Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 30 april 2024

Till glädjen



Är det möjligt att lovsjunga glädjen i dessa tider av kris, krig och mörka krafters spel på världsscenen? Eller en mer defensiv fråga: Blir den stora världen bättre av att den lilla världens glädjeämnen försvinner? Måste man inte ta till vara de livsfrämjannde omständigheter som erbjuds i all den vedermöda som världen rymmer och som kanske väntar även den som vaknar till ännu en relativt smärtfri dag i vårens tid, låt vara en vår med isigt kalla vindar över ståndaktigt blommande scilla. 

Jag var nyligen i Berwaldhallen och lyssnade på Beethovens nionde symfoni, vars fjärde och sista sats som bekant är ett "Ode till glädjen" på basis av Friedrich Schillers dikt från 1785. Det är den kanske mest kända musiken av den döve tonsättargiganten, i vår tid använd också i de stora sammanhangen som hymn till friheten när muren föll, som melodisk protest i både Kina och Chile, som Europahymn och mera därtill. 

Glädje sköna gudagnista,
dotter av Elysium, eldbesjälade vi drista
träda till ditt helga rum.
Se din trollmakt sammanlöder
vad som åtskilt tiden ställt
alla mänskor bliva bröder
där du dina vingar fällt.
        (Översättning: Hugo Tigerschiöld)

Det är stora ord och Beethoven pumpar upp musiken till en extatisk kulmen som ska fylla oss med den optimism som Schiller själv lär ha betecknat som verklighetsfrämmande. Nog för att det kan behövas både gudagnista och musikens trollmakt för att hålla liv i humanistiska ideal om broderskap, men vi vet samtidigt att det "åtskilt tiden ställt" fortfar att vara splittrande och konfliktfyllt och endast i bästa fall leder till vårt önskade bästa fall.

Det var egentligen 96-årige Herbert Blomstedt som skulle leda Sveriges Radios Symfoniorkester i ett annat av Beethovens storslagna verk, nämligen Missa Solemnis, men han tvangs ställa in efter att ha fallit och skadat sig. Han ersattes av en mindre än hälften så gammal amerikan. Frågan är om den förunderligt vitale nestorn bland världens nu levande dirigenter förmår resa sig och återkomma eller ej. Han som berett oss så många glädjerika stunder har kanske nu gjort sitt på dirigentpulten.

Under alla omständigheter är det mellan glädjen i nian och Miserere-ropen i mässans sista sats, Agnus Dei, som vi kastas. 

En sorts svar på min fråga inledningsvis fick jag i intervjun med Salman Rushdie i Svt:s "Babel". Med ena ögat borta som det mest påtagliga resultatet av det brutala knivöverfallet föreföll han mentalt obruten och rent av alert, vittnande om sin livsbejakande inställning.

I sin nya bok ställer han sig frågan: "Vad gör man med sitt liv när man fått en andra chans att leva?". Svaret han gav i teveprogrammet löd: "Man lever ett så rikt liv man kan." Vilket för hans del mera preciserat innebär att älska och bli älskad, arbeta vidare, och kämpa för yttrandefriheten.


Foto: EJ. Ovan: Scilla, Uppsala, våren 2024. Nedan: Doro leker med en boll den första riktigt varma vårdagen den sista april 2024.

lördag 13 april 2024

De blivande klassikerna och alla de glömda

Två bokliga händelser fick mig att reflektera över skönlitterära författares livslängd, det vill säga deras eventuella fortlevnad efter döden genom efterlämnade verk.

Jag gick utan speciellt ärende in i Akademibokhandeln och mönstrade deras hyllor för skönlitteratur. Nyutkommet var ordentligt markerat, och jag såg namn på namn på för mig okända men möjligen läsvärda författare. Undrade om någon av dem skulle tillhöra de om femtio år namnkunniga, om dessa titlar som nu frestade med historier om "kärleken, livet och andra katastrofer" (som det heter i ett bokförlags helsidesannons om några av deras författare i DN idag), som om de bar på en existens bortom drunkningsdöden i de närmaste årens bokfloder.

Samma dag mönstrade jag även mina egna hyllor i jakten på en bok som jag inte visste exakt var jag hade. Jag fann den till sist; det var "Petrarca i Provence" av nyligen bortgångne Anders Hallengren. Under letandet fann jag en helt annan bok som jag en gång i begynnelsen av mitt boksamlande införskaffade, en pocket med gulnade blad som överlevt flera hyllrensningar under drygt sextio års tid.

Boken heter "Tryckpunkter. 23 svenska författare i egen sak", tryckt 1967 på Pan/Norstedts förlag. Det är alltså fråga om endast Norstedts dåtida författare som här lämnat bidrag till en antologi om sitt skrivande, hur det en gång började, processer, mottagande, resultat. De är sinsemellan mycket olika, de flesta så pass intressanta att det motiverade deras allmänna utgivning, trots att de ursprungligen bara var tänkta att publiceras som privat förlagstryck till julen 1966.

Av dessa tjugotre författare är ett fåtal välkända och fortfarande lästa. Dit räknar jag P O Enquist, Lars Gustafsson, Jan Myrdal, Kjell Espmark, Birgitta Stenberg, Per Wahlöö (i paret Sjövall/Wahlöö) - och då inte bara för att de överlevde de flesta andra i sin generation och vid hög ålder var produktiva ännu efter millennieskiftet. 

Andra är kända för bildat folk i min generation trots att de inte längre ges ut på nytt och inte heller hålls vid liv av entusiaster i ett litterärt sällskap. Dit hör Knut Ahnlund, Lars Ardelius, Heidi von Born, Per Agne Erkelius, Göran Palm, Per Olof Sundman.

Och så finns här också en tredje kategori med namn som idag nog bara undantagsvis känns igen av gamla litterater som hängt med ända sedan sextio-sjuttiotalet: Göran Börge, Barbro Dahlin, Reidar Ekner, Bosse Gustafsson, Sten Hanson, Kristina Hasselgren, Thorsten Knöfel, Nils Leijer, Arne Lundgren, Evert Lundström, Kurt Salomonson. Bara fyra av dessa känner jag själv till, två av dem även läst något av. 

Börge är en utmärkt reseskildrare, framför allt av länderna kring Medelhavet. Lundgren är mig bekant som översättare av poesi från portugisiska och italienska. Salomonson har jag tyvärr ännu inte läst fastän jag borde; han är den dolde västerbottensförfattaren som märkligt nog är från samma by som P O Enquist, nämligen Hjoggböle. Från sin bakgrund som gruvarbetare hämtade han stoff till berättelser som gjorde honom kontroversiell bland både arbetsgivare och fack. 

Ja, vilka överlever och vilka försvinner? Och vilka bland de senare förtjänar måhända ett förnyat intresse? DELS (De litterära sällskapen i Sverige) utgav 2019 en uppslagsbok - "Sverige läser" - med korta presentationer av "1066 böcker ur tusen år av svensk litteratur från vikingatid till år 2000". De litterära sällskapen som samlas kring en viss författare bildade utgångspunkten och kompletterades med en referensgrupps och några specialisters förslag på svenska författare i olika genrer som borde noteras. Det blev en pocketkatalog att bläddra i och stimuleras av för vidare bekantskap genom bibliotek, antikvariat och andra litterära kanaler.*

En sådan sammanställning kan givetvis inte göra anspråk på att vara heltäckande. Jag roade mig med att i registret i "Sverige läser" söka efter de författare i "Tryckpunkter" som jag hänförde till den tredje kategorin. Ingen finns med. Nyfiken sökte jag vidare på nätet där Wikipedia ofta har en del att berätta.

Jag sökte och fann exempelvis Thorsten Knöfel, ett namn jag aldrig hört nämnas i något som helst sammanhang. Han visar sig vara en författare som lovordades för de verk han utgav från debuten 1960 - "Zongränsen", som behandlade efterkrigstidens tyska skuldproblematik - och "Den blå boulevarden" (1962) - en uppgörelse med den hemingwayinspirerade Parisromantiken - och vidare ytterligare ett par romaner på samma tema som i debutverket. En barnbok - "Tigern som följde med hem" - var det sista som publicerades 1971. Sedan satte den socialrealistiska trenden stopp för fortsatta historier av den fantasifulle barnboksförfattaren.

Knöfel var född i Malmö 1926, son till en startmästare (bonuskunskap: det har med flygledning att göra) och dog i Järfälla 2011. Efter sin drygt decennielånga karriär som författare var han sedan verksam som en enligt uppgift mycket uppskattad lärare i tyska och svenska. 

Thorsten Knöfel, en gång prisad med omdömen som "raffinerad berättare", "märkvärdig talang" och för en prosa med "frapperande artistiska kvaliteter", nog förefaller han väl värd att uppsöka och kanske upptäcka på nytt. 

Frågan om vilka av dem som idag toppar listorna med goda recensioner som fortfarande finns bland de namnkunniga om femtio år, den kan givetvis bara framtiden besvara. Mer än en Knöfel lär försvinna i bokflodens strida strömmar i de växlande konjunkturernas litterära landskap.

* "Sverige läser" är numera digitaliserad och återfinns på DELS hemsida - här