i en identitet skild från den goda och av anständighet kontrollerade.
Problemet är bara att dr Jekyll blir beroende av att på detta sätt med elixirets hjälp kunna växla mellan respektive person. Och intuitivt har han förstått att dr Jekyll skulle kunna "försvinna" under ett ökat inflytande från Hyde, därav formuleringen i testamentet. Mycket riktigt får Mr Hyde till sist det definitiva övertaget när en oren, men avgörande, substans i ett av elixirets salter inte längre ingår i apotekets nya leveranser av detsamma; skiftet låter sig inte längre göras ens med tredubbla doser. Dr Jekyll uppgår i Mr Hyde och försvinner.
Stevensons roman är mästerlig till både intrig och innehåll. Den gestaltar frågan om vår sammansatta mänskliga natur och det med Freud växande intresset för det omedvetna, för drifter och inre psykiska konflikter. På sätt och vis är den dubbelnatur som Stevenson skildrar ett åskådliggörande av människans kluvenhet enligt den freudianska människosynen: homo sapiens som en produkt av en konfliktfylld kompromiss mellan natur och kultur, mellan driftstyrt djur och civiliserad varelse.
Skulle man då kanske kunna se dr Jekyll som ett presumtivt fall för dr Freud, eller i varje fall relevant för bedömningar inom ramen för moderna psykopatologiska teorier?
Det är tveksamt om Stevensons bild av dr Jekyll på något enkelt sätt kan hänföras till psykiatrins diagnostik av multipla personligheter, det som numera kallas dissociativ identitetsstörning, även om det onekligen finns beröringspunkter. Denna identitetsproblematik handlar ju om ett åtminstone i vårt land sällsynt och omdiskuterat fenomen, av somliga betraktade som exempel på en del psykiatriska diagnosers suggestiva kvaliteter: mönster av upplevelser och beteenden enligt vilka identitetsosäkra eller traumatiserade personer kan definiera och gestalta sina psykiska problem, ibland kanske till och med i maskopi med terapeuten.
Målet för de terapeutiska åtgärderna är hur som helst att integrera personligheten, att minska benägenheten att spjälka upp självet i olika karaktärer och förmågor och hjälpa patienten att tolerera och hantera trauman, inre motsättningar och konflikter.
Det blir inte enklare om vi vänder oss till modernt psykodynamiskt tänkande (objektrelationsteorier) om individens tidigt förvärvade affektiva föreställningar om ont och gott hos själv och andra, om hur integrationen av dessa bilder bör ske så att det goda råder över det onda.
En optimal utveckling kommer att resultera i en upplevelse av tillvaron på både gott och ont, men där det goda trots allt dominerar och färgar varseblivningen av livsvärlden med mer tillit än misstro. Förutsättningen är att man som litet barn haft tillräckligt goda erfarenheter av vård och omsorg för att inte tvärtom vid frustration och påfrestningar uppleva det onda som något som hotar att ta över och destruera allt gott och skönt här i världen. Härav behovet av att skydda gott mot ont genom att försöka hålla isär (dissociera) dessa båda kvaliteter i sina inre pdykiska representationer av såväl det egna självet som av betydelsefulla andra.
Bristfällig integration antas yttra sig som tendenser till en svartvit världsbild (antingen är du alltigenom god eller också alltigenom ond), misstrogenhet, vacklande tillit till andra i närrelationer och svårigheter att reglera starka känslor,i synnerhet ilska och frustration.
Ja, det kan inte hjälpas - jag fick ett återfall i psykologisk reflektion vid läsningen av Stevensons roman. Jag började tänka på Dr Jekyll i ovan redovisade banor utan att kunna konstatera mer än att det finns överensstämmelser på en deskriptiv nivå.
Vi får ingenting veta om Jekylls bakgrund, allra minst om tidig barndom eller eventuella traumatiska upplevelser. Klart är att han plågas av det han själv benämner "förbannelsen av att känna mitt väsen splittrat", det som Freud beskrev som den lika ofrånkomliga som nödvändiga "vantrivseln i kulturen". Vidare förstår vi av hans egen skriftliga redogörelse att han inte ser sig som offer utan handlar medvetet och utifrån ett begär att frigöra sitt sämre jags njutningslystnad. Han faller för den mycket mänskliga frestelsen att anamma den frihet som erbjuder sig i och med elixiret.
Dubbelheten finns alltså redan hos Jekyll, om än undanhållen, undertryckt. Men i och med att han ställer sig framför spegeln i Hydes skepnad och ser den renodlade ondskan i mänsklig gestalt, ställs han inför frågan om vilken identitet som är att föredra. Han är nu medveten om att ha släppt lös djävulen inom sig och vill till och med försöka gottgöra något av det onda som Hyde gjort sig skyldig till; ergo beslutar han sig för att i fortsättningen bara vara Jekyll. Mellan dem uppstår ett ömsesidigt hat, för Hydes del även riktat mot det egna självet och därigenom ett hot också mot Jekyll.
Valet att avstå från Hyde handlar inte bara om moral och inte heller bara om det som skulle kunna ses som ett integrerat jags förmåga att balansera yttre krav mot inre begär, inte heller om att hantera frustration och se och acceptera sig själv som en person på huvudsakligen gott men också ont. Nej, det handlar här i hög grad om fruktan. Det finns vittnen till Hydes våldsdåd och polisen har hans adress. Han fruktar med rätta för sitt liv.
Trots detta faller Jekyll på nytt för frestelsen att nyttja elixiret, inte olikt en alkoholist som återfaller i sitt missbruk. Hyde får successivt ett övertag; Jekyll vaknar allt oftare i den förres gestalt, alltmer beroende av en ökad dos för att kunna skifta tillbaka.
Den ödesdigra förlusten av en viktig ingrediens i elixiret innebär att slutet närmar sig. Dr Jekyll förstår att han kommer att uppgå och försvinna i Mr Hyde. Han skriver sin bekännelse i medvetande om att han måste hinna färdigställa den innan Hyde definitivt tar över och förstör den.
Om Hydes slutliga öde lämnar oss både Jekyll och Stevenson med bara obekräftade aningar.
Foto: EJ
