Allhelgonatid

Ljuslågor i mörker på tröskeln till november, allhelgonadagens kväll. Jag gör än en gång den årliga, säregna promenaden på Gamla kyrkogården, ensam men i sällskap med många andra som besöker sina anhörigas gravar för att tända en lykta eller ett ljus. Aldrig annars så många samtidigt på denna plats. Aldrig annars vandra här bland skuggor, nej inte ens skuggor utan mörka skepnader som helt gått upp i mörkret. Ljusblind vandra endast vägledd av lågmälda röster och knaster i gruset.

Herbert Howells Requiem är inte så känt som det borde vara. Ett körverk i sex satser med inslag av solosång. Speciellt de båda satserna som betecknas Requiem I och II är makalöst vacker och hugsvalande musik, musik som stiger och sjunker som dyningar mot sorgsna stränder. Jag skrev om den redan för åtta år sedan, och jag återvänder ständigt till den. 

En inspelning med The Dale Warland Singers rekommenderas (finns både på Spotify och på Youtube), förutom den med The Corydon Singers som jag har på cd och länkade till förra gången, men som tyvärr inte längre är tillgänglig på Youtube. 

Foto: EJ.

Katarina Karnéus sjunger Mahler

Visst är det fantastiskt att vi har tillgång till god inspelningsteknik och kan lyssna till den sång och musik som vi älskar och inte kan undvara. Men i denna pandemiska (jag höll på skriva pandemoniska) tid av saknad påminns vi samtidigt om den levande konsertens fördelar. 

Ibland yppar sig tillfällen då man kan bevisa att närheten till och anblicken av exekutören är av betydelse för den helhetsupplevelse som ett levande musikframförande innebär. Helst ska man vara närvarande i salongen, allra helst i läsbar närhet till dem som sjunger eller musicerar, vilket en del filmatiseringar kan erinra oss om.

En av de vackraste solosånger som finns är Gustav Mahlers "Ich bin der Welt abhanden gekommen". Den finns i ett otal inspelningar, men häromdagen stötte jag på den kanske allra bästa i ett filmklipp på Youtube, där den svenska mezzosopranen Katarina Karnéus sjunger till en ej angiven orkester och en för mig ej identifierbar dirigent. Kameran följer av naturliga skäl huvudsakligen solisten, och jag måste säga att det är en helt enastående tolkning som Karnéus åstadkommer och som trots de film- och ljudtekniska bristerna erbjuder lyssnaren och betraktaren en magisk stund av sällsynt skönhet. 

Det är naturligtvis så här den ska sjungas. Utan stora åthävor, men med desto starkare utstrålning via rösten, blicken och mimiken. Stillhet och introspektion, med plats för det engelska hornets vemodiga gensvar. Kropp och själ förenade i förmedlingen av ett till musik omvandlat sinnestillstånd. En musik om att utan beklagande vara förlorad för en värld som inte angår en längre, om att död för världen vara innesluten i sin kärlek och sin sång. 

Svampskogen i oktober

Vädret har gynnat svampjägarens möjligheter att fylla en korg med senhöstens tacksammaste artikel: trattkantarellen. Omtyckt inte bara för sin smak utan också för att den så rikligt belönar skogsvandraren som milda oktoberdagar uppsöker mjuka och fuktiga mossmarker med ögon känsligt inställda på brunt, samtliga nyanser av brunt. Den äger inget av sin gula namnes överlägsna lyskraft, men överträffar den i sin myckenhet.  

När man väl fått syn på ett bestånd och vänder sig om upptäcker man inte sällan ännu ett där bakom sig. Tätt tillsammans men även glesare och mera enskilt uppträder den och gör plockaren smått exalterad över just mängden. Man plockar och plockar tills korgen eller papperskassen blivit så tung att man måste bestämma sig för när det får anses räcka. Det är nog den enda av de läckra matsvamparna man kan få nog av.

Ändå bibehåller den sin dragningskraft och man lockas ut igen. Mycket vill som bekant ha mer, men det är inte bara det utan också något annat. Själva upptäckten av en ny växtplats plötsligt uppenbarad framför fötterna gör vandringen nöjsam och händelserik. Men utan fokusering förbiser man lätt de där trattlika hattarna som nätt och jämnt reser sig ur mossmörkret. Man ser dem aldrig på håll; hukande får man sakta in och skanna markerna.

Nej, "trattisen" gör inget väsen av sig och har ett eget sätt att visa sig. Det är som om den uppstod i samma stund som den framkallas och blir till på min näthinna, och sen inom någon sekund dupliceras flera gånger om. Med ens omges jag av ett mindre skördefält. 

I sådan oktoberskog bryts tystnaden förutom av mig själv av en korp, avlägsna hundskall och ett par knallar från en älgjägares bössa. På hemvägen en bra bit vid sidan om stigen noterade jag ett kaxigt exemplar av trattkantarellens raka motsats. Som stod där och skrek och speglade den låga, glödande höstsolen.

Foto: EJ. 

Dasein

Jag minns en EP-skiva från mitt 50-tal, en barnskiva var det väl, för den vände sig nog i första hand till barnen. Lille Jan, 4 år sjöng och pratade med sin morbror Göran, kyrkosångaren med malmklangsrösten som kom från Ånäset i Västerbotten och som fick äran att efterträda Einar Ekberg i Filadelfiakyrkan i Stockholm när denne drog till USA. 

Vi, mina syskon och jag, kunde snart den där skivan utantill, inte bara sångerna utan även dialogerna med morbrorn och mostern, bland annat om besöket på Skansen då Jan tänkte på hästen därhemma och tvangs konstatera att han sett "elefanter större än Freja våran". 

Vi som var lite äldre hade roligt åt hans ännu lite barnsliga artikulation med tydlig dialektal anstrykning. Men han sjöng anmärkningsvärt bra, Lille Jan, och en av sångerna han särskilt kraftfullt klämde i med, var den enkla "Vara där" - en refräng som gav prov på de i andliga sånger så vanligt förekommande uttrycken för himmelslängtan: 

"Vara där, vara där. O, tänk att en gång vara där! Vara där, vaaaara där. O tänk att en gång vara där!"

Bortser man ett ögonblick från det egendomliga i att en fyraåring för full hals sjunger ut sin längtan bort från jordelivet, går det ju (ja, det slår mig nu ett helt liv efteråt) att tolka in lite vad man vill i dessa enkla rader.  - Vara där. I himlen. På Skansen. I sången med morbror Göran.

Heideggers Dasein torde vara motsatsen till allt slags bortomvarande. Nyligen läste jag på nytt i en av Lars Gustafssons diktsamlingar en filosoferande dikt om vad som kan tänkas existera och inte, där han försöker ringa in begreppet Dasein genom att än en gång påminna om tennisspelet: 

"Vad är nu detta att finnas till?

Tennisbollar kommer tillbaka

men inte gårdagens tennisboll

utan bara den här.

Ty det finns bara en tennisboll

just denna,

och det har aldrig funnits någon annan.

__

Det var svårt att glömma Heideggers bild

i den svarta rektorsuniformen i Freiburg,

men vad han hade att säga om Varat,

eller om det som snarare hette, Dasein

just här och nu och aldrig någon annanstans

var onekligen lite mera likt Livet

än detta pyttelilla omvända E.

Dasein kan aldrig bli ett omvänt E¹.

Det är härvaro, närvaro, smärta och tvång.

Detta hemliga som håller tingen upprätt."

Vad lille Jan med en sådan inlevelse sjöng om är inte så lätt att veta. För honom själv i sången där och då, i lycklig härvaro med morbror Göran Stenlund och moster Ruth vid pianot, kanske i en upprymdhetens "himmel redan här", så som det sägs i en annan sång som sjöngs av dessa ypperliga sångsolister som frikyrkligheten en gång hade - kanske fanns där ändå något som liknade det som den sammansatte, dubiöse existensfilosofen åsyftade med sitt Dasein. 

Detta trots att Jan och vi andra lärdes att sjunga "Vara där" med sikte på något framförvarande, inte "Vara här" i just den stunden då tennisbollen ska returneras eller tonen träffas av just mig.

______________

1) ∃ ("omvänt E" = existenskvantifikator) är en matematisk symbol inom predikatlogiken. Be mig inte förklara närmare, men läs gärna dikten "Visst är stålmannen Clark Kent" i sin helhet i diktsamlingen "En tid i Xanadu", Natur och Kultur 2002, där Gustafsson ställer predikatlogiken i kontrast till Dasein-tänkandet.

Om jag inte är felunderrättad växte lille Jan Holmgren upp och blev kyrkosångare också han.

Göran Stenlund (1920-1988) hör tillsammans med Einar Ekberg och Einar Waermö till 1900-talets allra främsta svenska kyrkosångare. Särskilt inom Pingströrelsen var sångsolister väl sedda och det gynnade tidigt en framväxt av många goda förmågor på det området. Numera förefaller man ha övergivit den goda traditionen till förmån för ett allsångselände som går under beteckningen "lovsång".

För den som inte känner till Göran Stenlund rekommenderar jag en inspelning där han sjunger tillsammans med sopranen Anne-Monica Larsson (https://youtu.be/WD6UiSxEuPI). Ett exempel på andlig sång som skönsång i bästa bel canto-stil. Och solo här. https://youtu.be/A0M0JrU7jQE 

Färgblindtest

Finns här någonting att utläsa utöver att vi befinner oss i avlövningens årstid? De nakna kvistarnas tid väntar, tiden för färgblinda.

Foto: EJ.

Akademien delar ut Nobelpris

Det är lagom lustigt att lyssna till den ständigt lika korrekta diskussionen om valet av nobelpristagare i litteratur. Eller tjatigt värre, om ni frågar mig. Så mina kommentarer till kommentarerna får bli dessa:

- Nej, det blev inget snyggt kryss i kolumnen för geografisk spridning i år heller. Kan det möjligen bero på att det aldrig kan bli fråga om någon statistisk "rättvisa" i det här fallet, eftersom det i kön av prisvärda författare finns så oerhört många fler från Europa och Amerika? (Vilket naturligtvis inte betyder att det inte finns mycket förtjänta författare på andra håll i världen också. Men varför inte inse att det här priset står i en västerländsk tradition, vilken som bekant inte utesluter författare från Asien eller Afrika men likväl aldrig kommer att proportionellt kunna spegla all världens litteratur).

- Nej, det finns i årets val ingen politisk laddning av en dignitet som hotar att övertrumfa det odiskutabla konstnärliga värdet. "Skandalen" uteblir (och DN:s Björn Wiman kan dra nåt gammalt över sig).

- Jo, det blev ett snyggt kryss i kolumnen för genus i alla fall, och det kommer alldeles säkert att bli allt vanligare med en kvinna helt enkelt därför att det finns så många prisvärda av det "rätta", dvs. det underrepresenterade, könet. 

- Ja, Akademien överraskar i undantagsfall med att välja någon som alla känner till - som Bob Dylan - men borde den inte hellre överraska oss med namn som få känner till men som är desto angelägnare att uppmärksamma? 

- Ja, många, inte minst inom handeln, vill hellre se en prosaförfattare än en poet eller dramatiker, men även om poeter och dramatiker borde förekomma oftare är inte heller dessa kategoriers underrepresentation ett skäl att hela tiden tjata om densamma, som om vi hela tiden förutsatte en kvotering som veterligt inte existerar ens som någonting önskvärt. 

- Ja, det är den andefattiga journalistikens fel att kommentarerna till övervägande del kommer att handla om det eventuellt kontroversiella i valet med utgångspunkt i ovanstående kategoriseringar. 

I botten ligger förstås en begriplig nyfikenhet på hur urvalsproceduren egentligen ser ut fram till den korta listan och den slutliga omröstningen. Men vilka överväganden jämte den konstnärliga som till sist blir avgörande för enskilda röstande får vi aldrig veta. Bara ett slutresultat.

För övrigt kommer jag med stor glädje och nyfikenhet skaffa mig Louise Glücks poesi. Av hennes dikter har jag tidigare bara hört ett par uppläsas i SR, som denna månad råkar ha henne som månadens poet.  

Höstmusik för klarinett och piano

Jag har sagt det förut och återkommer till det varje år: hösten är i musikaliskt hänseende en tid för Johannes Brahms, särskilt verken från hans sista tid. Det är för vemodet, den värmande glöden under asklagret, det klassiska formsinnet, den sköna melodiken och mer därtill.

En ny cd (ECM New Series) med klarinettsonaterna bevisar än en gång den saken. Ingen - förutom Mozart - gjorde klarinetten mer oumbärlig som solistiskt och kammarmusikaliskt instrument än Brahms, när han till sist ägnade den sitt speciella intresse. Den gode vännen Richard Mühlfeld - "orkesterns näktergal" - som Brahms lär ha kallat honom, var den som fick pensionären Brahms att återuppta komponerandet. Klarinettkvintetten behöver jag inte påminna om, men de båda sonaterna op.120 är inte lika kända. 

Här spelar en av mina favoritpianister, Andras Schiff, tillsammans med klarinettisten och tonsättaren Jörg Widmann. De gör det på ett sätt som inte lämnar något ytterligare att önska. Nummer två i Ess-dur är väl den jag allra helst lyssnar till. Den startar med ett oemotståndligt tema som fäster direkt och sedan strängt taget kan förnimmas hela satsen igenom. Och den vidunderliga, nedskalade sista satsen rymmer likaså allt det jag associerar med höstlig Brahms, inklusive ljusgenombrutna dimstråk och frasande lövmattor tiden före de isande vindarnas ankomst.

Men vill ni hellre bara lyssna och inte tänka i bilder alls, så nås ni hur som helst av den atmosfär av mildhet, mognad och försoning som den åldrade tonsättaren förmedlar.

På köpet får man också Jörg Widmanns "Intermezzi" för piano. Modern lyssnarvänlig pianomusik med suggestiva titlar som "Zart singend", "Wiegenlied" och "Mit dunkler Glut". Widmann vidgår här öppet sina referenser till Brahms och särskilt hans pianostycken, op. 116-119, som ju tillkom vid samma tid som tonsättningarna för klarinett.

Skivan är tillgänglig på Spotify.  

Foto: EJ (överst)

Väntrummet

Dags för ett återbesök, för mig och min ständigt skuggande följeslagare, Mr P. Det stora akademiska sjukhuset har många ingångar, min är den som finns där sedan gammalt mitt i den allt tätare anhopningen av byggnadskomplex. Ingång 70 har jag under årens lopp passerat åtskilliga gånger, men mestadels då i andra ärenden än för egen vård. 

Nu håller vi oss på bottenplanet, passerar caféet och hissarna och orienterar oss med hjälp av skyltarna längs en mycket lång korridor med dörrar in till olika kliniker och verksamheter. Jag öppnar en dörr till höger och befinner mig i en mindre korridor som i ena änden samtidigt fungerar som väntrum. Där sitter ett äldre par tätt tillsammans, mannen i rullstol. Mitt emot dem en yngre man som med oro i blicken och en väska i knät ser ut som att han när som helst ska resa sig och ta till flykten. 

Efter att ha knappat in mitt personnummer i en elektronisk piedestal slår jag mig ner i en stol och försöker så obesvärat som möjligt, och utan att besvära någon annan, inrätta mig i rummet. Dörrar öppnas och stängs, personer av olika oidentifierbara professioner passerar och försvinner med målmedvetna steg, de färdigbehandlade likaså. Ännu ett par anländer, lite andfådda men glada att ha hittat rätt. De hinner inte ens sätta sig innan kvinnans namn ropas upp och båda slussas in av en allvarlig man i vitt, densamme som för ett par minuter sedan stack ut huvudet, spanande. 

Det finns inte så mycket annat att ta sig för under en kort väntan än iaktta persontrafiken i korridoren och lugnt invänta sitt namn uttalat av någon som inte känner till ens ansikte. Det vilar en trevande osäkerhet i luften som inte gynnar vare sig distraherande småprat eller artigheter. Att ropas upp med bara förnamnet känns i sammanhanget besynnerligt familjärt och intimt. Paradoxalt nog är syftet möjligen att säkra ett mått av anonymitet i den speciella offentlighet som väntrummet utgör.

Ut ur en dörr lite längre bort kommer så en man och påkallar allas uppmärksamhet: "Finns det någon björn här?" Ingen skrattar och själv ler jag bara inombords. Nej ingen ger sig tillkänna, men strax öppnas en annan dörr och jag hör mitt namn nämnas.

Rummet är spatiöst men fönsterlöst och basmöblerat med en brits och ett par bekväma stolar framför ett skrivbord bakom vilket doktorn tar plats. Vi informerar varandra och jag blir testad, undersökt. Det är som det är med vänsterhandens finmotorik och med en del andra symptom. I stort sett status quo, än så länge.

En halvtimme går. Doktorn är nöjd med mig och jag med henne. Än så länge kommer jag att med medikamenters hjälp kunna hålla Mr P stången, förhoppningsvis ännu en tid leva ett för åldern hyfsat normalt liv i det stora imaginära väntrum, där ständigt nya namn ropas upp och dörrar öppnas och stängs.

Foto: EJ.