Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

lördag 27 februari 2021

Willy Kyrklund 100 år


Jag blev påmind om att Willy Kyrklund om han inte varit död sedan snart tolv år skulle ha fyllt 100 idag. Han var, är och förblir en av mina främsta favoriter bland svenska författare. Så jag gick till hyllan där jag samlat allt av honom och tog fram "Den överdrivne älskaren", novellsamlingen från 1957. (En anteckning i blyerts förtäljer att jag köpte den antikvariskt i Stockholm, den 6 november 1974).

Temat är den förekommande kärlekens olika uttrycksformer ställd mot idealiseringar och beska, stundom tragiska realiteter. Som vanligt berättelser utförda i en korthuggen, ironisk stil med insprängda sentenser av kärnfull visdom. 

"I vårbrytningen" liknar en saga bortom gott och ont. Fiskaren och skärgårdsbonden Schalin är knappt fyrtio och borde "rätteligen" vid det laget haft både hustru och barn. Det har han inte, det har liksom inte blivit av. 

Problemet har på nytt aktualiserats i och med våren - "och det vet man ju hur det är på våren, det är ju allom bekant". I veckotidningarnas noveller och hjärtespalter finns möjligheterna beskrivna, så Schalin beslutar sig - trots att det är långt mellan öarna och flickor inte växer på albuskar inte - för att besöka den vackra Helga och hennes bror, av vilken han lånat patroner till säljakten, en skuld som borde återgäldas och en förevändning så god som någon.

Schalin tar alltså sparken och ger sig iväg över isen. Fruktan att göra sig till åtlöje manar honom att vända om. Isen är dessutom så sjuk av sörja och flödvatten att den är rent farlig. Avgörande för att Schalin trots allt framhärdar är inte att han övertygats av vad veckotidningarna haft att förmedla, utan snarare att han fastnat för vad en präst en gång hade svarat på frågan vad man ska göra när man inte har tron.

"Man skall göra trons gärningar så kommer tron", hade prästen sagt och kanske kunde det ligga något i det. Kanske förhöll det sig på samma sätt med kärlekens gärningar? Schalin för en inre dialog med sig själv om vad det skulle kunna vara för slags gärningar, och här är ett citat på sin plats: 

"Kunde man göra sig för mycket besvär för kärleken? Vad är en människa utan kärlek? En fågelskrämma på åkern. Trasor och halm. 
Det var inte en fråga om besvär eller icke besvär, det var inte en fråga om att göra sig löjlig eller att undvika att göra sig löjlig, det var inte en fråga om en besvarad känsla eller en obesvarad. Det var endast fråga om det varförutan en människa är trasor och halm."

Läsaren börjar ana vartåt den här sagan bär hän, och även Schalin själv inser på hemvägen att det gått så som han egentligen förutsett. "Inte ens brodern, den hyggliga själen, hade kunnat låta bli att dra på mun".

Efter att man tagit till sig tragiken i de två sista meningarna kan man med fördel återvända till berättelsens inledande två:

"Detta är berättelsen om fiskaren Schalin som ville värma sitt hjärta. -
April är en plågsam årstid för hjärtat. Isen varken bär eller brister."

Mästaren Kyrklund har talat - och omläst talar alltjämt.

fredag 26 februari 2021

Jag märker ord


Det finns faktiskt ord jag inte tar i min mun, och jag menar nu inte svordomar eller orden jag som barn inte fick uttala för att de var "fula". De riktigt fula orden är naturligtvis de som hör till jargongen på modet, inte sällan favoriserade av byråkrater och andra konferensförgiftade människor - politiker, småchefer och sensitiva karriärister som lagt sig till med en vokabulär med vissa signalord som de känner igen varandra i. 

"Jag tänkte ropa: Upptag till behandling /punkt nollettusen-ingenting idag!"  Så lyder ett par rader i den långa dikten "Konferensman" av Birger Sjöberg (ur "Kriser och kransar", 1926). Dikten skildrar en enkel Herrens tjänare från landet som frustrerad och obekväm kongressdeltagare. Dikten gjorde starkt intryck på mig i gymnasiets undervisning och jag har allt sedan dess hållit Sjöberg som en av våra största poeter.

I dagens tjänstemannamun heter det inte att man tar upp en fråga, nej, man lyfter den. Det må gälla paragrafer på lätta pappersark, men med en mikrofon under näsan ska det tydligen helst låta som om man hanterar gymmets skivstång. Eller är det höjdarbete man vill ge sken av?

Ett i mina öron ännu värre skorrande inträffar när frejdiga produktutvecklare eller värdegrundstänkare hänvisar till sitt tänkande som ett tänk. Varför i helvete kan inte människan uttala hela ordet!?

Ja, och så alla politikers favoritglosa när man förväntas uppvisa, vad ska vi kalla det... en behärskad upprördhet över det man ändå inte kan eller vill göra någonting åt. "Det är helt oacceptabelt." Det är nästan så man känner viss sympati med vår statsminister när han med den i sammanhanget enda rimliga synonymen (?) med viss morfaderlig emfas understryker: "Det är inte okej"

Men det finns som sagt fult och fult. DN publicerar så gott som dagligen insända dikter från läsekretsen på familjesidan. I tisdags läste jag följande enkla rader av Anna Almqvist, inte utan förtjusning måste jag erkänna:

Tisdag (livet)

Fy fan.
Fy fan, fy fan, fy fan.
Fy. Fan.
Fa - an.
Fan!

lördag 20 februari 2021

Haydn i Musikrevyn

Musikrevyn i SR P2 presenterar stadigt många intressanta nyinspelningar av den omistliga musik vi kallar klassisk. I söndags bland annat pianomusik av Leos Janáceck, stråkkvartetter av Mieczyslaw Weinberg och symfonier av Joseph Haydn. 

Panelen blev alldeles till sig av förtjusning över Il Giardino Armonicos sätt att spela några Haydn-symfonier, bland annat den så kallade Avskedssymfonin. Jag lät mig villigt entusiasmeras av smakproven och gick omedelbart till Spotify för att lyssna till helheten. Det har jag gjort nu under dagarna som gått, om och om igen.

Det är bara att instämma med radiorösterna: den här dirigenten - Giovanni Antonini - gör tillsammans med orkestern en Haydn som verkligen inte bara är lättsam wienklassisk underhållning. Det är mycket mer än så. 


Det som förutom symfonierna särskilt tog mig var en dramatisk scen för sopran och orkester - "Berenice, che fai" - med Sandrine Piau som solist. Scenen är hämtad från den eminente librettisten Pietro Metastasios "Antigono" och handlar om Berenices förtvivlan när hennes älskade dör och lämnar henne ensam kvar. Haydn skrev detta - recitativ, cavatina och aria - speciellt för den italienska sopranen Brigida Bantidotter till en mandolinspelande gatumusikant men icke förty en av den tidens mest berömda operasångerskor. Hon var en naturbegåvning av stora mått, ej notkunnig men memorerade en aria utan besvär efter endast ett par lyssningar.

När Berenice som i syne ser sin älskade Demetrio försvinna till den underjordiska värld dit ingen levande når, rämnar hennes tillvaro. Den avslutande arian speglar hennes sinnestillstånd där hon på randen till vanvett i ren desperation önskar sig döden. Piau gestaltar blandningen av vrede, sorg och smärta precis så övertygande som bara är möjligt i den allra bästa sångkonsten. Man anar ånyo musikens makt, inte minst då den tar vägen genom den mänskliga rösten. Nog är det fantastiskt att höra varförskriken slungade rakt ut i tomheten, fastän här förädlade till stålblankt välljud - av Sandrine Piau!

Bilderna: 
Upptill: Det talande och mycket vackra omslaget till den aktuella skivan. 
Nedtill: Sandrine Piau (foto: Sandrine Expilly) och Brigida Banti (Wikipedia).

Spotify-länken till "Berenice, che fai" här

lördag 13 februari 2021

Noterat för poesibokhyllan


Ni har väl också noterat att en litterär bok som volym betraktad tenderar att i vår tid av autofiktion och dagboksanteckningar bli allt tjockare. Frågan är om det smittar av sig på annat än prosa också?

Jag har en särskild bokhylla för poesin, med böcker ordnade i bokstavsordning efter poetens efternamn, precis som vanligt. Man ser redan på håll att den bokhyllan skiljer sig från alla de andra. Förutom band av typen samlade verk är böckerna tunna, en del till och med så tunna att de saknar titel på ryggen eller bär den i så liten stil att den knappt är läsbar, så t ex i ellerströms fina "Lilla Serien".

I en notis i dagens DN meddelas att Johan Jönson utkommer med sin nya diktsamling "ProponeisiS" (Bonniers) i mars och att den är på 2272 sidor. Två tusen två hundra sjuttiotvå sidor! 

Hallå Guiness rekordbok! Jönsson har visserligen visat denna tendens tidigare, men nog måste detta vara något av ett rekord, eller?

Jag har en fråga inför en eventuell rekordnotering: Finns det krav på hur många ord det måste finnas per sida? 

Ja, jag skojar lite. Rekordboken är givetvis inte särskilt intressant som sådan. Jönson är en betydande poet så han jagar alldeles säkert inget rekord. Men jag undrar ändå vart vi är på väg.

När till och med det poetiska språket kräver ett utrymme av denna omfattning.

Foto: EJ. Fyrisån, vinter.

lördag 6 februari 2021

Ett öde Venedig

Göteborgs filmfestival pågår för fullt, men som allt annat i dessa tider endast digitalt. Dock har man tagit ett speciellt grepp på förbudet mot folksamlingar: en enda fysisk besökare per föreställning demonstrerar fyndigt rådande kulturläge. 

Kanske, jag säger kanske, är ändå film den konstart som förlorar minst på att man inte är på plats i en salong tillsammans med okända andra. I vilket fall köpte jag ett digitalt 24-timmarspass för en särskild films skull och hann då med ett par andra också. Essäfilmen "Molecole" av italienaren Andrea Segre var den jag absolut ville se.

Segre ville göra en film om Venedig, staden där hans far föddes och växte upp. Tanken var att fokusera de hot som både massturismen och tidvattensströmmarna utsätter den för. Senast i november 2019 inträffade ju än en gång en aqua alta av extremt slag. Och diskussionen om att begränsa antalet besökare per dag, framför allt genom att utestänga de gigantiska kryssningsfartygen, har pågått länge nog utan konkreta resultat. 

Dessa välkända problem hamnade emellertid lite i skymundan av det enkla skälet att Segre anlände just innan pandemins utbrott i norra Italien. Turisternas försvinnande innebar en drastisk förändring av stadsbilden; Venedig överläts åt venetianarna och Segre tog tillfället i akt att filma händelseförloppet. Med hans egen voice over blev det en livsfilosofisk betraktelse över tillvarons skörhet och instabilitet, ett trevande försök att nå in till kärnan av hans egen oklara relation till fadern och hans hemstad. 

Filmen bjuder förstås på sköna vyer från ett fortfarande lika förtrollande om än förhållandevis tyst och ödsligt Venedig. Vi möter en fiskare som talar sig varm för sin ensamma sysselsättning, en ung kvinna som lär ut gondolrodd och ett äldre par på Sant´Erasmo som plockar musslor långt ute i lagunen när ebben frilagt sandbankarna. En ung sopran står ensam under Dogepalatsets arkader och sjunger "Lascia ch´io pianga", a cappella utan publik. Frånvaron av vågskvalp i lagunens och kanalernas vatten förklaras av den begränsade båttrafiken. Vattenbussarnas folktomma hållplatser lyser matt i det disiga kvällsmörkret. 

Det är vintertid man helst ska besöka henne, så förunderligt skön i vatten och dimma. Det hävdade även Joseph Brodsky som skrev "Vattenspegling", den bästa nutida hyllningen till La Serenissima. Sant är att hon vintertid inte är lika överbefolkad som vid högsäsong, men själv har jag som trogen besökare kunnat konstatera att man lätt finner platser av lugn och stillhet nästan året om, bara man lämnar San Marco, kvarteren som omger Canal Grandes ringlande vattenled samt paradstråket Riva degli Schiavoni. Men visst, har man som Brodsky svårt att stå ut med horder av svettiga nordeuropéer i kortbyxor är det naturligtvis klokt att välja bort sommartid.


Segres film handlar alltså inte bara om staden och dess krympande bofasta befolkning utan är i hög grad också en minnesteckning av fadern Ulderico Segre, fysikern som forskade i molekylära rörelser och dyrkade Albert Camus. Han beskrivs som förtegen, en vänligt leende man av judisk härkomst som bar på en obotlig hjärtsjukdom, den som slutligen tog hans liv. Sonen fann brev, foton och gamla super-8-filmer i hans kvarlåtenskap, av vilket en del klippts in i filmen och förmedlar - några suddiga, andra lite klarare - bilder av både staden, fadern och Andrea själv som barn. Han nådde honom aldrig på allvar, varken genom brev eller telefonsamtal. Skulle då någonting outsagt ändå kunna formuleras i efterhand?


Frånvaro och tomrum, slutenhet och ensamhet. Rörelse och ändamål, öppet och fördolt. Livets gång och dödens obönhörlighet. 

Venedig har väl alltid kunnat bilda fond för existentiell reflektion. Andrea Segres bidrar med en filmisk betraktelse som förser både ögat och tanken med stoff som i någon mån stillar de omättliga behoven av skönhet och livsmod. Ett välkommet bidrag inte minst med tanke på den aktualitet det har och även bortom Covid 19 säkert kommer att behålla. 

Och till sist, vad var det nu den förnöjsamme fiskaren vid bardisken sa med glimten i ögat? Jag citerar honom som själv citerade ett kinesiskt ordspråk: Om du gifter dig blir du lycklig en vecka, om du slaktar grisen en månad, och om du lär dig fiska resten av livet.

Foto (från filmen): Matteo Calore och Andrea Segre