Romans i f-moll

Sergei Rachmaninovs storhet har den här bloggen mer än en gång uppmärksammat. Han var en av de största pianisterna någonsin, därtill en gudabenådad kompositör, märk väl inte bara för piano. Stor även i det lilla formatet, vilket lätt kan förbises när i första hand pianokonserterna och orkesterverken är det man förknippar hans namn med. I själva verket komponerade han musik i alla genrer, till och med operor.

Tunga januaridagar försöker jag använda mig av den kära gamla flygeln i trots mot tidens oro och den försämrade finmotorik som numera begränsar mig till stycken i lugna tempi, på sin höjd andantino. På notstället finns blandat annat ett "salongsstycke" av just Rachmaninov, ur op. 10, nr 6 i f-moll, som jag gärna återvänder till. Kan den musiken tala till oss idag?

Om salongsstycken talar man ibland lite nedlåtande, ofta nog helt obefogat. Det finns många exempel på utsökta miniatyrer, kortare pianostycken av lägre eller medelmåttig svårighetsgrad, som förtjänar att framföras såväl i hemmasalongen som i konserthusets stora sal. Det här stycket med beteckningen Romans är ett utmärkt exempel på det.

Än en gång ryskt vemod säger ni, och jag ser inget fel i det. Ett försiktigt närmande, ett resignerat tonfall, ja, men också tillgivenhet. I det ständigt återkommande motivet - en fallande tonföljd; fyra toner, ibland bara tre - en gest av ömsinthet. Glimtvis vänder det i uppåtstigande trioler - i fåfängt hopp?

Av notbilden att döma skulle det kunna bli ganska tradigt, och vid en första anblick ger den bitvis intryck av att gå i Dess dur. Det krävs med andra ord ett detaljarbete, att man ger akt på små variationer, accenter och dynamik för att den här musiken ska komma till sin rätt. Vid närmare betraktande är den långt ifrån enkel.

Pianisten Arcadi Volodos, en virtuos av Rachmaninovs kaliber, har aldrig tvekat att spela tekniskt förhållandevis enkla stycken när han finner goda skäl för det. Därför hänvisar jag till honom, som med utsökt frasering och känsligt anslag gör det här lilla stycket till någonting märkvärdigt. Men jag rekommenderar även en annan pianist jag nyligen upptäckte på Youtube. Natasha Vlassenko heter hon, och inte heller hos henne fattas någonting av det ömsinta, inkännande spel som krävs för att levandegöra atmosfären i 1890-talets ryska salonger, den jag menar är förnimbar och fullt giltig än i dessa dagar.

Bilden: "Mondlandschaft". Målning av Adalbert Stifter.

Pojken som fick smörj och promenerade med farfar

Jo, apropå mitt förra inlägg så tog jag på nytt fram min enda bok av Adalbert Stifter - "Brokiga stenar" - med tre noveller som samtliga handlar om barn. Förutom "Bergkristall" (som jag skrev om för några år sedan; se nedan) är det "Granit" och "Bergmjölk". Det tyska originalet utkom 1853; den svenska översättningen är av Jane Lundblad på Tidens förlag, 1949.

"Granit" berättar historien om en pojke och hans godhjärtade farfar. Pojken betraktar sin närmaste omgivning från en stor, åttkantig sten som i generationer stått utanför dörren till hemmet och vars yta blankslitits av alla som före honom nyttjat den som sittplats. Med farfars hjälp vidgas och förklaras hans värld på gott och ont, en värld av skönhet och försonlighet, men också övergivenhet och död.

En dag kommer som vanligt den vandrande "vagnsmörjemannen" med sin svarta tunna på den svarta skottkärran. Mest liksom på skämt frågar han om inte pojken vill få fötterna insmorda, och när denne snällt sträcker fram sina fötter stryker han ett par streck av den trögflytande vätskan på dem. Tanklöst springer pojken in till mor för att visa upp sig, men modern, förfärad och upprörd över att han kletar ner det nyskurade golvet, bär ut honom i farstun och agar honom så att fötterna randas av spörappen och den beckiga vätskan stänker ner dem båda och hemmet ännu mer.

Ledsen och eländig sitter pojken för sig själv när farfar uppenbarar sig och omtänksamt tar hand om honom - varvid den egentliga berättelsen börjar, den som farfadern återger under deras gemensamma skogsvandring. 

Och det är i beskrivningen av denna vandring som Stifters naturlyriska ådra visar sig och läsaren förs in i ett slags sakkunnigt beskriven pastoral, där ängarnas växtlighet kartläggs, bergen namnges, källflöden och en hälsobringande brunn utpekas och rökpelarna i fjärran får sina möjliga förklaringar. De går där samspråkande i "det vänliga solskenet" och klockklangen från lördagens helgsmålsringning, "omgivna av det älskligaste spel av ljus och färger". 

Samtidigt är den idyll de genomkorsar densamma som en gång i tiden plågades av pestens härjningar, vilket är vad farfadern nu upplyser sitt barnbarn om. Det fanns, det vet farfar att historien förtäljer, det fanns en gång en beckkokare som med familj och släktingar försökte undgå den dödliga smittan genom att fly upp i de skogiga bergstrakterna, där de livnärde sig så gott det gick på nyodlingar, beckbränneri och naturens skafferi.   

Pojken lyssnar och svarar sin farfar gammalförståndigt. Han får veta att döden hinner ifatt den flyende familjen. Och i den alltmer sagoaktiga berättelsen - med märkliga träd som Trillingfuran, i vilken en bonde hör en fågel sjunga om pestens botemedel - överlever till sist bara en stackars pojke i samma ålder som han som går där och lyssnar på sin farfar. Han ensam förmår inte begrava sina döda föräldrar, utan måste överge dem och hyttan och bege sig ut i skogen för att söka sig tillbaka till bebyggda trakter. 

Under sitt irrande i skogen träffar han på en sjuk och medvetslös flicka som han vårdar och beskyddar tills hon lyckligtvis vaknar till liv. Tillsammans följer de en bäck som leder ner till bebyggelse och människor som också överlevt, och som ser till att barnen återbördas till var sina släktingar. Pojken växer upp hos en farbror, även han "brännare av vagnsmörja, terpentin och andra saker", flickan på ett slott med stora ägor. 

"När det hade gått många år och gossen redan hade blivit nästan en man, kom en dag en liten vagn körande fram till beckhyttan. I den lilla vagnen satt en vacker jungfru, som hade på sig vit klänning och svart liten kappa och bar en liten björnbärsbukett vid barmen. Hon hade skogsflickans kinder, ögon och mjuka hår. Hon hade kommit för att se gossen, som hade räddat henne och fört henne ut ur skogen..."

Det går som det brukar gå i sagor. Farfaderns berättelse anslår alltmer en viston i moll med slutet i dur. Och berättelsen som helhet om pojken på stenen som gjorde sällskap med sin kloke och ömsinte farfar slutar även den harmoniskt med aftonbön, livliga drömmar och en känsla av försoning. 

Som vuxen säger sig berättaren fortfarande leva med farfaderns historia, särskilt "när talet föll på vackra flickor". På vad sätt spåren av vagnsmörjan kunde elimineras, själva upprinnelsen till allt, har han varje hemresa tänkt fråga modern om. Men varje gång glömt.

Det finns något på en gång attraktivt och betänkligt i den troskyldiga stil som Stifter representerar, något som lätt kan uppfattas som en idylliserande om än inte trivialiserande tendens. Men jag undrar: Kan inte denna harmoniska blick på tillvaron i grunden vara ett slags värn mot nattsvart pessimism, ett uttryck för en tillkämpad tro på det godas dominans över det onda?

Oavsett hur det förhåller sig med den saken är Stifters finstämda känsla för naturen och respekten för det enkla livet och vardagsbestyren skäl nog att läsa honom. Sedan W G Seebald pekade på hans kvaliteter och inflytande har jag återkommit till denna lilla bok. Vore det inte läge för något av våra beundransvärda småförlag att se till att fler av hans noveller och hans mest kända roman - "Der Nachsommer" - blir tillgängliga på svenska?

Bilden: Målning av Hans Thoma.
Tidigare inlägg om Adalbert Stifter: här och här.

Idyll och verklighet (3). "Bergkristall"

Bokomslaget här ovan illustrerar fint både stilen och stoffet i novellen "Bergkristall" av Adalbert Stifter. Men nej, det är ingen österrikisk "Barnen från Frostmofjället" det handlar om, ingen berättelse för barn även om den är sedesam nog och på intet sätt barnförbjuden. Snarare är det en berättelse för vuxna med bevarad känsla för naturen, hembygden och gångna tiders traditioner.

När väl författaren klarat av en rundmålning av den lilla alpbyn Gschad, dess mest ansedda invånare och dess fasta jultraditioner, och även hunnit beskriva vägen från dalgången över bergsryggen till den större grannorten, får vi följa de båda barnen, bror och syster, och deras vandring från grannorten till hembyn för att fira julafton. De tar farväl av sina morföräldrar på morgonen och ger sig av i gott väder och med glatt humör; målet är hemmet och det inre rum bakom vars ännu stängda dörr granen står och Jesusbarnets gåvor väntar. Eftersom de är barn till skomakaren som lyckades erövra grannortens rika färgardotter, är de vana att ta sig över bergsryggen och besöka sina gamla morföräldrar.

En hastig väderleksförändring gör att snön börjar falla när de nått granskogen och sluttningen upp mot berget. Storebror Konrad är säker på att de ändå ska kunna orientera sig och hitta avfarten vid den rödmålade "olyckspelaren", den som försetts med en minnestavla med en inskription och en bild av bagaren som en gång hittades död på stället med brödkorgen om halsen. Och lillasyster Susanna litar blint på storebror.

Snöfallet blir allt ymnigare, även om det ingalunda är någon "snöstorm" som förordet till den svenska utgåvan felaktigt påstår. Det är ett sådant där tyst och stilla snöande som hela tiden tilltar, som successivt bäddar in omgivningen i ett vitt, ljudlöst töcken och som till sist krymper sikten till ett minimum och utplånar varje spår man lämnar efter sig. "De stannade men hörde ingenting. De stod kvar lite till, men ingenting hördes av, det förnams inte ett enda ljud, inte det allra minsta, så när som på deras andedräkt, ja, i den stillhet som rådde, var det som om de hörde snön som föll på deras ögonhår."

Men barnen trampar vidare och Konrad försäkrar gång på gång sin lillasyster att han nog kommer att hitta trots att det blir mer och mer uppenbart att de är vilse. Till sist finns bara uppför eller nedför som vägledning för en gissning om var de kan tänkas befinna sig. Underlaget förändras och blir allt slipprigare och isigare när de irrar sig in i en glaciär. Isblock tornar upp sig framför dem, djupa diken och branta klippväggar släcker varje förhoppning om en utsikt ner mot dalen och bebyggelsen. Och när det det äntligen upphör att snöa har mörkret fallit, dock utan att stjärnhimlen är dem till någon hjälp och nytta.

Konrad inser att de måste vaka ut julnatten inne i den klippgrottta de funnit, där snön inte når dem och där Konrad tappert försöker hålla sin lillasyster vaken. De vet att somnar de, som en gång den gamle jägaren Eschen, så förvandlas de till isstoder och vaknar inte mer.

Berättelsen saknar alltså inte dramatik, även om naturskildringen på sätt och vis tar över och blir den stora behållningen. Upplösningen är lika vacker som lycklig. Konrad får syn på en liten och mycket avlägsen hoppande låga som dyker upp och försvinner och dyker upp igen. Det visar sig vara byns röda flagga. Snart hörs också mycket svagt en långt utdragen ton från ett vallhorn. "Hela berget är fullt med fok". Även grannortens män är ute och letar.

Byfolket avlossar mörsare och ger röksignaler till dem som fortfarande är på berget om att barnen nu är återfunna. Alla tackar Gud för att det inte börjat blåsa, och det hela slutar i en slags förbrödring mellan grannorten och den lilla byn; barnen betraktas inte längre som "utombys" och modern blir fullt inlemmad i bygemenskapen. På värdshuset kommer historien att berättas i långliga tider.

Så är historien i koncentrat. En idyllisk skildring av en traditionsbunden glesbygdstillvaro, javisst. Biedermeiermentalitet, kanske det. Patriarkalism, förvisso. Det enkla livets och den naiva fromhetens idealisering, utan tvekan. Men framför allt en levande, på en och samma gång poetisk och sakriktig skildring av alpvädrets oberäknelighet, av snövinterns faror och isande skönhet, av människa och natur i samspel.

Ännu en sak. Stifter visste naturligtvis vad han gjorde när han valde julaftonen som tidpunkt för dramat. I likhet med våra egna författare, säg en Selma Lagerlöf eller en Viktor Rydberg, visste han att ingen högtid bär på mer av nostalgiskt sentiment än just julen. Alla har minnen från barndomens jular. Ingen förblir oberörd av traditionerna, hur man än väljer att förhålla sig till dem.

Övre bilden: Bokomslag till modern tysk upplaga av "Bergkristall"

Mittbilden: Klippstudie. Målning av Adalbert Stifter

Nedre bilden: Illustration av Ludwig Richter i en gammal tysk upplaga av "Bergkristall".

"Bergkristall" finns på svenska tillsammans med två andra av Stifters längre noveller i "Brokiga stenar" , Tidens tyska klassiker, 1949 (översättning av Jane Lundblad)

Idyll och verklighet (2). Adalbert Stifter

Det som fick mig att börja fundera kring begreppet idyll var en radiointervju med W G Sebald, i själva verket den sista intervju han gav kort innan han drabbades av en hjärtattack vid ratten och körde ihjäl sig. Den intervjun finns på Youtube här och visar även hans eminenta förmåga att muntligen besvara frågor på ett sätt som helt oredigerat skulle kunna transkriberas till miniessäer.

Intervjuaren ställer den obligatoriska frågan om inspirationskällor och Sebald bekräftar att de finns, dock inte främst tysk poesi, vilket intervjuaren förväntade, utan tysk 1800-talsprosa av en viss lyrisk art. Pressad på namn nämner Sebald två: Adalbert Stifter och Gottfried Keller. Bland sina samtida ser han inte överraskande Thomas Bernhard som en betydande föregångare.

Vem var då denne Adalbert Stifter (1805-1868) som ju är mycket sparsamt översatt till andra språk och inte särskilt känd och läst i Sverige? Som en av de mest beundrade naturskildrarna inom sitt språkområde har hans inflytande varit betydande, åtminstone stilistiskt och i tyskspråkiga länder, om jag förstått saken rätt. Bland tidigare beundrare märks Friedrich Nietzsche, Theodor Fontane, Herman Hesse, Thomas Mann, Karl Kraus och W H Auden.

Till saken hör att hans prosa ofta karakteriserats i termer av idyll med uttryck för naturdyrkan, skönhetslängtan och humanistiska bildningsideal. Hans skildringar av storslagen natur och ensligt folkliv präglat av katolsk fromhet har även betecknats som en spegel för småborgerlig biedermeiermentalitet. Men det finns uppenbarligen mer än så i texterna, någonting i själva stilen som, om vi får tro Thomas Mann, gör honom till en av de mest "egendomliga och gripande", men också "gåtfulla och understucket vågade", berättarna i världslitteraturen. Efter min omläsning av novellen "Bergkristall", som jag återkommer till, tycker jag mig förstå den fascination som hans berättelser väckt och fortfarande väcker.

Stifter försörjde sig som informator i högreståndskretsar och ägnade sig åt både skriftställeri och måleri innan han fick framgång med sin först publicerade berättelse. Jämte sitt skönlitterära skrivande var han också tidningsredaktör och mot slutet av livet skolman med tillsyn över folkskoleväsendet i Oberösterreich. Om han som författare i någon mening var idylliker så var hans liv så mycket mindre harmoniskt och problemfritt. Han lär ha varit olyckligt gift, drabbades av olyckor i familjen, insjuknade i skrumplever, led av depressioner och tog slutligen sitt liv genom att skära upp halspulsådern.

Beträffande W G Sebalds reverens för Stifter är det lustigt att kunna konstatera att hans store jämlike i tyskspråkig 1900-talslitteratur, Thomas Bernhard, var av en annan mening. I sin underbara roman "Gamla mästare" (Tranan, 2010) låter Bernhard huvudpersonen Reger ursinnigt göra upp med halvtannat sekel av i synnerhet tyskt och österrikiskt tänkande. Objekten för hans mest oförsonliga förkastelsedomar är förutom Adalbert Stifter den än mer förhatlige filosofen Martin Heidegger samt tonsättaren Anton Bruckner. Alla är de genom både liv och verk exempel på ett för denne Reger alltigenom vedervärdigt katolskt fromleri, en förfärande inskränkthet och en konst som landar i kitsch och sentimentalitet.

Nu ska tillfogas att mycket få ens bland de allra största mästarna finner nåd inför den misantropiske Regers ögon och öron. I det motstånd som Bernhard genom sin huvudperson gör mot Stifters prosakonst finns sannolikt ett energigivande moment av stor betydelse. Det är knappast ett djärvt antagande att den vanvördighet som bestås dessa "gamla mästare" för Thomas Bernhards egen del utgör en kamp med det egna jagets rötter och för ett konstnärskap som genom att omvärdera de högst värderade vill markera avståndet till en mentalitet som han hela livet vantrivts med.

Naturligtvis är både Bernhards och Sebalds mentalitet en annan än Stifters, ingen av dem kan ses som idylliker. Vilket alltså inte hindrar att den senare öppet sällar sig till beundrarna i så måtto att han ser släktskapet i en stil som emanerar ur bundenheten till och uppsökandet av platser, där minnen av svunnen tid materialiseras i fiktion, och där den noggranna beskrivningen av natur och miljöer bildar en fond för det som förblir outtalat. Sebald talar om sådant som existerar "obliquely", som vidrörs "tangentially, rather than by direct reference".

Även Peter Handke anknyter till Stifter, signifikativt nog i den fina berättelsen om Handkes vandringar i landskapet kring Cézannes berg Sainte-Victoire ("Vägen till Sainte-Victorie", Bonniers, 1982). Han refererar i den boken just till "Bergkristall", till det envetna folket i den lilla alpbyn Gschad, och jag återger här det stället i sin helhet i svensk översättning (något modifierad av mig, eftersom den är smått obegriplig i den givna översättningen):

"De är mycket bestämda av sig och det får alltid förbli vid det gamla. När en sten lossnar ur en vägg, sätts den dit igen, de nya husen byggs likadant som de gamla, de trasiga taken lagas med samma slags spån, och om någon har brokiga kor på gården, så föder man alltid upp sådana kalvar, och den färgen får höra ihop med huset (eller: ´färgen håller sig hemma´, som den lite dunkla översättningen lyder i Handkes bok på svenska)."



Men det är inte bara byn och byborna som skildras i "Bergkristall"; det är också en julberättelse om barn, och om ett mäktigt snöfall i ett naturskönt alplandskap. Mer om detta senare.

 

 

Bilder: Målningar av Adalbert Stifter, överst och nederst. Porträtt av Stifter i mitten.