Baletten Julia och Romeo

Balett är en konstart som jag under årens lopp ägnat ett jämförelsevis litet antal sittningar. Men varje gång jag går på en dansföreställning lovar jag mig att det ska bli oftare, eftersom jag nästan alltid har stor behållning av det jag ser. Och hör.

Att komponera rörelser till musik ter sig ju egentligen hur självklart som helst. Både dans och musik förutsätter ett förlopp i tid och rum och uttrycksfullheten kan ömsesidigt förstärkas i gemensam förmedling av en känsloladdad intrig. Inte minst om vi tänker oss så laddade händelser som i det klassiska dramat Julia och Romeo. Ja, jag syftar på det kärlekspar som Mats Ek, koreografen i det här fallet, föredrar att nämna i omkastad ordning. På Operan i Stockholm visas nu en balett om dem. Den hade premiär redan i våras, går för utsålda hus även i höst och den kan säkert bli en klassiker.

Blandningen av medeltida och nutida referenser har sin poäng då ju släktstyrda äktenskap och klanfejder lätt kan översättas till samtidens hederskulturer och gängvåld. Förortskidsens utstyrslar, blåljuslarm och föräldrar på stan på inrullande segways växlar med färggranna slöjor och mantlar av en mer forntida prakt.

Givetvis är det ett modernt dansdrama utan tåspetspiruetter. På scenen finns förutom dansarna bara några hjulförsedda murar som lätt kan förflyttas för att skapa förändrad rumslighet. Ljussättningen och kostymeringen bidrar med så mycket mer. Och givetvis musiken, som Mats Ek anmodat Anders Högstedt att sammanställa från några väl valda verk av Pjotr Tjajkovskij, bland annat pianokonserten i b-moll och långsamma satsen i femte symfonin. Tjajkovskij är ju en av de mest kända balettkompositörerna genom tiderna även om han aldrig skrev någon musik med anknytning till just temat Romeo och Julia.

Vad finns att säga om dansarna? Bara berömmande ord! Inte minst Mariko Kido som Julia kommer jag att minnas, till exempel hennes trotsiga kamp för sin självständighet uppvisad som en lång serie förtvivlade luftsparkar. Slutet är tragiskt, som vi vet, även om det här skildras smått försonande med en förening efter döden och en slutscen som jag fann tillräckligt egendomlig för att den också skulle stanna kvar.

Vad gäller musiken kan jag tillägga att det fanns delar jag inte kände igen, och som visar sig vara från Tjajkovskijs Manfredssymfoni. Jag har lyssnat till den symfonin idag igen, och kan konstatera att den inte kommer att höra till de ofta återkommande hos mig. Men som balettmusik fungerade den alldeles utmärkt.

Foto: Gert Weigelt

C-mollmässan som balett

Mozart skrev en hel del kyrkomusik utöver det verk som alla känner till, nämligen Requiem, ett verk han för övrigt inte hann fullborda själv och som på mer än ett sätt når sin kulmen i "Lacrymosa", dvs. den sats i vilken Mozart antas ha lagt ned pennan för gott.

Den stora c-mollmässan, K. 427 (417a), är visserligen helt och hållet Mozarts eget verk, men även det är ofullbordat om man ser till den katolska mässans beståndsdelar. Credo är här bara påbörjad och Agnus Dei saknas helt. Mässan komponerades som en kärleksgåva till hustrun Constanze, som antagligen också fick uppgiften att uruppföra "Et incarnatus", ett sopransolo som kräver mycket av sin exekutör.

C-mollmässan är stort anlagd, ett magnifikt verk av närmast operakaraktär. Precis som Verdi långt senare i sitt Requiem inte bangade för att komponera ett kyrkomusikaliskt verk som låter opera, lät inte heller Mozart operatonsättaren i honom hindras av den sakrala kontexten. Dramatik inspirerad av barocken karakteriserar verket. Kanske var det dimensionerna som fick honom att lämna det ofärdigt; kanske tänkte han att det ändå knappast kunde uppföras i särskilt många kyrkliga sammanhang. Eller också skyndade han bara vidare till nya uppgifter.

Kungliga Operan hade igår premiär på en balett till c-mollmässan med koreografi av belgaren Stijn Celis. Efter uträttat ärende i stan chansade jag och lyckades få en sistaminutenbiljett på parketten. Kören, som ju har en huvudroll i mässor av det här slaget, uppträdde svartklädd på scenen och agerade med gester och koreografiska förflyttningar tillsammans med dansarna. Hovkapellet under ledning av Andreas Stoehr satt dock i diket som vanligt. De spelade kraftfullt snarare än klangskönt, vilket passade bra i de dramatiska avsnitten. Scenografin var hart när obefintlig, i huvudsak bestående av skicklig ljussättning.

Hur dansar man fram ett teologiskt innehåll? Jag kan alldeles för lite om balett för att kunna svara på den frågan. Varje gång jag ser balett överraskas jag emellertid av hur mycket jag gillar det jag ser. Så även denna gång. Och jag tänker att, jovisst, musik är rytm och rörelse, och det finns mycket av emotionellt innehåll som kroppar i rörelse kan uttrycka också i dansens stiliserade former. Fler sinnen engageras i upplevelsen, och en del av såväl övergivenhet som mellanmänskliga relationer som jag den här kvällen ser gestaltade kan säkert länkas till mässinnehållet.

Jag läser att Celis velat komma bort från det religiösa innehållet till förmån för det allmänmänskliga. Ändå - eller kanske därför? - har resultatet enligt min mening blivit mer stilfullt än berörande. Utom i några fall, och då framför allt i ett av c-mollmässans allra mäktigaste och musikaliskt mest berörande partier: "Qui tollis peccata mundi". Där åskådliggörs avrättningsscener som etsar sig in i medvetandet och understryker sångens och musikens växling mellan stigande och fallande, nödrop och sörjande.

Vad gäller sångsolisternas insatser ger jag godkänt, med reservation för första sopranen som i de svåraste avsnitten lät alltför ansträngd. Man kan förresten undra över hur Constanze en gång klarade de uppgifter som maken förelade henne. Lätt har det aldrig varit att åstadkomma den både lyriska och dramatiska skönhet som både solister och kör har till uppgift i Mozart största kyrkomusikaliska satsning.

Lyssna gärna här till "Et incarnatus" i en fullödig version och minns den amerikanska sopranen Arleen Auger, som alltför tidigt rycktes bort av en cancersjukdom i början av nittiotalet. Allting svårt blir plötsligt mycket innerligt och förunderligt enkelt. Leonard Bernstein dirigerar, och här finns även "Qui tollis" från samma upptagning. Dessa båda avsnitt illustrerar samtidigt verkets spännvidd från stillsamt ackompanjerad solosång till åttastämmig dubbelkör med full orkester.

Foto: Hans Nilsson, Kungliga operan.