Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

lördag 24 december 2011

God Jul!


Alla mina läsare tillönskas en God Jul - med eller utan snö, med eller utan gran, med eller utan klappar under den eventuella granen.

En lugn stund i läshörnan med ett glas gammalt portvin ska jag själv se till att jag får. Även så fader Bach i lurarna:

http://youtu.be/SikvYdV1XQ4

Foto: EJ

söndag 18 december 2011

Tänkt (11): Allvarligt talat

Bland alla urholkande klyschor i intervjuer med olika makthavare och deras kritiker är en av de mer frekventa den som ingår i en standardreplikväxling av följande slag:

Journalisten: Hur allvarligt är det här?
Statsrådet: Vi ser naturligtvis mycket allvarligt på detta.

Journalisten (vänder sig till ett organiserat ombud, en kritiker av statsrådet): Och vad säger du NN, hur allvarligt är egentligen detta?
NN: Det är givetvis mycket, mycket allvarligt.

Jag upphör omedelbart att lyssna. Jag vet nu att inte ett enda uppriktigt ord, än mindre någon originell tanke, kommer att sägas här. Det enda som hörs är ett föregivet allvar, ett allvar på låtsas.

lördag 10 december 2011

Schuberts öde


Vi blir ofta påminda om Mozarts alltför tidiga död (1791, nästan 36 år gammal) och vi förundras över geniets kreativitet. Få tänker på att Franz Schubert (1797-1828) dog ännu yngre, vid endast 31 års ålder. Med tanke på antalet opus var båda ofattbart produktiva, och för Schubert, som under hela sitt liv hade svårt att försörja sig på sin musik, tillkom merparten av hans kompositioner under ett tiotal år i slutet av hans liv.

Tanken på vad Schubert skulle ha kunnat åstadkomma om han fått ett lika långt liv som exempelvis Beethoven (som var 57 år när han dog, drygt ett år före Schubert), är lika kontrafaktiskt meningslös som spännande. För att nu inte tala om vad som kunde blivit av ett liv lika långt som Haydns (död 1809 vid 77 års ålder).

Det är hur som helst en imponerande samling stora tonsättare som haft staden Wien som centrum för sin verksamhet, alltsedan Haydn, Mozart och Beethoven över Bruckner och Mahler till den så kallade nya Wienskolans tonsättare en bra bit in i 1900-talet. Den speciella musikmiljön av valsmelodier, marscher, ländler och annan folklore kan spåras i så gott som all konstmusik med wiensk och österrikisk hemadress. Den finns i hög grad också hos Schubert, som ju var en melodins specielle mästare. Givetvis bör också den lättare musiken med Strauss-familjen som mest kända företrädare nämnas i sammanhanget.

Visst gjorde sig Schubert ett namn bland Wiens musikkännare, men egendomligt nog kunde han aldrig växa sig riktigt stor i denna musikens högborg. Blev det så i skuggan av Beethoven? Eller blev hans liv helt enkelt för kort för det som krävdes som överbevisning? Brodern Ferdinand, även han tonsättare, gjorde vad han kunde för att övertyga förläggare och andra inflytelserika personer om att Schubert gjort så mycket mer än ca 600 sånger.

Schuberts intima verk - sånger, pianosonater och kammarmusik - har förvisso gjort honom odödlig, och det är lätt att hans symfonier fortfarande kommer lite i skymundan. Den stora C-dur-symfonin (det finns en tidigare i samma tonart) spelades häromsistens av filharmonikerna i Stockholm. Jag frapperades på nytt av vilken stor symfoni detta är, i alla bemärkelser. Och jag har sedan dess konsulterat min skivsamling och låtit mig hänföras flera gånger om. Det är ju helt klart fråga om beethovenska proportioner, och kanske också ambitioner, i detta verk, låt vara av en inte lika "heroisk" karaktär som den musik vi associerar med giganten på området. Men inte heller Beethoven kämpade hela tiden med ödet, utan kunde kasta loss i en virvlande apoteos till dansen som i den hejdlösa sjunde symfonin. Schuberts C-dur-symfoni tycker jag håller samma klass, bjuder på samma sorts medryckande tempi och kontrastrika nyttjande av de symfoniska medlen. Som bonus bjuds man några oslagbart smittsamma melodier, annars vore det inte Schubert. När Schubert grubblar över ödet gör han det helst i kammarmusiken och sångerna - dock inte heller där med heroism, snarare med förtvivlans mod.

Den här symfonin skapar hos mig inte bara en förhöjd sinnesstämning utan också vissa inre bilder. Det är långt ifrån alltid det sker, och jag tycker absolut inte att det är något som musik måste göra, men när jag satt där på konserten och lyssnade till sista satsen befann jag mig på hästryggen ridande i sporrsträck ut ur en vildmark, en mörk skog, med sikte mot glimmande fönster i fjärran bortom slätten, där värdshuset och vännerna väntar. Ljus, värme, förhoppningar om livet. Kanske har jag också goda nyheter med mig, nyheter som alla kan glädjas åt, medan tid är. - Så kan det gå till, även för den som än så länge bara en enda gång ridit en häst, en islandshäst.

Han hade ju förmågan att spela med hela registret, denne Schubert som under sin livstid ändå aldrig fick det erkännande som symfoniker han borde ha fått. Om vi tänker oss att Beethoven inte förrän decennier efter sin död hade fått sina symfonier uppförda, skulle då inte Schuberts ställning och anseende ha varit annorlunda i musikhistorien? Nåja, jag vill ju inte hävda att Schubert är misskänd eller förbisedd, men som symfoniker verkar han trots allt inte räknas som Beethovens like. I sin stora C-dur-symfoni menar jag att han definitivt är det. Han borde spelas oftare.

På Youtube kan man lyssna till flera avsnitt ur symfonin med olika orkestrar och dirigenter. Franz Welser-Möst dirigerar (här) wienfilharmonikerna med synbar inlevelse i en bit av scherzot med start i trions innerliga wienermelodi, och med början av finalen. (Satserna är för långa för att rymmas i Youtubes format). Men lyssna framför allt på slutet av finalen med Herbert von Karajan och berlinarna (här) i en inspelning från 1968.


Nedre bilden: Leonardo da Vinci, ryttare till häst

torsdag 1 december 2011

Mahler och barnen


I Gustav Mahlers musik skulle hela världen få plats, högt och lågt samsas och motsatserna om inte förenas så i varje fall tillerkännas plats och obestridligt värde. Musiken borde vara alltomfattande, enligt vad han själv lär ha sagt till Jean Sibelius vid ett besök i Helsingfors. Det innebar att även dörrarna till barndomen, med dess oskuldsfullhet och blandning av undran, skräck och naiv tillförsikt, öppnades på vid gavel. Folkdiktningen i "Des Knaben Wunderhorn" var i det sammanhanget en viktig inspirationskälla, vilket förutom i Mahlers egen sångcykel med samma namn även märks i användningen av sådant material i symfonierna.

Den fjärde symfonin (som gavs i Berwaldhallen förra fredagen) avslutas med en Wunderhorn-sång om "det himmelska livet", ett barns troskyldiga fantasi om en himmel befolkad av bibliska gestalter, brödbakande änglar, underbar musik och med det rustika kökets alla fröjder. Men även om denna symfoni i långa stycken klingar i en för Mahler ovanligt "harmonisk" anda, finns där som alltid i själva tonspråket sådant som påminner om diskrepansen mellan den naiva paradisdrömmen och den verkliga världen. Den rofyllda Andante-satsen har sitt explosiva forteutbrott och i de två första satserna saknas inte de skurrila inslag som alltid bidrar till häftiga kontraster i Mahlers musik.

SRSO med sin begåvade dirigent Daniel Harding gjorde som vanligt en övertygande insats. Och den tyska sopranen Dorotea Röschmann sjöng drömmen om himlen med styrka och stor skönhet, utan minsta ironi, just så som Mahler ville ha det. Gläntar man på himlaporten så ska det som uppenbaras också tas på allvar, ville han hävda, fullt medveten om den tvetydighet, den "som om"-känsla, han skapar i och genom musiken som helhet. Det blir inte alldeles olikt att känslomässigt erinra sig en oskuld som inte längre är för handen.

Att sorg och melankoli, livsextas genomsyrad av dödsmedvetande, utgör en slags grundstämning i Mahlers musik råder det väl ingen tvivel om. En av sångcyklerna - "Kindertotenlieder" - handlar om den kanske värsta förlust man kan göra i livet: förlusten av ett barn. Friedrich Rückert skrev ett stort antal dikter på detta tema, egentligen personliga besvärjelser av egna erfarenheter, och Mahler tonsatte fem av dem. Tillsammans med ytterligare några Rückert-sånger för solo och orkester hör de till det vackraste man kan lyssna till i sångväg.

Barnadödligheten var för drygt hundra år sedan givetvis en förfärande realitet för väldigt många människor. Mahler skulle själv drabbas några år senare när äldsta dottern Maria dukade under för scharlakansfeber. Och eftersom han själv ingick i en syskonskara på fjorton, där hälften dog redan som spädbarn och sedan ännu ett vid 12 års ålder, visste han vad det var fråga om.


Mina noteringar kring dessa Kindertotenlieder föranleds av att stockholmsfilharmonikerna under Mark Wigglesworth, med Anna Larsson som solist, gav dem i Konserthuset i veckan som gick. Jag var där, och mina förväntningar på Anna Larsson, vår svenska altstämma i världen, är sedan ett antal år högre än på de flesta av våra många eminenta solosångare som turnerar världen runt för närvarande. Hon är helt enkelt outstanding i altfacket just nu, och det är en lycka att hon så pass ofta uppträder på hemmaplan.

Anna Larsson sjöng från djupet av både kropp och själ (i en dokumentär i tv häromdagen fick vi ju en nyttig påminnelse om den fysiska kondition som krävs för sång av det här slaget). Och när man har den rösten, äger en så fulländad teknik och därtill förmår levandegöra det man sjunger om, kan det bara bli bra, just så bra som det blev. Jag ser att hon i sin egen blogg (med dess många roande små rapporter från turne- och familjeliv) avslöjar att just dessa sånger var avgörande för valet att satsa på sången. Som sjuttonåring lyssade hon till en konsert med Birgit Finnilä i just Kindertotenlieder, och sedan bestämde hon sig. Hon ville lära sig sjunga så att hon kunde sjunga Kindertotenlieder, och efter att ha umgåtts med dem i ett decennium innan hon första gången sjöng dem offentligt kunde hon förverkliga sin dröm. Tacka för att det märks!
Själv har jag en inspelning från 1964 med den legendariske barytonen Dietrisch Fischer-Dieskau som tillsammans med Berlinfilharmonikerna under Karl Böhm inte heller gör någon besviken. Den finns på Youtube, så lyssna gärna på exempelvis sång nummer fyra: Oft denk ich, sie sind nur ausgegangen här.


Den övre bilden: Mahler med sina båda döttrar Maria och Anna.
Den undre bilden: Mahler med dottern Maria, som dog 1907, knappt fem år gammal