Lagom till Finlands 100-årsjubileum har jag läst "Kalevala", det finska nationaleposet, tillsammans med ett par vänner som sedan gammalt träffas i en läsecirkel. Jag köpte boken redan när nyöversättningen av Lars Huldén och Mats Huldén kom strax före sekelskiftet (Atlantis, 1999). Kanske var det dess imponerande format (380 sidor med femtio sånger på runometer) som gjorde att den blev stående i hyllan. När jag äntligen började läsa visade sig ett mycket fängslande, även som poesi i högsta grad njutbart verk.
Elias Lönnroth (1802-1884) hette läkaren och språkforskaren som reste runt, upptecknade och sammanställde dessa finska och karelska folksånger som återger en mytologi som kan mäta sig med vilken som helst annan och mera berömd. Det sjunger inte bara om den allittererande poesin; gestalterna själva sjunger fram det som i kamp och strid, nöd och lust ter sig som nödvändigt för överlevnaden. Dessutom finns det åtminstone i den här översättningens lediga språkbruk ett mått av drastisk humor som jag uppskattar.
Några gestalter återkommer och knyter hjälpligt samman de många historierna som främst handlar om kampen mellan det ljusa Kalevala och Pohja, det mörka landet längst i norr vars trollmakt måste mötas med en ännu starkare. Till saken hör att Pohja rymmer åtråvärda kvinnor och ting som påkallar krig och erövringslust. Inte minst Sampo, lyckokvarnen, även kallad glitterlocket, som alstrar rikedom och välgång, hör till det hett åtråvärda.
Huvudpersonernas epitet är oftast flera, men ingen hedras mer vördnadsbjudande än Väinämöinen: den "gamle gode", "levnadsvise" Väinämöinen, "sångaren som trotsar tiden", på ständig jakt efter "maktorden". Jämte honom finns Ilmarinen, "mästersmeden", som står för smidet av både himmelskupan, glitterlocket och kopparräfsan. Och så förstås Lemminkäinen, den "lättsinnige", "liderlige", "muntre", "ombytlige" och "oförvägne", även han försedd med oanade sångarkrafter och med obegränsad framgång bland jungfrurna på ön.
Äventyren börjar med att gamle Väinämöinen utmanas av en ung och övermodig spoling, Joukahainen, som emellertid tvingas inse sin underlägsenhet och ber den gamle skona honom i utbyte mot sin unga syster Aino.
Fruktansvärd var Väinämöinen,
när han skymfad greps av vrede,
och begynte sjunga sånger:
trollsångerna som han kunde,
ingenting för barnens öron,
inget barn- och kvinnojoller.
- - -
Gamle Väinö, vad han kunde!
Sjöar sjöd och jorden skälvde,
kopparbergen gick i vågor,
fasta hällar for i stycken,
klippor brast med brak i bitar,
stenar sprack på alla stränder.
Den fjärde sången beskriver sedan konsekvensen av Väinämöinens seger utifrån den olyckliga Ainos perspektiv, hon som ska giftas bort med "en gammal darrig gubbe". Hon sörjer utan något stöd från modern som i Väinämöinen bara ser ett gott parti för dottern. Ensam och förtvivlad flyr hon till en kobbe i havet och drunknar.
Naturkrafternas och faunans samspel med människornas öden, hjältarnas långväga resor till fjärran trakter och ända ner i "underjordens mörka marker", trollsångskraft och magisk musik från tallskogen och en kantele gjord av gäddben - allt samlar sig till en lyrisk-dramatisk berättelse om fiendskap och vänskap, framgång och nederlag, liv och död.
Många är de som inspirerats inom både bild- och tonkonst. Mest kanske av den märkliga legenden om Lemminkäinen och hans moder. Även den vackre och liderlige Lemminkäinen ställs inför vissa krav för att få den Pohjadotter han åtrår: bland annat måste han skjuta svanen i Tuoni älv, det vattendrag som rinner i dödens dalgång. Men där finns ett allvarligt hinder i den gamle blinde "herden med den blöta hatten" (!) vilken dödar honom med en orm och sprider hans sargade kropp i älven.
Åter måste mästersmeden Ilmarinen träda i tjänst. Lemminkäinens moder ber honom tillverka en gigantisk kopparräfsa med pinnar av järn. Med den räfsar hon sedan älven på djupet och samlar ihop både kläder och lemmar. Och med en undergörande honungsbalsam får hon sonen att återuppstå.
Lemminkäinens mamma kunde
inte avstå från sin pojke,
utan gick igen med räfsan,
kramande om kopparskaftet,
genom Tuouniälvens fåra,
så på längden som på tvären,
hittar huvudhalvan, handen
och en räcka av hans ryggrad,
revbenen från ena sidan,
många mindre nyttigheter.
Pojken skulle återskapas,
Lemminkäinen läggas samman!
Nej, det saknas verkligen inte underverk i detta epos, inte ens en jungfrufödsel. Här heter hon inte Maria, utan Marjatta, och gravid blir hon av ett lingon i skogen!
Akseli Gallen-Kallelas illustrationer av Kalevala är välkända, inte minst målningen som återger modern på stranden intill sin son (se bilden ovan!). Och bland tonsättarna är flera verk av Jean Sibelius på samma sätt de som kommit att göra namn från Kalevala långt mera bekanta än själva folksångerna och deras innehåll. Den suggestiva symfoniska dikten "Lemminkäinen Suite", op. 22 är ett av hans mest kända verk, men även "Kullervo", op. 7 och en del annat har anknytning till Kalevala. Att det som blev den fyrsatsiga sviten om Lemminkäinen ursprungligen var tänkt som en opera av wagnerska dimensioner säger en del om verkets karaktär.
För sent upptäckte jag att en okänd opera från slutet av 1800-talet som bygger på Kalevala i vårvintras hade premiär i Åbo, där den uppfördes under Leif Segerstams ledning. Både tonsättaren och verket - Karl Müller-Berghaus (1829-1907): "Die Kalewainen in Pochjola" (1890) - var tills nyligen gömda och glömda i arkivens och möjligen fotnoternas värld. Efter 127 år och av ren slump upptäcktes partituret av någon som rotade runt i ett arkiv i Åbo, helt i sagans anda kan man tänka.
Tysken Müller-Berghaus var under några år i slutet på 1800-talet verksam i Musikaliska sällskapet i Åbo, men endast andra akten av denna opera uppfördes konsertant vid ett tillfälle. Det var meningen att Hamburgoperan skulle sätta upp verket som helhet, men sjukdom kom i vägen och verket föll i glömska.
Musiken är högromantisk och förvisso influerad av Wagner. Enligt min mening ett riktigt intressant verk, vilket var och en själv kan bilda sig en uppfattning om på Youtube här. Att rollerna under denna senkomna världspremiär besattes med så eminenta sångare bidrar naturligtvis till det positiva intrycket.
Det finns för övrigt minst en opera till med Kalevala-innehåll, nämligen Aulis Sallinens "Kullervo", op. 61. Den återstår för min del att lära känna.
En sak är klar: Även om Sibelius inte illustrerade Kalevala så som Gallen-Kallela gjorde jag märker jag att jag lyssnar till Lemminkäinen Suite och annan musik inspirerad av Kalevala på ett annat, ska vi kalla det mer initierat, sätt nu när jag tagit del av det mäktiga eposet.