Ett rikt mått av havskänning präglade veckan som var. Västerhavskänning. Kattegatt och Skagerrak. Resmålet var Skagen, där de båda möts.
En dag längst ute på Grenen är onekligen speciell med ljuset, vinden och den synbara kollisionen mellan haven. Uppspolade maneter stirrar emot en ur sanden närmast vågsvallet. Plötsligt kravlar sig en säl upp ur vattnet och kråmar sig i solen inför kameraförsedda besökare, en av dem alltså jag.
Också landkontakten är speciell med det sandiga långgrundet, dynerna och den planterade växtligheten av sandrör och inåt land talldungar som nödtorftigt håller sanden på plats. Det är inte lätt att hitta lä för vinden men på höjderna uppenbarar sig 360 grader fri sikt även över lufthavet.
Fyrar hör till alla farvatten och i Skagen finns förutom den som bär stadens namn och står ute på Grenen flera andra som samtidigt berättar något av fyrbåkens historia. Den äldsta - "Vippefyren" - byggdes ursprungligen på 1600-talet och står nu som ett restaurerat monument i kanten av Skagen by. Semaforlik, eller kanske snarare lik ett gammalt gigantiskt brunnskar, tronar den på en höjd och tänds än idag en gång per år i midsommartid. Den höj- och sänkbara fyrgrytan fylldes helt enkelt med kol eller annat material för kraftigast möjliga eldsken.
Något århundrade senare ersattes vippefyren med den vita fyren i sten, som till att börja med även den signalerade med hjälp av öppen koleld, för att senare förses med den tekniska landvinning som en lanternin med oljelampa och paraboliska speglar innebar.
Sanden - revlarna i havet och klitterna på land - är till sin natur flyktig, med vindens och vågornas hjälp stadd i en ständig föränderlighet som ytterligare understryker betydelsen av fyrtorn och landmärken.
Ett tydligt vittnesbörd om vad flygsanden kan göra med både landskap och kulturbyggnader är Sankt Laurentii Kirke strax söder om Skagens centrum. Kyrkan som är från 1300-talet är igensandad och öde sedan 1795, då den övergavs på grund av att man inte längre orkade hålla stånd mot sanden.
Endast tornet står kvar, och hur mycket av det resterande kyrkskeppet som är begravt i sanden är oklart då stora delar lär ha rivits i samband med övergivandet. Enligt en uppgift ska åtminstone stengolvet och en dopfunt i sten finnas kvar i sanden på halvannan meters djup. Porten till tornet är i själva verket övre delen av ett fönster, vilket man kan konstatera när man väl kliver in på en träställning över djupet där innanför.
Omgivningarna är mycket inbjudande för vandrare och cyklister på vägar som slingrar sig i ett dynlandskap med tall, ljung och klittrosor. Jämte Grenen måste detta vara Skagens vackraste och mest fascinerande plats.
Foto: EJ. (Klicka för förstoring!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar