Emotionell barock

Romantikens musik förknippar vi utan vidare med starka emotionella uttryck; redan beteckningen i sig styr förväntningarna åt det hållet. Dock, vid närmare eftertanke och efter någotsånär brett och flitigt lyssnande inser vi att musik är affektiv kommunikation oavsett tidsepok eller genre. I synnerhet gäller det musik framförd av den mänskliga rösten.

Händel, en rese i barockens musikträdgård, komponerade en stor mängd operor och oratorier med musik som för de flesta är både lättlyssnad och sofistikerad. I operan Giulio Cesare in Egitto ("Julius Cesar i Egypten") finns en duett som inkännande utförd inte endast distanserat representerar sorgens elementa, utan även liksom oförmedlat hänför oss till tårfylld delaktighet i det som mor och son upplever när de tvingas isär på grund av gemensam hämndlystnad och för att modern inte besvarat den mäktige generalens känslor. Son nata a lagrima sjunger de, vilket betyder att de säger sig vara födda till gråten. Och så är det ju, såframt vi är människor. 

Man behöver alltså inte kunna italienska eller känna till storyn som helhet för att förstå vad det handlar om. Operan är allkonstverket sägs det, och ofta nog innebär sång och musik i samverkan med en scenisk inramning och ett skådespeleri av den kaliber som vi bevittnar här en dramatisk förstärkning. Men en moderniserad iscensättning som denna kan också vara störande för en del, vilket visar att det är musiken som är oundgänglig, framför allt den sjungna. Och sångens instrument är rösten, till sin natur i likhet med mimiken biologisk, med unika möjligheter att hos de bästa överglänsa allt annat i konsten att nyanserat förmedla känslor och stämningslägen. 

Lyssna och låt er gripas av åtta minuter skönsång av Ann-Sofie von Otter, mezzosopran och Philippe Jaroussky, kontratenor. 

Oförglömlig Händel

Emmanuelle Haïm. Foto: Marianne Rosenstiehl

När jag i höstas såg att Emmanuelle Haïm skulle komma till Berwaldhallen förstod jag att det skulle bli en konsert utöver det vanliga. Tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester och fyra solister skulle hon presentera ett av Georg Friedrich Händels oratorier. 

Inte för att jag kände till oratoriet ifråga, ett ungdomsverk med den fascinerande titeln "Il trionfo del Tempo e del Disinganno", eller på svenska: "Tidens och insiktens triumf", uruppfört i Neapel 1707. Men jag visste att Haïm med ett antal kritikerrosade skivinspelningar gjort sig känd som en av världens främsta barockspecialister, och med en sådan status följer som regel möjligheten att välja de allra bästa sångsolisterna. Tänkte jag, och mina löftesrika aningar besannades med råge. Konserten i lördags förtjänar de högsta lovord, publikens bifall var närmast extatiskt.

Konsertant opera kan man gott kalla oratorier av ett slag som på det här sättet visar prov på ett elegant kringgående av påvens ogillande av operakonsten. Inspirerad av italiensk opera och på plats i Rom anpassade sig Händel till restriktionerna och valde här till och med en text skriven av en kardinal. Ändå är det mer ett allmänmänskligt drama än ett religiöst.

Fyra solister (då för tiden kastrater) fick personifiera Tiden och Insikten i kamp med Skönheten och Njutningen. Skönheten står i centrum för dispyterna kring hennes frestande förbindelser med Njutningen. Hon blir rov för motstridiga känslor när en del bistra sanningar om tidens härjningar och skönhetens förgänglighet uppenbaras; den desillusionerande insikten om det obeständiga i njutningen talar för att räddningen undan tidens herravälde endast ligger i det hinsides eviga. Redan titeln anger vilka som avgår med segern, även om musikens skönhet förstucket talar om något helt annat.  

Musiken är nämligen ett rent under, inte minst med tanke på att den är en 22-årings verk under en flerårig upptäcktsfärd i Italien. Den är vacker, medryckande, rikt varierad. Drygt två och en halv timmar (inklusive paus) försvann utan ett dött moment, mycket tack vare sångprestationerna (några soli och ett par duetter var rent hisnande), men även en orkester som bytt till en del sensträngar och utökats med ett par teorber och cembali under Haïms inspirerande ledning. Sandrine Piau (Skönheten) har jag hört förr och visste vad hon går för, men de övriga solisterna - Inga Kalna (Njutningen), Romina Basso (Insikten) och Michael Spyres (Tiden) - visade sig vara av samma förnämliga klass. 

Så det blev en oförglömlig afton i Berwaldhallen och jag är tacksam att Emmanuelle Haïm med denna lysande tolkning nyfrälst mig till Händels musik. Nog visste jag att Händel är långt mer än "Messias", kungligt fyrverkeri och en del melodiösa örhängen. Men hur mycket återstår inte att upptäcka hos denne produktive mästare när ett mindre känt ungdomsverk visar sig vara av denna omistliga art?

PS. Konserten från i fredags sändes direkt i SR, P2. Finns att lyssna till här. 

Simson och Delila

Inte överraskande har berättelsen om Simson lockat både bildkonstnärer och operatonsättare till kanvaser och notblad. Det laddade innehållet är synnerligen väl lämpat för musikdramatik. Uppror mot förtryckarna, kärlek, svek, nederlag och tragisk död - onekligen ett klassiskt operastoff.

En av den franska romantikens allra största operasuccér vid sidan av Georges Bizets  "Carmen" är Camille Saint-Saëns enda verk som överlevt i genren. "Samson et Dalila" (1877) hade det trögt i portgången men blev vid förra sekelskiftet allt oftare spelad världen över och står fortfarande på repertoaren i många operahus. Jag har själv inte sett den och missade tyvärr Stockholmsoperans senaste uppsättning 2008, men jag har lyssnat på några goda inspelningar och börjar förstå dess tjuskraft.

Libretton ignorerar Simsons tidiga bedrifter och kastar sig rätt in i handlingen där Simson ingjuter mod i sitt folk mot ockupationsmakten, besegrar en filisté, upplevs av de Dagon-dyrkande filistéerna som ett reellt hot och sedan möter och förförs av Delila, vars roll är minst lika framträdande som Simsons.

Visserligen bildar på så sätt israeliternas uppror mot filistéerna en betydelsefull bakgrund till Simsons betänkliga kärleksrelation med Delila, en kvinna från fiendelägret. Men det är den erotiska historien, sveket och den personliga tragiken som står i förgrunden. Simson har varnats för den femme fatale hon mycket riktigt visar sig vara. Hans självförebråelser efter att ha svikit både Gud, sig själv och sitt folk är skoningslösa. I sitt djupa nederlag ber han Herren att få ge sitt liv som offer.

Delilas mest kända aria - "Mon coeur s'ouvre à ta voix" (mitt hjärta öppnas av din röst som blomman i gryningen) - är en av de mest romantiskt glödande kärlekssånger som en mezzosopran eller alt kan ha på sin repertoar. Den framförs ofta som solonummer på konserter, men är särskilt effektfull i operan, eftersom den utmynnar i en kärleksduett med tenoren (Simson). Det finns flera andra sensuella partier också, inte minst slutet av första akten med guden Dagons prästinnor i en förförisk dans som introduktion till Delilas sång till våren.

Bland de inspelningar jag lyssnat till tycker jag bäst om den med Waltraut Meier, Placido Domingo på höjden av sin karriär och Bastiljoperans kör och orkester under ledning av Myung-Whun Shun. 

I G F Händels oratorium "Samson" (ibland även iscensatt som opera) är Simson centralgestalten mot en bakgrund av politiskt uppror för att inte säga religionskrig, där körer från båda lägren (precis som hos Saint-Saëns) utgör viktiga inslag. Inspirationen kommer från John Miltons "Samson Agonistes", ett versdrama där Milton försöker sig på en syntes av bibelberättelsen och det antika grekiska dramat. Här kommer vi ännu senare in i handlingen med en redan bedragen, blindstucken och i bojor slagen Simson som full av självförebråelser beklagar sig och sitt folks öde. Den berömda tenorarian "Total eclipse" beskriver hans mörker och dödslängtan:

Total eclipse! No sun, no moon.
All dark amidst the blaze of noon!
Oh, glorious light, no cheering ray
to glad my eyes with welcome day.

Total eclipse! No sun, no moon.
All dark amidst the blaze of noon!
Why thus depriv'd Thy prime decree?
Sun, moon, and stars are dark to me!

Frihetskampen mot filistéerna fortgår och Simson tröstas av den israelitiska kören. Delila försöker på nytt förklara sin kärlek och lovar lägga ett ord för hans frigivning, men utan att lyckas denna gång. Det dramatiska slutet när Simson motvilligt, men till sist med den illistiga planen på ett självmordsattentat, låter sig föras in till filistéernas gigantiska fest och där raserar templet, sker utanför scenen. Oratoriet slutar med den israelitiska kören som lovprisar Herren vid Simsons döda kropp som dragits fram ur rasmassorna.

Är det då bara den tillfälliga seger för israeliterna, där kampen om vems gud som ska dyrkas böljar fram och tillbaka? En kamp där Herren själv är den som håller i trådarna i både med- och motgång för sitt eget folk? Ett ödesdrama där Simson själv, liksom Delila, bara är en spelpjäs i händerna på en lynnig Gud?

_____________________________________________

Arian "Mon coeur s'ouvre à ta voix" med Meier och Domingo finns både på Spotify här (där även hela operan kan avlyssnas) och på Youtube här.
Arian "Total eclipse" (ur Händels Samson) finns i en fin version med Mark Padmore här.
Hela oratoriet finns i en ganska färsk inspelning på Youtube här.
Hela Saint-Saëns opera finns likaså i en ganska färsk, moderniserad inspelning på Youtube här, moderniserad i syfte att påminna om paralleller till nutidens Gaza och det omvända förhållandet mellan ockuperade och ockupanter (vid 1:24:00 börjar kärleksarian; och den likaledes berömda backanalen i tredje akten ges här som en blandning av cocktailparty och militaristisk orgie! vid 1:44:30, vilket slutar med att Simson av ett barn förses med ett bombbälte som han utlöser och begraver sig själv och de firande filistéerna med).
____________________________________________

Bilderna (klickbara!) av hur Delila berövar Simson hans styrka är av (uppifrån och ned):
- Rubens
- Rembrandt
- Caravaggio
- Honthorst

PS: Ett tidigare inlägg om Simson finns i föregående bloggpost.