Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

lördag 14 maj 2022

Castello Aragonese

Jag kom med båten från Neapel till Ischia Porto redan på förmiddagen och tog första bästa taxibil de drygt två kilometerna till Ischia Ponte och Castello Aragonese. När kastellet högt uppe på klippan på nytt låg där solbelyst i gatans förlängning kände jag att jag valt rätt, kände en återseendets glädje efter det decennium som hunnit passera sen sist med den underliga hastighet som numera kännetecknar tidens gång.

Jag trodde inte att taxin tilläts köra på stenbron men så skedde i alla fall. När cirka hundra meter återstod fram till ingången och portvakterskan bakom sin lucka i berget, bromsar chaffören in, kliver ur bilen, lyfter ur mitt enda bagage, en välfylld kabinväska, och innan jag riktigt hunnit att själv resa mig från sätet ser jag honom försvinna springande som en galen väskryckare längs bron i riktning mot klippan.

Lätt förvirrad frågar jag mig vad som tog åt honom. Han kommer ju knappast längre än till brons ände...? Och jag ser hur han ställer ner väskan där och kommer lugnt gående tillbaka, dunkar mig vänligt i axeln med knytnäven och säger helt obesvärad: 

- Venti euro!

Ja, varför inte roa sig lite på turisternas bekostnad, varför inte spela med deras fördomar om dessa italienska breddgraders uppfinningsrika skojare av olika slag. Jag kunde inte annat än le åt det självklara att Pulcinella även dyker upp som taxiförare ibland. Till saken hör att den taxi jag beställde via hotellet på tillbakavägen kostade femton euro.

Apropå transporter av olika slag upptäckte jag nästa dag vid stenbrons början en sorts all- eller multiparkering jag aldrig tidigare sett.

Med igenkännandets välbehag installerade jag mig i det spartanskt inredda rummet, en gång i tiden klostercell för nunnor inom klarissorden, med fantastisk utsikt mot öns högsta punkt, Monte Epomeo, och havet på ömse sidor av stenbron.

Varken tv eller minibar, men wifi och i övrigt all väsentlig bekvämlighet, dvs en välbäddad säng med rena lakan, en stol, ett litet skrivbord, sängbord, en hylla för några böcker, ett knarrande skåp med galgar och ett fläckfritt badrum. 

Den befästa klippön är en värld för sig som kan besökas mot en inträdesavgift för den som inte är gäst på hotellet. Dess historia löper från 474 f. Kr. och har genom århundraderna tillbyggts och försvarats av visigoter, vandaler, ostrogoter, araber, normander, angeviner och många andra folkslag. Dess mest lysande period var slutet av 1500-talet då inte bara klarissorna utan även grekiska basilianer fyllde var sina kloster och befolkningen uppgick till inte mindre än 1892 familjer. Engelsmännen övertog kastellet från fransmännen 1820, och fiskarbefolkningen flyttade ner till mer havsnära boningar. Kung Ferdinand av Neapel inrättade ön som i huvudsak ett fängelse för livstidsfångar, vilket senare under 1800-talets risorgimento reserverades för i första hand politiska fångar.


Det finns en vandringsled som tar en runt klippan till olika anhalter och utsiktspunkter. Domen med den stora kupolen, numera konsthall, ligger intill klostret/hotellet, där det även finns ett café. I övrigt passerar man ett par andra mindre kyrkor, ett vinmakeri, fängelset, gamla ruiner och ett ståtligt vakttorn. 


Från "Olivterassen", som i århundraden varit klippans stora trädgård, har man fri sikt i tre väderstreck; i det fjärde tornar själva kastellet upp sig med sina mäktiga angevinska torn. Dit in kommer man dock inte.


De gamla höga olivträden erbjuder pausvila under sparsam skugga och med vid utblick mot Procida närmast, och längre bort i sydvart Capris omisskännliga kontur. Här uppe råder en relativ tystnad som bara bryts av avlägsna trafiksignaler nerifrån stan, havstrutarnas hånskratt och några turisters dämpade konversation. Ytterligare en trappa upp finns "Il Terrazzo", där man kan få ett glas vitt och en bruschetta eller något ännu mer mättande om man så vill. Havstrutens närvaro är inte påträngande, den låter sig gärna beundras såväl på nära håll som på distans när den med sin imponerande vingbredd kastar sig från balustraden ut i lufthavet med ett sista gäckande skratt.

Som hotellgäst har man även tillgång till köksträdgården och vingården, där man på en stenbänk kan iaktta den tystlåtne trädgårdsmästarens omsorger om kryddor, tomatplantor och ännu oidentifierbara växter i prydliga rader. Både citroner och apelsiner växer i närheten och i ett hörn av köksträdgården även ett bestånd bambu. 



Det tog en stund innan jag kopplade samman bambun med de snörräta raderna av käppar som utplacerats för de små tomatplantornas kommande klängande tillväxt. Ja, vad vore det italienska köket utan de solmogna tomaterna, utan citronerna, utan oliverna, utan vinet rött och vitt?




Sist vill jag inte undanhålla er den makabra delen av rundvandringen. Neapel, liksom Rom, saknar ju inte drag av dödskult med tanke på deras kryptor, katakomber och begravningsplatser med rikliga tillfällen till memento mori - begrundan av livets ändlighet. I anslutning till den stora kupolförsedda kyrkan finns även här en krypta med några få trånga rum, i själva verket en gravkammare för avlidna klostersystrar, som alltså inte begravdes utan under pågående kroppsligt sönderfall ingick i gemenskapen intill förruttnelseprocessens slut. 


Liket placerades helt enkelt på en av de väggfasta sätena vars hålförsedda sits givetvis får åtminstone oss nordbor att associera till svunna tiders utedass. I denna stinkande och osunda miljö samlades de ännu levande systrarna dagligen för en andaktsstund. Kranier och torra skelettdelar placerades slutligen i ett ossuarium, en särskild förvaringsplats för benrester. Tydligare än så kan man väl knappast uttrycka sin nedvärdering av den mänskliga kroppen som endast värdelöst skal för den ande som lämnat den.




Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

fredag 6 maj 2022

Alf Hambe är död


Den här dagen blir en dag för djupdykning i minnenas album, ner i ett 70-tal som jag inte i alla stycken minns som poetiskt och musikaliskt så särskilt entusiasmerande. Fast med lysande undantag.

Ett sådant undantag var Alf Hambe, som radion nu meddelar gått bort, 91 år gammal. En vispoet av sällsynt slag, en av de allra största på vårt svenska språk. Han och Olle Adolphson stod i en klass för sig, det är och förblir min oförytterliga mening. 

Då på 70-talet hade jag i min växande skivsamling (jo, den finns kvar på vinden) även en packe LP med visor, och bland dem var Hambes de mest spelade. Han lyckades göra något nytt och eget av den klassiska trubadurpoesin, kunde skapa nya världar mellan dröm och verklighet med gröna grevar, markisinnor, Näcken, Odyssevs och alla vi människor i människodalen vid Molom. Det sägs att egentligen det mesta utspelades i hans hemtrakter i Steninge i Halland.

Han lekte så förunderligt lätt och fritt med orden och satte dessutom de rätta tonerna till de allittererande nyorden som man aldrig hört och inte finner i ordboken men som man omedelbart begrep ändå. "I långa lopp och längslar min kropp i molom går". "Vingelben i vankeldalen kringelvägar går".

Ja jag har via Spotify återvänt till denne visornas mästare och gläds på nytt åt det omfattande och kvalitativt högtstående verk han åstadkom. Lyssna bara till "Undars dotter" - vilken fantastiskt stor liten visa!

Med den melankoliska melodin till hans mest kända visa, "Visa i Molom", ringande i öronen vill jag hylla minnet av en konstnär, vars verk jag redan i unga år hade lyckan att lära känna.

Nu hoppar haren kråka på ängens vita gräs

Nu glider gladan slint i snögan snår
I långa lopp och längslar min kropp i molom går
Ty slokar sol på nattosamma näs

Stjärnor i skelom
Dudom, delom
Vind går i felom
Spelom

tisdag 3 maj 2022

Neapel till fots


En av dagarna i Neapel gick jag drygt 18.000 steg, ett personligt rekord enligt mätaren i min mobil. Jag bodde på Hotel Rex i S. Lucia som, förutom att vara art noveau till det yttre och trivsamt anstruket av art deco i det inre, är väl placerat med gångavstånd till såväl San Carlo som Molo Beverello och båtarna ut till öarna.

Därifrån gick jag upp till Piazza Plebescito och slank in på Kungliga slottets inre borggård och angränsande park, där "Läkare utan gränser" mötte mig med en skärmutställning med starka bilder i svartvitt från 50 år av insatser i katastrofområden världen runt. Jag blev påmind om vad jag under alla dessa år varit med om, fastän på betryggande avstånd, intill dags dato och de pågående krigsförbrytelserna i Ukraina i mer omedelbart hotande närhet. 



Jag upptäckte att slottsplatsen liknade en oas i det brusande storstadslarmet kring den nyklassicistiska byggnaden med dess vackra valv och borggårdar, parkens uråldriga träd och utsikten mot Castel Nuovo.

Jag fortsatte sedan förbi Operan upp på den alltid folkrika Via Toledo och följde den ända till Piazza Dante, där jag vek högerut in bland de gamla gränderna med boklådor och små udda butiker och näringsställen. Det var 17 grader i luften och soligt, men här inne ganska svalt med åtminstone hälften av den knaggliga gatan i skugga. 


Jag gick utan brådska, strövande och kortare i steget än förr. Det är så man kan få syn på saker och ting, ibland också figurer ur commedia del´arte, kanhända även en och annan livs levande. Pulcinella - pratglad, kvicktänkt, låtsat enfaldig - ler godmodigt som den narr han är; han är ju hemma här. 

Väggarna är på många håll fyllda av graffiti, klotter i lager på lager med illusorisk djupverkan som resultat. Och jag som avskyr idiotiskt klottrande, framför allt fåniga tags, blev fascinerad av virrvarret av bilder och budskap, där den enskilda signaturens aggressiva självhävdelse försvinner i den brokiga helheten och alla dessa övriga, betydligt intressantare detaljer. Vem kan till exempel den där flickan med det långa utslagna håret vara, hon som ser så bekant ut?




Den antikvariska litteraturen på borden lockar nästan enbart med klassiker, men där ligger också påpassligt en gammal italiensk avhandling om ryssarna och, minsann, inbäddad bland de skönlitterära mästerverken av Conrad, Orwell och Mauriac också en Läckberg. Jag ler i mjugg och undrar vad den gode bokhandlaren vill säga. Kanske bara helt stillsamt påpeka att här ligger trots allt massmarknadens produkter ohjälpligt i lä?



Längre bort längs Via dei Tribunali närmar jag mig tvärgatan med den traditionella tillverkningen av presepi, de berömda julkrubborna. Jag lämnar dem därhän och blir i stället stående en stund framför en stor liten gubbe. Han står där som en solitär utmed en vägg och karikerar någon för mig okänd figur som dock knappast hör hemma i någon julkrubba.
 

Vissa handlare visar upp en mångfald av både gammalt och nytt som gör att man måste stanna till och undra vilka av alla dessa udda föremål som vore roligare än vanliga souvenirer att medföra. Själv har jag sen länge slutat köpa souvenirer, inte ens noter av någon av pianots mindre kända mästare från trakten är jag längre på jakt efter. Foton och det episodiska minnets förvar duger och får räcka.



Att man i pizzans hemort i världen möts av ett anslag med garantier om den äkta varan är inget att förvånas över. Ändå finns det även i Neapel de som kompletterar den stolta traditionen med nya idéer. Men nog undrar jag vem som vill byta en äkta Margherita mot en friterad (!) pizza. Hellre då en spaghetti alle vongole på en enkel restaurang, med acqua frizzante i vacker blå flaska och det goda brödet med knaprig skorpa levererat i en papperspåse.  


Jag nådde så småningom målet - jo, jag hade ju ett mål för mitt strövtåg också, nämligen kapellet Pio Monte della Misericordia, där som Caravaggios "De sju barmhärtighetsverken" hänger.

Foto: EJ. (Obs! Bilderna är klickbara!)

fredag 22 april 2022

San Carlo

Jag har sett åtskilliga uppsättningar av Tosca på tv och dvd under årens lopp, men faktiskt minns jag inte riktigt när jag senast såg den live. Föreställningen i onsdags på San Carlo kommer jag dock att minnas, inte för att den var överhövan märkvärdig, men det är alltid en upplevelse att skaffa sig utrymme i en trång palco i detta imposanta hus med fem rader upp till taket och plats för flera tusen åskådare.* 

Och Puccinis mästerverk äger en dramatik som väl knappast gör att man slumrar till, snarare då kan få en att glömma olägenheten med den obligatoriska ansiktsmasken. 

När därtill stjärnor som Jonas Kaufmann står på scenen som Cavaradossi, eller för den delen Oksana Dyka i titelrollen, blir det av rent musikaliska skäl minnesvärt. 

Oksana Dyka är född och utbildad i Kiev, vilket väl var det rimliga skälet till att den berömde ryske basen Ildar Abdrasakov var utbytt mot en inhemsk förmåga. Dyka äger den fulla kraft som i Puccinis musik behövs för att de passionerade illtjuten ska ljuda som klangfulla spjut genom orkestersatsen. Hennes insats var mer än godkänd i en av operalitteraturens största roller, med ikoniska föregångare som Callas.

Ändå var det Kaufmann som tog hem jublet, så pass markant att svaga buanden hördes från delar av publiken när applåderna inte ville ta slut efter Cavaradossis sista aria i tredje akten. Nå, Kaufmann fick i alla fall bissera stycket och inhösta ytterligare bifall. När ridån gick bidrog sedan Kaufmann själv med applåder för sin medspelare, som givetvis gjort en strålande insats vid sidan av den omåttligt populäre Kaufmann, som väl för närvarande står på toppen av sin karriär. 

Jag förstår att han älskas för mer än sitt utseende; den barytonala klangen i hans tenor är mycket vacker, och när han dessutom som under denna kväll visar en perfektion vad gäller egalisering från starkt till svagt och tvärtom, ja, då blir även jag gripen och förtjust.

Jag lämnade San Carlo i den fromma förhoppningen om att få komma tillbaka parad med den numera alltför vanliga känslan av brådska. Det var tio år sen sist och så kan det inte fortsätta. 


PS. Jag brukar inte ta selfies men för en gångs skull - här är jag framför Neapels ståtliga operahus dagen före ovan beskrivna föreställning.

*Vid en extra koll visar det sig att jag förletts att tro att salen fortfarande rymmer "flera tusen" åskådare, vilket den gjort en gång i världen. I dagens läge är det "bara" fråga om cirka 1.400 platser.


tisdag 19 april 2022

Resa iväg


Jag är på gång med första utlandsresan sedan pandemins utbrott. Eftersom resmålet än en gång är mitt andra hemland, Italien, (jag menar det i själslig bemärkelse), innebär det inga oöverkomliga besvär, dock några extra dokument att hålla reda på: vaccinpass och ett formulär som de italienska myndigheterna vill att jag ska fylla i.

Jag reser ensam den här gången; G. delar inte min reslystnad, min längtan ut i Europa. Inte heller jag tycker om att ödsla tid i köer på flygplatser, men jag brukar kunna göra någonting av själva resandet och bortse från diverse osmidigheter och besvär på vägen, åtminstone på  vägen ut och bort.

Planeringen av resan med läsning, val av uppehållsorter, bokningar av hotell och gärna en opera- eller konsertbiljett också, samlar sig till en personlig kunskapsbank, i bästa fall till gagn även vid smärre incidenter. Men visst, krångel på hemresan frestar mer på tålamodet.

Jag ska till Neapel och Ischia via Rom. Vilket utöver flyg innebär turer med både tåg och båt. Visste ni att man med höghastighetståget Frecciarossa tar sig från Stazione Termini till Napoli Centrale på en timme och en kvart?

Efter ett par dagar i det vackra, det livliga, det smått skrämmande oregerliga Neapel, tar jag båten ut till Ischia, även det en dryg timmes resa. Sist i taxi till Ischia Ponte och Castello Aragonese, i vars hägn det som varit ett gammalt klarisskloster omvandlats till ett av mina favorithotell: Albergo Il Monastero. Jag har varit gäst där ett par gånger förr och stortrivts i de enkla, stilrena rummen med fantastisk utsikt över Ponte och havet. 

Hur tar man sig dit upp, undrar ni förstås (se bilden ovan). Klarissorna, franciskanernas kvinnliga motsvarighet, namngivna efter Santa Klara av Assisi, levde under löften om lydnad, fattigdom, kyskhet och - avskildhet. Kastellet på den mäktiga klippformationens krön måste ha varit helt ointagligt, och inte heller nunnorna lär ha behövt avvisa särskilt många besökare. Idag förs man via en hiss inuti berget upp till hotellet och den övriga bebyggelsen.

Ensamresandet medför ju ofta ett fall in i flanörsstämningar, ett slags lättburen melankoli som göds av den valda ensamvaron och stämmer sinnena till delvis andra iakttagelser än dem man får i sällskap.

Några specifika platser tänker jag besöka, men i övrigt ta dagen som den kommer. Tursamt nog ges en Tosca på Teatro San Carlo som passade in i mitt veckoschema. San Carlo är Italiens pampigaste operahus och känt för att hålla hög klass på föreställningarna. Förvånande nog är biljetterna bara hälften så dyra som La Scalas, detta trots att världsberömda artister ofta gästar scenen. På onsdag dyker exempelvis Jonas Kaufmann upp i rollen som Cavaradossi. Den ryske basen Ildar Abdrasakov är emellertid utbytt mot en för mig okänd förmåga, och man kan ju bara gissa varför.

I Neapel ska jag också försöka hinna med ett besök i kyrkan Pio Monte della Misericordia, där ett av Caravaggios mästerverk hänger, nämligen "De sju barmhärtighetsverken". 

Vilka äro då dessa? Jo, att begrava de döda, besöka de sjuka och fängslade, ge de hemlösa härbärge, klä de nakna, föda de hungrande och ge de törstiga att dricka. Allt skildrat av Caravaggio i en och samma okonventionella bild. 


tisdag 5 april 2022

"Ondskan in i märgen"


Jag läste "Ondskan in i märgen" av Emilio Zucchi (Faethon, 2017; i översättning av Jesper Svenbro) första gången förrförra sommaren och tänkte redan då skriva om den. När den nu på grund av världshändelserna gjorde sig påmind, inte minst för titelns skull, läser jag om den och tänker att den är värd all uppmärksamhet den kan få. Snarare än en diktsamling bör den nog ses som en dikt i 33 avsnitt, en dikt baserad på verkliga personer och händelser.

Zucchis berättande poesi hämtar stoffet från andra världskrigets och den italienska fascismens slutfas. Några namngivna gestalter från båda sidor av kampen står i fokus, främst den våldsdyrkande sadisten Pietro Koch och några av de partisaner han plågade till döds i sina speciellt inrättade tortyrkammare i Florens och Milano. "Krossat dricksglas i de törstandes munnar".

Koch - en man "som kunde anlitas för det smutsigaste av uppdrag", en soldat som genom sitt våldskapital och sin känslokyla skaffade sig ett rykte och en position som även i de egna leden väckte rädsla och split; till och med Mussolini kunde känna av ett möjligt hot. Han tillfångatas och släpps, planerar en flykt under ny identitet men överlämnar sig till sist frivilligt till polisen i utbyte mot att få sin nya kärlek frigiven. Han döms dock denna gång till döden. Nykammad rättar han till pressvecken på byxorna innan gevärssalvan "sliter loss kupolen på hans skalle".

Anna Maria  Enriques - judisk på faderns sida, katolsk på moderns, gör motstånd i den Social-Kristna rörelsen. Hon sviks av några hon litat på och blir en av dem som fängslas i "urinens och blodets lokaler" i källaren i Villa Triste, Florens. Där skållas hon i 70-gradigt duschvatten, tiger sig igenom de omänskliga plågorna, men utlämnar inga namn till förbrytarbandet under Kochs befäl. Till sist avrättas hon tillsammans med fem andra partisaner på stranden av Mugnone, en biflod till Arno. 

Det är Anna Maria som får sista ordet i en längre slutdikt där hon från andra sidan graven i kristet försonande ordalag sammanfattar sitt liv och talar om och till den Koch som offrar sig för en kvinna: 

"Du, Pietro Koch, vert inte vilken skönhet
som finns i ängens blomma, i lakanen
som hängts ut att torka på en bakgård, i en dagbok 
förd av en mycket blyg ung flicka, i vinden
som drar i det vissna gräset. Du känner inte till...
det ofantliga som ryms i tågets fjärran vissling
eller i en rostig bleckburk
intill två barn som leker; du skulle inte känna igen 
den renaste bönen
där den dolts i hädelsen; du vet inte, vet inte,
vet inte..."

Hon har hört att han överlämnat sig till polisen, vilket trots allt inger henne en gnista av det hopp som förvandlat till blixt, till "evighetsblixt", kanske kunde annullera hans inferno och bli till frälsning:

"Och  nu ber jag för att din gest
i din egna ögon verkligen var en gest av kärlek,
inte av högmod, fåfänga. Jag kommer ihåg dig
som frånstötande vidrig; ändå hoppas jag
att från ditt mörka inre,
måttlös i sin ondska,
en gnista av kärlek ska ha sluppit ut
för evig tid."

I ett efterord problematiserar översättaren Jesper Svenbro denna kristet färgade förhoppning om en mirakulös försoning, den (med filosofen Jaques Derridas formulering) i grunden "vansinniga" förlåtelsen, endast möjlig som dröm i en situation där ingen villkorlighet eller maktställning råder.  

Ett sakligt återgivande av ondskans uppenbarelseformer kräver mer än vardagsspråkets stapplande schabloner och distanserande jargonger. Zucchi visar att det koncentrerade poetiska språket kan vara sanningsbärande och betydelsefullt som ett inträngande och omskakande komplement till dokumentationens och domstolsjuridikens språk. 

Men de dagsaktuella bilderna då - och filmerna? Bilderna av ryssarnas illdåd i Ukraina hör sannerligen till det mest omskakande man kan uppleva just nu, senast de från Butja som i förrgår kablades världen runt, utom i Ryssland. Ofullständigt igenskottade massgravar med uppstickande kroppsdelar. En gata med mördade män i civila kläder utspridda, den närmast kameran synligt bakbunden. Levande som vandrar omkring bland de döda i förstadens bostadskvarter, i kaoset av spillror och smuts, söndersprängd plåt och försåtliga minor.

Bilderna väcker en vrede som till och med får presidenter och ministrar att tillfälligt överge sin diplomatiska återhållsamhet, är så drabbande att man förfärad och förtvivlad tappar ord och målföre. 

Det är då en filmsekvens åtminstone för mig kommer till ett slags undsättning just för att den så väl illustrerar vanmakten, mållösheten. En äldre man som står på den där vägen med liken utspridda vänder sig mot kameran, pekar åt ett håll varifrån skotten eller mördarna kom och tar sats för att berätta. 

Han försöker formulera något, men tystnar och vrider sig som i mentala kramper och stönar: "De djävlarna, de djävlarna..." Han får inte ur sig det vrål som bor i honom och som hotar kväva honom, men förmedlar trots allt sin vanmakt och sin vrede. 

Nej, vrålet når ändå inte den förstockade tyrannen i Kreml och hans underdåniga anhang. Ändå måste det på något sätt ut när alla språk för tillfället sviktar, ter sig otillräckliga. Slutligen kommer i ett hest väsande ett enda ord från mannens läppar:

"Fähundar!"

Det är starkt och det räcker just nu. Jag kommer inte att glömma honom. Tids nog kommer han att kunna vittna i flerordsmeningar.

I Haag skulle det ha hetat: "Krigsförbrytare!" I någon dikt om fem eller femtio år kanske "ondska in i märgen". Oförlåtlig ondska in i märgen.


söndag 27 mars 2022

András Schiff på pall och pult

András Schiff är åter på Sverigebesök med framträdanden i Konserthuset i Stockholm både som dirigent och framför allt som den första rangens pianist han är. Som vanligt stadigt förbunden med de stora klassikerna blev det denna gång ett samarbete med filharmonikerna i verk av Mendelssohn, Mozart och Beethoven.

Mendelssohns genialitet är inte alltid lika poängterad som exempelvis Mozarts, men lyssnar man till hans konsertuvertyr "Hebriderna" inser man att orkestermusik av det slaget bara komponeras av de allra största, i det här fallet häpnadsväckande nog av en blott 20-årig ung man. En kollega, Johannes Brahms, lär ha yttrat att han gladeligen skulle lämna samtliga egna verk i utbyte mot att ha åstadkommit något sådant som "Hebriderna". 

Det var efter en resa till Skottland som Mendelssohn inspirerades till denna rikt varierade musik. Särskilt intryck gjorde Fingals grotta på ön Staffa och stycket kallades till en början "Den ensamma ön". Den som vill kan säkert lyssna sig till ett innehåll av vindbrus, vågsvall och skimrande dagrar i och utanför den mäktiga basaltgrottan. Men denna melodiska fantasirikedom och orkestrala prakt står sig lika väl som absolut musik utan jordisk, geografisk förankring, en lyrisk och dramatisk tondikt utan ord. 

Mozarts symfoni nr 35 i D-dur, "Haffner", var nästa livliga programpunkt. Här handlar det om festmusik med pukor och trumpeter tillsammans med ett par lyckliga serenader som en hyllning till herr Haffner vid dennes adlande. Ett beställningsverk av geniet som sin vana trogen levererade ett sådant utan större besvär.

Efter paus slutligen kvällens höjdpunkt: Beethovens fjärde pianokonsert i G-dur, op. 58, hans enligt min mening allra bästa. Beethoven satt själv vid pianot vid den här konsertens första framförande, vilket för övrigt blev hans sista offentliga framträdande som solist i orkestersammanhang.

Frånsett den lugna andra satsens dialog mellan pianots trevande ödmjukhet och orkesterns tuffa mästrande en som helhet sprudlande musik av översvallande gott humör med virtuosa löpningar och talrika växlingar mellan starkt och svagt, lyriskt och dramatiskt. Här fick Schiff kombinera sina välkända sidor av pianovirtuos och nyanserad interpret med eget dirigentskap. Min bänkgranne i torsdagskväll berättade att han vid det första konserttillfället i onsdags blev så tagen att han kände sig tvungen återkomma.

Foto: Konserthuset; Nadja Sjöström

tisdag 22 mars 2022

Vårdagjämning, krigstid

Jag går här hemma i parken i den varma vårsolen med hunden ivrigt nosande i fjolårslöven. I norrlägen blir nu de sista resterna av istäcket sprött och genomskinligt. Från en molnfri himmel inga tordön eller larm, men från lärkträdens nedersta grenar sjunger fåglarna högljutt rakt in i mitt öra, som om de ville få mig att fatta något jag ännu inte riktigt fattat. Jag glömmer allt annat för den sången, fågelsången som för stunden överröstar mullret från detonationerna i Mariupol, nu också Kiev, Odessa och Lviv, som når mig via televisionens ljud och bild.

Vad väntar i en nära framtid? Sol och grönska och miljontals flyktingar. Missiler, massgravar och flagranta krigsförbrytelser. Jag stirrar på orden jag just skrivit. 

Vad kan bli värre än den fruktansvärda verklighet som Mariupols instängda befolkning lever och dör i? Beredskapen och motståndskraften i Kiev sägs vara större, men hur länge orkar de? Tusen och åter tusen ryska bondsöner från fjärran gudsförgätna byar kommer att skyfflas in som slaktoffer på den fanatiske tyrannens altare. 

Ukraina är nu fronten för den fria världens försvar mot barbariet, medan Nato i en befogad rädsla för okontrollerbar eskalering inte ens med sina överlägsna flygstridskrafter vågar hejda förödelsen. Inte ens när Kiev läggs i grus och aska?

Och om vi en dag tvingas konstatera att tredje världskriget ändå inte kunde undvikas? 

Nej, jag har inga militärstrategiska insikter att komma med, vet inte vad jag ska tro. Jag klamrar mig fortfarande fast vid hoppet om tyrannens fall och en hastig scenförändring, ett möjligt omtag. Att några resoluta män med ett större mått av desillusion och besinning än av paranoia och storhetsvansinne måtte ta över. För allas, inklusive det ryska folkets, skull. 

Jag går omkring i den begynnande vårbrytningen i en värld som på tre veckor hastigt och brutalt förändrats. Ibland tror jag knappt att det jag ser och hör är sant, så som man reagerar i chock fastän lugn som vanligt råder runtomkring mig. 

Följer Alice, låter henne nosa sig fram i sin egen lilla värld, i vilken jag också ingår, en värld av lycklig omedvetenhet om allt utom flocken, maten, vilan, vårsolen och de närmaste omgivningarnas blottlagda hemligheter.

Hon delar med sig av sin tillvaro, får mig att växla mellan den lilla världen och den stora. Bilderna av våren i min kamera. Bilderna av människor på flykt med några få ägodelar i ett knyte. 

En del fick med sig hunden, andra inte. 

Och jag såg en katt, sittande helt stilla i bråten av ett demolerat bostadskomplex. 

Foto: EJ


tisdag 8 mars 2022

"...memories you´ve memorized to keep your winters warm"

Frågan hör knappast till de livsavgörande men kan ändå vara värd att ställa: Hur förhåller vi oss egentligen till sentimentalitet? 

Ordet används ju ofta lite nedsättande, samtidigt som det ingalunda är glasklart vari det eventuellt suspekta i sentimentaliteten består. Att en sång, en bild eller en berättelse är känslomässigt berörande är väl helt i sin ordning, kan man tycka. Vilket dock inte betyder att vi utifrån enskilda exempel utan vidare är ense om vad som kan passera. Vi befinner oss här på normativt osäker mark och får röra oss med viss försiktighet, kanske också minnas Willy Kyrklunds visdomsord: "Den rätta känslan är mycket präktig".

Smörsångarens hjärta och smärta. Solnedgångarna. Den vemodiga Ferlindikten. Kärleksfilmens smärtsamma avsked. Mimis död i "La Boheme". Fadosångarens duende.

När klichéerna än en gång utmanar oss och det blir jolmigt i stället för gripande, ja då stegrar vi oss eller förblir kallsinniga. Överutnyttjandet av slitna former och uttryck är givetvis tröttsamt, men vem vill förneka att den breda kategorin "hjärta och smärta" kan rymma värdefulla uttryck för betydelsefulla erfarenheter? Allt, nåja, i varje fall väldigt mycket, hänger till sist på hur det görs. I varje fall beträffande den estetiska formella sidan av saken.

Snorandet i skydd av biomörkret när hjälten triumferar efter allt som varit. Bläddringen i det gamla albumet med bilderna som snörper tag om strupen. Den nötta slagdängan, folkvisan eller hymnen som överraskande gör en till motvillig nostalgiker. O sole mio. O store GudO, du mein holder Abendstern.

Personligen låter jag mig allt oftare bevekas, har med åren blivit alltmer lättrörd. Varför blygas över att ögonen tåras i mötet med storhet och skönhet, sorg och saknad, nåd och onåd och annat som väcker min beundran, mitt vemod, min empati? Det händer att bittersötman jag i yngre dar snabbt spottade ut idag bereder mig njutning, samtidigt som jag fortfarande undrar om det verkligen är något speciellt med den känslosamhet vi kallar sentimental.

Att utförandet är avgörande innebär att det finns bättre och sämre, och ibland gör man klokt i att tolerera sin ambivalens för det som krokar fast i en, så som fallet är med tongångar man älskar för att de hör ihop med speciella händelser och livssituationer, kanske till och med ingår i ens livs soundtrack, om man nu håller sig med ett sånt. 

Men inte ens det gör att allt går an. Den estetiska känsligheten, "smaken",  kan förändras och förfinas, kraven öka. Det hela är onekligen komplext. En av de grundläggande komponenterna i sentimentaliteten tycks mig ändå tidsupplevelsen vara. Jag tänker på den stämningsmättade återblicken, eller vad som förslagsvis kan beskrivas med hjälp av ett par av den italienske författaren Antonio Tabucchis boktitlar: "Tiden åldras fort"; "Det är snart för sent". 

Lättast finner man exempel på sentimentalitet i amerikansk film och dito populärmusik, så låt oss då stanna vid sångerna, texter till musik. "The Great American Songbook" är ett begrepp som syftar på en bred repertoar av "standards" som alla betydande vokalister förr eller senare bekänner sig till i personliga tolkningar. Där finner vi åtskilliga exempel på ballader av det slag jag här är ute efter.

Frank Sinatra, en av fraseringskonstens verkliga suveräner, är ofta sentimental så det förslår när text och musik så vill. Men på ett sätt som gör att man tror honom och försätts i de stämningar han skapar. Det handlar om förmågan att gjuta liv i medioker poesi, att med rösten eller tonen modulera orden, fylla dem med oavvislig mening om något som en gång var, om något lämnat och saknat, passerat och distanserat, men som plötsligt väcks till liv och slår ut i musikalisk presens.

När jazzvokalisternas ballader arrangeras för orkester, eller "with strings" som det brukar heta, tillförs som regel en lyrisk, färgstark harmonik som accentuerar sentimentaliteten - i bästa fall på ett sofistikerat vis. Jag tänker på inspelningar med nyss nämnde Sinatra, Sammy Davis Jr, Helen Merrill, Tony Bennett, Sara Vaughan, Ella Fitzgerald, Nina Simone, Carmen McRae, m fl.

Och jag tänker på den underbara Shirley Horn, som man även bör uppmärksamma som den mycket fina pianist hon är. Hennes pianospel i triobesättningar är mer än bara eget ackompanjemang till sången; det är en begåvad musikers dubbla bidrag på två skilda instrument. Jag skrev för några år sen (här) om henne och om en av mina favoritskivor inom den vokala jazzen - ett album som kom i början av 90-talet och som jag ofta återvänder till.

Ett "with strings"-album - "Here´s to life" - kom ungefär i samma veva. Horns nyansrika föredrag är lika fint där, men frågan är om orkesterarrangemanget (signerat Johnny Mandel) av exempelvis titelsången adderar någonting väsentligt till hennes känsliga artisteri, eller om orkesterns kromatiska slöjor lika gärna kunde undvaras. Här är vi framme vid smaksaken igen. Själv lyssnar jag, njuter och tillstår min ambivalens. Ibland är det gott med en dolce till kaffet även om den kunde varit aningen mindre sockrad. Med Shirley Horn i högtalaren raderas för min del alla invändningar.

Den här sortens amerikanska arrangörer laborerar skickligt med vad man kanske kunde kalla en "Kurt Weill goes West"-estetik, dvs en melodik som ligger nära musikal och filmmusik, med rötter i romantikens Lieder och med tillsats av amerikanska synkoper och blå toner. 

Några ord till sist om sångtexten som given utgångspunkt i sammanhanget. "Here´s to life" är en text som måste tonsättas med hänsyn till den sinnesstämning vi förstår att textens jag behärskas av. Den är minst sagt sammansatt. Den handlar om att ha levt men inte vara färdig än med det som livet haft och har att bjuda. 

Funny how the time just flies
How love can go from warm hellos to sad goodbyes
And leave you with the memories you've memorized
To keep your Winters warm

Det är en inte längre ung människas vemod, hennes sentimentala (ja, det kan vi väl säga?) tillbakablick på det förgångna och samtidiga bejakande av vad som kan återstå av en begränsad framtid. 

For there's no yes in yesterday
And who knows what tomorrow brings or takes away
As long as I'm still in the game
I want to play
For laughs, 
for life, 
for love

Ingen stor poesi, men en sång till livet och den ännu levande livshungern mot bakgrund av vad som varit av både gott och ont. En hyllning till drömmarna och minnena att värmas av i tider av snö och kyla. 

So here's to life
And every joy it brings
Here's to life
For dreamers and their dreams

Den sentimentalitet som är Shirley Horns låter jag mig skamlöst gripas av, med eller utan stråkar. Dock allra helst med henne själv som sin egen pianist. Det är kanske där som det tvetydiga i sentimentaliteten ligger; när man uppfattar en övertydlighet med alltför genomskinliga och konventionella medel. 

"Here´s to life" - Text: Phyllis Molinary. Musik: Artie Butler.
Texten finns som helhet här.
Shirley Horns båda album "Here´s to life" och "You won´t forget me" finns på både Spotify och Youtube. 

söndag 6 mars 2022

En gammal stämmare går till vila

Bland lördagens dödsannonser ser jag en med namnet på min förre pianostämmare. Det är mycket riktigt han, som alltså för tre veckor sedan dog, 90 år gammal.


Han stämde min flygel under många år, men det är mer än ett decennium sedan sist vi sågs. Han ville då med ålderns rätt lämna även de få personer han fortfarande hade som kunder långt in på ålderns höst. Jag minns inte säkert, men jag kan ha varit den sista. 

Han var en försynt man, vänligheten själv. Talade lågmält i pianissimo och tittade upp på en med en lite underfundig blick när meningen var avslutad. Han undrade mer än han påstod saker.

Han fick som alla åldringar med åren en del krämpor som oroade honom men som han inte ordade så mycket om. Vi pratade förstås en del om musik och pianoteknik och han tyckte om min gamla Bechstein, även om han själv hade ett helt annat favoritinstrument - överraskande nog dragspel, eller ackordeon, som de avancerade varianterna med melodibas heter.

Han yppade inte mycket om sig själv och sitt liv, men jag visste i alla fall att han hade en livskamrat, en kvinna från Polen som jag aldrig träffade, men som står som närmast anhörig i annonsen. Det gläder mig att han fick ha henne livet ut.

När jag de sista gångerna ringde och kallade på honom lät han först lite motvillig, men frågade till sist när det i så fall skulle vara. Och visst, om en vecka eller två gick det väl bra, bara det nu gick att hitta någon parkeringsplats, och det brukade ju ordna sig... Han förmådde till sist avsäga sig uppdraget att vara min pianostämmare och föreslog en kollega som kunde tänkas vilja efterträda honom. 

Nu går den gamle stämmaren till sista vilan. Begravningen sker i stillhet. 

Frid över hans ljusa minne!


Foto: EJ.

lördag 5 mars 2022

Despoten måste bort


Det är svårt nu att koncentrera sig på något annat än kriget i Ukraina. Det är lätt att man försjunker i dystra tankar och uppgivenhet när rapporterna alltmer pekar rakt åt helvete. 

Jag försöker informera mig i mediernas ström av ord och bilder, filmklipp, tal och kommentarer om vad som verkligen hänt och händer, om vad som sker i det som synes ske. Jagande en rimlig förklaring. Fastklamrande i önsketänkandet att någon eller några i makternas inre cirklar sitter inne med en förnuftig slutsats, en möjlig utväg. Med mod att välja den.

Men det kommer antagligen bara att bli ännu mycket värre, det tycks vara allas onda aning, påtagligast för dem som flyr i hundratusental. Det finns inte så mycket mer att förstå än att katastrofen mångfalt kommer att förvärras - om inte envåldshärskaren på ett eller annat sätt oskadliggörs. 


Jag ser ännu ett av hans tv-tal. Hans beslutsamhet skrämmer för att den så tydligt klargör att vi har att göra med en man som vägrar befatta sig med verkligheten, en man som inte låter sig rubbas i sin megalomani och sina apokalyptiska föreställningar. En krigshetsare som trogen sin mission att göra Ryssland stort igen är beredd att löpa självdestruktionens lina ända ut. Med stora delar av såväl soldater som befolkning förda bakom ljuset.

Hur kan detta få fortgå? Den ofattbara mängden skadegörelse, allt mänskligt lidande, alla spillda liv för en dåres imperiedrömmars skull.
 
Det förfärande scenario som väntar kan bara förhindras genom att despoten omedelbart förpassas från scenen. Ingenting stoppar honom, han måste stoppas.

Det är i Ryssland nånting måste ske.


Bilderna: 
Lån från Kungl Krigsvetenskapsakademin (ovan)
The Economist, förra veckans omslag (nedan)

måndag 28 februari 2022

Hur ska det sluta?

skärmdump

Putins "speciella militära operation" går trots allt inte hans väg. Om man får tro rapporterna möter det ukrainska försvaret angreppet med en imponerande styrka. Invasionen blir av allt att döma ingen rask expedition. Den framstår redan nu som ett kontraproduktivt missgrepp som mer än någonsin svetsat samman den nation som Putin inbillade sig inte fanns och trodde enkelt skulle låta sig kuvas. I stället har såväl tjetjenska islamister som unga ryssar utan insikt om var och varför, blivit kanonmat i striderna. 

Stupade ryssar räknas redan i tusental. Och jag läser och hajar till inför en detalj i sammanhanget, bilden av ett redskap i de ryska konvojerna som vittnar om det orättfärdiga krigets vanvördiga offerväsen: mobila krematorier. Någonstans bland fordonslagen alltså en lastbil vars inre rymmer en ugn för kremation av stupade på plats. Vilket minskar antalet hemsända i liksäckar och ökar antalet "försvunna".

Den ukrainske presidenten Zelensky växer till en hjälte i digital kontakt med sitt folk, medan Putin - forcerad, förorättad och hotfull - håller en historielektion till stora delar byggd på vanföreställningar och direkta lögner. 

Hur ska detta sluta? Vad händer med en pressad Putin som konfronteras med verkligheten i form av ett motstånd som kräver eskalering? Hoten om det otänkbara har han redan uttalat - hot som om de verkställs skulle innebära kremation i en helt annan skala. 

Vi närmar oss snabbt det moment när kuppmännen lämnar kulisserna för att ingripa.

lördag 26 februari 2022

Silvestrov - sång från Ukraina


Jag ägnar dagens musiklyssnande den mest berömde av samtidens ukrainska kompositörer: Valentin Silvestrov (f 1937). 

Hans opuslista innehåller allt från symfonier till intim kammarmusik och på senare tid inte minst en hel del mycket skönklingande vokalmusik, främst av sakral natur. Sång är av central betydelse för honom och hans ambition är att fånga poesins inneboende melodik. Hans tonspråk är lyriskt, melodiskt, påfallade ofta elegiskt och lätt att ta till sig. Här ett yttrande från honom själv:

“Poetry...is the salvaging of all that is most essential, namely, melody as a holistic and inalienable organism. Either this organism is there, or it is not. For it seems to me that music is song in spite of everything, even when it is unable to sing in a literal sense. Not a philosophy, not a system of beliefs, but the song of the world about itself, and at the same time a musical testament to existence.” (se här).

"Diptych" (1995) är som titeln anger ett tudelat sakralt körstycke. Texten i dess andra del - "Testament" -  är hämtad från ett patriotiskt verk från 1800-talets mitt. Det tillägnades sedan ett av de första offren för revolten på Majdantorget i Kiev 2014 ( se Wikipedia).

Silvestrov har alltid motsatt sig anbefallda mönster för liv och konst. När under det gamla sovjetväldet stridsvagnarna rullade in i Prag protesterade han och drog sig för en tid undan världen. 

Jag undrar i vilka omständigheter den gamle tonsättaren befinner sig i detta nu. Kommer han att kunna komponera ännu ett postludium, denna gång till det vansinne som för närvarande sprider förödelse i hans omedelbara närhet? 

torsdag 24 februari 2022

Dåren i Kreml


Jag hade tänkt publicera ett annat inlägg, men en dag som denna får det anstå. Jag somnade vid midnatt med mobilens hörsnäckor i öronen och vaknade vid fyratiden av att radioprogrammet bröts för nyheter.

Putin, den skramlande dåren vid det bisarra långbordet i Kreml, hade satt igång krigsmaskineriet på fullt allvar. Ukrainas gräns passerad, invasionen ett faktum. Putin, mer uppblåst och hotfull än någonsin, talade om "konsekvenser som världen aldrig tidigare skådat" om någon försöker hindra honom. Hör jag rätt, är han helt galen? 

Det finns nu ingen återvändo säger militärexperterna, och under dagens lopp blir det uppenbart att det är hela Ukraina det gäller. I detta nu. Och i förlängningen innebärande något som jag varken kan eller vill föreställa mig.  

Jag kommer på mig själv att tänka mordiskt, och jag kan inte frigöra mig från tanken. Att det för första gången i min livstid framstår som självklart, ja ofrånkomligt att resonera rationellt i termer av tyrannmordet som något helt legitimt. Det gäller miljontals människor och Europas framtid gentemot en uppblåst maktberusad dåre som vill erövra världen.

Finns det några i dårens närhet med modet och förståndet i behåll som kan röja honom och hans gäng ur vägen? Någon med nyckel till skåpet med Novitjok?