Jag har umgåtts med Barabbas de senaste månaderna. Sedan omläsningen i somras av några av Pär Lagerkvists främsta verk har "Barabbas" (1950) fått ligga kvar på nattduksbordet för att jag känt behov av att, så långt möjligt, närmare lära känna denna till namnet och den historiska uppgiften famösa men i stort sett anonyma figur.
Evangelierna har ju platt intet att förtälja om honom utöver att han dömts och fängslats som upprorsmakare och mördare. Han tycks bara sedd som en i mängden av rövare, en av ödet genom Pontius Pilatus utsedd som kandidat till frigivning på Frälsarens bekostnad.
Vid firandet av "högtiden" skulle en fånge släppas, så bjöd seden, och den här gången stod valet mellan Jesus och Barabbas. Pilatus tvådde sina händer när "korsfäst! korsfäst!" skallade från folkhopen och riktades mot Jesus, inte mot mördaren. Vill vi veta något om vad som sedan hände honom har vi mig veterligt ingenting bättre än Pär Lagerkvists fiktion att tillgå. Den har levt kvar inom mig med frågor som krävt återgång till textens olika avsnitt där Barabbas komplexa karaktär blir belyst.
Som allvetande står det klart för författaren att Barabbas på ett avgörande sätt drabbas av amnestin, som ju innebär att han undkommer prygel och korsfästelse, men i stället får leva med gåtan varför just han skulle skonas. Han bevitttnar själv på avstånd korsfästelsen och gravläggningen av sin ersättare, han som sagt sig vara ingen mindre än Messias, Frälsaren, Guds egen son. För Barabbas framstår det som minst sagt egendomligt att denne "bleksiktige rabbin utan hår på bröstet" vore av den betydelsen. Icke desto mindre är Barabbas hädanefter satt under mäktig påverkan från just densamme.
Han tvivlar, men tvingas under resten av sitt liv begrunda den skakande upplevelsen av förmörkelsen över Golgata i den stund Jesus slutligen ger upp andan. Att denne man sedan skulle ha uppstått från de döda tror han inte på; den tomma graven har sin rimligare förklaring i att anhängarna stulit kroppen. Det är så han tänker, Barabbas, och han förstår inte sin dragning till hans lärjungar och deras märkliga budskap: "Älsken varandra". Han känner lockelsen i en tillhörighet, men den gemenskap som manifesteras i de troendes kärleksmåltider skrämmer honom; han vill inte höra ihop, bara vara sig själv.
Lagerkvist tar fasta på utanförskapet hos Barabbas, upprorsmannen som levde i Jerusalems utkanter och efter frigivningen återvänder dit. Kringströvande i gränderna bland enkla hantverkare och månglare kommer han i mer eller mindre slumpmässig kontakt med de Jesustroende, bland annat en rödskäggig man som aldrig namnges men lätt kan identifieras som Petrus.
Och han förs av en hjälpsam troende yngling till en man som Jesus påstås ha uppväckt från de döda. Men inte heller mötet med Lasarus leder till Barabbas omvändelse. Han ställer dock en allvarlig fråga till Lasarus: "Vad är dödsriket? Hur är det där? - Du som har varit där! Säg hur det är!" Det enda han får till svar är att dödsriket är ett ingenting: "Menar du att jag skulle berätta dig någonting om dödsriket? Det kan jag inte. Dödsriket, det är ingenting. Det finns - men det är ingenting."
Och Lasarus tillägger: "Men för den som har varit där är allting annat inte heller någonting."
Lasarus förvånas över frågan, Barabbas (och läsaren) över svaret. För andra som uppsöker honom vittnar han om sin uppståndelse som en gentjänst åt den Mästare som återgav honom livet. Men ingen hade dittills frågat om till vilket liv.
Så vad är det egentligen Lasarus säger? Att för den som dött är allt fortfarande dött även om man fysiskt uppstått? Att för den som likt Lasarus erfarit intet återstår bara intighet, tomhet, icke-existens? Att således dödsriket varken är himmel eller helvete?
Barabbas lämnar Lasarus "med stora steg och huvudet fullt av häftiga tankar". Han avreagerar sig den kvällen i "den tjockas" famn med en iver och våldsamhet som aldrig förr.
Innan vi får veta något om Barabbas vidare öden i främmande länder introduceras även två kvinnor som han efter frigivningen återknyter kontakten med. Dels den nyss nämnda kvinnan som kallas "den tjocka", en bordellmamma som försöker förstå honom och aldrig ger upp hoppet om att vinna hans kärlek. Dels också "den harmynta" - en liten, hänförd kvinna i trasiga kläder som brinner för sin frälsare och inte utan framgång sprider det som anses vara hans irrläror. Hon anmäls till de romerska myndigheterna och döms till döden genom stening.
Även denna mycket brutala avrättning blir Barabbas vittne till, och han förhåller sig inte denna gång passiv utan sticker kniven i ryggen på den förste som slungar en sten som träffar målet i gropen. De stenkastande människorna som omringar den är upphetsat fokuserade på den stackars kvinnan och märker inte förrän efteråt att en rättrogen skriftlärd ligger död vid gropkanten.
Framåt natten lär vi känna en annan sida av Barabbas när han återvänder till platsen och i mörkret hämtar upp det svårt sargade liket av den harmynta, en gång hans älskarinna. Han bär henne den natten på sina armar hela vägen till hembyn och graven med den dödfödda dottern. Det är i all outtalad smärta och kuslighet den vackraste scenen i hela boken.
Även bland de kristna väcker Barabbas motstridiga känslor, nästan som att hans egen skygghet och ambivalens smittar av sig och ställer honom utanför, bortvänd, avståndstagande, ensam. Ingen vet var man har honom. Närmast en gemenskap kommer han som slav i de cypriotiska koppargruvorna, där slavarna fjättras parvis i det tunga underjordiska arbetet.
Barabbas är kedjad vid armeniern Sahak, en av dem som på baksidan av slavbrickan med det romerska bomärket har ett annat märke inristat: namnet Christos Iesus, deras enda Herre och Mästare. När Sahak får höra att Barabbas bevittnat Mästarens avrättning och den tomma graven vill han höra mer än Barabbas kan förmedla. Barabbas berörs av Sahaks okomplicerade trosvisshet på ett sätt som gör att han går med på att samma märke ristas in på hans egen bricka.
När sedan de sammanlänkade kallas till den romerske prokuratorn för ett förhör bekänner Sahak sin tro och döms till döden, medan Barabbas, med samma namn på slavbrickans frånsida säger sig inte tro på någon gud, får Kristusnamnet överkorsat och undgår sin arbetskamrats öde. Än en gång tvingas Barabbas åse en avrättning när Sahak under svårt lidande korsfästs för sin tros skull.
Vid slutet av sitt liv förflyttas Barabbas till Rom och en slavtjänst hos den hemvändande prokuratorn. Även här håller han sig i de förföljda kristnas närhet, träffar på nytt Petrus och råkar överhöra ett samtal om en hemlig sammankomst i katakomberna. Han beger sig dit men irrar runt i de mörka gångarna utan att hitta någon enda levande kristen. Det visar sig att de kristna varnats för att samlas här, och när Barabbas på återvägen till Rom ser hur staden står i lågor drar han den förhastade slutsatsen att han nu står inför ett apokalyptiskt skeende igångsatt av de kristna. Han, den korsfäste på Golgata, var tillbaka så som han hade lovat!
Barabbas rycker åt sig en fackla och störtar själv in i handlingen till hjälp för de upproriska. Stunden är kommen, Barabbas sviker inte denna gång Frälsaren när denne äntligen visar sin makt. Han hinner sticka flera byggnader i brand innan han grips på bar gärning och blir med sin visserligen överkryssade men ändå kristna signatur ett falskt bevis för att det är de kristna som är de skyldiga.
Plats för en sista massavrättning där till sist även Barabbas blir upphängd på ett kors. Som för att än en gång markera Barabbas utanförskap låter författaren de övriga, de oskyldiga kristna, dö först. Slutligen, "när han känner döden komma, den som han alltid hade varit så rädd för", ger även Barabbas upp andan, efter att ut i mörkret, "som om han talade till det", ha ropat:
"Till dig överlämnar jag min själ."
Där lämnar oss Pär Lagerkvist med sin berättelses olika tolkningsmöjligheter.
Vem är han, Barabbas? En onekligen sammansatt person och ett rov för inre motsättningar, en människa på ont och gott. En impulsiv handlingsmänniska och samtidigt en tänkande, rent av grubblande natur. En tvivlande skeptiker inte utan längtan efter en bärande tro. En brottsling, dock inte utan rättskänsla. En skygg solitär med aversion mot alltför täta gemenskaper. Sammanfattningsvis en mycket ensam människa.
Frälsarens rop inför döden var ett rop av förtvivlan: "Min Gud, varför har du övergivit mig!" Men vad för en ton finns det i Barabbas sista rop på korset - en av ironiskt trots eller av lugn försoning?
Jag lutar åt det senare, inte minst med tanke på Barabbas tidigare rädsla för döden och dödsriket. Han har upplevt mycket mörker, ja, i själva verket utspelar sig flera av berättelsens starkaste scener i mörker: förmörkelsen över Golgata när Jesus ger upp andan, steningsgropens och nattens mörker då han bär den harmynta till graven i hembyn, mörkret i underjordens koppargruvor, mörkret i de villande katakomberna.
Vad hände med Barabbas efter mötet med Lasarus? Försvann rädslan för döden och dödsriket eller tvärtom förstärktes den? Hans rop på korset tyder på försoning, men med vad eller vem? Med livets ändlighet och dödsrikets ingenting?
Det finns möjligen en hake här, nämligen det personliga tilltalets "dig", att ropet är riktat till någon i mörkret. Vem i så fall?
En sak som Barabbas inte kunde förstå var att han, Christos Iesus, ville dö i hans ställe. Hur kan man vilja lida och dö för andra, det ter sig rätt och slätt obegripligt för Barabbas. Om han var Guds son hade han haft makt nog att hjälpa sig själv. Men:
"Han hade använt sin makt på det mest besynnerliga vis. Brukat den liksom genom att inte bruka den".
Nog är den kristna försoningstanken ett centralt tema som Pär Lagerkvist bearbetar i denna lilla mästerliga roman på blott 130 sidor.
Efter ett antal månader av återkommande och mycket givande sällskap ställer jag nu in "Barabbas" i hyllan igen.
Bilden: Hollywoods bild av Barabbas i Anthony Quinns gestalt (Wikipedia)
,%20Antony%20Quinn.jpg)
