Couperin: Leçons de ténèbres

Fransk barockmusik, vad säger det mig - och vad säger det er? Om namn nämns skulle vi säkert känna igen åtminstone några, men flertalet franska tonsättare från låt oss säga perioden 1600-1750 torde bara föranleda beklagande huvudskakningar hos andra än specialister. 

Lully, Leclair, Charpentier, jo av dem och någon fler hör man väl ett eller annat spelas ibland, men inte så att det lämnat djupa spår efter sig.

 

Men - och det var dit jag ville komma - så finns ju också Jean-Philippe Rameau (1683-1764) och den store Francois Couperin (1668-1773). Främst har jag för egen del lärt känna och uppskatta klaverstyckena av dessa båda, inte minst tack vare att de ofta förekommit bland Grigory Sokolovs många extranummer. I Rameaus fall har jag på senare tid även upptäckt flera pärlor från hans operor. Lyssna till exempel på det urval som Theodor Currentzis och Music Aeterna presenterar på "The sound of light".

Av Francois Couperin finns framför allt ett stort verk som är mitt egentliga ärende med dessa rader, ett sakralt verk som måste räknas till de verkliga höjdpunkterna i barockens vokalmusik. Jag syftar på Leçons de ténèbres pour le mercredi saint för solo, duett och basso continuo. 

Det är liturgisk musik för onsdagen i stilla veckan, men det bör inte den som är svag i tron eller inte anser sig lagd åt kyrkomusik låta sig skrämmas av. Tvärtom torde den här musiken om någon kunna locka skönhetstörstande själar till kyrkan, till en plats bakom någon stadig, rundad pelare i någon till största delen nedsläckt eller sparsamt upplyst katedral där stearinljusen brinner och successivt släcks tillsammans med denna vidunderliga musik (vilket tydligen är en fransk tradition vid framföranden av Couperins och andra tonsättares ténèbraes). 

Tenebrea är latin och betyder "mörker". Med andra ord är det fråga om klagovisor, närmare bestämt GT:s och profeten Jeremias klagan över Jerusalems förstörelse, som här får tjäna som underlag för kontemplation av långfredagens händelser. Det är ett slags lektioner i musikaliskt mörkerseende kunde man kanske säga. 

Det är långt till påsken och det milda augustimörkret är bara i sin början, men jag vill hävda att detta är året runt-musik för själslig återhämtning också i hemmets lyssnarvrå, hörlurar på. 

Av de tre lektionerna sjungs den första och den andra solo medan den tredje - det verkliga mästerstycket - är en duett för två sopranstämmor som omslingrande varandra tävlar i dissonant ornamenterad skönsång av sällsynt intensitet. Varje mörkaste natt ska trots allt ljusna, det är väl en lektionernas paradox. Bättre ingång till fransk barock (här visserligen under italienskt inflytande) finns nog knappast. Problemet är kanske förväntningarna efter att man bekantat sig med ett verk som detta. 

 

Det finns en annan äldre inspelning från 90-talet med William Christie & Les Arts Florissants, då med solisterna Sophie Daneman och Patricia Petibon, som jag också rekommenderar. Där kan man lyssna till samtliga Leçons och dessutom en motett i fyra delar för alla som troligtvis fått mersmak på Couperin.

Tidernas mest oundgängliga tonsättare

Det där med bästalistor attraherar många, vilket ni som läst mig tidigare vet gäller även mig. Nu har New York Times musikkritiker Anthony Tommasini kommit med en bok - "The Indispensable Composers" - där han närmare motiverar sitt val av musikhistoriens största kompositörer av det vi kallar klassisk musik.

Jag har inte läst boken, men de utkorade finns angivna i reklamen och recensionerna av boken. Listan bjuder inte på några överraskningar eller kontroversiella utelämnanden, med undantag  av ett eller annat 1900-talsnamn. Så här ser den ut:

Monteverdi, Bach, Händel, Haydn, Mozart, Beethoven, Schubert, Chopin, Schumann, Verdi, Wagner, Brahms, Puccini, Debussy, Stravinskij, Schönberg och Bartók.

De flesta torde vara rörande överens med Tommasini fram till och med Brahms, och även beträffande Stravinskij och Bartók. Den starkaste invändningen har kommit från dem som (i likhet med mig) saknar Mahlers namn.

Men frågan är varför Tommasini stannade just vid 17 namn och inte utökade listan till jämna 20. Då hade jag kunnat köpa den rakt av och bara lagt till Bruckner, Mahler och en till.

En till, ja men i så fall vem? Det där med ett begränsat och jämnt antal gjorde plötsligt saken lite intressantare. Tommasinis kriterier känner jag inte till, men uppenbarligen anser han att just sjutton av musikhistoriens stora står i en klass för sig, annars skulle han väl ha valt arton, nitton eller tjugo jämnt. Förmodligen handlar det om en blandning av den musikhistoriska betydelse dessa kompositörer haft och den livskraft deras musik visat sig äga över tid. Det är inte konstigt att det blir svårare att nå full enighet ju närmare vi kommer vår egen tid. 

Full enighet är knappast heller eftersträvansvärd; det går givetvis att ifrågasätta valet av namn från 1800-talet också. Någon vill kanske ha Schumann utbytt mot Berlioz, Mendelssohn eller Rossini, alternativt lägga till dessa och förlänga listan. Många skulle nog också vilja ersätta Schönberg med någon av de många andra högt värderade tonsättarna i divisionen närmast under, trots hans obestridliga betydelse musikhistoriskt sett.

Resonemanget liknar det man kan föra kring en dynamisk kanon. Vissa namn är givna och den korta listan kommer mera sällan att förändras mer än marginellt, medan den längre kommer att innehålla namn som - om inte annat så med tidens växlingar och moden - byts ut.

Men åter till frågan om min tjugonde på listan. Här finns flera kandidater som jag får svårt att nämna före någon annan. Prokofiev, Sjostakovitj, Nielsen, Sibelius, Berg, Janaceck och Messaien från 1900-talet. Kanske Mendelssohn och Berlioz från 1800-talet. Eller Vivaldi från barocken. Och varför inte någon representant för musiken före Monteverdi: Josquin, Palestrina, Tallis eller Tomas Luis de Victoria?

Ja, så får det bli. Jag väljer Josquin de Préz, den store stämvävaren från sent 1400- och tidigt 1500-tal. Vittberest och rättmätigt hyllad redan i sin samtid av både katoliker och protestanter hör han till den tidiga musikens giganter med mässor, motetter, chansons och madrigaler som håller för tid och evighet. Luther lär beundrande ha sagt att medan andra koralkompositörer dikterades av noterna gjorde Josquin vad han ville med noterna.

Om det funnes änglasång på den här jorden skulle den antagligen inte låta bättre än The Tallis Scholars gör. De har gjort många inspelningar av Josquins musik under årens lopp och nyligen kom en cd med ännu ett par av hans mässor: "Missa Gaudeamus" och "Missa L´ami Baudichon". De är med den på god väg att fullborda utgivningen av alla hans mässor på cd.

Ära vare dessa nio klara och lena röster, samsjungna i höjden såväl som djupet! De rekommenderas varmt, var och när som helst, men kanske allra mest så här i decembers mörka tid när ett harmoniskt avbrott i den konventionella julmusiken kan behövas. Finns på Spotify för den som snabbt vill undersöka saken.

När himmel, jord och vind tystnar - till Monteverdis toner

Claudio Monteverdi fortsatte komponerandet av madrigaler också efter ankomsten till Venedig och kapellmästartjänsten vid Basilica di San Marco. Sjätte, sjunde och den stora åttonde madrigalboken tillkom där (plus en nionde postumt). Den åttonde publicerades 1638 under beteckningen "Madrigali Guerrieri et Amorosi", vilket indikerar att ämnet är krig och kärlek, om än inte krig i betydelsen fältslag utan snarare de inre strider som inte minst kärleken kan ge upphov till. 

Utan ingående kännedom om alla Monteverdis madrigaler har jag under årens lopp skaffat mig några favoriter, bland dem ett par som väl är allas favoriter. Den ena är "Zefiro torna" (till en sonett av Ottavio Rinuccini) ur den sjätte boken och den andra är "Or che l´ciel et la terra" (till en sonett av Francesco Petrarca) ur den åttonde.

Särskilt den sistnämnda måste vara en höjdpunkt inom madrigalkonsten. Om man noga följer texten varseblir man genast Monteverdis strävan: att med maximal uttryckskraft tonsätta orden, att med musikens hjälp ladda och förstärka frasernas innebörd. 

Så här lyder sonetten i Ingvar Björkesons översättning:

Nu medan himmel, jord och vind är stumma
och sömnen tyglar fåglarna och djuren
när natten kretsar, med sin stjärnvagn buren
och havet vilar, ingen våg hörs skumma

vakar jag, brinner, gråter; ser den kvinna
som tar mitt liv stå ständigt framför mig.
Milt plågar hon; jag rasar, är i krig,
och fred kan tanken blott i henne finna.

Så ur en enda källas klarhet springer
min näring besk och ljuv. En enda hand
är det som helar mig och grymt mig stinger,

och för att smärtan aldrig ska nå land
föds dagligen jag tusen gånger, drivs
i döden tusen. Ingen räddning givs.

Det här är förstås poesi av högsta karat, och jag har egen erfarenhet av den som den enda som vid en viss tidpunkt i mitt liv på allvar nådde mig. Det var samtidigt som min största rädsla handlade om att jag skulle förlora musiken, att den skulle lämna mig likgiltig och dö bort som det livselixir den alltid varit. Det inträffade dessbättre inte.

Dikten talar om en själ i inre konflikt och uppror. Objektet för jagets känslor namnges inte men är givet: Laura. Petrarca såg denna skönhet första gången utanför en kyrka i Avignon den 6 april 1348 och han blev helt betagen, galet avståndsförälskad livet ut. Denna obesvarade kärlek till en redan gift kvinna är upphovet till världslitteraturens vackraste kärleksdikter, av vilka den citerade är en.

Och vad gör då Monteverdi med den? Jo, han låter de sex stämmorna intonera de två första raderna utan att variera det ackord som de tillsammans bildar. Stilla i samma tonläge mumlar, liksom för sig själv, den förstummade själen om den stumhet som även den omgivande naturen drabbats av. De följande två raderna som fullbordar diktens första del klingar ett tonsteg högre på nästan samma sätt, med endast små harmoniska förskjutningar. Det är en makalös öppning som sedan i andra strofen - vid orden vegghio, penso, ardo, piango om hur jaget vakar, tänker, brinner, gråter - häftigt övergår i ett stegrat, pauserat utrop som stötvis hämtar andan.

Hon är källan till alla oförenligheter, den som är både bitter och ljuv, som förorsakar krig men också fred, som plågar och ändå lindrar, som med sin hand stinger men samtidigt helar. När hon framträder för hans inre syn tar det livet av honom. Och när han dör föds han på nytt, tusen gånger om. 

Så kulminerar denna madrigal i en exalterad stämsång som om och om igen slår fast att den älskande är tusen gånger räddningslöst förlorad. Musiken stryker under, ger motsägelserna trovärdighet och mildrar plågan. De sex stämmorna som så dämpat steg ur tystnaden förenar utan svårighet inkonsekvenserna. Det bitterljuva finns, för att parafrasera Inger Christensen.
_____________________________

Jag lyssnar gärna till denna madrigal när Concerto Italiano under ledning av Rinaldo Alesandrini framför den, som här. Där återges också den italienska originaltexten.

Dikten är hämtad ur Francesco Petrarca: Kärleksdikter, i översättning av Ingvar Björkeson, Natur och Kultur, 1989.

Bilden överst: Ett porträtt av Laura i ett manuskript med Petrarcas "Canzoniere et Trionfi" från 1463. Biblioteca Medicea et Laurenziana, Florens. 
Bilden nederst: Porträtt av Monteverdi tillsammans med en utgåva av den åttonde madrigalboken.

Mariavespern i Storkyrkan

För första gången har jag hört Claudio Monteverdis "Vespro alla Beata Vergine" (Vesper för den heliga Jungfrun) framföras live, och jag begriper inte varför först nu. Jag var i alla fall klok nog att gripa det tillfälle som erbjöds i Storkyrkan igår eftermiddag. 

Jag känner verket väl via inspelningar och uppskattar det som ett av de främsta kyrkomusikaliska verken över huvud taget. Jo, visst - Händels Messias, Bachs Matteus- och Johannespassioner, Brahms Requiem och en del annat finns också, men egentligen är det nog bara Bachs h-mollmässa som kan fylla mig med samma odelade entusiasm som de här ljuvligt tonsatta aftonbönerna från 1610.

Verket är för kör (sex-, åtta- och tiostämmig), solister och barockorkester, tar halvannan timme att framföra och består av psalmer, motetter, instrumentalinslag, en hymn (Ave maris stella) och en Magnificat (Marias lovsång); ordningsföljden ej fastställd utan kan varieras.

Gårdagens konsert hade (konsertmässigt, kanske man kan säga) utelämnat de gregorianska antifonerna till förmån för instrumentala ritorneller. I övrigt var allt bekant, även så placeringen av solisterna på skilda platser i kyrkorummet. 

Det säger sig självt att själva kyrkorummet skapar vissa bekymmer rent akustiskt samtidigt som det skänker verket en adekvat inramning. Den ofta mycket komplexa harmoniken flyter ut i den långa efterklangen till skillnad från den mer distinkta ljudbild som erhålls i studioinspelningar. Men i synnerhet solistsången (med duetternas ekoinslag) blir mycket effektfull i kyrkorummet. Kanske var det kvällens eminenta solister ur St Jakobs kammarkör som förstärkte det intrycket, där särskilt tenorerna i ett par av verkets höjdpunkter - Nigra sum och Duo Seraphim - imponerade stort. 

St Jakobs kammarkör, ensemblen REbarock och dirigenten Gary Graden har all heder av denna konsert, där kraftfull lovprisning precis som sig bör växlade med den innerligaste skönsång till ackompanjemang av stråkar, tromboner, sinkor, dulcian och orgel. 

Nigra sum (ur Höga visan):

Jag är svart och skön, ni Jerusalems döttrar.
Ta mig med, låt oss skynda, konung, till ditt rum.
Min vän säger till mig: Kom, min älskade,
min vackra flicka, kom ut! Vintern är över, 
regntiden är förbi. Marken täcks av blommor,
tiden för beskärning är inne.

Foto: EJ

Monteverdis äventyrliga resa

Claudio Monteverdi (1567-1643), hovkapell-mästaren, madrigalisten och operakonstens portalfigur, fyller 450 år i år. Det bör naturligtvis firas! 

Jag gör det gärna genom att till att börja med lyssna till några av hans många affektladdade madrigaler. Och jag gör det genom att på nytt ströläsa i en gedigen avhandling om hans liv och verk (Paolo Fabbri: "Monteverdi", Cambridge University Press, 1994; det italienska originalet från 1985). 

Jag letar upp det avsnitt som handlar om hans resa från Mantova till Venedig. Efter tjugo års tjänst i alltmer avancerade musikaliska befattningar vid Gonzagaättens hov avskedas han utan pardon. Elaka intriger ligger bakom och den nye unge hertigen är inte längre angelägen om hans tjänster. 

I sällskap med sonen Francesco, en tjänsteflicka och en kurir lämnar han Mantova med pick och pack för att i stället tillträda tjänsten som maestro di capella vid Basilica San Marco. Det sker i oktober 1612, och på den tiden krävde den resan inte en dag utan flera. Först väntade en färd med postvagn och därefter från Este via Padova en med pråm och båt till slutmålet Venedig. 

Resan skulle bli ovanligt strapatsrik. Någonstans i trakten av Sanguinetto överfölls och plundrades vagnen av stråtrövare, ett drama som Monteverdi själv ingående beskrivit i ett av sina många bevarade brev.

Helt plötsligt, skriver han, dök två brunhyade män - av medellängd och inte särskilt skäggiga - upp ur fältet invid vägen beväpnade med långa laddade musköter. Den ene pekade hotfullt på Monteverdi medan den andre höll hästarna i schack och drev ekipaget åt sidan utan att yttra ett ord. 

Monteverdi steg ur, tvangs ner på knä och befalldes öppna börsen, medan den andre krävde att kuriren skulle landa koffertarna. En efter en öppnades de av kuriren och banditen tog för sig av det det han ville ha, vilket Monteverdi knästående således bara kunde bevittna. En tredje man försedd med en grov spik höll uppsikt över vägen och eventuella andra resenärer. 

Han som noggrant undersökt godset går sedan fram till Monteverdi och befaller honom att klä av sig för att visa att han inte har pengar undanstoppade. Efter att ha övertygat sig om att inget mer finns att hämta vänder han sig till tjänsteflickan med samma order. När hon förtvivlat värjer sig med böner, vädjanden och rop lämnas hon dock ifred.

Därefter tillverkar den ene av banditerna ett knyte för de finaste föremålen och får då även syn på den långrock av finaste cheviot som Monteverdi nyligen låtit sy upp åt sig i Cremona. "Hjälp mig sätta på mig den", manar han kuriren. Men då den visar sig för stor vill han i stället prova sonens - som är för kort. När kuriren påpekar att den tillhör den stackars seminaristen och att denne borde få behålla både den och kostymen, går banditen med på det. Och efter kurirens enträgna vädjan om att få tjänsteflickans saker som gåva beviljas även detta. Det övriga som utvalts packas i knytet och banditerna drar sin kos. Monteverdi med sällskap samlar ihop resterna av sina ägodelar och tar in på ett värdshus. 

Följande dag gör de en brottsanmälan och fortsätter sedan resan, som även i sin senare del bjuder på stora påfrestningar. Den oövertäckta pråmen till Padova blir stående i bottenslammet i nästan ett dygn, och när den väl kommer iväg är det i både storm och regn och med kuriren som ende akterroddare. Ju längre den fördröjda resan pågår desto mer tålamodsprövande blir denne kurir, som med armen i band under den sista etappen på båten från Padova sprider förvanskade historier om sig själv och sina blessyrer från vägrånet, möjligen avsedda som narraktiga skämt.

Så långt Monteverdis beskrivning av resan, av mig här återgiven i koncentrat. Det intressanta med berättelsen är inte bara att den ger en inblick i dåtidens resande, utan att den också visar att inte ens en vida berömd tonsättare på väg till den kanske mest glansfulla kyrkomusikaliska anställningen lyckas ordna med bättre och säkrare resevillkor än så här. Läsaren av detta brev lämnas till och med med misstankar angående kurirens karaktär: är han en erfaren färdledare som vet hur man hanterar stråtrövare eller är han i själva verket i maskopi med banditerna? Oavsett vilket ger han på Monteverdi intryck av irriterande sorglös gycklare.

Hur som helst, väl framme i Venedig kröner Monteverdi efterhand sin karriär med att framgångsrikt lyfta sången och musiken i San Marco till nya höjder, och finner dessutom i denna stad med dess scuole och operascener god efterfrågan på världsliga madrigaler och operor. Och hovet i Mantova hör även i fortsättningen av sig med beställningar av kompositioner för bröllop och andra högtidligheter.

Bara ett par år innan ankomsten till Venedig komponerade Monteverdi den underbara Mariavespern - Vespro della beata vergine - hans mest berömda kyrkomusik. Det finns många fina inspelningar av den, men en har en alldeles speciell karaktär. John Eliot Gardiner, Monteverdikören och The English Baroque Soloists stod för ett berömt framförande på plats i San Marco år 1989. Den dubbel-cd:n blev för min del den verkliga öronöppnaren för detta enastående verk. (Filmatiseringen finns för övrigt på Yotube, här).

Sångare och musiker placerades ut i olika delar av den gamla basilikan och man lyckades bemästra de akustiska problemen på ett bra sätt. Det måste ha varit en mäktig upplevelse att i det bysantiskt mosaikklädda dunklet leverera detta vidunderliga välljud från tidig barock, från den tid då kapellmästaren hette Claudio Monteverdi, sedermera begravd i Basilica dei Frari, en annan av Venedigs storslagna kyrkor. 

PS. På söndag ges tillfälle att lyssna till Mariavespern i Storkyrkan i Stockholm.

Bilderna:
- Mantova, Palazzo Ducale (foto: EJ)
- Venedig från lagunen (foto:EJ)
Teckningen är hämtad från nätet

Fursten av Venosa

Han mördade sin fru och hennes älskare, flydde från Neapel till Ferrara, gifte om sig, återvände till kungariket Neapel men drog sig undan världen på släktens borg i Gesualdo helt uppslukad av sitt musikskapande.

Don Carlo Gesualdo (1566-1613) komponerade musik som fick världen att häpna, samtidigt som hans livshistoria kom att fascinera lika mycket som musiken. Operor, diktverk, filmer och fantasifulla spekulationer har ägnats denne noble lutenist och madrigal-kompositör, allra mest i vår egen tid.

Han nämns som den extremaste av musikens "manierister", en udda gestalt som först under 1900-talet åter blev ett stort namn. Igor Stravinskij var märkligt nog en av de sentida beundrarna, och det var via hans "Monumentum pro Gesualdo di Venosa" som jag själv som ung första gången upptäckte honom.

Inte heller programbladet för Stockholm Early Music Festival har kunnat motstå frestelsen att presentera honom som dubbelmördare, eller till och med hedersmördare, som han kallas där. Och visst, hans biografi är unik i musikhistorien och har väl endast en pendang i målarkonstens Caravaggio, som ju också gjorde sig skyldig till ett mord. Apropå måleri så har jag sett El Greco nämnas som en manierist som skulle kunna ses som besläktad med Gesualdo. När vi ändå talar om djärva avantgardister kanske vi kan tillåta oss den sortens paralleller.

Kanske har de där dokumenterat bestialiska morden någon betydelse för intensiteten i hans tonspråk, som verkligen sprängde alla gränser för vad som dittills hörts av kromatik och djärv harmonik. Att han än idag förmår provocera märks inte minst av DN:s recension av lördagens konsert i Tyska kyrkan, där fem medlemmar av den eminenta ensemblen Collegium Vocale sjöng merparten av hans sjätte madrigalbok till ackompanjemang av en teorb, det vill säga renässansens långhalsade luta. Som mellanspel fick vi höra detta instrument i tre toccator av Giovanni Girolamo Kapsberger (1589-1651), finstämt utförda av Thomas Dunford.

Nej, jämte responsorisk botgöring är det inte orimligt att se madrigaltexternas melankoliska besatthet av amore, dolore och morte, livets dödliga hjärta och smärta, som den enda giltiga utmaningen för en själsplågad tonsättare som Gesualdo.

I motsats till recensenten i DN tycker jag att hans färgstarka och oförutsägbara klangvärld är vacker, om än ibland även störande på ett intressant sätt. Även överdriften, satsningen på varje ords maximala uttrycksfullhet via musiken, kan ha sin speciella skönhet.

Det måste vara ohyggligt svårsjunget dessutom. Fem stämmor som var och en har uppgifter som ska giftas samman i dissonanta och tonartssprängande ackordsföljder - en kromatik gone wild. Därtill variationen i tempo och dynamik som stundtals också drar iväg åt det extrema.

Collegium Vocale under ledning av Philippe Herreweghe sjöng med all den precision som krävs. Något annat var ju heller inte att vänta från det hållet. Det enda frågetecken jag satt med under konsertens inledning var sopranens genomträngande och lite för gälla stämma i starka partier. Den skilde då ut sig från den gemensamma stämväven, vilket jag så småningom började tänka kanske är meningen. Det är väl så det är med Gesualdo, ingen sitter säker när han går loss i sin mest expressiva madrigalkonst.

________________________________

Tyvärr finns inte någon inspelning av madrigalerna från sjätte boken med Collegium Vocale. Men för den som vill lyssna till hur musiken låter kan jag hänvisa till en annan ensemble som sjunger "Moro, lasso, al mio duolo" på Youtube här.

Jag ser också att Werner Herzogs fantasifulla dokumentär om Gesualdo - Death for five voices (1995) - finns utlagd på Youtube. Den är, som allt av denne manieristiske filmregissör, väl värd att ta del av.

Sköna maj

En underlig vår, den vi haft. Grönskandet är ungefär fjorton dagar före almanackan, åtminstone som det vanligtvis brukar se ut i Mälardalen. Samtidigt har ett ihållande svalt, blåsigt och gråmulet väder krävt handskar på cykelstyret ovanligt länge. Det är smått förvirrande.

Men det är lätt att till sist bejaka motsägelsefullheten när väl den riktiga sommarvärmen infinner sig. Och då finns det trots allt en regelbundenhet jag känner igen, den som gör att jag endast mycket motvilligt lämnar Sverige de två sista veckorna i maj. Ljuset och den plötsliga sommarvärmen i den nordiska naturens ingång i försommaren bjuder på ett liv och en livskänsla som överträffar det mesta. Och det beror inte endast på att detta återställande är så efterlängtat, detta uppvaknandets under som gullviveflockarna så tidigt varslade om i år. Det beror också på medvetandet om hur kortvarigt allt detta är.

Lördagskväll, häggen och spireorna i full blom och hästkastanjernas ljuskronor på väg att tändas. Och när ljuset är som starkast kan man, återigen i all motsägelsefullhet, lättast öppna sig för mörkret och den mest melankoliska musiken.

Jag lyssnar än en gång till Claudio Monteverdis vidunderliga musik i L´Orfeo, i den version som Concerto Italiano och Rinaldo Alessandrini ger på en inspelning från 2007. En port från 1607 som inte bara öppnar Hades för den sörjande Orfeus utan även öppnar hela den västerländska operakonsten.

Chi ne consola, ahi lassi?
O pu, chi ne concede
Negl´occhi un vivo fonte
Da poti lagrimar come conviensi
In questo mesto giorno, 
Quanto più lieto già tant´or più mesto?
Oggi turbo crudele
I due lumi maggiori
Di queste nostre selve,
Euridice e Orfeo,
L´una punta da l´angue,
L´altro dal duol trafitto, ahi lassi, ha spenti.

De båda herdarnas sång i fri översättning:

Ve oss, vem tröstar oss olyckliga?
Ja, vem kan förvandla våra ögon
till en levande källa
så vi kunde gråta som vi borde
denna sorgesamma dag,
än sorgligare nu när den började så lyckligt?
Idag har den grymma stormen
släckt våra skogars starkaste ljus,
Eurydike och Orfeus,
den ena stungen av en orm,
den andre nedbruten av smärta, ve oss.

Kan lyssnas till här.

Bilden överst: Gullviva (lån från Wikipedia).