När jag undersökte saken närmare blev jag emellertid varse att det finns ett mycket större antal verk för cello och orkester än jag trodde, inte minst då från 1900-talet. Till detta faktum bidrog framför allt den store cellisten Mstislav Rostropovitj (1927-2007; avbildad ovan), som tillägnades och själv beställde flera verk av samtida kompositörer.
Jag vill för närvarande i första hand framhålla följande verk, dock utan inbördes rangordning (och varje tonsättare representerad med endast ett verk).
C.P.E. Bach: Cellokonsert i A-dur, Wq. 172. Den störste av faderns söner briljerar i en typ av konsert där alltså Johann Sebastian själv saknas. Frejdig fart från start med läckert samspel mellan solist och orkester. Den långsamma satsen - Largo con sordini - är en gråtmild klagosång som ljuder mot mörka stråkklanger och sprött cembaloklink, och där solisten mot slutet under några takter ensam får uttrycka sin belägenhet. I sista satsen återkommer så det goda humöret, om möjligt ännu mer sprudlande än i första. För de starka och fint hanterade kontrasterna väljer jag denna bland de tre befintliga.
Joseph Haydn: Cellokonsert nr 1 i C-dur, Hob VIIIb:1. Den kreativa lyckans wienklassiska mästare låter oss omedelbart gnola med i första satsens välbekanta, elegant krumbuktande tema. C-dur - och kanske påminns man om Tranströmers bevingade ord i "C-dur", om att komma ner på gatan efter kärleksmötet och finna att "alla log bakom uppfällda kragar". Den vilsamma andra satsen spinner en mjuk bädd av toner ur vilken cellons melodi stiger som ljuset en klar morgon. Och till sist åter sprittande liv med smittande välbehag. En Haydn i mycket god form.
Robert Schumann: Cellokonsert i a-moll, op. 129. Bara tre stilla ackord från orkestern innan cellon presenterar sig med kvintilerande och oförutsägbara tonslingor. I adagiot sjunker tempot ytterligare i den meditativa tankfullhet som kännetecknar denna konsert ända fram till den livligare sista satsen. Att den fått en allt starkare ställning på repertoaren förvånar mig inte, trots att den i enlighet med tonsättarens ambition inte offrar åt virtuoserna utan ville prova något annat.
Camille Saint-Saëns: Cellokonsert nr 1, i a-moll, op. 33. Konsten att rivstarta en fest och försöka hålla uppe geisten hela vägen till slut, (vilket väl aldrig lyckas någon fullt ut). Glansfull underhållning är det i alla fall, och cellon sjunger förföriskt nästan hel tiden. Mellansatsen lugnar ned det hela genom att bjuda upp till en graciöst trippande menuett, som sedan övergår i slutdelens rörliga och lite mer högtidliga stämning. Jodå, här finns en hel del, mycket skickligt lagade delikatesser.
Antonin Dvořák: Cellokonsert i h-moll, op. 104. Ack ja, jag minns första gången jag hörde denna cellokonserternas cellokonsert live. Det var bästa tänkbara plats: på balkongen i Rudolfinum i Prag en gång i svunnet 70-tal. Med all säkerhet var det tjeckiska filharmonin jag lyssnade till, men vem solisten var har jag glömt. Utan tvekan musik med vilken man lätt värvar nya lyssnare till den klassiska musiken. Sångbara teman och en ömsom bitterljuv, ömsom upprörd sentimentalitet som aldrig sockrar för mycket utan hellre blommar ut i energiska och virtuosa variationer. Första satsens andra tema (först introducerat av ett horn), liksom mellansatsens intensiva lyrik, är helt betagande. Men det är inte bara det att Dvořák visar mästerskap i vackra melodier; han lyckas också göra så mycket av dem, både solistiskt och orkestralt.
Edward Elgar: Cellokonsert i e-moll, op. 85. Jämte Dvořáks förmodligen den mest kända och älskade cellokonserten. Och visst bjuder den på snabbt vidhäftande melodier och goda möjligheter för solisten att excellera i all den sensualism cellon är mäktig. Denna musik med dess växlingar mellan mjuk inbromsning och mäktig frambrusande stegringar kommer alltid att höra till cellorepertoarens klassiker. Den långsamma satsens nostalgiska tema (som svagt, liksom från ett disigt förflutet, också dyker upp i slutet av sista satsen) glömmer ingen vars öra en gång nåtts av det.
Sergej Prokofiev: Sinfonia Concertante, op. 125. Det här är en tidigare cellokonsert som av tonsättaren reviderades och tillägnades Rostropovitj. Det lär vara ett av cellorepertoarens mest svårspelade, vilket kan anas exempelvis i andra satsens inledning och avslutning. För den som i likhet med mig generellt är svag för Prokofievs musik är det ett oumbärligt symfoniskt verk som både attraherar och utmanar. Bryskt ibland, men oftast bara svidande vackert. Det är nog den cellokonsert jag allra helst vill ha med mig till den öde ön. Kort motivering: För dess outtömliga rikedom.
Dimitri Sjostakovitj: Cellokonsert, nr 1 i Ess-dur, op. 107. Av Sjostakovitjs båda konserter väljer jag den första, som för övrigt är inspirerad av Prokofievs nyss nämnda mästerverk. Även detta är otvivelaktig ett sådant. Trots kärvheten i första satsens envetet upprepade huvudtema tillhör det tonsättarens mer lyssnarvänliga verk. De båda följande satsernas vilset djuplodande cello klingar både dovt och skarpt mot en orkesterfond av sköra dissonanser. Solokadensen i tredje satsen är bländande virtuos, liksom den korta sista satsen med det återupptagna temat från första. Väljer man i stället konsert nr 2 i g-moll får man en annan konsert, en som kunde ses som extrem motpol till Haydns. Ett ödsligare mörker än i den får man leta efter.
William Walton: Cellokonsert. Walton är inte alldeles enkel att få grepp om. Hans musik ter sig inte sällan kaleidoskopisk, pendlar mellan ytterligheter där lyrisk melankoli snabbt kan övergå i rytmiskt bråkiga partier eller låta som vilken melodiös modern musik som helst. Sista satsen i den här konserten - Tema med improvisationer - visar prov på det bästa hos denne underskattade kompositör. Cellostämman i all ära, men här drar också orkestersatsen till sig uppmärksamhet, skimrande, klangfull och mycket mer än bara ackompanjemang till solisten. Två av sista satsens fyra variationer är faktiskt enbart orkestermusik, övriga två för enbart solisten.
Henri Dutilleux: Konsert för cello och orkester. "Tout un monde lointain". Titeln avslöjar en litterär inspiration, vilket också innebär att var och en av de fem satserna kopplats till citat från Charles Baudelaires diktverk "Det ondas blommor". Här har vi hamnat i otvetydig modernism (från 1970),i en oavbrutet fängslande musik som klangligt vet att utnyttja både cellon och orkestern maximalt. Spöklika tystnader växlar med upptornande muller och lugnt svällande dyningar. Särskilt i den fjärde satsen - "Miroirs" - rör sig cellon från lägsta djupen till ytterst svaga toner i högsta registret i en lika färgrik som eteriskt stillastående orkestersats. I sanning en fascinerande musik från en "helt avlägsen värld" av uppenbar skönhet. Som så många andra moderna cellokonserter är den tillägnad Mstislav Rostropovitj.
Så ser det ut, mitt val av tio av de allra bästa, men naturligtvis finns det många fler värda att lyssna till. Av Vivaldi, Boccherini, Lalo, Vanhal, Barber, Honegger, Hindemith, Atterberg, Lutoslawski, Schnittke, med flera. Slutligen bjuder jag gärna på en bonus, som då får bli en nutida konsert jag upptäckte i samband med lyssningarna inför denna översikt:
Einojuhani Rautavaara: Cellokonsert nr 2:"Towards the Horizon". Ett av denne finske tonsättares sena verk, komponerat 2008-9 (han dog 2016, 88 år gammal). Verket är tillägnat den norske cellisten Truls Mørk och hör till den moderna musik som med färgstarka dissonanser hänger sig år harmoniska växlingar utan påtaglig rytmisk puls. Feta klangblock och skira slöjor breder ut sig under en obruten, trevande solostämma (återigen i det extremt höga registret) som i synnerhet i de sista satserna andas mystik och skönhetslängtan. Jag håller det inte för osannolikt att den här musiken visar sig hållbar också på längre sikt.
Bilden: Mstislav Rostropovitj. Oljemålning av Gabriel Glikman
