Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 17 juli 2018

Lantliv i högsommarvärme



Den här sommarens lantliv bjuder på nya vyer och omständigheter. Inte bara värmeböljan och den ovanligt ihållande bristen på regn gör den annorlunda. Man kan kanske tycka att ett byte av uppehållsort från syduppländskt slättland till östra Upplands mer roslagspräglade landskap inte skulle vara en skillnad värd att orda om. Men hagmarkernas hällar är synligare, backarna fler, grusvägarna slingrigare och skogsområdena djupare än där vi hållits de senaste somrarna.

Jag har följaktligen gått och gnolat på Emil Hagströms "Visa från Roslagen" till Lars-Erik Larssons musik:

En, en,
torra backar
med sten, sten,
glömda vårdar,
smultronställen och gärdesgårdar,
vresig Roslag i kärvt behag
en sommardag.

Grind, grind,
slår i aftonens vind, vind.
Gamla kyrkor
som helg oss ringa,
karga tegar som bröd ska bringa.
Stenrös predikar på vardagsspråk
vid stig och stråk.


Djurliv hör hit: ett tiotal svarta tjurar står stilla i hettan med vispande svansar. Kor råmar längre bort i en annan hage, medan hästarna trampar omkring helt gårdsnära. Vildsvinen, som man talar om men sällan ser, lurar i skogen.

Om dagen de snabba tornseglarna som flyger ovanligt lågt med vingar som vattrar lufthavet, osynligt men hörbart. Om natten fladdermössen som anas som flyende skuggor mot julis halvmörka natthimmel.

Likheterna överväger; stillheten en uppländsk högsommardag i lantlig miljö är densamma. Små vita stackmoln samlar sig mot middagen, grånar och blånar till åska som aldrig tycks vilja bli av. Det särla regnet uteblir. Solsvedd gräsmark törstar. Hur det går med tegarna och skörden är mycket ovisst. 

Issa har som vanligt svårt att ignorera buller som bryter tystnaden, särskilt ljuden från enstaka fordon som passerar på grusvägen och försvinner i ett moln av damm. Även hon är tacksam för skuggan från gamla aplar och resliga lindars täta grönska. I det jag kallar den italienska hettan ligger hon utfläkt i gräset medan husse blundar och vilar med boken i knät.



PS. Och flugorna.

Foto: EJ

måndag 9 juli 2018

Bo Nilsson 1937-2018



Jag nås av meddelandet att tonsättaren Bo Nilsson dött. Det får mig att minnas, inte personen, som jag inte kände, men tider som flytt. En del av den musik han skapade har haft en speciell betydelse för mig eftersom den drabbade mig tidigt.

Från åtta års ålder till studentexamen var Malmberget min hemort. Ett gruvsamhälle norr om polcirkeln 113,5 mil från Stockholm, vilket av många, inklusive mig själv, betraktades som långt från händelsernas centrum. 

Så kände även Bo Nilsson det, det är omvittnat. Han var en av dem som i mitt 60-tal kallades "genierna från Malmberget" och som visade på det kulturella kapital som jämte den höghaltiga järnmalmen minsann också vore att räkna med. Även om Nilsson nog var den som gav upphov till genibeteckningen var de i själva verket flera - även skulptören Berto Marklund, dramatikern Arthur Johansson och författaren Björn-Erik Höijer (den senare från en tidigare generation) räknades in i gänget.

Det märkvärdiga var också att åtminstone ett par av dem skapade sin berömmelse genom verk som först uppfördes utanför Sverige, för Nilssons del i Köln, för Johanssons i Dublin. För mig som redan tidigt närde ett starkt kulturintresse var det en anledning till stolthet och glädje: konstnärer från periferin kunde vinna erkännande internationellt innan ens Stockholm hunnit fatta galoppen. Därmed inte sagt att dessa särartade begåvningar rönte någon nämnvärd uppskattning av befolkningen i stort. För en sådan var de alltför "obegripliga".

Men vad var det om inte ett tecken på genialitet när Bo Nilsson - som artonåring! - skickade ett partitur till avantgardet i Köln och fick det antaget och uppfört jämte verk av redan kända och berömda tonsättare? Det var "Zwei Stücke...", ett par "seriellt" formade stycken i tidens avantgardistiska anda som herrarna på kontinenten recenserade med respekt. Den så kallade Darmstadt-kretsen av tonsättare skulle sedan ta emot honom med öppna armar.

Jag hade under några terminer i realskolan en pianolärare som kände Bo Nilsson. Han hette Wäinö Ruottinkoski och var själv en duktig musiker och kompositör som lärde mig viktiga ting om musik och frasering. Av honom fick jag en gång låna hem partituret till "Quantitäten" (1957), ett tidigt pianostycke av Bo Nilsson. Inte för att instudera det, utan bara för att närmare titta på hur man numera kunde komponera musik. 

Den förundrade femtonåring jag var insåg att denne Bo Nilsson några år tidigare och endast några år äldre än jag komponerat något som detta, olikt allt annat jag sett. Med bara delvis traditionell notation fanns uppbrutna stycken, utan tonart och utan taktstreck, och med ett otal siffror och punktvisa anvisningar. Här och var kunde det stå "underarm", "tonlöst" och annat kryptiskt och det var svårt att hitta en sammanhängande rytm i de blixtrande utfall mot klaviaturen som erfordrades, med toner som växlade mellan enskilda svaga och kluster av mycket kraftfulla.

Bo Nilsson excellerade i svårspelad och för de flesta även svårlyssnad musik och blev snabbt berömd. Men som den borne melodiker han var skulle han snart vända avantgardet ryggen och söka sig vägar som låg närmare ursprunget i spelmanssläkten på faderns sida. Han började skriva "vackert", "romantiskt" eller hur man nu vill beteckna det som spände från vokalverk med texter av Gösta Oswald och Gunnar Ekelöf till visor och filmmusik, bland annat musik till "Hemsöborna" och "Röda rummet". Och han tillstod att mycket av det kvasiintellektuella utanverket med matematiska formler och egensinnig notation hade varit spel för de modernistiska gallerierna. Han, autodidakten, hade lyckats dupera musikparnassen med sin skickliga härmning, men där trots allt hans eminenta begåvning för musikskapande var vad som gjorde och fortfarande gör intryck.

Bo Nilsson försvann ur mitt sikte under några decennier, tills cd-boxen med några av hans mest betydande verk kom på 90-talet. Och han återkom med nya visor, bland vilka jag upptäckte att även han, i likhet med så många andra tonsättare, hade lockats av min släkting Emil Hagströms poesi. Emil, en av de så kallade Klarabohemerna kring Nils Ferlin, skrev ju dikter som var som gjorda för att sjungas. Så även "I Tistelby och Gråhult, eller "En visa till Ester" som den heter i Lars-Erik Larssons tonsättning. Larssons är bra men nog vinner Nilsson i mitt tycke med sina utsökta växlingar mellan dur och moll. 

Det är onekligen lustigt att tänka på att den musik som Bo Nilsson skapade i mogen ålder kom att likna den som Lars-Erik Larsson stod för, det vill säga den romantik som kommer till uttryck exempelvis i hans "Pastoralsvit". Borde inte Bo Nilssons "Arctic air" (2001) för orkester ha möjligheter att bli lika populär? En fläkt av frisk norrbottensluft, dock inte utan breda stråk av känsligt vemod. Lyssna här och döm själva! 


Bilden: Bo Nilsson, 1960. Foto. Ture Sjölander

I en film om svensk konstmusik på 60-talet som finns utlagd på Youtube (här) finns ett avsnitt (30 minuter in i programmet) om och med Bo Nilssons musik, bl a "Quantitäten", spelad av Hans Pålsson. Där finns också exempel på hans senare melodiskt romantiska musik. 

Några av Bo Nilssons viskompositioner finns samlade på en inspelning med Tommy Körberg, däribland Emil Hagströms "I Tistelby och Gråhult" (Spotify här).

Forskaren och tonsättaren Gunnar Valkare har skrivit ingående om Bo .Nilsson, både vetenskapligt och i en bok i serien svenska tonsättare: "Bo Nilsson", Atlantis, 2010.

Wikipedia har en förteckning över Bo Nilsson opus här.

lördag 7 juli 2018

Den stumme profeten



Som mina uppmärksamma läsare säkert noterat har jag så ofta jag funnit anledning ägnat några rader åt Joseph Roth. Efter att ha läst ännu en bok av honom, den i höstas för första gången på svenska utgivna "Den stumme profeten" (Ruin, 2017, översatt och försedd med efterord av Staffan Valkvist), lockar det mig att försöka formulera mig även om den.

Om det finns ett genomgående tema i Roths författarskap så är det vad tidsepoken för de gamla regimernas undergång och de nyas tillträde innebar för människorna i början av förra århundradet.

Den här romanen skrevs efter sin djupt desillusionerade författares resa i Sovjetunionen i slutet av 20-talet, men den förblev outgiven under hans livstid och är sammanställd av andra. Den beskriver europeiskt samhällsliv åren kring första världskriget och de revolutionära omvälvningar som profeterades och iscensattes, med Ryssland som fruktat eller hoppingivande exempel. 

Huvudpersonen - Friedrich Kargan - föddes utomäktenskapligt i det ryska Odessa och växte upp hos borgerlig släkt i dubbelmonarkins Trieste, men egentligen hör han inte hemma någonstans. Han för ett kringflackande liv, mestadels i Wien, Zürich och Berlin, när han inte korsar den ryska gränsen enrollerad i människosmuggling och annan underjordisk aktivitet. Under en period är han fånge i Sibirien, men lyckas rymma och återvända till de centraleuropeiska metropoler där han tillsammans med sina revolutionärt sinnade kamrater frekventerar kaféer och möteslokaler. Han är en rådvill och sammansatt poetnatur som försöker förstå gåtan människan och uthärda samtidens tomhet och larm, åtminstone ter det sig så vid romanens slut.

I efterordet görs klart att Roth tecknat några av bipersonerna utifrån kända, ej namngivna förebilder, bland annat Lenin och en viss mustaschprydd kaukasier. Även Trotskij har fått låna ut drag till fler än en av de intensivt diskuterande skribenter och aktivister som möts och skiljs och möts igen i denna böljande berättelse. 

Den ende av dessa som Roth antas ha haft personlig kontakt med är Karl Radek (i berättelsen betecknad R), och han är också den som framställs som intellektuell, till skillnad från den kallhamrade kaukasiern som knappast uppvisar några sofistikerade sidor alls. Savelli, som han heter här, ser sig helt osentimentalt som endast redskap för den kommande revolutionen. Och liksom för de övriga är det ideologiskt engagemang snarare än intellektuellt skarpsinne som är avgörande för deras livshållning.

Friedrich Kargan själv är tillräckligt klarsynt för att se mer än en sida av saken. Han blir alltmer desillusionerad, tvivlar på dem som övertar makten och på de ideologier som i praktiken inte utesluter ett upprepat mönster av våld och maktmissbruk. Hans egen revolt bottnar i en dröm om frigörelse från det "förborgerligande" draget i samhällets elitskikt, dock inte till priset av slavläger och nytt byråkratiskt förtryck. Savelli kommer att följa i tsarens spår, vilket R. förklarar för den unge Friedrich i en sarkastisk karaktärsanalys: 

"Han låtsas att hans hjärta inte tillhör honom, att han överlämnat det till mänskligheten. Men sanningen är: han har inget hjärta. Då föredrar jag egoister. Egoism är ett symptom på mänsklighet.Vår vän däremot är omänsklig. Han har samma temperament som en krokodil på torra land, hans fantasi är en stallknekts, hans idealism den hos en simpel kusk. - - - Vår vän hade lika gärna kunnat organisera pogromer som råna banker." (sid. 55)

Visst finns här resonemang som speglar tidens tankeströmningar, men Roths skicklighet ligger som vanligt främst i hur han med snabba drag tecknar miljöer, situationer och de stämningar som behärskar människorna. 

Friedrich Kargan är ingen särskilt märkvärdig person; han är en vilsen, reflekterande människa som en gång tilltalades av utopiska projekt. Han tillåter sig också vara en man med känslor för den vackra Hilde. Den länge ofullgångna relationen till henne, med ständiga hinder men ändå inte utan en period av kärlekslycka, löper som en glänsande tråd genom berättelsen. En annan återkommande gestalt är kamraten Berzejev, han som bistert konstaterar att de båda är av den sort för vilka Sibirien är den enda möjliga tillflyktsorten.

Är detta Joseph Roths bästa roman? Nej, det vill jag inte påstå; det finns ett par, tre andra som visar honom i hans allra bästa form. Men allt jag läst av honom hör till det jag ställer in i hyllan och tänker att jag en dag kommer att ta fram på nytt. Och det säger jag trots att jag inte längre är ung och vet att efter allt färdigläst står högen av oläst och växer, för att parafrasera mitt motto för den här bloggen, hämtat från Rilke.