Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 27 december 2009

Julmusiken


Jul-, nyårs- och trettonhelgerna är helger fyllda av julmusik. För den som inte redan blivit tröttkörd på julhandelns oftast utslätade och blankslitna popversioner har kyrkorna ett stort utbud av både traditionell och ny musik för den som orkar upp ur soffan för en kortare eller längre slädfärd, förlåt promenad, i mörker och snömodd.

Och så finns ju skivinspelningarna. För min egen del har jag en favorit sedan 1994 då den förträffliga engelska kören Ex Cathedra under Jeffrey Skidmore spelade in en samling julsånger från olika länder, en del kända och andra åtminstone för en svensk mindre kända eller rent av okända. Skivan håller för lyssning år efter år, inte minst för att den inte bara plöjer i redan uppkörda fåror.
Här finns visserligen också Stilla natt, men i en version som överglänser allt jag tidigare hört av denna den mest sjungna av alla julpsalmer. Den sjungs här just så enkelt som den ska sjungas, till enbart gitarrackompanjemang. Tyvärr lär denna skiva vara svår att uppbringa annat än på andrahandsmarknaden. Men den är väl värd att efterspana.

tisdag 22 december 2009

Led Mozart av Tourettes syndrom?


Jag lyssnade häromdagen på Musikmagasinet i radions P2. Där avhandlades ämnet musikalisk genialitet ur neuropsykiatrisk synvinkel. Att några av det förra seklets största pianister led av psykiska störningar av allvarlig art är belagt. Depressioner tyngde tidvis Rachmaninov, Horowitz och Richter så starkt att det medförde betydande hinder i deras skapande och yrkesutövning. Fler exempel kunde nämnas, t ex den engelske pianisten John Ogden som gick in i det psykotiska mörkret utan att någonsin återvända. Eller den mycket excentriske Glenn Gould, som övergav konsertestraderna för inspelningsstudior. Att detta skulle säga så mycket mer än att även briljanta musiker och kompositörer kan drabbas av psykiska störningar återstår att bevisa. Med tanke på de exceptionella livsbetingelser och krav som sådana begåvningar lever under är det väl snarast märkvärdigt att så många under så lång tid håller ihop psykiskt.

Av och till framträder experter som älskar att retrospektivt ställa modediagnoser på berömda historiska personer. Bland tonsättarna har Mozart, Bruckner, Bartok och flera andra förekommit i diskussionen. Nu också i Musikmagasinet (här). Och jag menar att en tydlig varningsflagg är befogad.

Christopher Gillberg, professor i neuropsykiatri och expert på s.k. autismspektrumstörningar, har sedan många år framträtt med anspråk på att kunna knyta stora män till dessa nutida diagnoser. Varför denna ambition, kan man undra. Ja, det främsta skälet är förmodligen att väcka uppmärksamhet och göra diagnoserna kända, ibland kanske också i syfte att påvisa att svåra psykiska störningar inte utesluter genialitet. Frestelsen att i sammanhanget anknyta till populära föreställningar om sambandet mellan genialitet och galenskap kan vara svår att motstå. Gillberg är för övrigt känd som den som under 80- och 90-tal löste autismen gåta ungefär vart femte år. Med andra ord tillhör han den typ av forskare som inte räds att i massmedia dra stora och snabba växlar på begränsade forskningsresultat.

Om Mozarts privatliv vet vi förvisso en del, inte minst genom de frispråkiga brev som han skrev och som också innehåller en del oväntade obsceniteter. Detta är ju välkänt och har bland annat förklarats med att 1700-talets människor inte ägde den prydhet som sedan kom att känneteckna de viktorianskt präglade salongernas konventioner och uttryckssätt. Det kan ju tänkas att Mozart var mer hemfallen åt det som numera kallas för "koprolali" än de flesta i hans omgivning, men om detta kan vi inte annat än spekulera. Att han därför skulle ha lidit av Tourettes syndrom, en störning som bland annat kan ta sig uttryck i ett tvångsmässigt upprepande av "fula" ord, är givetvis omöjligt att fastslå och till sist måste även Gillberg lämna en liten brasklapp. Det lilla som man med den diagnostiska fjärrsynen kan konstatera verkar ju gudbevars inte ha varit någonting som plågade honom själv eller som hindrade honom i hans gärning. Så blir det då till sist bara "en skugga" av Tourettes syndrom som han antas ha lidit av!

Lyckligtvis medverkade även hjärnforskaren och pianisten Fredrik Ullén i programmet. Det han sade i ämnet borde ha räckt; nämligen att retrospektiv diagnostik inte är tillförlitlig, i synnerhet inte när det handlar om diagnoser som är nog så svåra att ställa i närvaro av patienten själv. Att geniala konstnärer i många fall är excentriska och självupptagna personer ville Ullén snarast skriva på det konto som handlar om deras besatthet av sin talang och sin konstnärliga uppgift. Att sedan en del också lider av störningar förklarar sällan någonting av deras genialitet, mer än möjligen att somliga av dem är beredda att korsa gränser för det som andra har för vana att respektera.

Bartok led av autism på högfungerande nivå, hävdade Gillberg, och då med större säkerhet än om Mozarts tillstånd. Att Bartok var en hypersensitiv person, särskilt vad gäller ljuden omkring honom, är omvittnat. Likaså att han kände sig alienerad efter att ha tvingats fly nazismen och bosätta sig i USA. Det är dock inte detta som Gillberg anför, utan i första hand en episod som gäller den samling folkvisemanusskript som han först förlorade och sedan återfick i samband med ankomsten till USA. Han skulle ha reagerat egendomligt autistiskt inför detta faktum. Enligt vissa uppgifter (i den skönlitterära biografi som har titeln "Geniets nakna ansikte") kunde han nämligen inte glädja sig när samlingen till sist kom till rätta!

Varför alls bry sig om experter som inte förmår lägga ett dyft till förståelsen av personen eller verket? Med DSM eller något annat klassifikationssystem för psykiska störningar kommer ingen att vara ens i närheten av att lösa gåtan Mozart eller gåtan Bartok. De neuropsykiatriska gåtor som kräver svar av Gillberg och andra forskare bör lösas utan döda mästares inblandning. De kan nämligen inte inställa sig för utredning och bedömning.

Bilden: Mozarts kranium ( enligt vad somliga hävdar).

onsdag 16 december 2009

Poesins berättigande


Med det senaste numret av Lyrikvännen - den tidskrift som jag allra längst hållit fast vid som prenumerant - följde ett litet häfte med dikter av en för mig hittills okänd poet från Argentina: Alejandra Pizarnik (i urval, översättning och med efterord av Magnus William-Olsson). Hon var av rysk-judisk härkomst och levde 1936-1972. Dikterna vittnar om utsatta tillstånd och ett dödsmedvetande som till sist tydligen tog överhanden i poetens eget liv. Det betyder dock inte att de saknar allmängiltighet, inte alls. Jag fastnade särskilt för en av många tvåradingar, en förtätad formulering som bättre än de flesta vittnar om vad poesin är till för och kan åstadkomma när den är som bäst:

Förklara med ord av denna världen
att ett skepp lämnade mig med mig själv ombord

Innebörden av detta kan begrundas men inte omformuleras - kan förmodligen inte sägas bättre än så här.

fredag 11 december 2009

Journalisten och mannen i Malmberget


Jag har tidigare i denna elektroniska spalt yppat min motvilja mot "kvällspressen" och dess bitvis förfärande låga standard. Om det inte vore för enstaka lysande skribenter (och jag tänker nu inte på de s.k. krönikörerna) skulle jag inte titta åt Expressen och Aftonbladet. Men på bussen hem från jobbet kan Expressens kultursida faktiskt vara en precis lagom läsning för omställning av tankarna på något annat än det man upptagits av under dagen.

För att visa på de positiva undantagen vill jag nämna Johannes Forssberg, en av skribenterna på Expressens ledarsida som där tillsammans med kollegan Ann-Charlotte Martéus, tillhör dem som med stilistisk skärpa tar itu med angelägna ämnen fjärran från det som den fjantiga hovreportern och övriga skvallermurvlar sysslar med.

I ett minireportage 10/12 ger Forssberg (läs här) glimtar från gruvan i Malmberget med anledning av att det är fyrtio år sedan den stora strejken i malmfälten. Han lyssnar intresserat och får någonting sagt om en sorts anda eller klimat som präglat dessa gruvorter sedan gammalt, och som trots moderniseringarna består nu när samhället bokstavligen är undergrävt och gradvis måste flyttas. Jag ska tillstå att min erkänsla också har med det aktuella ämnet att göra, att Malmberget under några viktiga uppväxtår var min hemort och att jag därför läste med ett speciellt engagemang. Och jag fastnade för känslan som en av Forssbergs sagesmän uttrycker: Allt försvinner".

Jag hade vid tiden för strejken redan lämnat Malmberget och jag har sedan dess gjort ytterst få återbesök, senast för ganska precis tio år sedan. Jag konfronterades då med "gropen", det stora dagbrottet som begravt alla hus och platser där jag som barn och tonåring bott, lekt och studerat. Allt var borta: Centralskolan, badhuset, Folkets hus, biografen Roxy, Filadelfia, Kaptenshörnan, läroverket, affärerna längs Kaptensvägen, med mera, med mera. Och Allhelgonakyrkan hade man flyttat till en helt annan plats. I stället den breda och djupa gropen där rasrisken vid kanterna inte var obetydlig.

Jag har även tidigare ibland funderat på detta. Mina rötter är i och för sig vittförgrenade vad gäller geografiska platser, men faktum är att ett stort och betydelsefullt kapitel i min levnad är fysiskt bortraderat av just de skäl som får mannen i Malmberget att nyktert konstatera: "Allt försvinner".

tisdag 8 december 2009

Camus på nytt


I övre tonåren var jag starkt tilltalad av existentialismen och jag läste allt av Albert Camus. Jag läste även den då ännu mer aktuelle Jean Paul Sartre, men som romanförfattare lyckades han aldrig fånga mig på samma sätt. Inte heller senare. Camus däremot tillhör de få författare som jag återvänt till.

Jag vill minnas att jag tyckte allra mest om "Pesten", och jag har ett alldeles klart minne av att jag läste novellerna i "Landsflykten och riket" i lumpen i Boden när jag satt eldvakt i tältet om nätterna.

När jag nu läst om "Främlingen", som i år utkommit i en ny och spännande översättning av Jan Stolpe, återförs jag snabbt till innehållet men överraskas ändå av hur enormt förtätad denna skildring av den i tillvaron utkastade Mersault är. Han är en ung man utan egenskaper, skulle man kanske kunna säga, om man nu inte som grundläggande karaktärsdrag räknar med den indifferens och distanserade livshållning som han uppvisar. Mersault gör sig skyldig till ett meningslöst mord som han blir åtalad och snart nog dömd till döden för. Vi får höra hans egen berättelse återgiven under giljotinen, så att säga. Det som han ställs till svars för är dock inte bara mordet utan hela hans "monstruösa" själlöshet som framför allt tagit sig uttryck i bristen på omsorg om modern och frånvaron av sorg vid hennes bortgång.

Den sinnliga närvaron i denna prosa är mycket stark och de lyriska avsnitten förstärks av en i övrigt mycket kärv och saklig stil. Jag tror att en stor del av förklaringen till effektfullheten ligger i att stil och innehåll så väl hänger samman. Livet ter sig ofrånkomligen absurt om man som sinnlig och reflekterande varelse betraktar det sub specie aeternitatis och samtidigt saknar en övertygelse om en gudagiven mening och ser sig själv som offer för slumpens lekar.

Mersault återger vad som hänt, men anklagelserna mot honom om att sakna själ och hjärta orkar han inte ens bemöta. Han bekräftar dock på sitt sätt åklagarens uppfattning om honom som en amoralisk person som är "upptagen av dagen och morgondagen" och som saknar förmåga till ånger. När han ombeds att ange sitt motiv till mordet anger han bara att han egentligen inte hade någon avsikt att döda, att det var på grund av solen. Och läsaren erinrar sig situationen med den brinnande och bländande solen där på stranden i mötet med den hotfulle araben när skotten brann av.

Första halvan av boken ägnas moderns begravning, mordet på stranden och Mersaults liv med älskarinnan Marie och några få vänner eller grannar. Skildringen av begravningståget i det mördande heta och karga landskapet är en tidig höjdpunkt i boken, och jag minns att jag som ung inte tyckte att andra delen - från fängelset och rättegången - riktigt levde upp till den första. Nu i den nya översättningen läste jag dock andra delen med lika stort intresse, inte minst om fängelseprästens fåfänga försök att omvända Mersault och få honom på andra tankar.

Denna populära klassiker är rikare än den vid en första genomläsning kanske kan ge intryck av. Jag antar att drivkraften för Camus var frågorna om skuld och ansvar i en värld där guds frånvaro och värdenas omvärdering och relativitet blivit ett faktum. Och jag erinrar mig ett frekvent begrepp i kulturdebatten när jag som tonåring regelbundet började läsa kultursidorna, nämligen alienation.

måndag 7 december 2009

Islamismen nyanserad

Evin Rubar heter en dokumentärfilmande reporter som har en sällsynt förmåga att via tevemediet avslöja mindre tilltalande sidor av ideologier och verksamheter som utåt gärna framställer sig som offer och kämpande idealister, som missförstådda eller orättvist ifrågasatta. För några år sedan avslöjade hon manshat inom kvinnojourrörelsen och igår fick vi i SVT2 ta del av en dokumentär som genom intervjuer med både ledare, avhoppare och en antropologisk forskare nyanserade bilden av vad islam kan vara och vad ledningen för de ledande muslimska organisationerna i Sverige egentligen står för.

Kontentan var att islamism är en företeelse inom islam som inte bara innefattar de militanta och våldsbenägna muslimer som begreppet vanligtvis förknippas med. Tvärtom täcker begreppet alla dem som anammat en rättrogen, dvs fundamentalistisk, islam som inte bara gäller den andliga sfären utan en hel livsstil, med tydliga konsekvenser för anpassningen till ett liberalt och sekulariserat samhälles lagstiftning och umgängesseder. Denna grupp utgör inte något direkt hot mot icke-muslimer utan vänder sig i första hand till invandrande minoriteter i västerländska samhällen för att försöka värva dem för sin islamistiska livsstil. Det är bara en förhållandevis mycket liten del av dessa som med revolutionärt våld vill åstadkomma samhällsförändringar med sikte på sharia-lagar och en stat där politik och religion ingått förening. Men, och det är det som är poängen, alla islamister delar synen på ett sådant samhälle som ett ideal. Vilket otvivelaktigt måste få konsekvenser för integrationssträvanden.

Detta rör sig alltså helt enkelt om det vi också i den kristna delen av världen känner som sekterism, dvs. rörelser som kännetecknas av bokstavstro, totalitära anspråk, en svartvit världsbild, viss isolering mot omvärlden och egna "lagar" som strikt reglerar vardagsliv och umgänge. I ett samhälle som är främmande för det ideal man själv eftersträvar sluter man sig inom sin egen krets och skapar i största möjliga mån sina egna institutioner, samtidigt som man missionerar för att väcka andra för den enda sanningen.

Det som programmet visade var att denna islamism visserligen är ett öppet erkänt ideal för ledarna i de muslimska organisationerna men att det ingalunda betyder att dessa ideal omfattas av den stora majoriteten av vårt lands muslimer. Även om missionsverksamhet pågår så är säkert den överväldigande majoriteten av individer av muslimsk bakgrund sådana som vill inlemmas i vårt sekulariserade samhälle och liksom alla andra ta del av de fri- och rättigheter som de i många fall berövats i sina hemländer. Somliga av dem har lämnat sin tro, andra är troende men på samma sätt som de flesta troende svenskar är troende. Det senare är ett antagande, och här måste jag erkänna min bristande kunskap om ett problem som programmet inte riktigt redde ut.

Muhammed, en avfälling från islamismen, skulle väl vara en representant för dessa troende utan anknytning till politisk islam, men hur representativ är han? Programmet antydde att han är mer representativ för muslimerna i Sverige än de islamistiska ledare som felaktigt uppträder som företrädare för samtliga muslimer. Men var finns de imamer och andra företrädare för islam som inte anser sig sitta inne med den enda sanna tolkningen av islam och som tar avstånd från en fundamentalistisk och politiserande tolkning av Koranen för såväl individen som kollektivet?

Att vissa centrala moskéer som den i Stockholm behärskas av islamister är givetvis ett bekymmer ur representativitets-synpunkt, men främst för att det drabbar de muslimer som utsätts för dessa fundamentalistiska krav. Naturligtvis är det också ett memento för det officiella Sverige med tanke på vilka man ger halvofficiell sanktion genom sina kontakter. I ett pluralistiskt samhälle måste vi kunna tillåta även sekterism, förutsatt att den inte leder till lagbrott. Sekterism bör bekämpas med intellektuella och gemenskapsfrämjande medel.

Jag tror att detta program, tvärtemot vad kanske många kommer att hävda, kan bidra till att minska den så ofta påtalade islamofobin i vårt land. Sverigedemokraterna har inget att vinna på den nyansering av bilden av de svenska muslimerna som Evin Rubar så skickligt förmedlade i detta program.

söndag 6 december 2009

Asrael - dödsängeln



I Berwaldhallen lördags dirigerade Daniel Harding radiosymfonikerna i tjecken Josef Suks (1874-1935) väldiga andra symfoni - Asrael. Den tillhör fortfarande de mindre kända symfonierna men har på senare tid blivit alltmer uppmärksammad både i konserthusen och genom flera skivinspelningar. Framför allt fick symfonin ett nytt stort genombrott genom en lysande inspelning på Virgin Classics i början av 90-talet med Libor Pesek och Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, tyvärr dock numera svår att få tag i. Det var då jag själv upptäckte vilket storartat och gripande verk detta är.

I judisk-kristen mytologi är ärkeängeln Asrael en gränsvarelse som avgör vem som ska få leva och vem som ska dö. Uppenbarligen finns det dock ingen entydig uppfattning om ont och gott i denna gestalt. I islam är det den gestalt som tar hand om själen när kroppen dör. Om Suk gav symfonin denna titel som reverens för eller protest mot denna ängel är väl inte alldeles klart, men nog finns här tillräckligt av vredesutbrott som i första hand talar för det senare alternativet.

Men naturligtvis är också det elegiska inslaget stort. Verket liknar mest en symfonisk dikt - ibland påminnande om Sibelius, ibland om Mahler - och det komponerades 1906 i samband med de dödsfall som Suk själv just hade upplevt i sin närhet. Dvorak, hans svärfar hade dött, och inte lång tid därefter dog även Dvoraks dotter, Suks unga hustru. De två sista satserna i detta femsatsiga, timslånga verk är tillägnade henne och pendlar mellan upproriskhet och - mestadels - sorgset vemod. Vemod inte minst i form av de oerhört vackra soloinsatserna från förstaviolinisten, som säkert vill porträttera den älskade, av ängeln bortförda, Otilie.

Nog fick man känslan av att Harding drev radiosymfonikerna till att prestera sitt yttersta i denna med all säkerhet svårspelade musik. Det hela blev till ett existentiellt drama i klass med det som Mahler står som främste representant för i 1900-talets symfoniska musik. Med andra ord någonting mycket hörvärt som gjorde mig ännu mera betagen av detta verk än vad jag redan var.

tisdag 1 december 2009

Winterreise


"Kom till Schober idag så ska jag sjunga några hemska sånger som får er att rysa".
Enligt vännerna hade Schubert sett osedvanligt dyster och sjuklig ut efter att under en tid varit upptagen med intensivt komponerande. Men nu ville han att de skulle lyssna till hans nya verk, den sångcykel som eftervärlden känner som den allra främsta i musikhistorien, nämligen Winterreise.

Det var mot slutet av Schuberts korta liv. Han hade i en almanacka kommit över Wilhelm Müllers diktsvit om den ensamme vandraren som i köld och själsligt mörker går mot sin undergång. I dessa dikter fann han utlopp för sin egen sorg och förtvivlan, och han gjorde det på ett sätt som den dagen förstummade vännerna. Det berättas att han sjöng och spelade hela cykeln under rörelse. De hade velat höra någonting som mera gick i stil med schubertiadernas lustfyllda salongsmusik, men nu fick de denna förstämningsskapande berättelse i ord och toner. Herrn Schober själv tyckte spontant bara om en av sångerna, Der Lindenbaum, som skildrar trädets trösterikt brusande lövverk under sommardagar då drömmar ännu fanns. Varför i så fall inte Frühlingstraum, kan man undra. Den sången utgör verkligen en ljusglimt, om än vemodig, i sin dröm om vårens blomning och den en gång älskades famn.

Die Augen schliess´ ich wieder
Noch schlägt das Herz so warm.

Wann grünt ihr Blätter am Fenster?
Wann halt´ ich mein Liebchen am Arm?

Det finns tillfällen i historien som man skulle vilja kunna förflyttas till. För min del skulle jag gärna ta tidmaskinen till denna afton i Schuberts närhet. Skulle jag då ha kunnat ta emot alla dessa sorgfyllda dödsaningar från en visserligen ung, men i anden redan mycket gammal herre som råkat få en gudagnista att förvalta på en alldeles för kort tid? Eller skulle jag ha förenat mig med sällskapets undran och oro över en blek och sjuklig vän som kanske tömt alltför mycket av sina resurser i denna komposition? "Ni kommer att kunna lära er att tycka om dem", sade Schubert, förvissad om värdet av sin insats.


Vi får följa denne vandrare genom det bistra vinterlandskapet. Själv åtföljs han bara av kråkor och hundskall, plågas av smärtsamma minnen och jagas av stormar och irrbloss hän mot det enda "värdshus" som återstår - kyrkogården. Allra sist möter han en olycksbroder i liramannen som barfota i den iskalla snön vevar visor som ingen vill höra.

Hur kan all denna ensamhet, detta vemod, denna kärlekssorg och existentiella förtvivlan framkalla en sådan paradoxal lyftning via den musikaliska förstärkningen av ordens innebörd? Kanske är det lyckan att någon förmår uttrycka något som når utöver fångenskapen i de tankar och känslor som annars skulle vara svåra att uthärda?

Mitt inlägg är föranlett av en ny skiva med detta mästerverk. Jag har haft Mark Padmore (tenor) och Paul Lewis (piano) som sällskap under lediga stunder den senaste tiden och det har varit minst sagt angenämt. Jag har ryst, lyssnat om igen och ryst. Schubert hade givetvis rätt. Det är hemskt, och det är hemskt bra. Recensionerna av denna skiva har varit översvallande och det är begripligt. Här är nu en inspelning som når upp till Dietrich Fischer-Diskaus nivå (han har för övrigt gjort flera inspelningar). Pianospelet är också lysande, måste så vara eftersom det har en mycket stor och närmast jämbördig roll i gestaltningen av detta drama för två. Trots att jag även har en annan gammal favoritinspelning med tenoren Ernst Haefliger (med Jörg Ewald Dähler vid pianot), och trots att verket tydligen ursprungligen är skrivet för tenor, har jag alltid förknippat Winterreise med barytonläget. Det är givetvis Fischer-Dieskaus förtjänst. Vad man föredrar är en smaksak, om man nu nödvändigt måste föredra det ena eller andra.

Bilden överst är, som nog de flesta anar eller känner till, av Caspar David Friedrich, den store nordtyske romantikern som för närvarande finns att beskåda i urval på Nationalmuseum. Bättre illustration till Winterreise än ett verk av denne konstnär är det svårt att tänka sig. Jag kan tänka mig flera, inte minst ett par av de stora verken som jag såg i Berlin i våras. Och jag ska ta mig till Nationalmuseum så snart tillfället ges.