Samma bok

"Han skriver samma bok om och om igen". Så sägs det även om erkänt stora författare ibland, som till exempel nobelpristagaren 2014, Patrick Modiano. 

Nog är det väl så att några tydligare än andra är fångade av ett speciellt stoff, en återkommande tematik som gör det svårare att minnas den ena boken skild från den andra. Men måste det uppfattas som en kritisk invändning? Om stil och story fortfarande är intressanta variationer på ett tema ter sig kanske omdömet "samma bok" irrelevant eller som en faktisk upplysning, rent av lockande för de redan infångade och införstådda. 

I den sensommar som redan är långt gången höst har jag läst de två senaste till svenska översatta romanerna av Modiano: "Slumrande minnen" (2018) och "Osynligt bläck" (2021) (Grate Bokförlag; båda utmärkt översatta av Anna Säflund-Orstadius). I Modianos fall handlar det likartade om en viss stilistisk kvalitet kopplad till temat tiden och minnet - eller om man så vill den relativa glömskan, de förbryllande minnesluckorna. Oftast med en gåtfull gestalt som förekommen anledning till en undersökning. Inte sällan med turer in i skumraskets och de ljusskygga existensernas domäner. 

Det drivande ligger i det förflutna och har nästan alltid en anknytning till Paris, även om spåren ofta leder vidare till andra orter och miljöer. Ofta spelar också några dokument en viktig roll för att det som en gång var åtminstone till dels ska kunna framträda på nytt. Inte minst den rumsliga aspekten markeras genom exakt angivna adresser, innebärande en potential för erinringens och återseendets milda melankoli. 

I "Osynligt bläck", den bästa av dessa båda kortromaner, återupptar författaren/berättaren Jean Eyben ett tidigare ej slutfört uppdrag från unga år då han arbetade på en detektivbyrå. Det gällde ett försvinnande, en ung kvinna, Noëlle Lefebvre, som den gången gäckade hans ansträngningar att finna henne. Av en slump lockas han att på nytt ta itu med fallet, vilket via uppgifter i en dossier och gamla vänners ledtrådar för honom till franska alperna och slutligen Rom och nattlivet där.  

Jag tror att det är flanörens på en gång inåt-/utåtvända blick som tilltalar mig och många andra i denna lugna, stämningsfyllda prosa. Den där säkra blicken för tidens härjningar i fysiskt eller på annat sätt förändrade stadsmiljöer, känslan för det som en gång var och som i minnesskapande verksamhet uppstår på nytt som någonting närvarande mitt i all flyktigt och förgängligt. 

"Det är som om allt redan stod  skrivet med osynligt bläck. 

Prosan flödar enkelt och lika självklart som de blanka vattendragen i de skymningsmättade, mestadels urbana miljöerna i vilka spaningarna bedrivs. Detta sökande som blir mer och mer angeläget för Jean Eyben själv:

Kanske kommer det där som står där med osynligt bläck att sakta framträda på sidorna allt eftersom jag skriver, och frågorna jag så länge ställt mig beträffande Noëlle Lefebvres försvinnande, och skälet till att jag ställer dessa frågor, ja, alltsammans får då sin förklaring lika sakligt och stringent som i en polisrapport. Med en lättläst handstil som liknar min egen blir alla detaljerna utredda och mysterierna lösta. Och i och med det kanske jag slutligen bättre förstår mig själv." (s. 82).

Å andra sidan:

"Och om jag skriver vidare på den här boken så är det enbart i hoppet, kanske fåfängt, om att finna ett svar. Jag undrar: måste man verkligen finns ett svar?Jag fruktar att när man väl fått svar på allt slår livet igen som en fälla, till ett ljud som av fängelsenycklar i en knippa. Vore det inte bättre att lämna ödetomter omkring sig dit man kan rymma?" (s. 91)

Ett nytt grepp i denna roman är de sista 25 sidornas perspektivskifte med Noëlle som berättare. Om de slutligen identifierar varandra eller inte lämnas utanför berättelsens ramar. 

Modiano må ständigt skriva på samma lilla behändiga bok, men så länge denna samma stil gör läsningen till samma njutning lovar jag hädanefter att inte att uppehålla mig vid just detta. 

Foto: EJ.

De försvunna

Sjuttio år har gått sedan Auschwitz befriades och öppnades för världens fulla insyn i Förintelsens mörker. Jag såg i veckan en dokumentärfilm i tv om några som vistats där, några av dem som överlevde och som tillhör de nu allt fåtaligare personer som fortfarande är vid liv och kan berätta. Det var tankeväckande att lyssna till dessa åldrade men trots allt vitala människor som levt ett långt liv i de tidiga upplevelsernas slagskugga. De hade ett efterkrigsliv att tackla som alla andra, dock medförande märken både på armen och i själen som de endast sparsamt och med möda förmått dela innebörden av med barn och barnbarn.

Och jag tänkte, som jag på äldre dar ibland har gjort, att jag som ung inte fattade (och kanske inte fullt ut gör det idag heller) att jag tillhör den generation som föddes strax efter krigsslutet, att det oerhörda brott som begicks inträffade bara ett par decennier före mitt tillägnande av detta som ett historiskt faktum. Likafullt framstod det som någonting avlägset, före min tid. Och nu: sjuttio år bakåt, vad är det för tidsavstånd att tala om, när jag själv inte har långt kvar till de sjuttio.

Lägligt nog har jag just i dessa dagar även läst Patrick Modianos "Dora Bruder" (Grate, 2014), som även den berör "judefrågan" och dess brutala lösning ("enligt tyska förordningar och fransk lag") i det ockuperade Paris krigsvintern 1941.

Modiano (född 1945) är som vanligt i sitt författarskap ute efter att klarlägga ett försvinnande. I det här fallet gäller det en judisk tonårsflicka, förrymd och efterlyst i en aftontidning en decemberdag nämnda år. Det återskapande av ett liv ur glömskan som författaren vill åstadkomma lyckas honom dåligt. Han når inte särskilt långt utöver vad torftiga register, några foton och en del andra knappa upplysningar kan förmedla. Han skriver:

"Det här är människor som inte lämnar många spår efter sig. Nästan anonyma. De skiljer knappast ut sig från vissa gator i Paris, vissa landskap i förorten, där jag av en slump har upptäckt att de bodde. Det man vet om dem kan ofta sammanfattas i en enkel adress. Och denna topografiska precision står i kontrast till det man aldrig kommer att få veta om deras liv - denna vita fläck, detta block av okänt och tystnad." (s. 24).

Härav Modianos exceptionella upptagenhet av namn och nummer på gator och behovet av att återse de byggnader och miljöer som, i den mån de fortfarande finns kvar eller i varje fall i deras frånvaro kan lokaliseras, skulle kunna inge åtminstone illusionen om något kvarlämnat. Varför inte ett avtryck, rent av fysiskt - "ett slags fördjupning eller utbuktning, något urgröpt eller i relief" i det tomrum som annars ett diffust eller helt förbisett livsöde efterlämnar.

"Det kommer jag aldrig att få veta", konstaterar Modiano mer än en gång. Återstår kringfakta, tangerande relationer, stickspår och självbiografiska anknytningar för att nödtorftigt återskapa tid och rum, såväl med hjälp av egna minnen av kända kvarter som med rekonstruktioner av någonting förutvarande, ej självupplevt. På så vis blir trots allt vissa omständigheter belysta som får läsaren att begrunda både den grymma historia som de fragmentariska uppgifterna döljer, och ett enskilt livs förgänglighet bortom all räddning.

Efter förflyttningar mellan anstalter och läger försvann den unga Dora slutligen i en transport med destination Auschwitz.

Det är inte möjligt att minnas dem alla, men också när alla vittnen dött kan några räddas undan glömskan till det gemensamma minnet. Även ett litterärt minnesmärke av det här slaget, mestadels bestående av ett antal kringgående rörelser i en av tiden förhärjad topografi, lämnar ett ödmjukt bidrag. Trots att Dora Bruders liv på rymmen fram till infångandet förblir hemligt och förbehållet henne själv, framstår hon som en aktningsvärd rebellisk individ bland de många andra som ville något annat, ja något alldeles annat.

Bilden: Dora Bruder omgiven av sina föräldrar (lån från nätet).

Återskapandet och upprättelsen av en far

Jag var nog inte ensam om att få en bok av Patric Modiano i julklapp. I mitt fall "De yttre boulevarderna", en roman från 1972, på svenska första gången 1974 (övers. Anne-Marie Edéus). Det är ingen tvekan om att han är njutbar för en bred publik, men samtidigt bör man nog inte överbetona hans lättlästhet. Språket är klart, meningsbyggnaden och dialogen okomplicerad, men innehållet med dess tidsförskjutningar och gäckande gestalter gör det inte sällan svårt att orientera sig i tid och rum - trots många omsorgsfullt namngivna personer, tidningar, krogar och gatuadresser.

Det är med andra ord fråga om en bedräglig enkelhet på ytan med ett djup som förmodligen bara den som även i litteraturen tolererar människors begränsade åtkomlighet och tillvarons gåtor förstår att uppskatta. Själv stimuleras jag av det famlande efter minnen och visshet som verkar vara själva nerven i denne författares estetik och skrivande.

Här betraktar berättaren ett foto av ett manligt gäng från krigstidsslutet, ett gäng som jämte några kvinnor stiger ut ur bilden och in i handlingen, eller om det snarare är berättaren som stiger in i den, för att närmare kunna undersöka vilka de var/är, deras inbördes relationer och livsstil.

De hyr herrgårdsliknande gårdar i utkanten av Paris, lever av tvivelaktiga affärer, gillar dyra vanor och stoltserar med falsk adlig börd. De ter sig som ljusskygga typer i nattlig skumrask och dekadens, alltid omgivna av storbröstade barflickor. En bland dem är hans far, den hunsade och tämligen oattraktive "baronen" som bland annat gjort sig någon mindre och snabbt försvinnande förmögenhet på förfalskade dedikationer i berömda författares utgåvor.

Sonen/berättaren, nu förflyttad till en tid före sin egen, håller sig till en början på behörigt avstånd, iakttar och försöker förstå. Snart nog dras han dock in i kretsen genom ett erbjudande om att bli kolumnist och skandalskrivare i den tidning som en av männen utger. Och han riktar sig alltmer till sin far med närmast retoriska frågor, slår följe med honom, identifierar sig med hans öde, denne man som inte känner igen sin egen son. De har endast umgåtts en period under hans tonår, en tid som slutade i dramatiska omständigheter vilka väckt misstankar om att fadern av oklar anledning var den som knuffade sonen mot det som kunde blivit hans död på ett spår i metron.

Ja, det finns trådar här som man får tråckla ihop till en historia om såväl återskapandet som upprättelsen av en frånvarande far, vars utsatthet visar sig vara förknippad med hans judiskhet. Faderns antisemitiska umgänge driver slutligen sonen/berättaren att avslöja sin och faderns härkomst och göra upp med ett av de svekfulla svin som förolämpat dem båda.

Sålunda kulminerar denna skymningssvepta skildring av en parisisk skumraskvärld i en klar och tydlig uppgörelse med antisemitism och medlöperi.


Foto: EJ (Regnspolad is, nyåret 2015)

Nobelpristagaren

Vi satt i ett hotellrum i Venedig när nyheten om årets Nobelpristagare i litteratur tillkännagavs i media. Inte så att det var breaking news på tv eller synligt i stans bokhandelsfönster. Men utrustad med plattor och mobiler kan man ju i dessa tider underrätta sig om det mesta av det som händer på hemmaplan, inklusive vädret. Om man vill.

Jag sa till G att jag nog hade en bok av Patrick Modiano i hyllan därhemma och att den stått där sedan sent 70- eller möjligen tidigt 80-tal, oläst. Tyckte mig till och med minnas titeln: "Villa Triste". Allt visade sig stämma.

Jag har läst den nu och tänker att det nog inte är hans främsta verk, att den här romanen knappast ensam kunnat motivera priset. Men ändå - ju längre jag kom i texten desto intressantare blev den. Jag kände igen den karakteristik av Modianos stil och ämnessfär som många redan formulerat, så den är förmodligen representativ för författarskapet i stort. Just denna upptagenhet av att minnas det som en gång var, den noggranna bestämningen av uppehållsplatser som samtidigt förstärker intrycket av tillvarons oåtkomlighet, undanglidande figurer vars bakgrunder aldrig blir riktigt klarlagda och som därmed också inger onda aningar. Modiano är helt klart en mycket suggestiv skildrare av mänskliga möten och stämningslägen.

"Villa Triste" tilldrar sig i tidigt sextiotal i lyxiga badortsmiljöer vid fransk-schweiziska gränsen. Berättaren/huvudpersonen ser tillbaka på vad som hände honom den gången, och tidsplanen skjuts in i varandra genom att han minns som i presens. Han är mycket ung, bara arton år, och på flykt från sin normala Paristillvaro, också det kolonialkrig som pågår i Algeriet. Han anammar ett alias - "greve Victor Chmara" - och flyter omkring i ett gränsland som nog kan uppfattas som sådant i både fysisk och psykisk bemärkelse.

Victor dras in i en del märkliga societetsnöjen tillsammans med Yvonne, en ung modell och presumtiv filmstjärna med uppenbarligen goda kontakter i dessa miljöer. En av hennes vänner är den besynnerlige doktor René Meinthe, ägare till Villa Triste. Vad han egentligen sysslar med på sina återkommande resor till Genève förblir i dunkel. En annan är hennes farbror, som visserligen yppar en del om sin brorsdotter men i själva verket ingenting av det som Victor skulle vilja veta. Överallt välkomnas de och kinesar i fina hotellsängar eller på villagolv. Det vilar en sorts sorglöshet över deras förälskelse blandad med de stänk av vemod som minnesarbetet ger åt händelserna. Saklighet, inte sentiment, kännetecknar texten. Också när Yvonne till sist utan att vidare meddela sig försvinner med en rival till Victor.

Skildringen är som sagt detaljrik, ibland undrar man som läsare om inte onödigt mycket så. Ta exempelvis de märkliga turerna kring den jurybedömda tävlingen Coupe Houligant, som går ut på att med flotta bilar och modeutstyrda kvinnor skapa en slagkraftig tablå, ett slags levande charad. Underligt nog fastnar dock detta jippo i både Victors och läsarens minne som ett talande exempel på det lättsinne som kännetecknar dessa kretsar, nöjen vilkas meningslöshet kanske bäst bekämpas med försjunkenhet i deras prunkande enskildheter.

Jag erkänner mig besegrad av Modianos berättarkonst och är definitivt lockad att läsa fler av hans verk, i synnerhet de som publicerats under senare år och som av recensioner att döma är ännu mer övertygande.

Foto: EJ