Royal Concertgebouw Orchestra Amsterdam

I Concertgebouw förra torsdagen spelades Beethoven och Mozart, den förres femte och sista pianokonsert ("Kejsarkonserten") och en ouvertyr ("Die Geschöpfe des Prometheus"), och den senares "Sorgemusik för frimurare" och stora Jupitersymfoni. Ivan Fischer var kvällens dirigent och vid flygeln satt Jean-Yves Thibaudet. 

Klangen som alltid vidunderlig i denna orkester och i denna konsertsal. Allt balanserat och avslipat till yttersta förfining, ingenting som skär eller skorrar ens i kraftfulla moment. Det är kort sagt en orkester som varje gång lever upp till sitt rykte.

Den mozartska sorgemusiken, snabbt levererad på beställning efter ett par logebröders död, tonade vackert och förstämt, för kvällen vederbörligen tillägnad den nyss bortgångne Pierre Boulez. Än en gång blev jag påmind om Mozarts enormt sofistikerade klangpalett, inte minst när han blandar och ger bland träblåsinstrumenten, i det här fallet med tre bassetthorn och en kontrafagott som tillskott. Tillfällighetsverk kallas det ibland, men när geniet skakar fram ett mindre stycke ur ärmen kan det likafullt bli stort. 

Vad gäller pianokonserten är det sedan länge min mening att "Kejsarkonserten", trots sin imposanta titel, inte tillhör de bästa pianokonserterna och att Beethoven själv gjort bättre i den genren. Inte ens det fina spel som presterades den här kvällen övertygade mig om annat. 

Beethoven gjorde för all del aldrig någonting undermåligt, men i mitt tycke är det lite för mycket av upprepade löpningar, drillar och bam-bam-bam i den första, långa satsen. Den lugna andhämtningen i andra satsen är mycket välkommen och får mig alltid att i viss mån ta tillbaka invändningarna. Men femman når aldrig upp till de tredje och fjärde pianokonserterna, verk som i allra högsta grad tilltalar mig, särskilt den tredje med dess gudomligt vackra Largo. 

Mozarts sista symfoni, nr 41, "Jupiter", avslutade kvällen, som alltså var wienklassisk från början till slut. Fischer hade valt ett mer modest tempo än det högt uppdrivna man oftast får höra nu för tiden, speciellt i första och sista satsen. Inget fel i det; det man förlorar i energisk briljans vinner man ofta i klarhet och pregnans på så sätt. 

I övrigt kan jag rapportera att Concertgebouw inte frångått den extravaganta vanan att i pausen gratis servera ett glas vin eller juice till den som önskar. Bara champagnen betalar man själv. Men så är biljetterna rätt dyra också, som den ekonomiskt eftertänksamme måste konstatera.

Foto: EJ.

Vintervykort från Amsterdam

Bland Europas många attraktiva huvudstäder har Amsterdam de fördelar som åtminstone för kulturresenärer av min sort placerar den bland de allra främsta: högintressanta konstmuseer, ett anrikt konserthus med en av världens förnämsta symfoniorkestrar, förträffliga restauranger och caféer och givetvis en unik och charmerande stadsmiljö att flanera i. 

Flanören har inte bara de säreget långsmala husen, kanalerna, husbåtarna och de många små haken att betrakta och fantisera om, utan dessutom ovanligt fri tillgång till interiörer genom väl tilltagna fönster utan gardiner eller persienner. Sekulariserade kalvinister har inget att dölja, om man så får tolka denna obesvärade inställning till insyn i bostaden och hemlivet.

Till konserten på Concertgebouw återkommer jag i ett separat inlägg. Av Museumpleins tre stora museer hann vi den här gången med både Rijksmuseum - dit man kan återvända hur många gånger som helst och ändå finna något nytt (eller gammalt) att bli stående vid - och för första gången även det moderna museet, Staedelijk. 

Det är inte bara "Nattvakten" eller något av Vermeers mästerverk man alltid gärna återser. Det holländska 1600-talet efterlämnade några av konsthistoriens märkligaste verk. Hendrick Avercamps (1585-1634) vinterlandskap med folkliga aktiviteter är till exempel varje gång lika fascinerande. Det lär finnas över två hundra figurer på "Vinterlandskap med skridskoåkare", och så länge kan man inte bli stående att man noterat allt vad som händer här, alla dessa anekdoter i bild som Avercamp återger i en och samma scen. Därför blev jag glad åt att det fanns ett häfte i Rijksmuseums konstskriftserie om just denne Avercamps vinterbilder.

En sak som slog mig på Staedelijk var att så många strömningar i 1900-talets abstrakta konst var andligt syftande. Namn som Malevich, Kandinsky, Mondrian och Barnett Newman hade inte bara det nonfigurativa gemensamt utan även en långt driven reduktion och abstraktion, som antogs kunna bringas i resonans med betraktarens inre. Till sist återstår bara Mondrians färglagda geometri och Newmans flimrande monokromatik. Den senares skiktade nyanser så skickligt lagda att illusoriska djup uppstår utan tillstymmelse av perspektiv. 

Museet med det egendomliga namnet "Vår käre Herre på vinden" ger förutom inblickar i ett gammalt huskomplex från 1600-talet också en religionshistorisk lektion i motsättningar mellan protestantiskt och katolskt och det "fiske av själar" som en annan av Rijksmuseums berömda tavlor illustrerar. Efter protestantismens erövring av makten förbjöds de katolska gudstjänsterna, som därför endast kunde hållas i hemlighet. 

En bemedlad köpman lät bygga om det inre av denna fastighet, som förutom den egna bostaden även rymde andra lägenheter. I tre våningsplan högst upp öppnades bjälklaget så att en kyrksal kunde skapas och där även sakristia och prästbostad bereddes plats. I vindlande trappor kan man ta sig runt och förutom själva kyrkan bese övriga utrymmen - kök, sovalkover och köpmannens ståndsmässiga finrum. Tydligen förekom det flera sådana dolda kapell på den här tiden. De tolererades under förutsättning av att de inte märktes utåt. 

Efter all andlig spis finns många möjligheter att förse sig med den lekamliga också. En lunchsmörgås med öl på ett av de brunmurriga caféerna är lockande. På Café Hoppe innebär det att man stannar kvar i 1600-talet. Även om saker och ting förändrats under seklernas gång kvarstår platsen, lokalen som densamma. 

Och efter att ha promenerat på boulevardlika Damrak i blek middagssol viker man förslagsvis av i riktning mot Jordaan och Grachtengordel, där flanören även en vinterdag utan is och snö och med några plusgrader i luften finner de vackraste omgivningarna och kan värma sig i ytterligare någon trevlig utskänkningslokal.
  

Foto: EJ.

Musik i Amsterdam

I den gångna helgens resa till Amsterdam ingick besök på både Concertgebouw och De Nationale Opera. Fredagskvällens konsertprogram bestod av Mozarts tredje violinkonsert, med Frank Peter Zimmermann som solist, samt Bruckners sjunde symfoni (Ed. Nowak) med husets egen berömda orkester på estraden och Mariss Jansons på dirigentpulten.

Het Koninklijk Concertgebouworkest (eller The Royal Concertgebouw Orchestra, som den benämns i internationella sammanhang) är sedan länge känd som en av världens bästa symfoniorkestrar. Under de 125 år som den existerat har den bara haft sex chefdirigenter, den senaste i raden är just Jansons, som efterträdde Riccardo Chailly 2004. Chailly stannade i sexton år och dessförinnan fanns under tjugofem år Bernhard Haitink på plats, fortfarande i högsta grad verksam och med sina 85 år en nestor bland samtidens dirigenter.

Vad gör denna orkester så märkvärdig? Svårt att formulera i ord, men i synnerhet när man är på plats är man beredd att använda vilka superlativer som helst. Givetvis har det med de enskilda musikernas skicklighet att göra, men skickliga musiker finns i alla berömda orkestrar. Delvis kan det säkert ha med ensemblens tradition att göra, en viss utsökt balanserad och fyllig klang i både stråk- och blåssektioner. Bleckblåset kan få en att rysa av välbehag, inte minst i en symfoni av Bruckner.

En del spekulerar i den utomordentliga akustiken i konsertsalen. Men även om ypperliga akustiska förutsättningar inte ska underskattas när man arbetar mot ett speciellt klangideal, låter orkestern knappast sämre när den spelar i andra konsertsalar. Jag noterade dock att man i Concertgebouw mycket riktigt inte riggat några mikrofoner, vilket väl får tas som en bekräftelse på vad akustiken går för.

Just den här orkestern har sedan gammalt också en tradition vad gäller Mahlers och Bruckners musik. Willem Mengelberg, den dirigent som ledde orkestern längst tid, under femtio år 1895-1945, samarbetade med Gustav Mahler, vilken bara är en av de många namnkunniga tonsättare och dirigenter som under årens lopp gästat orkestern. Haitinks inspelningar av dessa tonsättare tillhör än idag de allra bästa, men även Chaillys nämns i samma berömmande ordalag.

Mina förväntningar var därför förklarligt nog höga på den här kvällens konsert med Mariss Jansons. Få verk kan på samma sätt som Bruckners symfonier visa vad en stor symfoniorkester tillsammans med en lika stor dirigent kan åstadkomma. Bara det drygt tjugo minuter långa adagiot - en sorgesång över Wagners död - reser sig som en mäktig musikens katedral, med lyriskt brummande tromboner, en skog av matt silverglänsande stråkar, den skimrande rodnaden från de uppåtstigande så kallade wagnertuborna och ett unisont spel i några av musikhistoriens massivaste ackord.  Påföljande scherzo är en vild och glädjefull kontrast till adagiot, vilket som vanligt i Bruckners scherzon har ett huvudtema som redan första gången det presenteras sitter som en kardborre i sinnet.

Det fanns inga egensinniga markeringar i Jansons tolkning, bara en lugn tillit till musikens inneboende kraft och dynamik och till orkesterns suveräna samspel. När den mäktiga codan närmade sig med den sista minutens stegringar hade publiken redan introducerats i det jubel som den sedan själv kunde utbrista i.

Och Mozarts violinkonsert i G-dur som inledde kvällen gav mig en välbehövlig pminnelse om kvaliteterna i dessa tidiga verk i hans rika produktion. De kan sägas representera wienklassicismen när den är som mest inbjudande. Av de fem violinkonserterna har jag alltid tyckt att fyran och femman är överlägsna de föregående, och har följaktligen lyssnat mest på dem. Zimmermann övertygade mig om att trean absolut inte bör glömmas bort. Tillsammans med orkestern bjöd han på en mjuk och lyrisk ton, ett musicerande som klingade dansant rokoko. Och när han som extranummer spelade prestot ur Bachs första soloviolinsonat förstod publiken fullt ut att man hade en första rangens violinist framför sig.

En perifer notering om Concertgebouw till sist. Jag trodde förra gången jag var där att det var en tillfällighet, men det visade sig nu att man har som kutym att bjuda besökarna på vin, juice och kaffe i baren, före konserten och i pausen. Nog för att biljetterna är rätt dyra, men det ger onekligen ett mycket generöst intryck att på detta sätt måna om besökarna.

Foto: Philharmonie/ Mariss Jansons (överst)
Foto: EJ. Från konserten den 28 mars.

Amsterdam, rum för resande

Bland Europas många intressanta huvudstäder har jag en känsla av att Amsterdam är något underskattad. Alltför många betraktar den som främst ett bussresmål för damer med passionerat intresse för tulpaner, alternativt ett paradis för dem som vill röka en braja ifred på någon Coffee Shop.

Intet ont sagt om vare sig mogna damer eller tulpaner, bådadera är som alla vet både förtjusande och kulturellt och kulturhistoriskt betydelsefulla. Jag har själv ännu inte sett fälten i Keukenhof, men vill gärna nästa gång ta bussen dit. I helgen som var kunde jag konstatera att påskliljorna dominerade i själva stan, även om man på blomstermarknaden givetvis kunde köpa tulpaner i tiopack som här hemma  - och dessutom på konservburk! (Öppnas som en burk krossade tomater och innehåller tre lökar att sättas i den medföljande jorden). Vi köpte en med svarta tulpaner, mycket eleganta, fast än så länge endast på bild på burken.

Våren var redan långt gången med flödande sol och för årstiden höga dagstemperaturer. Körsbärsträden i blom och många av magnolians stora vitlysande blad redan utspridda på marken. Från hotellfönstret grönskade träden med stora rosetter snarare än musöron.

Själv tilltalas jag inte bara av de många fina strövområdena i den av kanaler omringade stadskärnan. Amsterdam har ju också ett musikutbud som kan locka en musikälskare att hastigt packa resväskan vilken av årets veckor som helst. I Concertgebouw huserar en av världens allra bästa symfoniorkestrar, och även om operan kanske inte hör till de mest omtalade så bjöd den i varje fall i söndags på en föreställning som tillhör det bästa jag sett och hört på länge. Dessutom finns goda drycker på gamla vackra "bruncaféer" och mängder av restauranger av god klass.

Ja, så finns här förstås några av Europas mest berömda museer också. Det är på sätt och vis uppmuntrande att köerna och trängseln är så stor som den är i Rijksmuseum, Van Gogh-museet och Stedelijk, samtliga vid Museumplein strax norr om Concertgebouw. För flertalet resenärer hör det gudskelov fortfarande till ordningen att lägga in beskådandet av några av konsthistoriens största verk i besöksprogrammet. Bidragande är väl att Rembrandt, Vermeer och van Gogh hör till de mest kända och populära holländarna genom tiderna.

Bland flera andra mindre kända museer upptäckte jag denna gång Tassenmuseum, söder om Rembandtplein, ett museum som är inrymt i en gammal fin våning som delvis fortfarande står möblerad i gedigen borgerlig stil. Permanent finns här en mängd utsökt dekorerade handväskor i de mest skiftande material från flera århundraden ända fram till vår egen tid.

Tillfälligt fanns även en rolig utställning om koffertar, necessärer och resegarderober, som samtidigt berättade kuriosa om resandets historia per båt, tåg och luftskepp. Att det existerat handväskor i glas och att Marlene Dietrich var en av de bemärkta personer som hade råd med en särskild skogarderob är inget nödvändigt vetande, men onekligen en påminnelse om att det alltid funnits olika sorters resor och resenärer.

Att dagens museer vinnlägger sig om pedagogiken är glädjande. Konsten att presentera konsten handlar inte bara om att lära en att se och upptäcka vad som finns i bilden och dess uttryck, utan även blanda det med biografiska fakta och en del tekniska upplysningar i lagom doser. Både det nu efter många års renovering rätt nyöppnade Rijksmuseum och Van Gogh-museet är duktiga på detta.

Sen har vi det här med museishopparna som tenderar att bli allt större och inte bara levererar kort och konstböcker längre. Jag tänkte så här: Vad skulle van Gogh ha sagt om han där i asylen mot slutet av sitt liv fått en vink om vilken enorm succé hans konst skulle få, att så många av hans verk skulle bli emblematiska och ge upphov till all denna kommers?

Foto: EJ. Uppifrån och ned (bilderna är som vanligt klickbara!):
- Interiör från våningen i anslutning till Tassenmuseum (även nederst)
- Från hotellfönstret i The Bridge Hotel: Nieuwe Prinsengracht
- Kanalbild
- Café de Prins
- Café Hoppe
- Tassenmuseum, handväskor
- Tassenmuseum, skokoffert
- Rijksmuseum
- Interiör med utsikt över Herengracht (se överst)

Amsterdam before and after dark

Att mina intryck av Amsterdam var positiva har väl redan framgått. Det gäller även intrycken från bar/publivet i stadens centrala delar. Inget stök och bråk så långt jag såg, ingen uppenbar misär, inga tiggare på knä i gathörnen. De oroande situationerna uppstod i trafiken, och inte främst på grund av bilar och spårvagnar utan på grund av cyklisterna, de tusentals cyklisterna som pinglade och tjoade och körde som galningar. Och då är jag ändå själv cyklist och som Uppsalabo mycket luttrad i det hänseendet.

Även om man aldrig enbart kan lita till vad man råkar se ett par kvällar under en weekendresa är ett antal snapshots ändå något man i efterhand kan reflektera över. En medförd vetskap var givetvis den om Hollands liberala socialpolitik, främst beträffande drogerna, prostitutionen och den självvalda livsavkortningen, även kallad dödshjälp. Om det sistnämnda inte är något som turisten oförhappandes stöter på, så är det desto mera sannolikt beträffande de båda övriga fenomenen.

Det holländska bidraget till diskussionen om hur man bäst bemästrar socialt oönskade fenomen är en förhoppningsfull tanke om att kunna byta repressiv nolltolerans mot ett alternativ som i praktiken minimerar totalförbudets oönskade bieffekter. Tanken är enkel: att inom snäva och kontrollerade ramar tillåta det som ändå inte kan avskaffas. En sorts medelväg mellan totalförbud och laissez faire.

Uppenbarligen är diskussionen inte avslutad ens i Holland (se t ex här). Uppenbarligen når man inte målet att eliminera skumrasket, den dolda brottslighet som troligen alltid kommer att attraheras av miljöer som Red Light District och caféer där haschrökning är tillåten.

Jag förvånades över att dessa coffee shops var så frekventa. Man behöver inte förflytta sig långa sträckor eller leta på sidogator för att hitta dem, tvärtom. Och som skandinav stannade jag likaså förundrad framför specialbutiker som sålde cannabisfrön för egen odling eller med ett utbud av magic mushrooms med specifika effekter nogsamt deklarerade.

Detsamma beträffande kvinnorna i det rödupplysta fönstren. Att de var så pass många, att de dessutom i de trånga gränderna stod i helfigur framför dörrar som glasats ända ner till tröskeln, så att de befann sig endast någon decimeter och en glasruta från fysisk kontakt med de passerande, det var mer än vad jag hade föreställt mig. Flertalet passerande var liksom jag själv turister, och en obehaglig känsla av att i själva verket befinna sig på Zoo var svår att skaka av sig. Och mitt i smeten låg Oude kerk, den gamla helgedomen, som ett kulturellt skäl att över huvud taget vistas i kvarteren.

Oude kerk, förresten, en kyrka som i sitt inre inte längre gav intryck av en gudstjänstlokal, trots dess ljusa och vackra rymd av det slag som vi lärt känna från gammalt holländskt interiörmåleri. Den liknade mest en stökig byggplats där egendomliga konstinstallationer iordningställdes. Jag frågade vid utgången om den över huvud taget användes för gudstjänster längre, och, ja, en gång i veckan tydligen, trots att inte mycket talade för detta. Avsakralisering av kyrkor är ju annars inte bara i Holland en modern företeelse, men här fick jag en känsla av att en gammal kalvinistisk bildstormartradition övergått i en sekularism där man gjort rent hus med nästan allt vad kyrka heter. Detta på ett sätt som man aldrig påträffar exempelvis i italienska kyrkor, som ju alltid förmår förena den konstmuseala och den sakrala dimensionen av kyrkorummet.

Men åter till världen utanför kyrkdörrarna. Som laglydig svensk höll jag mig till utskänkningsställen för alkohol, dvs. drycker som öl, genever och whisky. Utmärkt holländskt och belgiskt öl finns förstås överallt, inte minst kring Leidseplein och Rembrandtplein med deras överflöd av restauranger, pubar och barer. Ett ställe värt att nämna är Whiskycafé L&B i närheten av Leidseplein, en charmerande barmiljö specialiserad på whisky från hela världen. Griffeltavlan på ena väggen listar i kolumn efter kolumn ett urval av de sammanlagt 850 sorter som man kan provsmaka. I en pärm har samtliga klassificerats i länder, distrikt och årgångar. Det enda bekymret är att välja, eftersom denna sorts drickande ju måste ske med måttlighet på det att hemfärden må ske utan risk för att dratta ner i någon mörk kanal. Som kuriosum kan jag nämna att svenska Mackmyra också fanns med i urvalet. Själv stannade jag emellertid för en MacAllan och en Tobermory, den senare en för mig ny skotsk bekantskap. Med vänner omkring mig hade jag fördelen att få sniffa och smutta även i deras glas och på så vis öka min min ännu rätt begränsade kunskap på området.

Foto: EJ (Utom bilden från Red Light District, som jag hämtat från nätet)

Concertgebouw

Amsterdams konserthus - Concertgebouw - stod färdigt 1888 och har sedan dess haft många stora namn knutna till huset och dess välrenommerade orkester - The Royal Concertgebouw Orchestra. Häromåret rankades orkestern i en enkät bland musikkritiker som världens bästa, i hård konkurrens med de mer omsusade Berlin- och Wienfilharmonikerna. Vad gäller den stora konsertsalens akustik har den allt sedan tillblivelsen räknats som ett hemlighetsfullt underverk, det vill säga så nära perfektionen man kan komma, i varje fall för romantisk orkestermusik. Grote Saal, som den heter på holländska, rymmer drygt 2000 personer.

Bland berömda dirigenter som är förknippade med Concertgebouw märks först och främst Willem Mengelberg (som ordnade med gästspel för både Gustav Mahler och Richard Strauss) och Bruno Walter. Sedan dess har denna orkester lyckats upprätthålla sin tradition och sitt rykte som en av de allra främsta för Mahlers musik. Under senare delen av 1900-talet var Bernhard Haitink en framgångsrik ledare som såg till att orkestern blev rikt representerad i skivkatalogerna. Mina första LP med Bruckners sena symfonier var just med Concertgebouw under Haitink. Han efterträddes av Riccardo Chailly som också stannade i många år och med många goda skivinspelningar som resultat. För närvarande är Mariss Jansons chefdirigent för denna eminenta samling musiker, som ju gjorde ett minnesvärt gästspel i Stockholms Konserthus så sent som i februari i år.

Förra fredagen satt jag där tillsammans med vänner för att lyssna till en orkesterkonsert med Debussy och Stravinskij på programmet. Salen var fullsatt, det förväntansfulla sorlet i publiken blandat med orkestermusikernas kakofoniska uppvärmning var öronbedövande. Den annonserade dirigenten hade fått förhinder och var ersatt av taiwanesen Chou-Chia Lü - enligt speakern direktinflugen från uppgifter på Göteborgs-operan. (Jag vill passa på att banna Göteborgsoperan för dess erbarmliga personinformation på nätet, där regissören av deras Tosca visserligen ges en ordentlig presentation men dirigenten inte bevärdigas med ett enda ord). Lü visade sig vara en beundransvärt säker ersättare (inte minst när man betänker att "Våroffer" med sin extrema polyrytmik måste vara ett mycket svårdirigerat verk) som mycket väl hade kunnat vara ordinarie, vilket man också i efterhand förstår när man tar del av hans meritlista.

Stravinskijs "Våroffer", denna makalösa milstolpe i den moderna musikhistorien, förblir en alltid lika eggande upplevelse, särskilt när en topporkester tar sig an verket. Jag minns en konsert i Berwaldhallen för några år sedan när Valerij Gergiev dirigerade SRSO i samma verk. Det var en brutal rock´n roll-version i ett mördande tempo där klusterackorden var råare än råa och träblåset visslade och ven som pisksnärtar genom luften. Onekligen en häftig upplevelse som förklarade varför ett verk som detta vid premiären i Paris 1913 kunde skapa den skandal det gjorde.

Concertgebouworkestern under Lü bestod oss med en "vackrare" tolkning som inte skrällde lika rått, men som inte var sämre för det. Här kom hela klangspektrumet mera till heders, utan att den rytmiska intensiteten för den skull gick förlorad. Särskilt första delens stormande kulmen var lika häftig som någonsin.

Mer än nöjd efter en sådan upplevelse lämnade vi den vackra salen, steg ut i natten och kunde konstatera att de generösa holländarna dessutom i pausen bjöd på ett glas vitt alldeles gratis. "Det ingår i biljettpriset", sade den förtjusande servitrisen i baren. I champagnebaren fick man dock betala ur egen ficka.

Foto: EJ.

Höstliga strövtåg i Amsterdam

Vädret i Amsterdam den gångna helgen var mestadels soligt och brittsommaraktigt. Om morgnarna lite dis och dimma, men endast under en av mina fyra dagars stadsvandringar föll små duggdroppar på min kala hjässa. Visst prasslade höstlöven kring fötterna i parkerna, men en sommarjacka eller kavaj räckte gott som ytterplagg denna milda allhelgonahelg. Kaféplatserna på trottoarerna var fyllda av folk och trängseln kring Damtorget besvärande för den som till äventyrs hade bråttom. När mot kvällningen temperaturen sjönk något och värmeradiatorerna under markiserna tändes på pubarna kring Rembrandtsplein kändes det snarare som september än november.

Bilderna här är från Spiegel-kvarteren norr om Rijksmuseum, vars magnifika byggnad (överst) är under renovering. Det mesta av det bästa har dock samlats på tre våningar i en flygeldel av byggnaden, vilket egentligen bara är en fördel som förenklar besöket. Det holländska 1600-talsmåleriet med Rembrandt och Vermeer och alla de andra kring de mest namnkunniga mästarna är ju fullt tillräckligt för en förmiddag. En bra sak är att de tre viktigaste museerna (förutom Rijksmuseum även van Gogh-museet och Stedelijk) finns samlade kring Museumplejn, även om mättnaden gör att man knappast mäktar med mer än ett museum om dagen.

Den stadsdel som kallas Jordaan är inte bara en av de allra vackraste utan för den som vill ströva omkring i lugn och ro dessutom den behagligaste. I huvudsak finns här bostäder längs kajerna och i kanalernas husbåtar, i övrigt bara en del små kaféer och butiker, men alls inte samma dominans för allt vad kommers och nöjesliv heter som i centrum strax intill.

Till strövandet i en främmande stad hör att låta sig överraskas av ett trivsamt torg, en speciell bro, ett säreget monument, en gammal port, eller kanske en fontän eller staty, som man går fram till för att undersöka lite närmare. I söndags kom jag till en staty som stod placerad i omedelbar närhet till operan. Med fåglar och rosor i den fotsida manteln, stor och reslig, stod där den judiske glassliparen och filosofen Baruch Spinoza (1632-1677) - fritänkaren som först efter sin död fick huvuddelen av sina verk publicerade. Monist var han ("Gud finns i hela materien"; kropp och själ är ett), därtill rationalist, frihetlig samhällstänkare ("statens ändamål är friheten", vilket också står i relief på sockeln), psykolog och etiker. Statyn av Nicolas Dings är bara tre år gammal, läser jag på nätet. Den blev en nyttig påminnelse om att Hollands storhet på 1600-talet inte bara handlar om sjömakt, världshandel och storartat måleri.

Foto: EJ