Castello Aragonese

Jag kom med båten från Neapel till Ischia Porto redan på förmiddagen och tog första bästa taxibil de drygt två kilometerna till Ischia Ponte och Castello Aragonese. När kastellet högt uppe på klippan på nytt låg där solbelyst i gatans förlängning kände jag att jag valt rätt, kände en återseendets glädje efter det decennium som hunnit passera sen sist med den underliga hastighet som numera kännetecknar tidens gång.

Jag trodde inte att taxin tilläts köra på stenbron men så skedde i alla fall. När cirka hundra meter återstod fram till ingången och portvakterskan bakom sin lucka i berget, bromsar chaffören in, kliver ur bilen, lyfter ur mitt enda bagage, en välfylld kabinväska, och innan jag riktigt hunnit att själv resa mig från sätet ser jag honom försvinna springande som en galen väskryckare längs bron i riktning mot klippan.

Lätt förvirrad frågar jag mig vad som tog åt honom. Han kommer ju knappast längre än till brons ände...? Och jag ser hur han ställer ner väskan där och kommer lugnt gående tillbaka, dunkar mig vänligt i axeln med knytnäven och säger helt obesvärad: 

- Venti euro!

Ja, varför inte roa sig lite på turisternas bekostnad, varför inte spela med deras fördomar om dessa italienska breddgraders uppfinningsrika skojare av olika slag. Jag kunde inte annat än le åt det självklara att Pulcinella även dyker upp som taxiförare ibland. Till saken hör att den taxi jag beställde via hotellet på tillbakavägen kostade femton euro.

Apropå transporter av olika slag upptäckte jag nästa dag vid stenbrons början en sorts all- eller multiparkering jag aldrig tidigare sett.

Med igenkännandets välbehag installerade jag mig i det spartanskt inredda rummet, en gång i tiden klostercell för nunnor inom klarissorden, med fantastisk utsikt mot öns högsta punkt, Monte Epomeo, och havet på ömse sidor av stenbron.

Varken tv eller minibar, men wifi och i övrigt all väsentlig bekvämlighet, dvs en välbäddad säng med rena lakan, en stol, ett litet skrivbord, sängbord, en hylla för några böcker, ett knarrande skåp med galgar och ett fläckfritt badrum. 

Den befästa klippön är en värld för sig som kan besökas mot en inträdesavgift för den som inte är gäst på hotellet. Dess historia löper från 474 f. Kr. och har genom århundraderna tillbyggts och försvarats av visigoter, vandaler, ostrogoter, araber, normander, angeviner och många andra folkslag. Dess mest lysande period var slutet av 1500-talet då inte bara klarissorna utan även grekiska basilianer fyllde var sina kloster och befolkningen uppgick till inte mindre än 1892 familjer. Engelsmännen övertog kastellet från fransmännen 1820, och fiskarbefolkningen flyttade ner till mer havsnära boningar. Kung Ferdinand av Neapel inrättade ön som i huvudsak ett fängelse för livstidsfångar, vilket senare under 1800-talets risorgimento reserverades för i första hand politiska fångar.

Det finns en vandringsled som tar en runt klippan till olika anhalter och utsiktspunkter. Domen med den stora kupolen, numera konsthall, ligger intill klostret/hotellet, där det även finns ett café. I övrigt passerar man ett par andra mindre kyrkor, ett vinmakeri, fängelset, gamla ruiner och ett ståtligt vakttorn. 

Från "Olivterassen", som i århundraden varit klippans stora trädgård, har man fri sikt i tre väderstreck; i det fjärde tornar själva kastellet upp sig med sina mäktiga angevinska torn. Dit in kommer man dock inte.

De gamla höga olivträden erbjuder pausvila under sparsam skugga och med vid utblick mot Procida närmast, och längre bort i sydvart Capris omisskännliga kontur. Här uppe råder en relativ tystnad som bara bryts av avlägsna trafiksignaler nerifrån stan, havstrutarnas hånskratt och några turisters dämpade konversation. Ytterligare en trappa upp finns "Il Terrazzo", där man kan få ett glas vitt och en bruschetta eller något ännu mer mättande om man så vill. Havstrutens närvaro är inte påträngande, den låter sig gärna beundras såväl på nära håll som på distans när den med sin imponerande vingbredd kastar sig från balustraden ut i lufthavet med ett sista gäckande skratt.

Som hotellgäst har man även tillgång till vingården och köksträdgården, där man på en stenbänk kan iaktta den tystlåtne trädgårdsmästarens omsorger om kryddor, tomatplantor och ännu för mig oidentifierbara växter i prydliga rader. Både citroner och apelsiner växer i närheten och i ett hörn av köksträdgården även ett bestånd bambu. 

Det tog en stund innan jag kopplade samman bambun med de snörräta raderna av käppar som utplacerats för de små tomatplantornas kommande klängande tillväxt. Ja, vad vore det italienska köket utan de solmogna tomaterna, utan citronerna, utan oliverna, utan vinet rött och vitt?

Sist vill jag inte undanhålla er den makabra delen av rundvandringen. Neapel, liksom Rom, saknar ju inte drag av dödskult med tanke på deras kryptor, katakomber och begravningsplatser med rikliga tillfällen till memento mori - begrundan av livets ändlighet. I anslutning till den stora kupolförsedda kyrkan finns även här en krypta med några få trånga rum, i själva verket en gravkammare för avlidna klostersystrar, som alltså inte begravdes utan under pågående kroppsligt sönderfall ingick i gemenskapen intill förruttnelseprocessens slut. 

Liket placerades helt enkelt på en av de väggfasta sätena vars hålförsedda sits givetvis får åtminstone oss nordbor att associera till svunna tiders utedass. I denna stinkande och osunda miljö samlades de ännu levande systrarna dagligen för en andaktsstund. Kranier och torra skelettdelar placerades slutligen i ett ossuarium, en särskild förvaringsplats för benrester. Tydligare än så kan man väl knappast uttrycka sin nedvärdering av den mänskliga kroppen som endast värdelöst skal för den ande som lämnat den.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

Neapel till fots

En av dagarna i Neapel gick jag drygt 18.000 steg, ett personligt rekord enligt mätaren i min mobil. Jag bodde på Hotel Rex i S. Lucia som, förutom att vara art noveau till det yttre och trivsamt anstruket av art deco i det inre, är väl placerat med gångavstånd till såväl San Carlo som Molo Beverello och båtarna ut till öarna.

Därifrån gick jag upp till Piazza Plebescito och slank in på Kungliga slottets inre borggård och angränsande park, där "Läkare utan gränser" mötte mig med en skärmutställning med starka bilder i svartvitt från 50 år av insatser i katastrofområden världen runt. Jag blev påmind om vad jag under alla dessa år varit med om, fastän på betryggande avstånd, intill dags dato och de pågående krigsförbrytelserna i Ukraina i mer omedelbart hotande närhet. 

Jag upptäckte att slottsplatsen liknade en oas i det brusande storstadslarmet kring den nyklassicistiska byggnaden med dess vackra valv och borggårdar, parkens uråldriga träd och utsikten mot Castel Nuovo.

Jag fortsatte sedan förbi Operan upp på den alltid folkrika Via Toledo och följde den ända till Piazza Dante, där jag vek högerut in bland de gamla gränderna med boklådor och små udda butiker och näringsställen. Det var 17 grader i luften och soligt, men här inne ganska svalt med åtminstone hälften av den knaggliga gatan i skugga. 

Jag gick utan brådska, strövande och kortare i steget än förr. Det är så man kan få syn på saker och ting, ibland också figurer ur commedia del´arte, kanhända även en och annan livs levande. Pulcinella - pratglad, kvicktänkt, låtsat enfaldig - ler godmodigt som den narr han är; han är ju hemma här. 

Väggarna är på många håll fyllda av graffiti, klotter i lager på lager med illusorisk djupverkan som resultat. Och jag som avskyr idiotiskt klottrande, framför allt fåniga tags, blev fascinerad av virrvarret av bilder och budskap, där den enskilda signaturens aggressiva självhävdelse försvinner i den brokiga helheten och alla dessa övriga, betydligt intressantare detaljer. Vem kan till exempel den där flickan med det långa utslagna håret vara, hon som ser så bekant ut?

Den antikvariska litteraturen på borden lockar nästan enbart med klassiker, men där ligger också påpassligt en gammal italiensk avhandling om ryssarna och, minsann, inbäddad bland de skönlitterära mästerverken av Conrad, Orwell och Mauriac också en Läckberg. Jag ler i mjugg och undrar vad den gode bokhandlaren vill säga. Kanske bara helt stillsamt påpeka att här ligger trots allt massmarknadens produkter ohjälpligt i lä?

Längre bort längs Via dei Tribunali närmar jag mig tvärgatan med den traditionella tillverkningen av presepi, de berömda julkrubborna. Jag lämnar dem därhän och blir i stället stående en stund framför en stor liten gubbe. Han står där som en solitär utmed en vägg och karikerar någon för mig okänd figur som dock knappast hör hemma i någon julkrubba.

 

Vissa handlare visar upp en mångfald av både gammalt och nytt som gör att man måste stanna till och undra vilka av alla dessa udda föremål som vore roligare än vanliga souvenirer att medföra. Själv har jag sen länge slutat köpa souvenirer, inte ens noter av någon av pianots mindre kända mästare från trakten är jag längre på jakt efter. Foton och det episodiska minnets förvar duger och får räcka.

Att man i pizzans hemort i världen möts av ett anslag med garantier om den äkta varan är inget att förvånas över. Ändå finns det även i Neapel de som kompletterar den stolta traditionen med nya idéer. Men nog undrar jag vem som vill byta en äkta Margherita mot en friterad (!) pizza. Hellre då en spaghetti alle vongole på en enkel restaurang, med acqua frizzante i vacker blå flaska och det goda brödet med knaprig skorpa levererat i en papperspåse.  

Jag nådde så småningom målet - jo, jag hade ju ett mål för mitt strövtåg också, nämligen kapellet Pio Monte della Misericordia, där som Caravaggios "De sju barmhärtighetsverken" hänger.

Foto: EJ. (Obs! Bilderna är klickbara!)

Resa iväg

Jag är på gång med första utlandsresan sedan pandemins utbrott. Eftersom resmålet än en gång är mitt andra hemland, Italien, (jag menar det i själslig bemärkelse), innebär det inga oöverkomliga besvär, dock några extra dokument att hålla reda på: vaccinpass och ett formulär som de italienska myndigheterna vill att jag ska fylla i.

Jag reser ensam den här gången; G. delar inte min reslystnad, min längtan ut i Europa. Inte heller jag tycker om att ödsla tid i köer på flygplatser, men jag brukar kunna göra någonting av själva resandet och bortse från diverse osmidigheter och besvär på vägen, åtminstone på  vägen ut och bort.

Planeringen av resan med läsning, val av uppehållsorter, bokningar av hotell och gärna en opera- eller konsertbiljett också, samlar sig till en personlig kunskapsbank, i bästa fall till gagn även vid smärre incidenter. Men visst, krångel på hemresan frestar mer på tålamodet.

Jag ska till Neapel och Ischia via Rom. Vilket utöver flyg innebär turer med både tåg och båt. Visste ni att man med höghastighetståget Frecciarossa tar sig från Stazione Termini till Napoli Centrale på en timme och en kvart?

Efter ett par dagar i det vackra, det livliga, det smått skrämmande oregerliga Neapel, tar jag båten ut till Ischia, även det en dryg timmes resa. Sist i taxi till Ischia Ponte och Castello Aragonese, i vars hägn det som varit ett gammalt klarisskloster omvandlats till ett av mina favorithotell: Albergo Il Monastero. Jag har varit gäst där ett par gånger förr och stortrivts i de enkla, stilrena rummen med fantastisk utsikt över Ponte och havet. 

Hur tar man sig dit upp, undrar ni förstås (se bilden ovan). Klarissorna, franciskanernas kvinnliga motsvarighet, namngivna efter Santa Klara av Assisi, levde under löften om lydnad, fattigdom, kyskhet och - avskildhet. Kastellet på den mäktiga klippformationens krön måste ha varit helt ointagligt, och inte heller nunnorna lär ha behövt avvisa särskilt många besökare. Idag förs man via en hiss inuti berget upp till hotellet och den övriga bebyggelsen.

Ensamresandet medför ju ofta ett fall in i flanörsstämningar, ett slags lättburen melankoli som göds av den valda ensamvaron och stämmer sinnena till delvis andra iakttagelser än dem man får i sällskap.

Några specifika platser tänker jag besöka, men i övrigt ta dagen som den kommer. Tursamt nog ges en Tosca på Teatro San Carlo som passade in i mitt veckoschema. San Carlo är Italiens pampigaste operahus och känt för att hålla hög klass på föreställningarna. Förvånande nog är biljetterna bara hälften så dyra som La Scalas, detta trots att världsberömda artister ofta gästar scenen. På onsdag dyker exempelvis Jonas Kaufmann upp i rollen som Cavaradossi. Den ryske basen Ildar Abdrasakov är emellertid utbytt mot en för mig okänd förmåga, och man kan ju bara gissa varför.

I Neapel ska jag också försöka hinna med ett besök i kyrkan Pio Monte della Misericordia, där ett av Caravaggios mästerverk hänger, nämligen "De sju barmhärtighetsverken". 

Vilka äro då dessa? Jo, att begrava de döda, besöka de sjuka och fängslade, ge de hemlösa härbärge, klä de nakna, föda de hungrande och ge de törstiga att dricka. Allt skildrat av Caravaggio i en och samma okonventionella bild. 

Dagdröm nattetid om obesökta platser

Vad gör vi, vi som har svårt att somna om när vi vaknat i vargtimmen? Besöker toaletten, dricker ett glas vatten, tar något från fruktfatet eller tuggar i oss något annat av det som finns till hands. Noterar kanske tystnaden, det redan skarpa gryningsljuset över rönnarnas blomning i parken, innan vi på nytt försöker inta sängen och hitta bekvämaste läget för armar och ben. Men vad - när vi då ändå tvingas konstatera att myrkrypet i vänster ben inte försvunnit och sömnens ande tycks ha övergivit oss för gott? 

P2:s Musikradion kan vara en lisa. Men ibland försöker jag i stället distrahera mig med fantastik. Jag flyr till orter som en tid föresvävat mig som resmål när väl den passiviserande pandemin besegrats. I halvdvalan framkallar jag på ögonlockens insidor bilderna från dagen innan då jag drömde mig bort till en liten ort vid en av sjöarna i Norditalien. Inte någon av de tre stora utan en av de mindre - Lago d´Orta. I den nattliga reprisen finns dock inte bara en utan två sjöar, finns också en annan lika avlägsen fast i rakt motsatt färdriktning. Jag tänker på Gautsträsket, en sjö i lappländsk lågfjällsnatur. 

Jag tar in på hotell, befinner mig ena stunden i Ammarnäs, den andra i Orta San Giulio. Förflyttningarna sker associativt utan övergångar och gamla och nya foton bildar bakgrund till fantasier om vad som händer under vistelsen på den ena eller den andra orten. Jag har aldrig varit där, aldrig fysiskt trampat marken på dessa orter, i varje fall inte så att jag episodiskt minns och kan redogöra för det. Jag skapar mig föreställningar som fungerar som ett slags frösådd för kommande skördar. 

Ena resan går på marken med tåg på inlandsbanan genom ändlösa granskogar och över mäktiga älvar, den andra i luften med nedstigning över ett soligt Alperna. Båda med några mils avslutande bussresa. Ingen vän eller bekant hälsar mig välkommen men jag kommer omedelbart att känna mig hemma, så som man gör när man har en hemlig anknytning till trakten, till dess natur och kultur.

Inte ens ödets välkända nyckfullhet skulle kunna föra mig i kontakt med någon ännu levande person som kände mina föräldrar, de som för snart 75 år sedan fick sitt första barn där uppe i fjällvärlden. Inte ens deras hem i Ammarnäs torde längre kunna lokaliseras. Kvar finns bara ett gammalt svartvitt foto av huset i vintersnö. Jag får lita till platsens ande som välvillig men förmodligen ganska vilsen vägvisare. Ställd framför den gigantiska potatisbacken får jag gissa mig till vilken del av den som försåg dem med den gyllengula "mandeln". Där fanns jag drygt ett år i ett nyss påbörjat, romantiskt samliv, ett äktenskap som skulle vara livet ut.

Och den medeltida lilla staden Orta San Giulio, med ön och nunneklostret, tidigare prästseminariet, bara några minuter ut med båt och det heliga berget Monte Sacra strax bakom. Helgonet som gett namn åt staden har jag aldrig haft skäl att vända mig till men det finns en viss person härifrån i en annan tid och i andra men lika välsignande ärenden som det skulle varit intressant att närma sig. Han heter San Guglielmo da Volpiano (William of Volpiano) och föddes i borgen på ön år 962 och dog 1031, dvs levde för nästan precis tusen år sedan. Också han har helgonförklarats för sina insatser som reformator, kompositör (en notskrift bär hans namn), kyrkorestauratör och grundare av kloster runt om i norra Italien, Burgund och Normandie. 

Varför skulle han ha något intressant att förmedla till en nordbo från okänt samiskt hednaland, och det först hundratals år senare? Ja, varför inte? Hans reformsinne gällde konsten och omsorgen om de fattiga. Han finns avbildad på predikstolen i basilikan på ön, där han av okänd skulptör försetts med ett strängt, lite illmarigt utseende värdigt efternamnet (jfr italienskans volpe = räv), vilket det grinande djuret vid hans sida understryker genom sin blotta existens och genom att hålla upp hans cv, eller möjligen en av hans kompositioner.

Ett enda ljudande spår av honom finner jag på Spotify. Det är sången "Chanterai  por mon courage" (Jag sjunger för att hålla modet uppe)* och texten handlar om en kvinna som saknar sin make och oroar sig för att han inte återkommer från pilgrimsresan över havet. Den lätt klagande frasen upprepas med endast små variationer och klingar inte olikt den mer högljudda fäbodjäntans lockrop på kreaturen, eller kanske en samekvinnas inåtvända jojkande. 

Det suggestivt repetitiva i sången må stärka livsmodet hos den sjungande men har för en utvakad lyssnare snarare en för sömnen välgörande verkan. I klar morgonsol sjunker den yttre världen omärkligt undan och bilderna på ögonlockens insidor upplöses. Idéerna om bordets fröjder vid respektive vattendrag, den roande tanken på vem och vad som vinner - abborren från Ortasjön eller Ammarnäsöringen från Vindelfjällens vattendrag - det får bli en fråga för det absurda drömlivet eller uppvaknandet och resorna i realtid. 

Jo, en sak till, ett parförhållande till. Jag läste häromdagen att Friedrich Nietzsche på hemväg från en Italienresa stannade till i Orta San Giulio. Han reste tillsammans med Lou Andreas-Salomé, de geniala männens femme fatale nummer ett (epitetet kan väl bara Alma Mahler tävla om ett par decennier senare), som inte bara var vacker utan även blixtrande intelligent. 

Filosofen hade sammanförts med henne i Rom och blivit djupt betagen, åtrådde henne både som tänkbar hustru och filosoferande partner. Deras vistelse på denna vackra plats, och i synnerhet under en vandring upp på Monte Sacro, är höljt i dunkel vad beträffar vad som egentligen hände. Klart är att Nietzsche fick nobben och i efterhand insåg att han var indragen i och sedan utesluten från en triangel med filosofvännen Paul Rée. 

"Jag har dig att tacka för livets vackraste dröm" skrev Friedrich. Och Lou? Hon var bara intresserad av tankeutbytet, och lär ha yttrat att hon inte ens mindes om de kysstes under den där promenaden på Monte Sacro.

*Se texten i översättning från fornfranska till engelska här).
  Bilderna är lånade från officiella hemsidor på nätet. 
  Obs! Klicka för förstorade bilder!

Reservoarpennan

Pennor - jag har alltid tyckt om pennor. Mesta skrivandet sker vid tangentbord numera, mer sällan vid ett bord med en penna i handen. Det händer visserligen i samband med inköpslistor till ICA och några få jul-eller vykort till dem som ännu inte anammat de digitala alternativen. I övrigt någon teckning eller skiss till en akvarell, för det finns dock tillfällen då en penna är oersättlig. Och visst, jag har alltid blyerts inom räckhåll när jag läser. För förstrykningar och små noteringar. 

Någon inbiten samlare är jag inte men har ändå under årens lopp samlat på mig en del saker som kanske inte brukar räknas som souvenirer men som är det i kraft av att jag ser dem så. I de flesta fall rör det sig om föremål jag fastnat för på resor runt om i världen, och ibland har det handlat om en reservoarpenna.  

I våra dagar är förmodligen reservoarpennan den bland pennor minst använda. Få använder den bortsett från premiärministrar som undertecknar viktiga dokument och medelmåttiga författare som vill efterlikna Ernest Hemingway. Samtidigt måste det sägas: det finns inget noblare i skrivväg än en reservoarpenna av god klass. 

Det skyltfönster jag länge kan bli stående framför är inte urmakarens utan pennförsäljarens. De ligger där i öppna askar och skiner och frestar i sin förnäma självtillräcklighet, sin extravaganta design, sin skriande onödighet: en Aurora, en Pineider, en Montegrappa eller en Visconti från Italien, en Mont Blanc från Tyskland, en Parker eller en Cross från USA, med flera andra.

Nej, jag äger ingen Mont Blanc Meisterstück 149, men en gång i Verona blev jag stående utanför en liten butik i centrum av stan förhäxad av en Visconti. Jag visste att när jag väl tagit steget över tröskeln in i den lilla lokalen och överlämnat mig i den vänlige handelsmannens lugna vård och vördnadsfulla demonstration av den där pennan, ja då var köpet, trots det ansenliga priset, redan ett faktum. 

Det här hände för bortåt tio år sen, möjligen den sista affären av det slaget för min del. Häromdagen tog jag fram den på nytt och fyllde den med det svarta bläcket som fanns kvar i flaskan och skrev en att göra-lista inför helgerna. Med ilningar av stilla lycka. 

Det är en Visconti Homo Sapiens Bronze, tillverkad av lavasten från Etnas sluttningar, med detaljer i polerad brons och med spetsen i 18 karats guld. Att skriva med den kräver inget tryck mot papperet; skriften flödar med illusionen av automatik - även ur den något ostadiga hand som numera är min. 

Det lär bli tangentborden som dominerar min skrivtillvaro även i framtiden. Jag har emellertid bestämt mig för att inhandla nytt bläck och fortsättningsvis skriva några rader varje dag för hand, omväxlande med Homo Sapiens och någon av de andra försmådda, som också ligger där och väntar på att på nytt bli tagna i anspråk. 

Bilden: Visconti Homo Sapiens Bronze. Foto hämtat från nätet.

Likt fågeln Fenix?

Visserligen låter sig mina intressen i rätt stor utsträckning förenas med karantänliknande förhållanden, men nog känns det alltmer ledsamt att man inte kan träffa släkt och vänner som vanligt, inte kunna gå på konsert och att tvingas överväga nödvändigheten av ärenden på stan för annat än livsmedel och apoteksvaror. Resor? Mest likt flimrande hägringar - i en annan vår, ett annat år. Strax mer om det.

Jag hämtar i alla fall ut beställda böcker, och vi turas om G och jag att ibland lyxa till det med matbröd från hembageriet samt fylla på vinförrådet under föregivande att också det är livsmedel. 

Vi är i alla fall två och en hund. Jag tänker på andra som också ingår i någon av de imaginära grupper som kallas riskgrupp, men som i verkligheten lever i ensamhushåll.

Och jag skänker en tacksamhetens tanke till Tegnell & Co för att jag sluppit böter för promenader utan andra skäl än friska luften. Jag har ju från första början gillat dessa herrar, inte för att de garanterat alltid har rätt, men för den vetenskapliga rationalitet de representerar och som öppet tillstår sitt begränsade vetande. 

Men ändå. Vissa stunder anfäktas jag av pessimism, med stänk av självförebråelser för en lika orättmätig som lönlös frustration. Vem är man att klaga när man under rådande omständigheter trots allt har det så bra man kan ha det. Pandemins skugga må falla över det mesta, med alla dessa osäkra siffror hit och dit och med våra ställföreträdande journalisters ostillade längtan efter ljus i tunneln, orakelsvar från högre ort. 

Vi får leva med det, nöja oss med mantrats basala regler och samtidigt försöka avkoda undertexten om att lära sig leva med allvaret, inrätta sig i en i grunden oviss tillvaro där sorglösheten kostar. Det är vad det tycks handla om i väntan på världens frälsning i och med vaccinet, då vi på nytt kan börja riskera livet - och rent av dö - av något annat. 

Jag tror det var så, att man nätt och jämnt hann avsluta årets karneval i Venedig innan först de nordliga provinserna och sedan hela Italien stängdes och allt vad gruppvisa förlustelser heter förbjöds. Jag tänkte på det när det i veckan dök upp ett mejl från ett hotell med ett frejdigt anbud om att redan nu inteckna ett stycke framtid. 

Vi bodde på Ruzzini Palace senast vi var i Venedig och nu erbjuds vi att inlemmas i "familjen" genom att i förväg boka oss på nytt för en viss summa och därmed hjälpa familjen Ruzzini att överleva. 

"Your reservation will be like a demonstration of closeness and support towards a Venice that wants to be reborn from its ashes like a phoenix."

En värdeökning på tio procent utlovas närhelst vi löser in vouchern. Javisst, inte bara familjen Ruzzini utan Italien som helhet tillönskas verkligen en återfödelse likt fågeln Fenix´ - eller La Fenice, som ju operahuset mycket riktigt heter i denna oförlikneliga stad. Men nu var det ju till Ligurien vi var på väg när allt helt plötsligt måste inhiberas. Och risktagandet på den nya ovisshetens grund är ännu inte riktigt självklar för mig.

Alltnog, Ruzzini är ett angenämt hotell (jag minns uppriktigt sagt inte hur vi hade råd med det) beläget i ena änden av det vida och vackra torget Campo Santa Maria Formosa. Jag hoppas givetvis att kunna återkomma, även om hotellet kanske inte i alla stycken når upp till det ideal som Cees Nooteboom beskriver vad gäller en plats där man kan sammanfatta sina upplevelser av just hotellvistelser. Han ger några exempel på sådana hotell och skriver sedan:

"Vad de samtliga har gemensamt är en doft av svunna tider, vilket är något som tilltalar mig. Gammaldags vattenkranar som inte alltid fungerar, en portier som man skulle ha önskat sig som far, en färgskala som hunnit bli passé, speglar till höger och vänster, en smula avflagnade färglager här och där, hårfina sprickor i porslinet, slitage från hundratusen försvunna skor i mattväven, en hiss som tvekar hastigt men grundligt innan den stiger till väders mot rummet som genom sin tystnad utesluter blotta tanken på något annat rum."
(ur essän "Nootebooms hotel" i Cees Nooteboom: "Varmt hjärta, kylig blick", Faethon, 2019, s.177).

Jag minns - det var i juni 1991 och jag har tidigare skrivit om det - när jag första gången satt tillsammans med min dåvarande hustru i en loge på La Fenice och lyssnade till en för mig då okänd opera - "Adriana Lecouvreur" av Francesco Cilea. Lyckligt omedveten om att jag fyra månader senare skulle vara änkeman. Inte ont anande att La Fenice skulle brinna ner några år senare (för övrigt för tredje gången i historien).

La Fenice reste sig än en gång ur askan, och jag har sedan restaurationen och öppnandet 2004 varit där några gånger och bevarar av flera orsaker en särskild känsla för detta operahus. Liksom även för Cileas opera som jag dock aldrig sett live sen dess. 

Den där minnesvärda kvällen sjöng den bulgariska sopranen Raina Kabaivanska titelrollen. Operans mest kända aria - "Io son l´umile ancella" - är en kort men mycket melodramatisk pärla, en favorit som sopraner gärna briljerar med i sina album med samlade örhängen. 

När jag nu söker igenom nätet och på nytt lyssnar till olika inspelningar hittar jag märkligt nog en oskarp film med skraltigt ljud, men som visar sig innehålla den här arian från just den uppsättning av operan jag såg för snart tre decennier sedan. Kabaivanska visar vad hon går för, inte minst i det svårsjungna slutet med ett par hisnande intervall som börjar lågt och svagt, stegras i glissando och landar i en dramatiskt expanderande slutton.*

Nej, både hotellrum och operasalonger får tills vidare ersättas av skrivbordsrummet med boktravarna och den inspelade musik som jag har riklig tillgång till. Resorna får tills vidare göras på nätet, där upptäckter inte sällan ger anledning att än en gång, som nu, bläddra i minnenas album.

När sedan Fenix lyfter igen är man förhoppningsvis redo hänga med.

* Kabavainska gjorde det bra, men ännu bättre är Mirella Freni i Youtube-klippet som jag publicerade i ovan nämnda inlägg (här) om Venedigbesöket 1991. Jag vill nämna det på nytt därför att Freni helt nyligen gick bort, 84 år gammal, i sin hemstad Modena, för övrigt både hennes och Luciano Pavarottis födelseort. 

Raina Kabavainska är ännu i livet och ger fortfarande, vid 86 års ålder, master classes, om man får tro hennes hemsida. Den där piratinspelningen från La Fenice finns på Youtube (här; själva arian börjar efter ca 2½ minut). 

Foto: EJ

En solig höstdag i Fiesole

Det finns alltid en efterbörd till den gjorda resan. Foton och inre minnesbilder, men också böcker och broschyrer som man tog med sig hem för vidare fördjupning i det man varit med om. 

En månad har redan gått sedan jag tillsammans med G befann mig i Florens på årets höstresa. Det var svalt i luften om mornarna men behaglig sommartemperatur på dagarna och kvällarna - bara det ger något angenämt att tänka tillbaka på en råkall novemberdag med den första snön på marken. Till exempel en av de där sköna dagarna när vi tog bussen upp till Fiesole, fem kilometer ovanför stan med en vidunderlig utsikt i flera väderstreck.

Fiesole är en välstädad och välmående förstad till Florens med stolta anor ända från etruskisk tid. Särskilt under heta högsommardagar när luften står stilla i de florentinska gränderna är den en behaglig tillflykt också för dem som inte har förmånen att bo där. Redan för bortåt fyrtio år sedan hade jag ju en dröm om att en gång i livet ta in på Pensione Bencistà, vilket slog mig när bussen passerade skylten i en av vägens meandrar ett kort stycke före ändhållplatsen. 

Inrymt i en 1300-talsvilla har det under seklernas gång hunnit tjäna många förnäma familjer och en tid även fungerat som kloster. Konstnären Arnold Böcklin, han med den kusliga "Dödens ö", huserade här under sina framgångsrika år i slutet av 1800-talet. Många andra har valt stället för avkoppling eller skrivande under de snart hundra år som det varit ett familjedrivet pensionat. 

Det var nog främst de där bilderna av en bedårande utsikt från den gammaldags stilfulla pensionatsmiljön som lockade mig när jag såg dem i en bok om Toscana, då när jag första gången besökte provinsen och anade, eller visste, att jag många gånger skulle återkomma. Och det jag tänkte var att det nog skulle passa mig utmärkt att bo just där  - det vill säga någon gång i framtiden, i en ålder jag nu sedan länge uppnått.

Men Bencistà får vänta ännu en tid, och kanske kommer drömmen att stanna vid en dröm. Efter en promenad i brant stigning nådde vi i alla fall en likartad utsiktspunkt, slog oss ner på en stenbänk och kisade ut över Florens och Arnodalen med Chiantis kullar i ett blånande fjärran, den dagen och timmen i glittrande soldis.

Några av de monumentala byggnaderna kunde man utan svårighet urskilja: först och främst domens alltid lika dominanta kupol, men även San Lorenzos mindre men snarlika huva, den man jämförelsevis kanske inte tänker på som speciellt stor; med kikarens hjälp dessutom Palazzo Vecchios respektive Santa Maria Novellas höga och smala klocktorn. Bara den närmaste sluttningen  (ungefär ner till Bencistà) låg i klart middagsljus, resten höljd i den för trakten och dess månghundraåriga konsthistoria så typiska sfumato som inget foto rätt kan återge.

Vi vilade också framför ett annat panorama på ännu en sits av sten, nämligen längst upp i den romerska amfiteaterns perfekt anlagda halvcirkel. Utgrävningarna av den här platsen - som skedde så sent som under senare delen av 1800-talet och framåt - visade förutom arenan även langobardiska gravar, tempelgrunder och resterna av ett romerskt bad. I det arkeologiska museet strax intill ligger fynden bakom glasväggar, alltifrån skelettdelar som prydligt ordnats i rekonstruerade gravar till de små etruskiska föremål och figurer som alltid lika gåtfullt ruvar på sina hemligheter. Ett litet guldmynt från kejsar Neros tid glimmar fortfarande starkt när jag bläddrar fram det i mitt bildminne.

Av det romerska badet, den tidens utstuderade spaanläggning, märks framför allt den rekonstruerade arkad som utgjorde entrén. De olika avdelningarna med pooler för kallt, varmt och hett bad, jämte salar smyckade med skulpturer för möten och konversation, ja, dem får man tänka sig utifrån det mönster som grundstenarna bildar.

Hela området är en underbar plats att ströva omkring i. När vi var där mötte vi bara någon liten studentgrupp som undervisades i det fria, några konstnärer in spe med penslar och målarskrin och så vi andra - enstaka turister som så småningom slog sig ner i baren/bistron vid ingången, där man med samma blickfält kunde förlänga vistelsen ytterligare en stund.

Foto: EJ (klicka för förstoring!)