Stora småsaker i mästarhänder

Än en gång lyckliggjord av den moderna flygelns förmodligen störste nu levande användare.

Återigen undrar jag vad det är som gör Grigory Sokolovs pianoaftnar till de extraordinära musikhändelser de faktiskt är, gör dem till något jag absolut inte vill missa hur många jag än varit med om, år efter år. Jag noterar datum och väntar med spänning på det nya programmet, det som alltid "meddelas senare". I år ett program i pianolitteraturens säkra huvudfåra med Beethoven och Schubert, fast ändå inte helt konventionellt: en storslagen sonat och i övrigt bagateller och impromptun.

Beethovens pianosonat nr 3 i C-dur (op. 2:3) hör ju inte till de flitigast framförda. Jag får erkänna att den var mig tämligen obekant. Och av de tre samlingarna av så kallade bagateller är det inte heller op. 119 som spelas mest. Däremot får de nog betecknas som de minst bagatellartade.

Man kan vara förvissad om att när Sokolov tar sig an en tidig Beethovensonat så är det för att han fångats av just den musiken och med sin tolkning vill visa vad den går för, övertyga om dess angelägenhetsgrad. 

Och den visar sig som omisskännlig Beethoven, i stort som smått, dock inte utan vissa drag av föregångaren Haydn. Charmant och lekfull wienermusik, virtuos i yttersatserna och i det lustiga scherzot, och med ett enkelt och underbart melodiskt Adagio. Sokolov fick som vanligt användning för hela sin sofistikerade teknik, inte minst i den lugna satsens lena pianissimon och utsökta accenter. 

"Elva bagateller för piano" är verkligen inte några småsaker för amatörer, även om där ingår ett par enklare stycken som även hemmapianister klarar av. Förläggaren Peters, som var ute efter några "kleinigkeiten", blev brydd och refuserade de första sex såsom varande för enkla för avancerade pianister och för svåra för andra. Beethoven kompletterade då med ytterligare fem och lät en engelsk förläggare publicera verket. Omväxlande och underhållande musik, oavsett hur man nu vill värdera den i stort eller smått.

Efter paus följde Schuberts Fyra Impromptun, op. 142 (D 935). Beteckningen leder tankarna till enklare improvisationsstycken,  vilket ingalunda är fallet. Redan det första skulle inte skämmas för sig som sonatsats. Det andra i Ass-dur känner förmodligen alla pianoelever igen som en spelläxa för övning av frasering och det snabba, jämna flödet av trioler i högerhanden. Det tredje impromptut varierar det likaså mycket kända och älskade temat i Rosamundamusiken, och vackrare än som i Sokolovs händer kan det inte bli. 

Romantiken i dessa stycken fick blomma ut ordentligt och förlängdes sedan omedelbart i och med den tredje avdelningen av konserten, den med det generösa mått av extranummer som alltid förekommer vid Sokolovs framträdanden. De emotioner som han frilade i triodelen av Schuberts fjärde Impromptu ur D 899 förklarar något av det exceptionella med honom. Den sortens dynamiska storspel är alldeles rätt i Schuberts maniskt upprepade tonslingor och sofistikerade modulationer. Det är då det kan hända: den förening med musikens eviga nuflöde som man bevittnar hos pianisten införlivar även lyssnaren. Det är synd att det missbrukade ordet "magiskt" inte längre kan användas för de stunder när det verkligen vore på sin plats.

Efter ett par stycken av Jean-Philippe Rameau, en favorit hos Sokolov, vidtog så en nedtrappning till lyriskt finlir av det andlösa slaget. Först en av mina favoriter ur Alexandr Skrjabins "24 Preludier", nämligen det i e-moll. Så mycket kan alltså sägas så stilla, på så litet utrymme, på så kort tid. 

Ja, vilka klanger rymmer inte en modern flygel när den trakteras av en mästare som Sokolov? Den frågan framstår som retorisk, om inte förr så när han slutligen droppar den sista tonen, knappt hörbar, i det av svirrande sekundintervall uppbyggda Debussy-preludiet "Des pas sur la neige". Vad det är för slags ljuddämpad snövandring som Debussy tänkte sig kan vi bara göra oss egna föreställningar om. Jag tänkte mest på att jag någon gång skulle vilja höra mer Debussy av klangmakaren Grigory Sokolov.

Småstycken, kanske det, men vilken storhet gömmer sig inte rätt ofta i det lilla? Lyckliggjord gick jag ut i det nollgradiga men snöfria höstrusket utan att lämna några spår efter mig.


Bilden: Grigory Sokolov. Foto: Erik Berg

Gäster från Leipzig

Gewandhausorchester från Leipzig räknas till det absoluta toppskiktet av världens symfoniorkestrar. Den hör dessutom med sina 275 år till de äldsta, och firar det med en jubileumsturné som i fredags nådde Stockholms Konserthus. Chefdirigenten Andris Nelsons ledde truppen som fyllde hela podiet och även inkluderade den svenske trumpetaren Håkan Hardenberger som solist.

Allra först spelades ett verk - "Mara" - av dirigentens lettiske landsman Andris Dzenitis, f. 1978. Ett verk typiskt för vår tid med stora krav på resurser och varierad ljudproduktion. Massivt stråkbrus i olika tonlägen bildar stommen blandad med en rikedom av klanger, svaga och starka, inte minst från intensivt arbetande slagverkare. Dramatik och magi är vad tonsättaren velat förmedla kring den mytologiska Moder Jord-gudinna som bär verkets namn. Nog fanns tillräckligt av magi för att jag skulle lyssna med intresse. Dzenitis -  ett tonsättarnamn man fortsättningsvis bör lägga på minnet.

Bernd Alois Zimmermanns (1918-1970) trumpetkonsert bygger på ett lån från den välkända spiritual som börjar med textraden "Nobody knows de trouble I see". Orkestern förvandlades nu till en jazzinfluerad sådan, med bland annat saxofoner och en elgitarr, vid framförandet av detta bitvis virtuosa stycke där trumpetens klangmöjligheter exponerades med hjälp av olika tekniker och sordinerande tillbehör. Orkestern kom i viss mörktonad gungning, utan att direkt svänga som i den amerikanska folkmusik den refererar till. Solistens elegiska lyrismer kretsade kring temats uppbrutna koral. Det hela kunde liknas vid en trumpetare i täten för en bitvis hackande procession, som sakta passerade och försvann i fjärran. 

Det finns inte precis någon uppsjö på trumpetkonserter, så den här som redan har mer än ett halvsekel på nacken har säkert goda möjligheter att stanna på repertoaren. Publiken klappade fram ett extranummer från Hardenberger, som hälsade till den store jazztrumpetaren Chet Baker med ett stilla och sordinerat framförande av "My Funny Valentine".

Efter paus följde sedan Gustav Mahlers första symfoni, ett förstlingsverk som redan uppvisar kännetecknen för hela hans tonkonst, den skiftesrika värld han ville att musiken skulle spegla. Den griper många och förvirrar andra; för en del mest bara collage, en blandning av disparata stilar och uttryck, för de flesta dock en starkt berörande musik, en färgstark mosaik av mycket intrikat natur.

Jag hör som bekant till dem som regelbundet återvänder till Mahler som till en vän jag oundgängligen behöver. I den här symfonin är det kanske tredje satsen som väcker mest av fascinerad undran, den som tidigare hade förtexten "En begravningsmarsch i Callots manér". Jacques Callot var en skicklig grafiker vars konst redan på 1600-talet blandade högt och lågt, realism och fantasteri, i ett manér som inspirerade många, bland annat 1800-talsromantikern E T A Hoffman.

Vad består då detta manér i, överförd till musik? Ja, Mahler drogs ju till det folkliga och naivistiska, ofta med tillbakablick i egen barndom. Han tar en känd barnvisa, en kanon som vi alla känner som "Broder Jakob", men gör den i moll och i avmätt marschtakt. Marschen går i det lantliga fria, kanske är det till och med skogens djur som passerar (se träsnittet av von Schwind här ovan), och minsann övergår den inte strax i en valsmelodi som ger den en lätt absurd karaktär av både karnevalisk vandringslåt och högtidligt begravningståg. En ljuv folkmelodi bryter sedan in. Det är inte olikt de snabba stämningsskiften som just kan prägla ett barns upplevelsevärld. Och som i ett nyskapande sammanhang kan återge den tvetydighet eller sammansatthet som la comédie humaine uppvisar.

Orkesterspelet var som väntat strålande. Den här musiken ger utrymme för det mesta av variation i både klang och dynamik, och när vi når sista satsens triumferande avslutning och den förstärkta sektionen av hornister reser sig upp för att få ut mesta möjliga kraft ur instrumenten, väntar en uppdämd våg av högljutt bifall från publiken ögonblicket efter att dirigenten med en häftig armrörelse slår av det bedårande maskineriet. Att dirigentkonst också är en form av gestisk teater är givetvis även Andris Nelson helt på det klara med.

Bilder (klicka och förstora!):

- Gewandhausorchester under ledning av Andris Nelsons i Konserthuset, Stockholm. Foto: EJ

- Moritz von Schwind:  Träsnitt. Jägarens begravningståg (Lån från nätet). Sägs vara en av inspirationskällorna till tredje satsen i Mahlers Symfoni, nr 1.

Den sömnlöse greven, unge herr Goldberg och Johann Sebastian Bach

Det lär en gång ha börjat med en greve Hermann Karl von Keyserlings stora sömnbesvär. Hans ständige följeslagare, den unge begåvade musikern Goldberg, brukade lindra hans nattliga oro med klaverspel. Under en av sina resor till Leipzig kom greven på den lysande idén att Johann Sebastian Bach borde ge den unge mannen lektioner och helst även komponera några stycken som kunde liva upp timmarna av sömnlöshet.  

Bach komponerade då "Aria mit 30 Veränderungen", det verk som också går under namnet "Goldbergvariationerna". Som tack erhöll han en förgylld pokal med inte mindre än 100 lusidorer. Inte bara greven utan en tacksam eftervärld erhöll sålunda ett ovärderligt stycke musik. 

Sanningshalten i denna historia må vara diskutabel; den är i alla fall avväpnande i förhållande till den leverans det är fråga om. En sofistikerad musik så fjärran från ett simpelt medel för distraktion man kan komma, kan tyckas. Å andra sidan: vill man verkligen förjaga sin oro bör man kanske rikta sig mot det som omväxlande beskriver lekfullhet, själfullhet och hänförande briljans.

När Sir Andras Schiff slog sig ner på pallen framför flygeln i UKK i lördags var det knäpptyst i salen i andäktig väntan på den allom bekanta arians första stilla toner, melodin som till en början liksom lätt snubblande tar sig fram till en småningom stadig vandring. Efter trettio händelser på detta tema, tjugosju i G-dur och endast tre i g-moll, upprepas arian på nytt som för att sluta en cirkels oändligt rika innehåll.

Det finns visserligen annat av Bach som vittnar om hans geni och ofattbara kreativitet, men det här verket utgör sannerligen bevis nog. Jag var helt säkert inte ensam om att på nytt känna mig helt genomströmmad av denna musik, av det flöde som Schiff så obesvärat lät förmedla, ibland med kraft och orkestrala klanger, ibland med lätt och luftig elegans. När man så där i levande livet blir åsyna vittne till den som spelar ett så krävande verk, helt utantill och med den andliga energin fysiskt koncentrerad ut i händer och samtliga fingertoppar, kan man inte låta bli att tänka på interpreten som själv ett förunderligt instrument. Vem spelar honom? för att parafrasera en diktrad av Bertil Malmberg.

Även unge herr Goldberg måste ha fått en spelläxa för livet, tänker jag. 

Varifrån kommer musiken? frågade Ingmar Bergman vid ett tillfälle i ett radioprogram mot slutet av sitt liv. Frågan får väl aldrig något nöjaktigt svar, men tänk ändå om man hade kunnat ställa den direkt till fader Bach. Vad skulle han ha svarat?

Det är svårt att plocka ut några favoriter, men när den tjugofemte variationen, ett stycke i moll, inleder de avslutande fem innebär det inte bara logiskt och väntat en kulmen. Här finns den fria och ensliga vandringen, inte utan sorgsenhet, nära tystnaden och intill bråddjup, men i en skönhet som försonar allt. Den avlöses av några virtuosa stycken som i forsande tempi hävdar det ohejdbara livet. Innan slutligen den stilla och eftertänksamma arian på nytt intonerar.

Det var en konsert att minnas, och det bör nämnas att den före paus även bjöd på två andra verk av Bach: Italiensk konsert i F-dur och Fransk Ouverture. Främst gäller min tacksamhet till Andras Schiff att han på nytt riktat min uppmärksamhet på Goldbergvariationerna, som första gången drabbade mig genom den legendariske Glenn Goulds inspelningar av verket.

Bilden: Sir András Schiff. Foto: EJ

Oktober blir en händelserik månad

Hösten är här på allvar, ena dagen kulen och andra strålande klar. Trädkronorna skiftar färg, blåsten rister dem och fallande löv börjar bilda små frasande drivor i rännstenen. Jag går med hunden och påminns dagligen om vad som förestår. Håller mig kvar i stunderna av guldglansljus så länge de varar.

Oktober lovar att bli ganska händelserik sett ur ett högst personligt perspektiv, det vill säga en arbetsbefriad äldre herres kalender med dess förhållandevis glesa noteringar. Utredning och diagnostik av någon eller några av åldrandets ofrånkomliga krämpor väntar, detta efter ett helt liv av obruten hälsa. En påtaglig känsla av levnadshöst som tillsats, något annat vore onaturligt. Livet snävar in, begränsningarna gör sig gällande. Det jag sörjer är främst min bristande finmotorik som inte längre gör pianospel till en njutbar aktivitet. 

Förutom en just påbörjad, mycket upplyftande läsning av Sara Bakewells med rätta hyllade "Existentialisterna" väntar några ljuspunkter i form av konserter som jag har höga förväntningar på. 

Gewandhausorkesterns besök i Konserthuset den 12/10, förstås. Där framförs ett par okända moderna stycken och så Mahler, det moderna varats musikaliska uttolkare framför andra. Musiken har ju sedan barndomen varit mitt främsta livselixir och gudskelov är min hörsel ännu välbevarad.

Dessutom pianospel av inte mindre än tre stora pianister på platser inom räckhåll. Andras Schiff spelar Bachs Goldbergvariationer i Uppsala Konserthus nu på lördag. Vem vill missa den kanske störste nu levande Bachinterpreten på piano i detta makalösa verk? Dagen efter gästar Elisabeth Leonskaja Stockholms konserthus med Mozart, Schumann och Schubert på programmet. Och sist men inte minst återkommer Grigory Sokolov söndagen den 28/10 med bland annat Beethoven - en tidig pianosonat, nr 3, och Elva bagateller - och Schuberts Impromptun, op.142. Jag bjuder mig själv på två av tre, vilket betyder att Leonskajas konsert tyvärr måste utgå.

Höstresan går än en gång till Italien. Jag ser fram emot några sköna dagar vid Comosjöns östra kustremsa. Varenna ser ut att ligga vackert till och kunna erbjuda en vilsam avkoppling med allt av det italienska livstillskott som jag sedan mer än fyra decennier är starkt beroende av.

Må sedan de flesta oförutsedda händelserna, inklusive vädret vid Comosjön, bli positiva överraskningar. Det gäller att ladda inför novembermörkret.

Foto: EJ