En dubbelgångares död

Nyligen har ännu ett par romaner av Vladimir Nabokov utkommit på svenska, av vilka "Förtvivlan" (Modernista, 2017) är den ena. Det är Aris Fioretos som med uppenbar förtjusning stilsäkert fortsätter att översätta denne sparsmakade språkkonstnär, väl värd att uppmärksammas också för verk som tidigare ej översatts till svenska.

"Förtvivlan" får nog sägas vara en förvillande titel, eftersom innehållet ingalunda beskriver några djupt kända känslor av sorg och missmod. Det är tvärtom en jagberättelse av en tämligen kallhamrad och inbilsk herre som visserligen framstår som en medioker affärsman i chokladbranschen men som frejdigt ger sig i kast med ett författarskap i kombination med det perfekta brottet, bådadera högaktat som konst. 

Hermann, som han heter, vandrar lite håglöst i ett naturområde i utkanten av Prag i väntan på ett affärsmöte av mindre betydelse. Där stöter han på en luffare som ligger raklång och orörlig i gräset med kepsen över ansiktet som vore han död. När Hermann puttar på honom tror han knappt sina ögon; han får sitt livs chock som när han väl hämtat sig blir själva anledningen till berättelsen:

"Jag stirrade på ett mirakel, och dess fulländning, dess brist på orsak och syfte, fyllde mig med främmande bävan."

Vad var det då som skakade Hermann så in i märgen i mötet med luffaren i skogsbacken? Jo, trots olikheterna i klädseln och några smärre fysiska differenser ser han omedelbart att den andre liknar honom själv som bara en dubbelgångare kan göra. Oron över detta föder idén om det perfekta brottet. Han tar tag i situationen snarast som en utmaning, som en regissör av det perfekta brottet, där både Felix, som är luffarens namn, och hustrun, var och en för sig involveras så att han i slutänden ska kunna kvittera ut en saftig livförsäkring. 

Idén så som han förklarar den för hustrun går ut på att han själv i sin dubbelgångares gestalt kommer att mördas, vilket gör att hon måste spela rollen som den sörjande änkan så skickligt hon bara kan. Felix snyggas upp för att mot en måttlig dusör utföra vissa uppdrag i rollen som Hermanns dubbelgångare. Under en biltur tillsammans byter de kläder med varandra varefter Hermann skjuter sin like i ryggen. Efter mordet flyr han till sydfranska bergstrakter där han under en tid på behörigt avstånd följer tidningarnas skriverier och slutför sitt skrivande med några dagboksanteckningar.

Lyckades Hermann med det han föresatte sig? Perfektion eller inte - det blev alla fall en intelligent berättelse som av och till med diverse blinkningar vänder sig till läsaren med övertalningar, bekännelser och kommentarer om konsten, minnet och referenser till andra författare (bland annat den lågt värderade "Dosto" och hans "Brott och giraff"!). 

Och brottet då? Det händer ju att mördaren förbiser någon detalj eller stupar på att något oförutsett händer. I det här fallet rör det sig dock om ett mer grundläggande misstag som - och här bör jag inskränka mig till en antydan - handlar om Hermanns egen förvillelse eller egocentriska syn på saken. 

En sådan här resumé av intrigen räcker inte långt, särskilt inte beträffande Nabokovs romaner, vilkas kvaliteter i så hög grad bygger på språk och stil och stimulerande tankegångar. Jag tycker att den här romanen växer ju längre in i boken man kommer och att slutkapitlen är de allra bästa. Som vanligt hos Nabokov finns det dimensioner av texten som man inte alltid först noterar eller kanske uppfattar som överflödiga sidospår, men som ändå efterhand uppstår som intressanta frågor hos läsaren. Exempelvis:

Varför inger dubbelgångaren ett sådant obehag hos Hermann, och vem eller vad är det egentligen han vill göra sig av med? Hur galen är Hermann, och varför ter han sig trots allt inte mer obehaglig än han gör? Hur ser relationerna till hustrun och hennes trolige älskare ut? Är det bara konstnärer och dårar som frestas regissera föreställningen om sitt eget liv? 

Det själviakttagande ögat

Ibland måste man läsa en roman två gånger på raken för att få ett ordentligt grepp om den. Det behöver inte betyda en brist utan kan snarare vittna om berättelsens densitet, dess krav på noggrann läsning så att man inte missar knutar, tvetydigheter och subtila skiften mellan perspektiv och identiteter.

Så det fick bli två gånger "Ögat" av Vladimir Nabokov (Modernista, 2015, i som vanligt föredömlig översättning av Aris Fioretos), en till omfånget lång novell som nog rättvist kan betecknas som kortroman. Den skrevs 1930 i Berlin men utkom på engelska först 1965.

Händelserna utspelar sig bland ryska emigranter i Berlin och berättaren, en något vilsen ung man som försörjer sig som privatlärare för ett par pojkar i en välbeställd familj, är en av dem. Hans eskapad med en gift kvinna avslöjas av kvinnans make, som misshandlar honom på ett så förödmjukande sätt att han beslutar sig för att ta sitt liv. 

Han avfyrar mycket riktigt sin pistol mot bröstet, men huruvida detta skott dödar honom eller inte förblir ovisst. Klart är dock att han fortsättningsvis i någon form bevarar ett öga för den följande händelseutvecklingen, möjligen som ett spöke från andra sidan, men i så fall ett med förmågan att av och till materialisera sig och ingripa i handlingen.

Hur som helst hänvisar berättaren "med okynnig och sorglös logik" till livet efter denna dödliga handling och till det mänskliga tänkandets och föreställningskraftens överlevnad. Han är fortsatt maniskt upptagen av den ännu olösta gåtan vem bokhandelsbiträdet, en viss herr Smurnov, egentligen är.   

Denne Smurnov framstår som en dubiös karaktär, en misstänkt spion och bedragare, men samtidigt en intressant och charmerande person. Han är förvisso också en bland herrarna som i likhet med berättaren själv har svårt att slita blicken från den unga attraktiva Vanja. Den förblindande åtrå hon väcker bidrar till misstanken att läsaren har att göra med ett återkommande tema hos Nabokov, nämligen dubbelgångaren, den volatila identiteten eller jagets spegel i en annan. 

Är inte Smurnov i själva verket berättaren fast utifrån betraktad, en fiktiv konstruktion som inte bara inger osäkerhet om vad som är fantasi och verklighet, subjektivt och objektivt, närvaro och minne, utan till och med om vad som är levande liv och överlevnad efter detta. 

Berättaren misslyckas med erövringen av Vanja, ånyo utsätts han för en svår nesa. "Det är skrämmande när det verkliga livet plötsligt visar sig vara en dröm, men hur mycket mera skrämmande är det inte när det man trodde var en dröm - svävande och ansvarslöst - plötsligt stelnar till verklighet." (s. 63)

Ändå försäkrar, ja, bedyrar berättaren frenetiskt att han är lycklig. Lycklig trots insikten om att överlevnaden är villkorad, att den dagen kommer då den sista personen som minns honom dör och att sedan allt är slut.

"Jag svär, jag svär på att jag är lycklig. Jag har insett att den enda lyckan i denna värld består i att iaktta, att spana, att spionera, att granska sig själv och andra, att inte vara något annat än ett stort, glasartat och något blodsprängt öga som aldrig blinkar. Jag svär att detta är lyckan." (s. 67)

Nästa roman av Nabokov skrevs 1932 med titeln "Förtvivlan".

Det verkliga livet

"Hans geni har alltid tyckts mig ett mirakel helt oavhängigt allt i vår barndoms gemensamma bakgrund. Kanske ser och minns jag vad han såg och minns, men skillnaden mellan hans uttrycksförmåga och min är jämförbar med den mellan en Bechsteinflygel och ett spädbarns skallra."

En yngre halvbror till en framgångsrik författare - Sebastian Knight - vill författa en biografi över sin nyligen alltför tidigt döde anförvant. Det vill han göra av skuldkänslor för att inte ha ägnat honom större intresse medan han levde och i polemik med hans sekreterare, en annan levnadstecknare som inte vederhäftigt lyckats skildra "Sebastian Knights verkliga liv". 

Det sistnämnda inom citat är titeln på Vladimir Nabokovs första roman på engelska, skriven i Paris 1938 (till svenska av Aris Fioretos, Bonniers, 2002). Det lär väl också vara titeln på den bok som brodern V. avser att skriva.

Kanske vill han skriva den helt enkelt för att han beundrar broderns romaner men egentligen inte vet så mycket om hur hans vuxenliv gestaltade sig och hur det förhåller sig till romanerna. Där finns som i alla människors liv en gåta som han vill undersöka. Dessutom har de trots sina olika liv i skilda länder onekligen en far och sitt ryska ursprung gemensamt. 

Varför vill vi nå en djupare förståelse för en annan människas liv och verk? Hur mycket kan vi komma åt av det som är betydelsefullt för vem hon var? Vilket mått av identifikation är nödvändigt och i vad mån kan detta samtidigt förvränga bilden? Vilka gåtor måste kvarstå?

Den föregivna undersökningen utgår från några efterlämnade dokument - ledtrådar som framför allt riktar intresset mot två kvinnor i Sebastian Knights liv. Det hela får därmed drag av en detektivhistoria när V. väl ger sig i kast med uppgiften.

Han stöter omedelbart på hinder och motgångar i jakten på de personer han vill träffa och intervjua. Som bäst är det andrahandskontakter som bidrar med en del upplysningar som pekar vidare men som inte tycks leda någon vart. Redogörelsen för det mödosamma insamlandet av material hamnar i fokus; miljöer och karaktärer passerar revy och resorna, sökandet och tankarna blir för läsaren lika viktiga som Sebastian Knights romaner och livshistoria. 

Nyckelpersonerna - de båda älskarinnorna - låter sig nämligen inte kontaktas utan vidare. I den mån de visar sig framstår de åtminstone till en början som undanglidande och gäckande skuggfigurer. Den första, som V. en gång flyktigt mötte i Paris tillsammans med brodern, stöter han till sist ihop med av en slump på gatan men kommer av sig när hon inte känner igen honom. 

Efter att systematiskt ha betat av en lista med fyra namngivna och tänkbara kandidater börjar han ana vem den andra, den senare kvinnan är, ryskan som vistades på samma hotell som Sebastian under en period mot slutet av hans liv. Hennes väninna blir intresserad av V:s ärende och lovar att förmedla kontakten, ett möte som dock hela tiden skjuts upp och där väninnan till sist avslöjas som falsk och troligen den som V i själva verket söker. 

Romanen kulminerar i beskrivningen av författarens resa till broderns dödsbädd, en kapplöpning med tiden vars utgång inte ska röjas här, mer än att verkligheten än en gång visar sig bedräglig. Än en gång en för Nabokov typiskt underfundig och flerdimensionell historia. Än en gång en sofistikerad lek med identiteter, fiktion och verklighet. Och som Nabokov själv en gång så klokt och riktigt skrev: En författare bör ha en poets precision och en vetenskapsmans fantasi.

Vem denne Sebastian var och är förblir en gåta. Kanske är han författarens alter ego, kanske ren fiktion, eller också verkligen en halvbror till någon som genom honom försöker fylla ett tomrum inom sig själv. Oavsett vilket lär deras biografier aldrig kunna överbrygga glappet mellan det nedtecknade och det verkliga livet. 

Sannerligen en märkvärdigt modern roman för att vara skriven för åttio år sedan.

Bilden: Vladimir Nabokov

Blek låga

Jag utmanas av Vladimir Nabokovs författarskap. Vad rör sig under ytan av obesvärad lekfullhet och stilistisk förfining? Ju längre jag kommer i "Blek låga" (Bonniers, 2002, i briljant översättning av Caj Lundgren) desto tydligare känslan av att den observanta beskrivningen av vår galna och förtrollande värld är försök att rädda åtminstone något av det goda som hotar att försvinna i bleknande minnen och mörker. Det man lämnas med är känslan av förgänglighet parad med häpnad över skönheten och den möjligen gudomliga komedin, förundran över regnets, vindens och växtlighetens påtaglighet medan vänner, poeter och regenter dör och förpassas till glömskan. 

Eller i undantagsfall förvandlas till mångtydig historia i ett antal fotnoter.

Med andra ord det notoriska slöseriet; det naturliga i att varje människas samlade värld är dömd på förhand.  

"Pale fire" heter originalet vars svenska titel jag av någon konstig anledning haft svårt att rätt återge. Den har inom mig framkallat bilden av en ljussvag men ändå brännande och tydligt blåtonad eldslåga, vilket gjort att jag letat efter orden och döpt om den till "Blå eld" och annat liknande. Sedan läser jag att titeln anspelar på en fras hos Shakespeare om månen som tjuvar ljus från solen. 

"Blek låga" visar sig dessutom vara en trefaldigt relevant titel på en bok som, förvisso utgiven av Nabokov, rymmer dels en lång dikt med denna titel skriven på parrimmad jambisk vers av en nyligen ihjälskjuten amerikansk poet, John Shade, dels en utförlig kommentar till denna dikt av en viss Charles Kinbote, skaldens vän, beundrare och uttolkare, som dessutom står för förordet till utgåvan. Naturligtvis är det i rollen som litterär skälm som Nabokov uppträder här. 

Kinbotes kommentar till Shades dikt artar sig till en omfattande och detaljerad redogörelse för hans egen relation till poeten och dennes hustru, en bekantskap som uppkom i samband med att Kinbote hyrde ett hus som gjorde honom till spionerande granne med nära nog full insyn i poetens förehavanden. Dessutom blandar Kinbote in sig själv på ytterligare ett sätt genom en berättelse med mytiska drag om omvälvande händelser i ett nordiskt land, hans hemland Zembla, där kung Karl den Avhållne är på flykt undan sammansvurna revolutionärer. Vi får även följa den pistolbeväpnade mördarens jakt efter kungen.

Romanens kärna, den fyra sånger och 999 rader långa dikten, fullbordad så när som på sista raden, framstår i kommentaren som ytterst beroende av Kinbotes eget inflytande, direkt genom umgänget med poeten och indirekt genom den självsvåldiga tolkning han gör i strid med andra lika parasitära uttolkare. Dikten är i sig en märklig prestation, ett rimmat verk i Robert Frosts anda fast mer modernt ironiskt (och mycket skickligt översatt till svenska). Dess i grunden existentiella teman kretsar kring dotterns självmord, döden och ett diskutabelt hädanefter, vilket kommentarsdelen tar hand om i form av delvis distraherande utvikningar och besynnerliga länkar till den landsflyktige kungens och hans mördares öden och äventyr.

Identiteter osäkras och tidsplan kopplas på ett sätt som gör att man med fog kan se den här romanen (som utkom 1962) som en föregångare till det som sedermera kallats postmodern metafiktion. Infallsrikedomen och utvikningarna överlåter en hel del arbete till läsaren; det går inte att läsa de här texterna utan full koncentration.

Nog är Kinbote huvudpersonen, ett mångfacetterat, inbilskt och inte enbart smickrande självporträtt. Förvisso döljer han sig även bakom den avhållne kungens identitet. På sätt och vis också poeten Shades - eller hur man nu ska se på den misslyckade erövringen av hans dikt? Inbilskheten punkteras till slut.

Jag funderar över vad det är som gör mig så betagen i Nabokovs prosa. Det språkliga och estetiska finliret? De satiriska giftigheterna mot allsköns dumhet och ideologisk fixering (en nypa förstucken moralism, men bara så där i förbifarten)? Det dubbelbottnade i lekfullheten mot en fond av visserligen ironiserande allvar? Jag prövar formuleringar som hela tiden ter sig otillräckliga.

"Blek låga" läser jag till sist som ett uttryck för Nabokovs egen livshållning: hellre återskapande fiktion om livets mysterier än förnumstig teori, hellre mångtydighet än entydighetens desperata fantasilöshet. Konsten som konsten att se världen på gott och ont i smått och stort, glimtvis förljuvad av skrattets och skönhetens försonande närvaro. 

Den bleka lågans betydelse ser jag bara antydd en enda gång - i förordet. Där hävdar Kinbote att han en gång blev vittne till hur poeten eldade upp en bunt utkast i "sopförbränningsugnens bleka låga". Därmed indirekt erkännande att han inte hade tillgång till allt, inte heller om sig själv.

Två citat från Pnin av Vladimir Nabokov

"Med vaktmästarens hjälp skruvade han fast en pennvässare på sidan av bordet  - detta tillfredsställande, högst filosofiska redskap som låter som "ticonderoga-ticonderoga" då det tuggar i sig den gula lacken och det kära träet, och slutar i en sorts ljudlöst snurrande, eterisk intighet på det sätt vi alla en gång skall."
___ ___ ___

"Från en paviljong som var halvt övervuxen av akacior hördes brottstycken av ett häftigt meningsutbyte mellan professor Bolotov som undervisade i filosofihistoria och professor Chateau som undervisade i historiefilosofi. "Verkligheten är varaktighet", hördes en röst - Bolotovs - dundra. "Inte alls!", utbrast den andra. "En såpbubbla är lika verklig som en fossil tand". 
___ ___ ___

Citaten hämtade från "Pnin" av Vladimir Nabokov, sid. 68 respektive sid. 117 (Norstedts, 2000, i översättning av Aris Fioretos).

Lektor Pnin anmäler sig - och jag honom

Jag läser vidare i Vladimir Nabokovs rika produktion. "Pnin", en roman han skrev när "Lolita" var färdig men ännu inte utgiven, har jag i två upplagor. Den jag nu läst är nyöversättningen (med efterord) av Aris Fioretos (Norstedts, 2000), men någon gång i slutet av nittiotalet hittade jag antikvariskt den tidigare svenska utgåvan, som kom 1958 (originalet är från 1957). Jag påbörjade läsningen men avbröt mig, så där som man gör ibland när man har för många järn i elden. 

Den här gången har jag läst till slutet och det har jag åtminstone delvis den fina översättningen att tacka för. Minst halva behållningen av att läsa Nabokov består i hans språk, som det måste vara en utmaning att översätta (se mitt PS nedan). Han får ofta mycket sagt i en enda mening och är på så vis inte heller speciellt lättläst. Krävande, men samtidigt lustfyllt underhållande, skulle jag vilja säga.

Huvudpersonen i den här romanen är en ryskamerikansk lektor i ryska språket vid ett mindre universitet på amerikanska östkusten, och tiden är femtiotal. Han heter Timofej Pnin och har flytt först leninismen och sedan hitlerismen. Karakteristiken av honom är, liksom den av flera andra av hans kolleger, obarmhärtig men ändå inte utan sympati. Han är en udda person, en sorts godhjärtad antihjälte i uppenbar avsaknad av tilldragande yttre. Hans eftergifter åt den amerikanska klädstilen snarare understryker än döljer hans bortkomna skepnad: den kala, brunbrända flinten, de hornbågade glasögonen, den apliknande överläppen, potatisnäsan och en atletisk kropp som ("tämligen snopet") slutar i ett par spindelben och "små, nästan feminina fötter". 

Mitt referat lånar här en del av Nabokovs ironiskt lättsamma, ibland komiskt satiriska, sätt att beskriva folk och umgänge i den akademiska New England-miljön med dess betydande inslag av emigranter. Han begagnar sig inte av någon stor yttre dramatik; det får räcka med att Pnin till exempel hamnar på fel tåg på väg till en gästföreläsning, eller inviterar ett antal av sina intriganta kolleger till en bjudning i sitt nya hem. Berättelsen vilar inte på ett linjärt förlopp utan presenterar snarare scener ur Pnins exiltillvaro med blixtbelysande återblickar på en svunnen tid.

Stilen är en märklig kombination av vass kommentar och precis lyrik. (I så måtto kan han påminna om den sarkastiske och lyriske Prokofiev, om en sådan drastisk koppling till musik får göras). Han pendlar mellan närgånget detaljstudium och den kyliga distans som följer av ett desillusionerat genomskådande av mänskligt samspel. Återgivningen av en till synes vardaglig händelse i nuet kopplas strax till en episod i det förflutna, vilket sker genom de upprepade händelser i livet som Nabokov försöker påvisa, ett slags déjà vu fastän för sanna och verkliga händelser. Så låter han till exempel en ekorre dyka upp i berättelsen på flera ställen och härleder också engelskans squirrel till två grekiska ord med den sammantagna betydelsen "skuggsvans". Lek med ord och uttryck, i det här fallet även med ryska termer och Pnins brutna engelska, ingår också som ett element i denna noggranna prosa som både förvånat och förtrollat mig.

Att Nabokov lyckas väcka så mycket intresse för denne lågmälde lektor är bevis nog för hans storhet som författare. Pnin är ju något av en motpol till den elegante och samvetslöse förföraren Humbert Humbert i "Lolita". Det stora är att Nabokov inte bara beskriver en tafatt och smått löjlig figur som utnyttjas av exhustrun, blir förbigången i tjänsten och föremål för andras skämtsamma imitationer, utan även gestaltar en människa med erfarenheter av livets onda och goda, där sinnliga minnen av barndomens ryska och baltiska somrar och en ungdomsförälskelse - den vackra Mira som dog i Buchenwald - framstår som just så ljuva och smärtsamma som de var och är, också i ljuset av tillvarons senare "skuggsvansar".

Det här är den sortens bok som när man har slagit igen den lever kvar inom en som en lustfylld oro.Och som man helst omedelbart skulle vilja börja om med i känslan av att där fortfarande finns mycket mer att hämta.

PS. I Aris Fioretos´ insiktsfulla efterord finns en uppgift som gjorde mig häpen. Han skriver där att den förra översättningen på grund av sin undermålighet drogs in och makulerades efter krav från författaren via juridiska ombud. En del hann dock ut på marknaden och såldes, närmare bestämt 1005 exemplar. "Ett eller annat går ännu att uppbringa på antikvariat, men kostar", skriver Fioretos och berättar vidare att ett par exemplar av den indragna upplagan från 1958 har sålts i New York för 1000 dollar per styck! Detta sägs alltså i den utgåva jag läst med tryckår 2000. Undrar just om det priset fortfarande står sig. I så fall är det väl ett ovanligt exempel på att man ovetande ibland kan göra lönsamma investeringar även på ett bokantikvariat (se bildbeviset ovan!).

Foto: EJ

Nabokov: Skratt i mörkret

Jag har fortfarande det mesta av Vladimir Nabokov oläst, och det gläder mig. Under senare år har ett antal av hans tidigare inte översatta verk kommit på svenska jämte några nyöversättningar. Jag har samlat dem, de står i hyllan och väntar. Sedan gammalt har jag förstås klassikern "Lolita" plus en del annat, exempelvis den underbara självbiografin "Tala, minne". En mindre känd roman - "Han som spelade schack med livet" - har jag också i gott minne, en bisarr och fascinerande historia som jag läste under en semester vid Medelhavet för många år sedan. 

Nu har jag börjat om med Nabokov och först ut blev "Skratt i mörkret" (1939/1961; på svenska 1969, W&W, övers. Caj Lundgren), även den en av hans mindre kända verk. Den har presenterats som en psykologisk thriller och på så sätt och vis är den väl också det. Men Nabokov är inte enkel att placera. Det bästa med honom är hans djärva intriger, experimentlust och utomordentliga stil, det som gör honom till sin egen. Huvudsaken är inte spänningen, ens i denna lättillgängliga roman, även om den i det här fallet onekligen bidrar. 

Fiktion, bedrägeri och brott är några av Nabokovs teman. Med svärtad humor och ett lätt sardoniskt leende i mungipan tillåter han sig en lek med tillvarons dunkla vändningar. Det blir en skruvad realism med ett detaljsinne som stundom drar mot det absurda, dock inte utan blick för de världar av skönhet som också existerar, om så bara i en fjärilsvinge.

Den här storyn har en huvudperson som redan i de första två meningarna presenteras på ett sätt som det är svårt att låta bli att ordagrant citera:

"Det var en gång en man vid namn Albinus som bodde i den tyska staden Berlin. Han var rik, respektabel, lycklig; en dag övergav han sin hustru för en ung älskarinnas skull; han älskade; blev inte älskad; och hans liv slutade i katastrof."

Allt därmed redan sagt, samtidigt som allt återstår att säga. Återigen en historia om en man som förtrollas av en ung skönhet, den här gången en enkel tjej i övre tonåren, en "wannabe" med filmdrömmar som jobbar på en biograf som ledsagare in i biomörkret. Den lyckligt uttråkade konstkännaren Albinus kan inte slita sig från den uppenbarelse hon i hans ögon utgör. Han återkommer och gör henne sin kur.

Som ekonomiskt oberoende kan Albinus uppfylla den unga Margots drömmar om ett lyxliv i egen lägenhet, och genom sina kontakter även ordna med en filmroll. Filmen blir emellertid ett fiasko och Albinus´otrohet avslöjas på grund av Margots möjligen medvetet slarviga sätt att meddela sig i brev. Albinus blir utsparkad av hustrun, Margot tjatar om giftermål och utnyttjar honom allt vad hon kan. Vilket blir ännu mer raffinerat när en tidigare älskare, en konstnär och karikatyrtecknare, ansluter till det som nu bildar en triangel och artar sig till ett drama, där den oftast intet ont anande Albinus får spela rollen av bedårad, blind och bedragen.

De tre drar till Rivieran och lever gott i sus och dus på Albinus pengar. I en bilolycka skadas emellertid Albinus och drabbas således även rent fysiskt av blindhet. Efter att han nödtorftigt återhämtat sig på sjukhus hyr gänget ett hus i Schweiz där Margot och hennes skrupelfrie älskare leker katt och råtta med den handikappade Albinus, allt medan de fortsatt smider ränker för att plundra honom på hans förmögenhet. Berättelsen kulminerar i en formidabel skildring av hur Albinus till sist uppdagar sanningen, blindheten till trots. 

Jag blev inte förvånad när jag läste att boken filmatiserats; särskilt under den dramatiska upplösningen tänkte jag faktiskt på vad Alfred Hitchcock hade kunnat göra av detta. Det var dock inte han utan Tony Richardson som gjorde filmen 1969. Men givetvis är det boken man ska läsa, för Nabokovs stilkonsts skull.