Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 31 augusti 2022

Pär Lagerkvist (2). Den personifierade ondskan

"Bödeln satt och drack vid ett halvskumt bord inne på värdshuset. I skenet av det enda, osande talgljus som krögaren bestod hängde han stor och väldig över bordet i sin blodröda dräkt med handen om pannan där bödelsmärket var bränt in. Några hantverkare och halvfulla gesäller från kvarteren omkring skrek över stopen längre borta vid bordet, på hans sida satt ingen."

Så inleds "Bödeln" (1933) av Pär Lagerkvist i den strama effektiva stil som är ett av den här författarens främsta kännetecken. Avskalat men inte utan dramatisk nerv, som vore det skrivet direkt för scenen, skildras miljöer i två tidsplan, ett medeltida och ett från nazistiskt 1930-tal, med repliker som stiliserar den talspråkliga realismen.

Bödeln sitter skild från de andra, "tung och tidlös", respekterad och ibland tilltalad men hela tiden sluten och allvarlig. Allt medan diskussionen om hans värv pågår och växer till skräckfyllda historier om ondskans närvaro i människolivet. Inte bara det att ölet spetsats med ett tjyvafinger från galgbacken, flera av de närvarande kan även intyga den magiska styrkan i blodet från det besudlade svärdet och bödelns uppenbara beröring med det ondas läkekraft. Han är något av en frälsare, en bärare av människornas ondska, någon att lasta all ångest och skuld, all blodsutgjutelse på. 

Bödelsdrängen Galg-Lasse berättar om hur han som barn blev både besatt av och befriad från bödelns ondska, och om hur han sedan i nattens mörker modigt drar upp den mytiska alrunan, vilket för kroggästerna blir det mest övertygande beviset för de sällsamma krafter som är förknippade med galgbacken och bödelsverket. 

När väl den historien återgetts förflyttas vi till romanens andra tidsplan, som utspelar sig i en dansrestaurang i vad som liknar Weimarrepublikens Berlin med dess dekadenta nöjesliv och nazism på frammarsch. Lyxpatrasket bugar sig och smickrar bödeln när han visar sig vara en av kvällens gäster. 

"En ung man med energiskt barnsligt ansikte trädde fram för honom och gjorde ställningssteg med armen rätt i vädret. - Heil, sade han och stod ett tag förstelnad. Vände sig om och smällde ihop klackarna igen, gick tillbaka till sin plats."

Två orkestrar spelar, den ena vit och den andra svart - den senare en jazzorkester som snart kommer att utsättas för hotelser, tvång och förnedring. De hatfyllda motsättningarna spårar ur i en våldsorgie där alla fascistiska tendenser får fritt utlopp. 

Det är då som bödeln ropas fram och slutligen tar till orda i ett cirka tjugo sidor långt anförande som sammanfattar hans egen roll som odödlig representant för den ohöljda ondskan i människosläktet. Han talar inte bara till krogpubliken utan till hela mänskligheten genom tiderna. "Mänskolivet har jag sänkt i natt och mörker. Allt har jag gjort åt er." 

Han säger sig mest av allt vilja avsäga sig sitt bloddrypande uppdrag och berättar att han i det syftet sökt Gud i det avlägsna "himmelsrummet" men där endast funnit en tigande stenstod. 

Han berör också mer utförligt det särskilda fall som korsfästelsen av Kristus utgör, hur han drev in spikarna i hans tunna händer. Han var ingen frälsare, bara en vek stackare som varken förmådde avbörda en bödel eller hjälpa människorna. "Jag är er Kristus, med bödelsmärket på min panna. Sänd hit ner till er." 

Gud är död men bödeln lever i evighet, så lyder bödelns budskap. Hans längtan är att få dö som sin korsfäste broder, ja, han som innan han dog kallade honom för sin broder. Han vet dock att det inte kommer att ske. "Mitt kors skall aldrig resas." Först när mänskligheten är utplånad kan han gå ut i det eviga mörkret med sin blodiga bila.

Det är en djupt pesssimistisk skildring av ondskans närvaro i mänskligt liv och verksamhet, men som samtidigt rymmer en paradoxal humanistisk-politisk energi. Det är en tunn liten roman av otvetydig klassikerstatus som borde läsas även i vår egen tid av bödelsmärkt ondska.

____________________________________

Bilden är hämtad från https://www.vandring-gamlastan.se/

söndag 28 augusti 2022

Källorna i urskogen

Det finns gömda och glömda platser i ens närhet som förtjänar att uppmärksammas mer än vad som vanligtvis blir fallet. Man behöver inte åka till spektakulära Blå grottan på Capri eller Grotte de Han i Belgien för att uppleva naturfenomen utöver det vanliga.

I ett naturskyddsområde nära Tärnsjö i Heby kommun, Uppsala län, finns Ingbokällorna. I den orörda skogens trolska famn ligger ett par källor som inte torkar ut i första taget. Via underjordiska tillflöden från Ingboåsen pulserar vatten här och var upp ur den slamartade sandbottnen, vackert blågrönskimrande, utan att den spegelblanka ytan avslöjar det minsta av skeendet. 






En dag när solen lyser upp det klara grunda vattnet ser man småspigg och en och annan bäcköring simma omkring. Och plötsligt får man syn på ett av de där tillflödena, som likt munnar öppnas och spottar ut avsevärda mängder vatten ur underjorden. (Klicka för förstoring; i kanten av den vita fäcken syns öppningen i bottnen.)


Källor som dessa har ju alltid ansetts hälsobringande, i synnerhet om de i likhet med Ingbos rinner norrut. Jag tog dock ingen handfull vatten eftersom jag inte tror den rår på Mr P, min ständige följeslagare. 

Nynnade i stället för mig själv några rader av en gammal psalm som dök upp ur minnets gömslen. Jag citerar ur minnet och ber om ursäkt för eventuella minnesfel: 

Källa så klar, vatten du har, tidernas torka aldrig dig når, O huru väl, där är ro för min själ. Vila mitt trötta hjärta där får.
____________________________

Med tack till vännerna Bowald som förde oss till källorna.

måndag 15 augusti 2022

Sommarprojektet: Pär Lagerkvist (1)


Jag har länge tänkt återvända till Pär Lagerkvist (1891-1974) för omläsning av några av hans viktigaste verk. Han räknades en gång i världen som en av de största svenska författarna och var betydelsefull även för mig, då på 60-talet, när jag som tonåring läste praktiskt taget allt av honom, även en del dramatik och essäer. 

Akademiledamot (1940), Nobelpristagare (1951) och i hög ålder fortfarande produktiv tillhörde han dem som sålde sin senaste roman i stora upplagor. Han var hyllad och respekterad av såväl parnassen som en brett bildad allmänhet. Sista romanen - "Mariamne" - köpte jag och läste när den kom 1967, vilket onekligen börjar bli bra länge sen.

Lagerkvists brottades med de eviga frågorna om livet och döden, ondskan och godheten, kärleken och lidandet i en värld där den förtröstansfulla fromheten i det småländska barndomshemmet inte utan vidare kunde gå i arv. Undra på att mitt tonåriga jag fann Lagerkvist intressant och läsvärd; trots den stora åldersskillnaden delade vi erfarenheter av en uppväxt med bibelläsning i en trosgemenskap som tidigt ställde existentiella frågor på sin spets.

Jag tog fram de gamla pocketböckerna i Delfin-serien, dem man fick för det facila fasta priset 3:50, tryckt på omslaget. I Lagerkvists fall, liksom i många andra, stod grafikern och målaren Svenolof Ehrén för de konstnärliga omslagen. Det långt ifrån träfria papperet har gulnat ordentligt i kanterna, men böckerna är ändå efter alla år i hyllan fullt brukbara.

"Onda sagor" (1924), "Gäst hos verkligheten" (1925), "Själarnas maskerad" (1930), "Bödeln" (1933) och "Dvärgen"(1944) - samtliga utom den sistnämnda kan hänföras till kortprosa/noveller eller kortromaner. Jag återkommer till efterkrigsromanerna, där framför allt "Barrabas" (1950) är hans mest framgångsrika.

Läser man Pär Lagerkvist idag? Tidningarnas dödsannonser vittnar om att han i varje fall överlevt som poet; rader från några av hans mest kända dikter är vanligt förekommande i det sammanhanget. "En gång ska du vara en av dem som levat för länge sen..." Hur det förhåller sig med romanerna är väl mer oklart, men jag ser på nätet att flera finns i nyutgåvor. 

Av de onda sagorna är det bara två jag omedelbart känner igen: "Far och jag" och "Hissen som gick ned i helvete". Den förstnämnda beskriver Anders, en liten känslig grabb på utflykt med sin far, stationskarlen vid järnvägen med rätt att röra sig fritt längs banlinjen. Har man en gång läst Lagerkvist är det nog denna utflykt man i första hand kommer ihåg, mest troligt  den version som finns i "Gäst hos verkligheten". 

Som ond saga är den mörk och äventyrlig och slutar i en skrämmande skildring av hur de båda överraskas av ett okänt, plötsligt framrusande tåg, som med nedsläckta vagnar och eldgnistrande lokomotiv passerar och försvinner i ett mörker som pojken fruktar som sitt eget, fyllt med aningar om den ångestskapande verklighet han går till mötes och som är en annan än faderns trygga och vissa.

I "Gäst hos verkligheten" är den där promenaden med fadern på banvallens sliprar i stället en åktur på trehjulig tralla. Färden går genom skog och mark i nordisk sommar, en lycklig färd med morföräldrarnas lantgård som mål. Småjordbrukarnas verklighet skildras realistiskt med samma sinnrikhet som familjelivet i det lilla stationssamhället med dess folkliv kring stationen och järnvägsrestaurangen och med sonen Anders som huvudperson. 

Det är en utvecklingsroman som i tre avsnitt berättar om Anders som liten, som tolvåring och som yngling på väg ut i livet på egen hand. Det genomgående temat är kamp med att bemästra dödsskräcken, bön om individuation till eget liv, med allt vad det innebär av utbrytningsförsök från hemmets allvarstyngda religiositet.

Det som nu berörde mig mest var mellandelen, där dödsmedvetandet förstärks av  mormoderns död och därefter också genom den "bröstsjukdom" som drabbar Anders själv. Han tar sin tillflykt till en sten han hittat i skogen, en flat sten som med bara några tum höjer sig över den mossiga marken och som han gör till sin egen. Här kämpar Anders med brinnande böner till Gud, vädjanden om liv för nära och kära, bön som stegras till extas.

Han uppsöker stenen än en gång när han som yngling upplever hur "all grund glider undan för en" och samtidigt upptäcker att det går ändå. Utan gudstro, utan att falla på knä, begär han endast att få leva, en bön i det tysta som ett slags "hymn till livet"

Inte ens den unga kvinnan i Frälsningsarmén som till en början attraherar honom förmår rädda honom tillbaka till tron. Efter väckelsemötet väntar han på henne och de promenerar tillsammans. Han märker då att han inte kan förlika sig med den visshet, renhet och godhet som hon utstrålar, något av samma kärleksfullhet som finns i hemmet. Det gör honom beklämd och väcker lusten att häda och riva ned det hon representerar; han kan helt enkelt inte dela den känsla av ödeläggelse och tomhet han bär på. De skils åt och han känner sig befriad.

Bokens sista mening lyder: "Så slutade den första ungdomen bara i upplösning, oredlighet, förvirring."
 
Det är intressant att Lagerkvist redan för hundra år sedan så tydligt beskriver en modern variant av andlighet genom sin protagonists flykt med trosproblemen till en sten i skogen. Jag tänker på den diskussion som förts i anslutning till vissa religionsvetenskapliga undersökningar av naturdyrkan hos sekulära nordbor, med inte minst skogen som något att hålla heligt, ett alternativ till traditionell religionsutövning.* 

Lagerkvists berättelse om en barndom och uppväxt i Småland kring förra sekelskiftet tror jag, trots prägeln av gammaldags fromhet, är relevant även för moderna och mycket yngre läsare än jag.  Det är när allt kommer omkring ganska likartade, tidlösa frågor av den art vi kallar existentiella som det handlar om. Och frigörelsen från givna band och konventionella mönster är förvisso inte en angelägenhet bara för dem med uppväxtmiljöer som Anders och min egen.
________________________________

* David Thurfjell: "Granskogsfolk", som jag själv inte läst, förmodar jag har en del att säga om denna form av privatreligiositet. 

söndag 14 augusti 2022

Ormens ägg och yngel

De mordiska islamofascistiska krafterna nådde till sist Salman Rushdie och skadade honom mycket svårt. En demokratisk värld upprörs över knivdådet i New York utfört av en av alla dessa religiösa fanatiker, idiotiskt övertygade om belöningar i paradiset för mord på hädiska och humoristiska meningsmotståndare. Dessbättre tyder de senaste rapporterna på att Rushdie i alla fall överlever. 

Vi får inte glömma vilken orm som la ägget. Det är inte bara så att gärningar som dessa möjligggörs av att vilsna 24-åriga vettvillingar fullproppas med jihadistiskt hatprat på nätet. Det är många som i likhet med Hadi Matar, gärningsmannen, tar ayatollornas läror och så kallade fatwor på fullaste allvar. Och det var ayatolla Khomeini, Irans högsta politiska och andliga ledare 1979-1989, som utfärdade fatwan som anbefallde mord på Salman Rushdie. Och nu prisas följdriktigt Hadi Matars gärning i iransk press!

Jag känner vanmäktig ilska och förakt för dessa våldsdyrkande islamister och har speciellt svårt att finna ord för min avsky mot mäktiga toyalallor av Khomeinis sort. Ett uttryck från bibeln kommer för mig: "I huggormars avföda" - som det heter i 1917 års bibelöversättning.  I nya bibeln (2000) låter det så här när Jesus (profet även inom islam) inte skräder orden:

Antingen får ni säga att trädet är bra och frukten bra, eller att trädet är dåligt och frukten dålig; på frukten känner man trädet. Huggormsyngel, hur skulle ni kunna säga något gott, ni som är onda? (Matteus 12: 33-34)

En av rubrikerna i den iranska tidningen Khorashan daily igår: "Satan är på väg till helvetet". 

Må de själva brinna i det helvete som ingår i deras egen primitiva föreställningsvärld!  

tisdag 9 augusti 2022

Sensommarens intåg

En vecka in i augusti och sensommarstämningarna infinner sig inte bara på grund av den oavvisliga almanackans enkla matematik. Hallonen redan ett passerat kapitel, vinbär och körsbär plockade och plommonen nedskakade och infångade, i år ett kollektivt arbete med utsträckt lakan. 

Ett och annat omoget äpple dunsar i marken och det är väl vad som förutom potatisen resterar av årets skördande. Nej, jag får inte glömma havtornsbusken, vars grenar nu tyngs mot marken av stora mängder av de guldglimmande bären.

Det har varit alldeles för torrt alldeles för länge. Gräset har svetts och börjat likna halm.  Väderprofeternas löften om fronter västerifrån har inte hållit vad de lovat; de hinner inte sällan tömma det mesta av sitt vatten innan de når Uppland. 

Jag har som jag brukar gått längs grusvägens dikeskanter och spanat efter Johannesört till brännvinet. Stånden är mycket få i år och knopparna hotar att torka innan de går i blom. Renfanan, den bittra, tycks tåligare och finns i riklig mängd, men den är jag ju inte intresserad av. 

Jag fick trots allt ihop tillräckligt med blommor för att sätta en essens av Hypericum perforatum, som med sin rubinröda färg och milda smak är den egenkryddade snaps jag först och främst vill bjuda både mig själv och andra på. Därjämte även en på havtorn.

Hypericum är ju en gammal medicinalväxt med en fascinerande mytologi. Det finns en anknytning till min läsning av Lagerkvists "Bödeln" i det att ett av växtens namn anspelar på Johannes Döparens blodiga halshuggning. Ur det mannablod som droppade ned på avrättningsplatsen växte denna ört, som sålunda gav upphov till namnet, ett av många.

Ordentligt med regn kom till sist med väderomslaget häromdagen. Jag upphör aldrig att förundras över regnets välsignande verkan, givetvis då i de måttliga mängder som jorden förmår svälja. De döende gräsmattorna flammar åtminstone fläckvis åter upp i grönska, luften rensas och när solen visar sig på nytt och temperaturen stiger känns det som om högsommaren fått en nystart.

Jag sitter bakom stockrosorna på den lilla stugans veranda och läser vidare i Pär Lagerkvists verk. Omväxlar med en dagbok av Cees Nooteboom - "533. A Book of Days" - som jag lyckligtvis varseblev på nätet i engelsk översättning. Det är anteckningar från i första hand hans andra hem på Menorca under åren 2014-2016. Intelligenta iakttagelser och reflektioner av det slag som jag är så svag för. Kaktusarnas blommor, sköldpaddans gång över terassen blandas med essäistiska kommentarer till Elias Canettis envetna fiendskap med döden och Gombrowics` dagböcker.

Jag läser DN noggrannare än vanligt, det vill säga nyhetsdelen. Kulturdelen lider av en beklaglig sommartorka som kan liknas vid gräsmattans status före regnet, med andra ord en ännu större slagsida åt popkulturen än vanligt. Reportagen från den vida men ändå nära världen är däremot ofta mycket bra, inte minst de från Ukraina.

Jag läste häromdagen att de tidvis av inrikes flyktingar överfulla tågen går som vanligt i Ukraina; förutsatt att rälsen är intakt går tågen tabellenligt. Det är som bekant mer än man kan säga om vår egen järnvägstrafik. 

Man upphör inte att glädjas över ljusglimtar som dessa, över både små och stora tecken på den tapperhet och beslutsamhet som det ukrainska folket visar i en svår situation. Och man får innerligt hoppas att väst har politiskt och ekonomiskt mod nog att fortsätta sitt odelade stöd till deras försvar. Ett halvår snart har kriget pågått och ännu är inte tyrannen och hans anhang i Kreml besegrade. Må det ske!

Foto: EJ
(Bilderna kan klickas och förstoras!)