Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 18 juni 2021

I gröngräset


Redan halv sju på morgonen under den korta promenaden med hunden till lådan och tidningen anar jag profetiornas uppfyllelse: sommarens hittills varmaste dag är i antågande. Fläktande vind gör morgonen behaglig, ja jag vill säga vältempererad, vilket borgar för att även middagen blir angenäm. Lite av det vi brukar kalla medelhavsvärme må väl ingen frisk människa beklaga sig över.

Ingen dag för fysisk ansträngning dock. Vaga planer på gräsklippning får anstå till åtminstone kvällen och svalkan. Får räcka med att betrakta, bli åsyna vittne, till fotbollsspelarnas svettiga löpningar med och utan boll. Allra helst Isaks trollande med fötterna framför slovakernas mål.

I skuggan hos Berta fortsätter jag läsa Judith Schalanskys underbara essäer. Det är lugnt och fridfullt, inga måsar väsnas, några tornseglare rispar luften och suset från de höga trädkronorna - lindarnas och lönnens gigantiska bladverk - smeker örat.

Att skatorna sen länge genomskådat Berta och när som helst kan bryta tystnaden får man leva med. 

Foto: EJ.

måndag 14 juni 2021

Fjärilarnas skärgård


Förunderliga junidagar som dessa påminns man på nytt om fjärilarna, de sköra solskensvarelserna. Visst vill man se och omges av dem, om inte fånga så åtminstone fångas av dem, lära sig mer om dem. Man bör då lämpligen uppmärksamma att författaren och entomologen Fredrik Sjöberg utkommit med en ny bok, denna gång om just fjärilarna och deras liv i den stockholmska skärgårdsmiljö han själv har förmånen att bebo och regelbundet vandra omkring i. 

Den är ingen ordinär handbok, ingen systematisk beskrivning av de svenska dagfjärilarna, utan en samling korta essäer, en till en och en halv sida vardera, med utgångspunkt från en viss fjärilsart, fakta om dess kännetecken och fluktuerande förekomst och med spridda personliga iakttagelser. Boken är illustrerad med Wilhelm von Wrights utsökta akvareller från tidigt 1800-tal, vilket gör den till en också mycket vacker utgåva. 

Texterna är hållna i en lättsam, kåserande stil, vilket ingalunda utesluter att läsaren samtidigt förses med betydelsefulla fakta, framför allt angående ny kunskap och förändringar kopplade till landskapets förvandlingar.
 
Författaren har uppenbarligen efter egen långvarig efterforskning, inklusive rapportering från andra likasinnade, god koll på fjärilsfaunan från Singö i norr till Landsort i söder. Han har räknat och funnit inte mindre än sjuttioåtta arter dagfjärilar, vilket gör Stockholms skärgård i det här avseendet rikast i Sverige - och inte bara här. 

Siffran har också spelat roll i den utmaning som Sjöberg antog visavi en brittisk kollega. Kollegan hade redan publicerat en bok efter att under ett år ha letat reda på Storbritanniens alla dagfjärilar, ett inte ringa antal som han sedan stolt redovisade. 

"Femtionio arter är väl ändå ganska magert, sade jag och prövade funderingen att möjligen finns fler här på ön, fastän Storbritannien mäter en kvarts miljon kvadratkilometer och Runmarö femton." Vilket alltså visade sig vara fallet, och med råge.

Själv har jag också ägnat en hel del tid och intresse åt dagfjärilar under de veckor när jag varit återkommande sommargäst på den uppländska landsbygden. Det började med det första sommarstället 1980, då jag som håvutrustad fjärilsjägare gav mig ut på fält och grusvägar och in i solbelysta skogsgläntor. Sedermera har jag nöjt mig med att betrakta och fotografera dessa vackra, stundom praktfulla insekter. Det är alltså med både igenkännande leenden och aha-upplevelser jag läser Sjöbergs noteringar, vilka ofta även tangerar intressant kulturhistoria. 

Inte visste jag att den lilla björnbärssnabbvingen med sina illgröna vingundersidor numera döpts om till grönsnabbvinge, eftersom forskningen visat att larven inte har björnbär som värdväxt utan lingon- och blåbärsris. Inte heller visste jag att den lär ge ifrån sig ett svagt kvitter vars funktion man bara kan spekulera om. 

Inte alla skärgårdens fjärilar vill visa sig på Runmarö, Sjöbergs ö. "Själv har jag aldrig sett den, men ger inte upp hoppet", säger han till exempel om Svartfläckig glanssmygare. Han spanar fortsatt även efter den sen länge försvunna Mnemosynefjärilen, och tröstar sig med att "också en utebliven observation är en observation". 

Det är nöjsamt att leta, tycker Sjöberg, som naturligtvis inte letar i blindo utan utifrån goda kunskaper om larvens värdväxt(er) och i den lugna tillförsikten att sällsynta arter i varje fall nu och då dyker upp på andra öar. 

Jag vill bara tillägga att det likaså är nöjsamt och lärorikt att läsa om både det han sett och ännu inte sett, både det man själv sett och ännu inte sett.

Boken är utgiven på Bokförlaget Max Ström Press, 2021.
 

torsdag 10 juni 2021

Mrs Dalloway

Av Virgina Woolf har jag tidigare bara läst "Mot fyren", som jag fann mycket läsvärd, en roman som gav mersmak. "Mrs Dalloway", en annan av hennes berömda romaner, blev min nästa, och även den får mitt odelade gillande. Den började visserligen trögt men tog sig efterhand som jag på nytt tog mig in i hennes förtätade skrivsätt. 

Hennes speciella stil bygger på intentionen att gestalta personer och mänskliga relationer via enskilda medvetanden. Sammansatta karaktärer uppstår i kasten mellan den enes och den andres upplevda brister och förtjänster, styrkor och svagheter. Är man bara ständigt uppmärksam på pronomina, vems medvetande man för tillfället befinner sig i, vem som iakttar vem, bjuder Woolfs prosa på en mycket roande läsning.

"Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv." Så lyder första meningen, och berättelsen handlar om dagen som börjar med Mrs Dalloways shoppingtur i Londons City, och som kommer att kulminera i den stora fest som hon och hennes make inbjudit till. 

När dagen är till ända har vi fått en livfull bild av några av gästerna, flera av dem gamla vänner som inte setts på bra många år. Vi får inblickar i deras nuvarande livssituation med bäring på relationer i det förflutna. Tiden är strax efter första världskriget, sällskapet har nått medelåldern och krönet av sina karriärer. Hos vissa har kriget satt outhärdliga spår, andra har sluppit lindrigare undan. Mrs Dalloway är 52 år och har en vacker dotter i övre tonåren. 

Förutom värdparet Clarissa och Richard Dalloway är det framför allt två personer som är centrala för berättelsen och som man kommer närmast. Dels den frigjorda Sally Seton - "den vilda, den djärva, den romantiska" - som med milda sarkasmer genomskådar både medelklassens och högadelns finter och krumbukter, men som likväl gifter sig rikt och numera bor i ett stort hus utanför Manchester. 

Dels Peter Walsh, tillbaka från Indien och ett misslyckat äktenskap, mannen som en gång väckte Clarissas heta låga men som hon gick miste om eftersom hon i enlighet med sin kyliga natur väljer med hjärnan och inte hjärtat. Peter var och är tveklöst förälskad i Clarissa och i en nyckelscen skildras minnena från ett annat party i det förflutna när han vill komma henne in på livet och "tala ut", men misslyckas och allt bara blir fel. 

Han ser hennes generositet och godhet, men även hennes verserade kyla, "denna torrhet ... något förstockat": "Hon hade en förmåga att spela på ens nerver, att spela på ens nerver som på fiolsträngar, ja". Och intuitionen säger honom att hon kommer att gifta sig med den okände man som hon dröjer hos och talar politik med, och det trots att hon presenterat honom med fel namn. Han heter nämligen inte Wickham utan Dalloway.

Så här beskrivs Clarissa av Peter: 

"Hon kom in i ett rum, hon blev stående i dörröppningen, som han ofta hade sett henne göra, med fullt av folk omkring sig. Men det var Clarissa man mindes. Inte för att hon var uppseendeväckande på något vis, inte egentligen vacker. Det fanns inget insmickrande hos henne. Hon fällde aldrig några särskilt spirituella yttranden, men där var hon, där var hon.  (Mrs Dalloway, Forum, 1977, s. 83; översättning av Else Lundgren).

Men det finns också en tredje vän till Clarissa som jag fann lika maliciöst som roligt karakteriserad, inte minst av den giftiga Sally i samspråk med Peter. (Ja, det finns ju även ett par doktorer som blir obarmhärtigt avklädda när de ställs inför uppgiften att hjälpa en stackare som utsatts för krigets vanvett; doktorer vilkas ordinationer utgår från den sällsamma teorin att hälsa helt enkelt är sinne för proportioner). Den jag syftar på är Hugh Whitebread, en konventionell man med gammaldags manér som "flutit omkring bland gräddan av Englands överklass i femtifem år". 

Elegant klädd i vit väst, "vag, fet, blind, bortom allt, verkade det, utom självbelåtenhet och bekvämlighet" (Sally). Vad gör han, frågar Peter retoriskt, och svarar: "Han blankade kungens skor eller räknade buteljer på Windsor." 

Nej, Hugh har aldrig tagit del i tidens stora frågor, eller gått på djupet i någonting. Men han han skrivit insändare i The Times och i alla fall kunnat "ta åt sig äran av ett par mindre reformer: regnskydd vid busshållplatser var en, viss fridlysning av ugglor i Norfolk en annan". Och han har alltid varit obrottsligt lojal och snäll - "enastående snäll".

Nuets fest tycks upprepa sig i det att Peter och Clarissa har svårt att finna varandra i vimlet. Sally och Peter underhåller sig med varandra och minnena från förr. Inte förrrän gästerna börjar troppa av och Sally också bryter upp antyds möjligheten av ett möte mellan Peter och Clarissa. Peter förblir sittande en stund, ensam. 

Jag citerade bokens första mening och jag tror inte jag förstör läsningen för någon om jag citerar de fyra sista meningarna också:

"Vad är detta för bävan? vad är detta för extas? sade han inom sig. Vad är det som fyller mig med sådan oerhörd förväntan?

Det är Clarissa, sade han. 

Ty där var hon."

lördag 5 juni 2021

Dagdröm nattetid om obesökta platser


Vad gör vi, vi som har svårt att somna om när vi vaknat i vargtimmen? Besöker toaletten, dricker ett glas vatten, tar något från fruktfatet eller tuggar i oss något annat av det som finns till hands. Noterar kanske tystnaden, det redan skarpa gryningsljuset över rönnarnas blomning i parken, innan vi på nytt försöker inta sängen och hitta bekvämaste läget för armar och ben. Men vad - när vi då ändå tvingas konstatera att myrkrypet i vänster ben inte försvunnit och sömnens ande tycks ha övergivit oss för gott? 

P2:s Musikradion kan vara en lisa. Men ibland försöker jag i stället distrahera mig med fantastik. Jag flyr till orter som en tid föresvävat mig som resmål när väl den passiviserande pandemin besegrats. I halvdvalan framkallar jag på ögonlockens insidor bilderna från dagen innan då jag drömde mig bort till en liten ort vid en av sjöarna i Norditalien. Inte någon av de tre stora utan en av de mindre - Lago d´Orta. I den nattliga reprisen finns dock inte bara en utan två sjöar, finns också en annan lika avlägsen fast i rakt motsatt färdriktning. Jag tänker på Gautsträsket, en sjö i lappländsk lågfjällsnatur. 

Jag tar in på hotell, befinner mig ena stunden i Ammarnäs, den andra i Orta San Giulio. Förflyttningarna sker associativt utan övergångar och gamla och nya foton bildar bakgrund till fantasier om vad som händer under vistelsen på den ena eller den andra orten. Jag har aldrig varit där, aldrig fysiskt trampat marken på dessa orter, i varje fall inte så att jag episodiskt minns och kan redogöra för det. Jag skapar mig föreställningar som fungerar som ett slags frösådd för kommande skördar. 

Ena resan går på marken med tåg på inlandsbanan genom ändlösa granskogar och över mäktiga älvar, den andra i luften med nedstigning över ett soligt Alperna. Båda med några mils avslutande bussresa. Ingen vän eller bekant hälsar mig välkommen men jag kommer omedelbart att känna mig hemma, så som man gör när man har en hemlig anknytning till trakten, till dess natur och kultur.

Inte ens ödets välkända nyckfullhet skulle kunna föra mig i kontakt med någon ännu levande person som kände mina föräldrar, de som för snart 75 år sedan fick sitt första barn där uppe i fjällvärlden. Inte ens deras hem i Ammarnäs torde längre kunna lokaliseras. Kvar finns bara ett gammalt svartvitt foto av huset i vintersnö. Jag får lita till platsens ande som välvillig men förmodligen ganska vilsen vägvisare. Ställd framför den gigantiska potatisbacken får jag gissa mig till vilken del av den som försåg dem med den gyllengula "mandeln". Där fanns jag drygt ett år i ett nyss påbörjat, romantiskt samliv, ett äktenskap som skulle vara livet ut.

Och den medeltida lilla staden Orta San Giulio, med ön och nunneklostret, tidigare prästseminariet, bara några minuter ut med båt och det heliga berget Monte Sacra strax bakom. Helgonet som gett namn åt staden har jag aldrig haft skäl att vända mig till men det finns en viss person härifrån i en annan tid och i andra men lika välsignande ärenden som det skulle varit intressant att närma sig. Han heter San Guglielmo da Volpiano (William of Volpiano) och föddes i borgen på ön år 962 och dog 1031, dvs levde för nästan precis tusen år sedan. Också han har helgonförklarats för sina insatser som reformator, kompositör (en notskrift bär hans namn), kyrkorestauratör och grundare av kloster runt om i norra Italien, Burgund och Normandie. 

Varför skulle han ha något intressant att förmedla till en nordbo från okänt samiskt hednaland, och det först hundratals år senare? Ja, varför inte? Hans reformsinne gällde konsten och omsorgen om de fattiga. Han finns avbildad på predikstolen i basilikan på ön, där han av okänd skulptör försetts med ett strängt, lite illmarigt utseende värdigt efternamnet (jfr italienskans volpe = räv), vilket det grinande djuret vid hans sida understryker genom sin blotta existens och genom att hålla upp hans cv, eller möjligen en av hans kompositioner.

Ett enda ljudande spår av honom finner jag på Spotify. Det är sången "Chanterai  por mon courage" (Jag sjunger för att hålla modet uppe)* och texten handlar om en kvinna som saknar sin make och oroar sig för att han inte återkommer från pilgrimsresan över havet. Den lätt klagande frasen upprepas med endast små variationer och klingar inte olikt den mer högljudda fäbodjäntans lockrop på kreaturen, eller kanske en samekvinnas inåtvända jojkande. 

Det suggestivt repetitiva i sången må stärka livsmodet hos den sjungande men har för en utvakad lyssnare snarare en för sömnen välgörande verkan. I klar morgonsol sjunker den yttre världen omärkligt undan och bilderna på ögonlockens insidor upplöses. Idéerna om bordets fröjder vid respektive vattendrag, den roande tanken på vem och vad som vinner - abborren från Ortasjön eller Ammarnäsöringen från Vindelfjällens vattendrag - det får bli en fråga för det absurda drömlivet eller uppvaknandet och resorna i realtid. 

Jo, en sak till, ett parförhållande till. Jag läste häromdagen att Friedrich Nietzsche på hemväg från en Italienresa stannade till i Orta San Giulio. Han reste tillsammans med Lou Andreas-Salomé, de geniala männens femme fatale nummer ett (epitetet kan väl bara Alma Mahler tävla om ett par decennier senare), som inte bara var vacker utan även blixtrande intelligent. 

Filosofen hade sammanförts med henne i Rom och blivit djupt betagen, åtrådde henne både som tänkbar hustru och filosoferande partner. Deras vistelse på denna vackra plats, och i synnerhet under en vandring upp på Monte Sacro, är höljt i dunkel vad beträffar vad som egentligen hände. Klart är att Nietzsche fick nobben och i efterhand insåg att han var indragen i och sedan utesluten från en triangel med filosofvännen Paul Rée. 

"Jag har dig att tacka för livets vackraste dröm" skrev Friedrich. Och Lou? Hon var bara intresserad av tankeutbytet, och lär ha yttrat att hon inte ens mindes om de kysstes under den där promenaden på Monte Sacro.


*Se texten i översättning från fornfranska till engelska här).
  Bilderna är lånade från officiella hemsidor på nätet. 
  Obs! Klicka för förstorade bilder!


tisdag 1 juni 2021

Sir András Schiff - Live at Wigmore Hall



En strömmad konsert från Wigmore Hall i London med publik i salongen! Låt oss ta det som ett förhoppningsfullt tecken på att nya tider gryr. Pianisten Andras Schiff presentar själv, insiktsfullt och ödmjukt som alltid, den musik han ska spela. Uteslutande Bach och Beethoven. 

Han bekänner att han varje morgon rensar sinnet med att spela någonting av Bach. Och jag påminns om den fantastiska konserten i UKK för några år sedan då han spelade Goldbergvariationerna.