Virtuost och mäktigt - musik i stearinets tid

Månaderna går och vi är redan långt inne i den årliga anpassningen till det snöfria novembermörkret. Allhelgonahelgen inledde som vanligt stearinsäsongen. De tända ljusens högtid lyser upp och pånyttföder minnena av de som gått ur tiden - före oss andra som ännu är kvar i den.

Hösten har i alla fall varit mild och inte sällan mitt på dagen solig. Oktober slöt för min del med en upplyftande konsert, men även förstämning efter ännu ett sorgebud. Ännu en av dem som funnits mycket lång tid i mitt liv är död. 

Lars var min svåger i mitt första äktenskap med Eva, som i oktober 1991 alldeles för tidigt gick bort i sviterna av cancer, det som nu också drabbade hennes några år äldre bror Lars vid 82 års ålder. 

Han var och förblev norrlänning, professor i psykiatri i Umeå men med breda, socialpsykiatriska intressen och tidvis verksam i både Afrika och Latinamerika. Vi hade samma bakgrund och bar lustigt nog också samma efternamn. Framför allt i våra yngre dagar betydde han mycket för mig med sin öppna, resonerande, i bästa mening frisinnade attityd till tillvaron. Frid över hans ljusa minne!

Upplyft blev jag när stockholmsfilharmonikerna under den nye unge chefen Ryan Bancroft spelade det populäraste verket av de två tonsättare som stod på programmet, nämligen Felix Mendelssohn med violinkonserten i e-moll och Anton Bruckner med den fjärde symfonin i Ess-dur, "Den romantiska". 

Habituéerna kunde kanske misstänka att programmet valts för att enkelt fylla Konserthuset. Men även i den mest älskade musiken måste liv gjutas för att den ska bli gripande och angelägen. Det är med andra ord en fråga om förmågan att förmedla vad man funnit i det man valt. Där på plats kände jag mig som sagt lyft av både violinkonserten (med den hängivne Augustin Hadelich som solist) och av Brucknersymfonin som remarkabel kulmen. Först senare fick jag veta att just den dagen somnade Lars in för gott.

Mendelssohn revolutionerade inte tonkonsten, men han skrev en hel del underbar musik som visade att mästerskap inom ramen för de klassiska formerna fortfarande var möjligt. Den här violinkonserten är naturligtvis älskad för att den är lättlyssnad utan att vara enkel eller banal. Violinstämman bjuder utan tyngande bagage en lätt och luftig resa som gärna och med elegans svingar sig upp i de högre registrens glänsande silvrighet. 

Moll? Ja, delvis, bland annat första satsens huvudtema går i moll. Vilket inte förtar huvudintrycket av musiken som i grunden lyckligt livsbejakande. Och ingen tvivlade på att Hadelich själv älskade att frambringa dessa sköna toner ur sitt instrument, en Guarneri del Gesù från 1774, en dyrgrip som han har till låns.

Med Bruckners fyra hamnar man ofrånkomligen i den harmoniskt och rytmiskt mer komplexa romantik som hör det sena 1800-talet till. Med sin Wagnervurm och framför allt sitt egensinne utmanade Bruckner den rådande musiksmaken. Samtidigt kunde hans samtid inte annat än beröras av detta kraftfulla och bitvis starkt dissonanta välljud. 

Fyran är omisskännligt Brucknersk, men kanske melodiskt trots allt lättare att ta till sig än flera av de övriga symfonierna. Jag kan inte längre minnas om och i så fall när jag hört den live. Mina favoriter är annars de tre sista - sjuan, åttan och den ofullbordade nian - som numera torde ha samma dragningskraft på konsertpubliken som fyran. Alltnog, det var en lysande tolkning som Rycroft och filharmonikerna gjorde, och hädanefter kommer jag att vara en flitigare lyssnare till även denna magnifika symfoni.

Och sen i lördags... Det var givetvis med stor förväntan jag bänkade mig i Berwaldhallen för att lyssna till den väldiga "åttan" - detta en och en halv timme långa mästerverk som hör till det yppersta i genren. Manfred Honeck nämns numera som specialist på Bruckner och nog gjorde han intryck av att veta vad ha ville med Sveriges Radios Symfoniorkester, som han ju för ett tjugotal år sedan under en period själv chefade över. Det blev en rejält pulshöjande upplevelse, så pass att jag kände mig nära att bokstavligen golvas av den. 

 

Det var inte bara för det djupt gripande Adagiot, som jag känner så väl sedan det drabbade mig första gången i Haitinks inspelning med Concertgebouw vid mitten av 80-talet. Även i övrigt rådde precision och balans i uppbyggnaden av den "katedral" som en symfoni av Bruckner brukar liknas vid, och som påminde mig om den där förstagångsupplevelsen.

Ja, varifrån kommer denna överväldigande musik? Detta ur intet växande stråkbrus, som växer med bleckblåsets mäktiga understöd, i omtag efter omtag, och till sist när krampen släpper når en kulmen i det briserande ljus som flöjter och harpor sprider. Varifrån? Varthän?Man kan göra sina fåfänga försök att analysera och formulera svar på frågor som inte låter sig nöjaktigt besvaras. 

Det kan ej förklaras, det kan blott erfaras, sjöngs det i en andlig visa i min barndom.

Nog är det ett existentielllt drama som öppnar för både himmelsljus och avgrundsmörker, ett psykodrama som man dras in i och som inte upphör förrän de sista takternas hamrande tordön slutligen stupar i brant fallande intervall. 

PS. Och sen i söndags... Sokolov. Jag återkommer till honom. DS.

Foto upptill: Nadja Sjöström: Konserthuset
Foto nertill: arne@hyckenmedia.se. Berwaldhallen

András Schiff på pall och pult

András Schiff är åter på Sverigebesök med framträdanden i Konserthuset i Stockholm både som dirigent och framför allt som den första rangens pianist han är. Som vanligt stadigt förbunden med de stora klassikerna blev det denna gång ett samarbete med filharmonikerna i verk av Mendelssohn, Mozart och Beethoven.

Mendelssohns genialitet är inte alltid lika poängterad som exempelvis Mozarts, men lyssnar man till hans konsertuvertyr "Hebriderna" inser man att orkestermusik av det slaget bara komponeras av de allra största, i det här fallet häpnadsväckande nog av en blott 20-årig ung man. En kollega, Johannes Brahms, lär ha yttrat att han gladeligen skulle lämna samtliga egna verk i utbyte mot att ha åstadkommit något sådant som "Hebriderna". 

Det var efter en resa till Skottland som Mendelssohn inspirerades till denna rikt varierade musik. Särskilt intryck gjorde Fingals grotta på ön Staffa och stycket kallades till en början "Den ensamma ön". Den som vill kan säkert lyssna sig till ett innehåll av vindbrus, vågsvall och skimrande dagrar i och utanför den mäktiga basaltgrottan. Men denna melodiska fantasirikedom och orkestrala prakt står sig lika väl som absolut musik utan jordisk, geografisk förankring, en lyrisk och dramatisk tondikt utan ord. 

Mozarts symfoni nr 35 i D-dur, "Haffner", var nästa livliga programpunkt. Här handlar det om festmusik med pukor och trumpeter tillsammans med ett par lyckliga serenader som en hyllning till herr Haffner vid dennes adlande. Ett beställningsverk av geniet som sin vana trogen levererade ett sådant utan större besvär.

Efter paus slutligen kvällens höjdpunkt: Beethovens fjärde pianokonsert i G-dur, op. 58, hans enligt min mening allra bästa. Beethoven satt själv vid pianot vid den här konsertens första framförande, vilket för övrigt blev hans sista offentliga framträdande som solist i orkestersammanhang.

Frånsett den lugna andra satsens dialog mellan pianots trevande ödmjukhet och orkesterns tuffa mästrande en som helhet sprudlande musik av översvallande gott humör med virtuosa löpningar och talrika växlingar mellan starkt och svagt, lyriskt och dramatiskt. Här fick Schiff kombinera sina välkända sidor av pianovirtuos och nyanserad interpret med eget dirigentskap. Min bänkgranne i torsdagskväll berättade att han vid det första konserttillfället i onsdags blev så tagen att han kände sig tvungen återkomma.

Foto: Konserthuset; Nadja Sjöström

Havsstilla

Jag bläddrade i "Tysk lyrik", en bok jag länge ägt men nästan glömt bort att jag hade. I ett sådant urval* stöter man naturligtvis på Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832), konstigt vore det annars. Nå, jag fann inte bara "Über allen Gipfeln" utan även några andra smakprov på denne gigant i skaldekonstens historia. Jag fastnade för en dikt med titeln "Meeresstille", som på svenska blir "Havsstilla" i Johannes Edfelts översättning:

Djup, djup tystnad över vattnet.
Hur orörligt havet är!

Och bekymrad väntar skepparn:

släta ytor vart han ser!

Ingen vind från någon sida!

Dödens stillhet, fruktansvärd.

I det oerhörda vida

ingen enda böljas färd.

Håll med om att det är en mycket märklig dikt: en dikt om stillhet, men inte som frid och ro utan som dödligt hot, som någonting fruktansvärt. Vi är på ett skepp i stiltje och det är före ångfartygens tid. Vi blickar med den lamslagne skepparen ut över det blanka, orörliga havet, utlämnade till det runtom lika skrämmande vida. Originalet lyder:

Tiefe Stille herrscht im Wasser,
Ohne Regung ruht das Meer,
Und bekümmert sieht der Schiffer
Glatte Fläche ringsumher.
Keine Luft von keiner Seite!
Todesstille fürchterlich!
In der ungeheuern Weite
Reget keine Welle sich

Dikten har en pendang som inte finns med i min lilla antologi. I den målar Goethe upp en motbild, eller om man så vill en lycklig upplösning av den första diktens belägenhet. "Glücklische Fahrt" heter den och skildrar följande förlopp:

Die Nebel zerreißen,
Der Himmel ist helle,
Und Äolus löset
Das ängstliche Band.
Es säuseln die Winde,
Es rührt sich der Schiffer.
Geschwinde! Geschwinde!
Es teilt sich die Welle,
Es naht sich die Ferne;
Schon seh ich das Land!

Vindguden kommer här till undsättning, himlen klarnar, vindarna börjar susa, kaptenen kommer på fötter och skeppet klyver vågorna i full fart framåt mot en fjärran kust.

Det sägs att dessa dikter är inspirerade av en händelse under Goethes långa Italienresa. Han ville även se Sicilien och gick därför ombord på ett skepp som från Neapel skulle föra honom dit. Seglatsen bjöd på denna upplevelse av stiltje som någonting minst lika vådligt som en stormig böljegång. 

Inte oväntat har dessa dikter attraherat många tonsättare, bland dem också några av de mest namnkunniga, nämligen Schubert, Beethoven och Mendelssohn. Som op. 2 blir "Meeresstille" ett tidigt prov på Schubert som mästerlig kompositör av lieder. Mendelssohn skapar en konsertuvertyr utifrån texten, medan Beethoven satsar för fullt med kör och orkester i en kantat, op. 112, där båda dikterna ingår.

Kantaten börjar med dämpad, knappt hörbar körsång fram till den första diktens tre sista rader, där kören börjar sjunga i staccato, där "fürchterlich" plötsligt utropas med chockerande styrka och där "Weite" hålls ut så länge att man omöjligt kan bortse från detta orörliga havs förfärande vidsträckthet. Det är Beethoven på övertydligt dramatiskt humör, även när han ställer de båda dikterna i stark kontrast till varandra. Jubeltonen dominerar helt när i andra satsen/dikten vindarna och allt pånyttföds i stark rörelse. John Eliot Gardiner och Orchestre Revolutionnaire et Romantique presenterar allt på bästa sätt, (men flera alternativ finns på t ex Youtube).

Mendelssohn ägnar det mesta av sin uvertyr åt den lyckliga delen av färden, vilken slutar med triumferande fanfarer och några slutackord som signalerar ankomst och förtöjning i lugn och säker hamn. 

Och Schubert då? Han stannar vid den första diktens allvar. Hos honom är diktens alla utropstecken strukna, dramatiken undertryckt eller redan ersatt av ett tillkämpat lugn som yttrar sig som en mycket långsamt framsjungen saklighet. Det sker mot bakgrund av pianoackompanjemangets ständigt brutna ackord, vilket väcker reminiscensen av det vågsvall som så bittert saknas. Och jag tänker: Det är knappast mindre "fruktansvärt" att ställas inför det orörliga och oerhörda "vida" när orden från sångaren formas som här, återhållet i fallande intervaller, stilla som i den situation som är.

Dietrich Fischer-Dieskau sjunger bättre än de flesta, så jag länkar i första hand till honom. 

* "Tysk lyrik", i urval av Sven Lindner, Bonniers, 1971.

Foto: EJ.

Rakt in i hösten - med ännu en av alla dessa svenska storsångare

I förrgår möttes jag av de första pustarna av den svala, lite råa höstluften, en försiktig erinring om vartåt det lutar. Det är sensommar med en viss respit för de somriga sysslor som ännu återstår. I år har jag deltagit i rensningen av klottistel i beteshagarna och plockat vinbär och hallon från buskarna på gården. Dessutom satt två sorters snaps: johannesört och havtorn. 

Ett lantliv går in i slutfasen och börjar så smått inriktas på stadslivets mer abstrakta odlingar. Svampplockning står dock också på dagordningen innan åkrarna vänts, frostnätterna sätter in och skogen börjar skifta färg. Förutsättningarna i år syns goda; de många och kraftiga åskskurarna borde ha gjort sitt till.

Jag har redan tjuvstartat den urbana höstens aktiviteter med ett konsertbesök. En av Konserthusets sommarkonserter sammanföll lyckosamt med datum för ett ärende i Stockholm. Jag ville väldigt gärna höra vår nya stjärnsopran i de kanske vackraste orkestersånger som finns från 1900-talet: Richard Strauss´ "Vier Letzte Lieder". 

Nog är det märkligt att Sverige begåvat världen med så många storsångare och fortfar att göra det. Mest är det sångerskor - tänk på Jenny Lind och Kristina Nilsson på 1800-talet, på Birgit Nilsson och Elisabeth Söderström och sedan samtidens alla andra lysande operaartister, ingen nämnd och ingen glömd. Den senaste i raden är en namne till en av de nämnda, med endast förnamnet lite annorlunda stavat. Det internationella genombrottet har redan skett och vår nya Christina Nilsson förutspås en strålande karriär.

Strauss tonsatte alltså fyra dikter - tre av Herman Hesse och en av Joseph von Eichendorff - alldeles i slutet av sitt liv, dikter som andas ett slags mild höstlighet, med vemodiga omskrivningar av döden som september, sänggående och aftonrodnad. Den första handlar visserligen om våren, men väl endast som drömd kontrast till septembers sorgsna trädgård. 

Alla stora sopraner har dessa sånger på repertoaren, och att så tidigt i karriären ge sig på dem är ganska modigt. Här avslöjas nämligen vad man besitter av musikalisk uttrycksfullhet och mognad, visas om man i en och samma fras kan gå från stilla melankoli till uppblossande hänförelse. Långspunna melodier svävar mellan tonarterna, den täta orkestersatsen skimrar av senromantisk harmonik, där även några undersköna solistiska inslag förekommer (hornen i slutet av andra sången, violinsolot i den tredje!).

Och vad kan man säga? Stor är lyckan att höra sång som så till synes utan ansträngning genombryter orkestern, stiger och sjunker, sväller och lyfter. Det var tårframkallande vackert. Och när slutligen frågan under promenaden in i aftonrodnaden lugnt och stilla ställs - "Ist dies etwa der Tod?" - måste nog den upplyftande glädje man känner skrivas på konto katarsis.

Det fanns annat på programmet också, dels syskonen Mendelssohn med var sin uvertyr och dels samme Strauss´ uppvisande sin tidigt utvecklade ekvilibristik i den symfoniska dikten Don Juan.

Men det var Christina Nilssons sång som jag bevarar som en oförglömlig upplevelse. Jag vill mena att hon med sitt framförande faktiskt matchade den bästa inspelningen jag vet av detta verk: den med Gundula Janowitz och berlinfilharmonikerna under ledning av Herbert von Karajan.

För övrigt kan jag konstatera att en kvinna som dirigent numera är så vanligt förekommande att det inte längre är någonting anmärkningsvärt. Torsdagskvällens gästdirigent är även hon ett nytt stjärnskott som bland annat kommer att ta över Residentie Orkest i Haag, Nederländerna. Anja Bihlmaier heter hon som ledde stockholmsfilharmonikerna på ett utmärkt sätt.


Foto: Jan-Olav Wedin

Londonscener: Puccini, Bartók, Mahler och Gershwin

Royal Opera House gav Puccinis "Madama Butterfly" första kvällen under vår vistelse i London - och turligt nog med Ermonela Jaho som Cio-Cio-San, huvudrollens unga geisha. Det kändes som en ynnest att än en gång få se och höra denna albanska gåva till sopranvärlden. Intrycket från Madrid-operan för ett par år sedan (se här) befästes: Jaho inte bara sjunger bra, hon torde också höra till operascenens främsta skådespelare för närvarande. 

Flera av Puccinis operor finns på listan över vår tids mest spelade. Bland dem denna melodram om kärleken mellan en lättsinnig amerikansk marinsoldat och en allvarlig japansk flicka, ett drama som utspelas mot bakgrund av kulturskillnader och imperialistiska skevheter. Sveket mot den förhoppningsfulla och troget väntande Cio-Cio-San blir dubbelt när Pinkerton till sist återvänder. Han gör det ju inte för att uppfylla sin japanska hustrus drömmar utan för att nu med en annan hustru vid sin sida hämta det barn som blev till för fem år sedan. Berövad på allt kan ingen ångerfull Pinkerton i världen hindra Cio-Cio-San från att välja döden för egen hand. 

Musiken förmedlar melodiskt sentiment av bästa italienska märke, här och var impressionistiskt färglagd med klanger från både öst och väst. Utan större djup, påstår en del, men uppenbarligen tillräckligt engagerande för att gång på gång spelas för utsålda hus. Så många kan inte ha fel, vilket med emfas bekräftas när som i det här fallet dirigenten Antonio Pappano lyckas ta fram allt vad som finns av dynamisk kraft i partituret och orkesterspelet fungerar som den stämningsladdare det ska. 

Även övriga roller sjöngs med bravur - bland vilka den argentinske tenoren Marcelo Puente som Pinkerton och den unga amerikanska sopranen Elisabeth DeShong som Suzuki bör nämnas. Dock vill jag hävda att den här kvällen i första hand regerades av Jaho, Pappano och orkestern.

I Barbican Center gästspelade New York Philharmonic Orchestra under sin chefdirigent Alan Gilbert, välkänd från hans tid med Stockholmsfilharmonikerna. Förlåt en retorisk fråga, men vem kan motstå ett program med Béla Bartóks "Musik för stränginstrument, slagverk och celesta" före paus, följd av Gustav Mahlers fjärde symfoni? Sopranen Christina Landshamer i sista satsen gav fin röst åt den naivistiska tron på himmelrikets frid och fröjd. 

Jag är som bekant en inbiten Mahlerfantast, men den stora behållningen den här kvällen var trots allt att bli påmind om vilken fantastisk musik Bartók åstadkom i nämnda verk. I princip symfonisk musik utan blåsare, och där pianot i egenskap av ett stränginstrument försett med hammare bildar länken mellan stråkarna och de övriga slagverken. Den inledande fugans magiska stråkmusik intonerades i mycket lugnt tempo, vilket gav eftertryck åt den successivt stegrade volymen. Nattmusiken i tredje satsen är ju både svidande vacker och smått kuslig i sin ödsliga naturmystik. Och den sista satsens virvlande danser är vildare än jag tidigare riktigt fattat. Frågan är om inte detta måste betraktas som inte bara Bartóks utan ett av 1900-talets största verk.

Det är inte ofta jag väljer musikaler, men det händer. Jag blev lockad av den Broadway-show som via Paris nyligen även nått London och Dominion Theatre. "An American in Paris" med några av George och Ira Gershwins bästa låtar är en produktion som i enlighet med den amerikanska traditionen bjuder på jazzrytmer i högt tempo med snabba scenväxlingar och mycket dans. Ja, i själva verket blev jag nästan mest imponerad av den stundtals mycket komplicerade koreografin med dess inslag av klassisk balett. Att både kunna sjunga och tala efter ett ibland närmast gymnastiskt dansnummer måste vara något av det mest krävande som finns för en scenartist. 

En sak begriper jag dock inte. Varför i fridens namn envisas man i musikalsammanhang med dessa högtalare dimensionerade för rockmusikarenor när man har en orkester i diket med dirigent och allt? Första gången jag retade mig på detta var för många år sedan när jag såg "Phantom of the opera", där jag till sist misstänkte att allt bara var playback. Så illa var det inte här, men i synnerhet i det högre registret och vid hög volym försvann den akustiska känslan helt. Det gnistrade högtalare om musiken, ett vasst elektriskt diskantljud som fjärmade en från livekänslan.

Till sist: Orgeln i Westminster Abbey ljöd starkt och helt oförstärkt i ett varierat program där jag särskilt lade märke till ett verk av den mångsidige Felix Mendelssohn - hans sjätte orgelsonat. Och jag fick ta ett värdigt farväl av musiken i London för denna gång med fader Bachs Fugue sopra il Magnificat, BWV 733.

_________________

Här finns "Un bel di vedremo" ur Madame Butterfly i ett konsertant utförande av Ermonela Jaho

Foto: EJ

De bästa violinkonserterna

Näst pianot har violinen den dominerande ställningen som soloinstrument i den klassiska musikens konserter. Om man vill lista de allra bästa violinkonserterna hamnar man i samma sits som med pianokonserterna - det kommer inte att bli särskilt originella val på en tiolista. De största tonsättarna har ju alla bidragit med åtminstone en konsert som man inte kan undvara. 

Jag envisas ändå med ännu en lista och lägger (som tidigare) till ytterligare några kanske mer kontroversiella val, där en mer personlig smak fäller utslaget i det stora urval som finns och som jag givetvis inte överblickar. Som vanligt är listan utan rangordning, och med bara ett verk från vardera tonsättare.

Bach: Violinkonsert nr 1 i a-moll, BWV 1041
De tre konserterna BWV 1041-43 är likvärdiga men jag väljer den i a-moll, främst för att det egenartade och gravitetiskt framskridande andandet förtjänar särskild uppmärksamhet. Violinens spröda tonslinga svävar över orkesterns tunga steg och förmår här och var lyfta och hålla den betryckta själen vid liv. Som i sista satsen gör sig fri utan illusioner. Bachs inventioner vet inga gränser.

Mozart: Violinkonsert nr 3 i G-dur, K 216.
Av Mozarts fem violinkonserter står valet mellan de tre sista som alla bjuder på essensen av hans ungdomliga snille. Femman är väl den som oftast snurrat på min skivtallrik, men numera framstår trean alltmer som det verkliga mästerverket, inte minst för det vilsamma Adagiot, en den ljuvaste vaggsång där orkestern kreerar rollen av den ömt inbäddande modern och med violinen på väg mot tystnaden. Isabelle Faust tillsammans med Il Giardino Armonico har nyligen kommit med en inspelning som återger detta på allra bästa sätt.

Beethoven: Violinkonsert i D-dur, op. 61
Det här verket blev ju ingen succé under Beethovens egen livstid, men har sedan fått all tillbörlig upprättelse. Den Beethoven vi möter här är den lyriske melodikern som definitivt lämnat den heroiske kämpen hemma. Mellansatsen finkänsliga dialog mellan solisten och orkestern andas idel älskvärdhet, en ljuv romans fjärran från Kreuzersonatens hetsiga passion, som sedan nästan omärkligt övergår i sista satsens snabba och lyckliga rondo. 

Mendelssohn: Violinkonsert i e-moll, op. 64
Förmodligen den mest populära violinkonserten av dem alla. Och vem kan motstå denna lycka som tillkännages från allra första början, som lugnar sig i mellansatsen melodiska sötma och som fullföljs i sista satsens sprittande och medryckande elegans. Mendelssohn ses lite över axeln ibland, men det ska man noga akta sig för. Han har tveklöst skapat några bestående mästerverk av vilka detta är ett.

Brahms: Violinkonsert i D-dur, op. 77
En med Beethoven besläktad konsert, i samma dur och samma lyriska anda. Bara snäppet ännu vackrare. Brahms kände sig på osäker mark som den pianist han i grunden var. Men han tog goda råd från Joseph Joachim och ingen kan säga annat än att han lyckades lägga ännu ett av musikhistoriens stora verk till sin opuslista. Inget bländande virtuoseri, utan återigen denna melodiska värme med vars hjälp den borne romantikern gång på gång lyckas överlista sig själv och sin självkritik.

Sibelius: Violinkonsert i d-moll, op. 47
Jag vill påstå att detta är Sibelius främsta verk, symfonierna inräknade. Så bra är den här konserten att den på alla sätt och vis gör skäl för beteckningen symfoniskt mästerverk. De lysande solistiska insatserna till trots har orkestern en lika betydande roll för helheten. Den har också ett huvudtema som är något av det smärtsamt vackraste som skrivits för en violin, omgivet av vinternattens mystik med dess ödslighet och gnistrande snö under flammande norrskenshimlar. Ja, frågan är om inte den här konserten rent av utgör den nordiska musikens höjdpunkt. 

Bartók: Violinkonsert nr 2, Sz 112
Naturligtvis måste Bartóks andra violinkonsert beredas plats här. Även om jag på senare tid på allvar upptäckt den första är det ändå den andra som förblir nummer ett. Ända från start en underbart rik musik som man aldrig tröttnar på. Blixtrande infall och melodier som känns som nya eller bara avlägset bekanta. Andante tranquillo, mellansatsen, är en sekulär andaktsmusik som under en nattlig himmel även rymmer en del drömlika besynnerligheter. I sista satsen släpper både bondfolk och björnar sig lösa i fartfyllda danser mitt bland några häpna, blygt avvaktande violer, medan bymusikanterna av och till drar några burleska skämt. 

Berg: Violinkonsert
Detta allvarsamma verk tillägnat minnet av en bräcklig ängel (Alma Mahlers dotter Manon Gropius) visar vad den nya wienskolan kunde åstadkomma i en av det moderna, delvis tolvtonsstränga tonspråkets bästa stunder. Visst finns här rättmätig vrede, men mest en sorgesamt svidande skönhet och det sublimaste av slut, där allt stiger och upplöses i eteriskt ljus. En höjdpunkt i 1900-talets instrumentalmusik. Isabelle Faust och Orchestra Mozart med Claudio Abbado kom med en lysande inspelning för några år sedan som anbefalles varmt.

Sjostakovitj: Violinkonsert nr 1 i a-moll, op. 71
Den här konserten upptäckte jag när den spelades av Maxim Vengerov med Rostropovitj som dirigent för LSO nån gång på nittiotalet. Skälet till att jag väljer den framför Prokofievs första, som fanns på samma skiva, är dess båda mellansatser - ett fullständigt vansinnigt scherzo, en danse macabre när den är som värst eller bäst, samt den följande passacaglian. Konserten som helhet ger prov på Sjostakovitj när han är till sin fulla fördel - en blandning av skört och sorgligt, grimaserande och vilt.

Walton: Konsert för violin och orkester
Innan tiolistan fyllts må det vara mig tillåtet att framhålla ett mindre känt och klart underskattat verk. William Waltons bidrag behöver kanske några koncentrerade lyssningar innan dess kvaliteter uppenbaras. Men dess associativa vandring i ett musikantiskt paradis är behagligt utmanande (och lite som att promenera runt i hans prunkande och delvis vilda medelhavsträdgård på Ischia). Sedan kommer man gärna att fortsätta med violakonserten, ja, och cellokonserten... Upptäck Walton! (Jag har skrivit mer utförligt om den här konserten här).

Så till några övriga konserter, av vilka någon, t ex Nielsens eller Prokofievs, en annan dag förmodligen skulle tränga sig in och maka undan någon annan på tiolistan.

Bruch: Violinkonsert i nr 1 i g-moll, op.26
Här har vi en nära släkting till Mendelssohns konsert - och faktiskt snudd på lika populär. Vilket är fullt begripligt. Det som snarare är lite underligt är att en kompositör som Max Bruch inte fått mera genomslag för sina övriga kompositioner. Själv ansåg han att hans tredje violinkonsert var lika bra som den första, och det kan man kanske hålla med om. Symfonierna skäms sannerligen inte heller för sig. Genomgående virtuos och klassiskt romantisk musik, men det var första violinkonserten som blev hans lyckokast.

Nielsen: Violinkonsert, op. 33
Javisst, det finns ännu en stor nordisk violinkonsert som borde uppskattas av många fler än bara violinister. Här bjuds ju helt underbar musik, och än en gång bekräftas att violinen lockar fram de lyriska sidorna hos snart sagt varje kompositör som tar sig an instrumentet. Nielsen är stor, vilket skulle bevisas!

Prokofjev: Violinkonsert nr 1 i D-dur, op. 19
Här öppnar Prokofjev med en förälskad melodi som lär spegla en kärleksrelation han hade vid kompositionstillfället. Hela konserten är - återigen med en violin! - nog det mest lyriskt intagande verk som denne ibland så kärve och sarkastiske tonsättare åstadkom. Scherzot briljerar med lite mustig bornyr, men i det stora hela handlar det om den klassiske Prokofjevs strövtåg i lustgården. Ja, jag beklagar verkligen att den här konserten inte fick plats bland de tio. 

Schumann: Violinkonsert i d-moll
Schumanns sista orkesterverk har gjort en lång och krånglande resa fram till den relativt nyliga renässans som verket fått sen 90-talet. Det är givetvis nonsens att påstå att den här konserten skulle vara sämre än något annat verk av honom bara för att han mot slutet av sitt liv drabbades av psykisk sjukdom och bland annat trodde sig kunna nedteckna musik på diktat från vänner bland de döda (Mendelssohn och Schubert). Att Schumann inte förlorade sin musikaliska genialitet talar inte minst den mäktiga inledningen för, där en rent symfonisk ambitionsnivå kommer till uttryck och som också fullföljs i sista satsen. Allt talar för att Schumanns violinkonsert nu etablerat sig i spelprogrammen för att stanna där.  

Dvôràk: Violinkonsert i a-moll, op. 53
Dvôràk komponerade den bästa konserten för cello någonsin, vilket möjligen gjort att den för violin kommit lite i skymundan. Varför det nu skulle behöva vara så. Har man en gång lyssnat till den här konserten är man nog benägen att återkomma, i varje fall om man inte har något emot avväpnande romantik. Lättlyssnat är inte nödvändigtvis ett förklenande omdöme, och det gäller om någon denne kompetente tonsättare vars skickliga handlag med såväl symfonisk musik som verk för mindre besättning är beundransvärd.

Britten: Violinkonsert i d-moll, op. 15
Melankolin i den här konserten (i synnerhet i första och sista satsen) är av det bitterljuvt uthärdliga slaget, och den måste listas här för den brittenska skönhetens skull. Det är den enda violinkonsert jag känner till som tar upp tävlan med Alban Bergs vad gäller den serena och intill tystnad utdragna höjdtonen i slutet. Jag har den senaste tiden mest lyssnat på Vilde Frangs inspelning från i år, och jag kan försäkra att den här konserten växer med varje lyssning. 

Szymanowski: Violinkonsert nr 1, op. 35
Orkestrala klangorgier till en ädelt gnistrande violinstämma är vad denne polske impressionist tillhandahåller. Det är utan tvekan en lysande konsert och det finns en inspelning med Christian Tetzlaff och wienfilharmonikerna under Pierre Boluez som borde kunna övertyga den till äventyrs misstrogne.

Inalles sjutton violinkonserter. Därmed överlåter jag till läsaren att själv eventuellt fullfölja listan upp till tjugo med någon eller några favoriter som jag förbisett eller kanske inte har lika höga tankar om som dem här ovan.

Bilden: Jascha Heifetz

De bästa pianokonserterna (2)

Pianokonserten har hållit sig som en stabil konstmusikform genom århundradena. Faktiskt mycket bättre än symfonin. Följaktligen finns en enorm ansamling som nog ingen kan överblicka. Mitt urval till en 10-bästalista häromdagen kräver dock, tycker jag själv, en uppföljande komplettering med ytterligare tio. Den följer här.

Kanske ett onödigt påpekande men ändå: Det kan hända att här finns konserter som jag inom en nära framtid skulle vilja byta ut mot andra - till följd av nya upptäckter eller sådant jag för tillfället glömt. Ett urval är alltid subjektivt och subjektiviteten undergår ibland förändring.

C P E Bach: Konsert för två pianon och orkester i F-dur, Wq.46
Den av Bach-sönerna jag känner bäst är Carl Philip Emanuel, och han är ingen tonsättare man kan vifta bort som minor, inte heller i det här sammanhanget. Just konserterna med piano/klaver har jag ganska nyligen upptäckt, och det är främst tack vare Michael Riesche och Kammersymphonie Leipzig. På tre cd-skivor har de visat varför den här musiken äntligen måste få den fulla uppmärksamhet den förtjänar. Jag väljer konserten för två pianon, men kunde också ha valt exempelvis Wq. 23 i d-moll. Lyssna till den intrikata polyrytmiken som dyker upp i första satsen, till det ömsint gravitetiska Largot, och sist det luftigt dansanta Allegrot och du kommer att omfamna den här musiken lika motståndslöst som jag.

Haydn: Pianokonsert i D-dur, Hob. XVIII:11
Det råder oklarhet kring vilka av de elva klaverkonserter som satts på Haydns konto som verkligen är hans. Tre av dem, de som brukar framföras, är dock konfirmerade som äkta vara. Bland dessa tre vill jag lyfta fram den i D-dur. Det är fullödig wienklassicism med den där kreativiteten som man kan räkna med hos Haydn, även om han inte i den här genren når upp till det bästa hos Mozart. Vissa partier låter dock som att det lika gärna kunde varit Mozart vid fjäderpennan. Sista satsens livfulla Rondo all´ungherese visar Haydn på hans mest uppsluppna humör. Jean-Efflam Bavouzet och Manchester Camerata har gjort den bästa inspelning jag känner till (Chandos).

Mendelssohn: Pianokonsert nr 1 i g-moll, op. 25
Någonting con fuoco (med eldighet) får gärna komma med i den här samlingen, en eld som redan från start flammar upp av underblåsande vind. Psalmtonen i Andantet gillar jag också, så därför den första konserten. Och så sista satsen, som liksom i romantiskt övermod kastar sig i sadeln och drar iväg i sporrsträck för att hinna - ja, före vem eller vad? Lycklig musik med självförtroende. Lyckan må alltid riskera att framstå som banal, men den okomplicerade treklangsharmoniken hos Mendelssohn har jag med åren mer och mer bejakat. Han har alltid funnits där med sin klarhet och sina Lieder ohne Worte. Så även här.

Chopin: Pianokonsert nr 1 i e-moll, op. 11
Jag hör till dem som inte bryr sig ett skvatt om invändningarna mot Chopins föregivet bristande handlag med orkestersatsen i sina enda orkesterverk. Vad är det för fel på den fem minuter långa orkesterintroduktionen här? Och orkestern tjänstgör fortsättningsvis utmärkt som ackompanjemang till solisten. Att pianot spelar huvudrollen bör inte förvåna när vi har att göra med Chopin och den av de båda konserterna jag föredrar: den första (som ju kronologiskt är hans andra). När Krystian Zimerman någon gång strax före sekelskiftet kom med sin lysande inspelning tillsammans med Polish Festival Orchestra tystnade alla reservationer - i varje fall minns jag det så. Naturligtvis är detta en underbar pianokonsert.

Liszt: Pianokonsert nr 1 i Ess-dur, S 124
Även om jag aldrig på allvar drabbats av lisztomanin erkänner jag hans snille och njuter honom i lagom doser, inte minst den åldrige abbotens märkvärdiga innovationer. Naturligtvis skulle tidsresan till en seans med denne pianoförförare vara en upplevelse jag inte skulle tacka nej till. Han fick då gärna framföra den första av sina båda pianokonserter, och jag skulle vara beredd att stötta den dånande dam som satt bredvid mig. Kanske skedde det i mitten av Adagiot, när han låter en stöt gå genom den drömmande lyssnaren. Nå, allvarligt talat, eftersom Svjatoslav Richter och Londonsymfonikerna under Kirill Kondrashin väckt Liszts magi till liv på en klassisk inspelning, kan jag nöja mig med den.

Skrjabin: Promethée, Le Poème du Feu, för piano och orkester, op. 60
Han komponerade visserligen det som skulle kunna ses som Chopins tredje pianokonsert (op. 20), den excentriske Skrjabin som i yngre dar stod stadigt med åtminstone ena benet hos Chopin. Men i det här verket (från 1910) är han fullt utblommad som sig själv, vilket betyder avantgardistisk musik i dissonanta (men sällan osköna!) klanger, som han med sin synestesi också färgsatte för en ackompanjerande ljusorgel. Den här musikens förhärligande av mystiken slutar i en extas lika överväldigande som den i hans poem med just den beteckningen.

Sjostakovitj: Pianokonsert nr 1 i c-moll, op. 25
Här möter vi för ovanlighetens skull den annars så ofta plågade Sjostakovitj på riktigt gott humör. Det hela blev snudd på en dubbelkonsert; den kallas ju också Konsert för piano, trumpet och stråkorkester. Men trumpeten har mest att göra i sista satsen så det är ingalunda fel att kalla detta en pianokonsert, och en mycket underhållande sådan. Stycket lär vara fyllt av en hel del "stöldgods" eller citat från både klassikerkolleger och folkmusik, vilket bidrar till det lättlyssnade, bitvis nästan trallvänliga draget. Men vad gör det när musiken samtidigt har en komplexitet i både klang och rytmik som tillfredsställer även kräsna öron.

Poulenc: Konsert för två pianon och orkester i d-moll, FP 61
Här har vi honom, gamängen kallad, med sitt direkta, charmanta tilltal, som kanske snarare borde beskrivas som en seriös man som inte blygdes för sin fäbless för jazz och music hall. Mozart älskade han också, vilket tydligt märks både i denna dubbelkonsert och i en senare med bara ett piano. Jag väljer den dubbla för dess musikantiska lyster och det dialogiska samspelet, även det med slagverk och blåsare. I mellansatsen direktciteras ett tema från Mozarts d-mollkonsert, och i sista satsen briljeras det med klanger från både öst och väst. Jag har alltid gillat honom skarpt, den gode Francis, och misstänker att han är en större tonsättare än de flesta tror.

Lutoslawski: Konsert för piano och orkester
Denne polacks enda pianokonsert är ett verk som står kvar i den melodiska traditionen, även om det är modernismens tonspråk vi hör. Det är den sortens musik som visserligen kräver koncentration men som när man väl är inne i den ger riklig belöning. Den är ställvis mycket dramatisk, men förmedlar också i andra avsnitt ett besinnande lugn. Hör bara de inledande minuternas diskantglitter i pianot, som sedan återkommer. Eller notera hur ett slags oväder successivt byggs upp och urladdningarna blir oundvikliga. Hör tystnaderna och de eftersinnande kommentarerna i tredje satsens largo. Ja, här finns gott om sofistikerade klanger som jag vill påstå bildar mycket vacker musik.

Schnittke: Konsert för piano och stråkorkester
Till sist ännu ett verk som kräver ett visst mått av tolerans för den moderna musikens uttrycksformer. Detta oindelade stycke från 1979 må vid en första lyssning framstå som ömsom attraktivt och ömsom påfrestande i sin extrema blandning av starka, täta ljud och glesa, svaga. Verket innehåller flera kulminationer av närmast klusterbetonat brus som samtidigt på något underligt sätt tycks tonalt, och däremellan serena klanger hämtade från den ryska ortodoxins värld. Jag kan inte finna det annat än i högsta grad fascinerande. Jag tror rent av att det kan röra sig om ett förblivande mästerverk. Paret Postnikova (piano) och Rozhdestvensky (dirigent) med London Sinfonietta har gjort en fin inspelning av verket, men på Youtube kan man också lyssna till en inspelning med Marc André Hamelin, där man samtidigt kan följa med i pianonoterna.

Och vad fick inte plats? Mycket - också av flera andra stora tonsättare, t ex Dvorak, Grieg, Tjajkovskij, Britten, Martinu, Schönberg, Reger, Glazunov, Rimskij-Korsakow, Lyapunov, Stenhammar... Jag känner mig utmanad att lyssna mer till åtminstone några av dem som jag ännu inte ägnat tillräckligt många lyssningar. 

I Auerbachs källare och hemma hos Mendelssohns

Goethe vistades några studieår i Leipzig och hyllade minnena av den tiden med en scen i sitt mest berömda verk, versdramat "Faust". Scenen är förlagd till vinkrogen Auerbach Keller, ett utskänkningsställe från 1500-talet som fortfarande finns kvar och som är beläget i en av de gamla passager som inte bara Paris utan även Leipzig stoltserar med (och som är mycket vackrare än våra nutida gallerior).

Det är ett muntert dryckeslag som plötsligt blir varse ett par främlingar som droppar in, nämligen Faust i sällskap med Mefistofeles. Strax börjar häxeriet när den diaboliske gästen erbjuder studenterna vadhelst de önskar -  rhenvin, champagne och tokajer - direkt ur bordskanterna, där Mefistofeles helt enkelt borrar de hål ur vilka dryckerna flödar. Festen slutar i förvirring om vad som är verklighet och sken, när "filuren" försvunnit genom källardörren ridande på ett vinfat som häst. 

Både de förhäxade studenterna och paret Faust och Mefistofeles står statyer utanför källarnedgången i "Mädlerpassage". Och inne i ett av rummen rider mycket riktigt ett par studenter på en tunna. Vi var där den första kvällen och gladdes åt att maten var av så god klass trots gäster i hundratal. Man undrar hur många kockar som är i verksamhet en vanlig vardagskväll. 

Mendelssohn Haus är ett museum som återställt så mycket som möjligt av den biedermeiermiljö som den berömde kompositören och ledaren för Gewandhaus levde i de sista åren. Huset är väl värt ett besök, inte bara för att trätrappan till andra våningen är original med knarrande hälsningar från 1847, utan även för att här ges en god snabbexposé över tonsättarens liv och verksamhet. 

Jag lärde mig bland annat att Mendelssohn var en skicklig akvarellist, som framför allt på resorna till Schweiz om somrarna ägnade sig åt denna alternativa konstutövning. I arbetsrummet står förutom pulpet, skrivbord och ett klaverinstrument ett par byster av Bach och Goethe. Mina tankar gick till det betydelsefulla återupplivandet av den då relativt bortglömde Bach, som ju Mendelssohn stod för just i denna stad.

Det roligaste rummet var ett som erbjöd interaktivitet, vilket ju museerna numera gärna excellerar i. Med hjälp av femton pelare utrustade med modern elektronik kan gästen dirigera något av Mendelssohns verk från ett partitur som automatiskt vänder blad. Det är bara att välja till exempel en sats ur den italienska symfonin, plocka upp dirigentpinnen och sätta igång orkestern. Sensorer gör det möjligt att påverka det musikaliska förloppet vad gäller tempo och dynamik. Om inte annat så torde respekten för läsning av partitur omsatt i slagteknik öka hos den som vågar testa sig i rollen som dirigent. 

Som en av studenterna i "Faust" säger: "I Leipzig mår man gott, det bildar en, det är Paris i smått"

Foto: EJ

Återkomster

Åter ett konsertbesök i huvudstaden, och varför inte om man kan laga sig tid och råd? Det finns konserter man absolut inte vill missa, och det av flera skäl.

Det kan gälla en favoritkompositör eller ett älskat musikstycke. Man kan tidigare ha hört ett verk som man gärna vill höra live om igen. Det kan vara att man inte på länge lyssnat till en viss kompositör eller en viss musik och vill återknyta bekantskapen. Det kan förstås också handla om en speciell musiker eller orkester. Med mera annat.

I lördags fanns det för min del mer än ett skäl. Den norska violinisten Vilde Frang (bilden) såg och hörde jag en gång i Uppsalas konserthus. Hon imponerade stort i Prokofievs andra violinkonsert, och när hon nu skulle återkomma med Felix Mendelssohns violinkonsert i Stockholms konserthus ville jag gärna vara med. Sen sist har hon nått den världsberömmelse hon redan då, för närmare fyra år sedan, förutspåddes.

Just den här violinkonserten, (Mendelssohns yppersta verk?), hörde jag för ungefär lika många år sedan med Daniel Hope som solist. Det var i Berwaldhallen, och även det ett tillfälle som fastnat i minnet. Efter att två gånger på senare år ha hört den live med två så eminenta musiker förstår jag varför den här konserten är en av de mest spelade och älskade över huvud taget.

Det är romantiskt, lättlyssnat, virtuost och ofta så svidande vackert att det är omöjligt att värja sig. Det är bara att tillstå att den klassiska skönheten är oavvislig, att varats lustfyllda lätthet även kan gå i e-moll, och att denna smärtbefriade tillvaro har sitt självklara berättigande även som musikaliskt uttryck. Det är inte enbart det melodiska flödet som gör det hela så grant; det är också en grandios orkestersats som ständigt liksom står på tå för solisten, med ett växelspel som fortlöper med ömsom lekfulla ömsom dramatiska och utmanande kommentarer. Ja, det var övertygande spel från både solisten och filharmonikerna under Sakari Oramo.

Som extranummer bjöd Vilde Frang på ett lite kärvare solostycke, något norskt modernt, men oklart av vem. Det lät ungefär som om bergakungen själv bjudit upp till polyrytmisk dans med ett gäng individualistiska troll stampande i var sin takt. Charmerande musik och egentligen alls inte så långt från Edvard Grieg som man kanske kunde förledas tro.

Men det var trots allt Bela Bartóks "Konsert för orkester" efter paus som var starkaste skälet till min närvaro. Bartók var något av min ungdoms gud på tonkonstens område. Jag beundrade hans stränga allvar, det där som avspeglades i hans ansikte med de vackert skulpterade dragen och den mörka genomborrande blicken. Det stämde så väl överens med hans musik, som sökte sig nya djup via forskning i den ursprungliga folkmusiken, på Balkan och på andra håll. Han förmådde omskapa dessa folkliga rötter till ett alldeles eget idiom som både rytmiskt och harmoniskt lät sig väl förenas med den 1900-talsmodernism som han var en del av.

Bartóks musik har ett rykte om sig som avancerad och svår. Visst, det finns verk av honom som kräver mycket av lyssnaren innan skönheten framträder, särskilt om man har Mendelssohn och den mer konventionella melodiken som norm. Men man glömmer lätt att Bartók bortom klusterackord, dissonanser och laborerande med skalor och mikrointervall i grunden behöll sin förankring i traditionen, låt vara att han i likhet med andra modernister sprängde tonalitetens fålla. Han började som traditionalist och mot slutet av sitt liv blev han det återigen allt tydligare. Bach, Beethoven och Debussy var hans främsta inspiratörer, och mot slutet av livet faktiskt också Mozart.

Konsert för orkester hör till hans sista verk, ett beställningsverk som han hann fullborda 1943 innan leukemin bröt ner honom och han dog utblottad i exil i USA, dit han flytt några år tidigare från fascismen och nazismen i hemlandet Ungern.

Det som en gång lockade mig med Bartók var dels den intensiva och växlingsrika rytmiken, dels också lyriken. Den senare, som oftast benämns hans "nattmusik", återfinns ofta som en adagiosats i verkets mitt, på samma sätt som i Konsert för orkester där den kallas Elegia. I den lyriken fann Bartók utlopp för sin sekulära mystik, en meditativ sida som vände sig såväl utåt mot ett svindlande kosmos som in mot naturen och det jordiska - viltet i skogarna, fåglarna, insekterna, och vidare in i mikrokosmos. Det är som om den för ljud hyperkänslige Bartók säger till oss: Endast i enslig tystnad kan bruset från både fjärran galaxer och nattens skogar förnimmas. Endast vänt mot tillvarons nattsidor kan sinnet balanseras och återställas från dagens bullrande folkliv.

Det finns i allt detta också ett fascinerande inslag av kuslighet som är utmärkande för betydande delar av hans musik. Detta har förstås uppmärksammats av en del filmskapare (t ex Stanley Kubrik i "The Shining") som utnyttjat denna kvalitet för att injaga krypande oro och rentav skräck i åskådaren. Men det som kan ge upphov till ilande kårar över ryggraden äger samtidigt en annorlunda och förtrollande skönhet om man ger sig tid att lyssna till vartåt dessa nattliga utflykter leder.

Konsert för orkester är som sagt ett av Bartóks mest tillgängliga verk, och som så många gånger tidigare avslutar han även här med en sats i dansens tecken. Det blir något av en uppsluppen orgie i rytmer och klanger, en bra bit från den mer stränge kompositören som till exempel i den fjärde stråkkvartetten och dess fjärde sats, Allegretto pizzicato, skapade något som också rent grafiskt är ett veritabelt konstverk.

Jag lyssnade med stor glädje till filharmonikerna och Sakari Oramo, och jag konstaterar förnöjd min återkomst till en gammal favorit.

Foto (överst): Vilde Frang, porträtterad av Niclas Jessen.

Krakow tur och retur

Nyss hemkommen från en långhelg i den vackra staden Krakow lyser lönnarna här hemma som gigantiska fyrbåkar mitt på ljusa dagen. Även i Krakow var det höstligt kylslaget men skönt i solen och mycket folk i farten på Rynek Glówny, på spårvagnarna och i de kitschigt pråliga hästdroskorna.

Jag var där för tredje gången och har inget emot en fjärde; stan har mycket att bjuda av både konst och musik och goda rätter till mycket rimliga priser.

Vi hälsade givetvis på Cecilia Gallerani, även kallad "damen med hermelinen", så levande porträtterad av Leonardo da Vinci att man glömmer det där diskutabla om man kan tämja en hermelin eller inte. Symboliken lär ändå vara det betydelsefulla, enligt vissa innebärande att denna älskarinna till hertig Ludovico av Milano skulle vara gravid med hans barn. Tavlan finns numera på slottet Wawel, i sig är en sevärdhet med en inre borggård i renässans som med ens förflyttar en till de bästa av sådana i Italien.

De gamla stadsdelarna är välbevarade, Krakow undkom ju det andra världskrigets förstörelse, och som gammal före detta huvudstad har den fortfarande karaktär av kulturhuvudstad. När vi i taxin ut till flyget passerade Filharmonin och berättade att vi varit där på lördagens konsert började chauffören tala om Krzysztof Penderecki, Polens störste nu levande kompositör som i år fyller 80 och är hemmahörande i stan. En annan 80-åring, Bach-specialisten Helmut Rilling från Stuttgart, dirigerade dock under lördagen inget verk av Penderecki utan Felix Mendelssohns oratorium "Elias" i ett genomgående fint framförande med utmärkta solister.

Och på innergården av Collegium majus, en av stadens äldsta byggnader tillhörande Jagellonska Universitetet, fick jag hälsa på en annan gammal bekant, en av de största 1900-talspoeterna, Czeslaw Milosz (1911-2004).

Väl hemma tar jag ett tumgrepp i Milosz samlade verk och får upp en kort prosadikt med titeln "När månen". Och medan jag skriver detta lyssnar jag till Pendereckis "Credo" i en inspelning med Oregon Bach Festival Orchestra, solister och kör - och med Helmut Rilling som dirigent. Finns på Spotify här.

"När månen stiger upp och kvinnor i blommiga klänningar går ut och promenerar förvånas jag över deras blickar, ögonfransar och hela världsordningen. Det tycks mig att ur en sådan stark ömsesidig dragningskraft den slutgiltiga meningen till sist skulle kunna uppenbaras."

Foto: EJ (utom "Damen med hermelinen")

Tysklands vackraste röst och alla de andra

Nyligen hemkommen från Berlin plockar jag bland mina kamerabilder och märker att mycket helt riktigt handlar om musik. Vid spårvagnshållplatsen, i närheten av den av vänner hyrda bostaden i Prenzlauer Berg där vi bodde, stod ovanstående affischpelare med annonsen om Tysklands vackraste röst. Jonas Kaufmann är namnet och han tillhör operavärldens mest firade tenorer för närvarande. För bara ett par år sedan när jag hörde honom på Metropolitan i New York (i rollen som Alfredo i La Traviata) var han en för mig helt okänd sångare, som dock gjorde ett mycket starkt intryck både sångligt och som skådespelare. Karln är ju dessutom bildskön och passade utomordentligt väl i just den rollen.

Nu dök han upp även i verkligheten i samband med Tysklands 60-åriga Geburstag som råkade infalla i lördags och firades som en folkfest i Tiergarten från Brandeburger Tor och längs hela Strasse des 17. Juni fram till Siegesäule. I ena änden sjöngs traditionella tyska låtar i den omisskännliga stil som bland annat förutsätter en käck blåsorkesters käcka arrangemang. Oset från de tillfälligt uppsatta tälten skvallrade om korv på både längden och bredden och solen behagade stråla som om högsommaren redan var ett faktum.

I andra änden - mot Brandeburger Tor - tätnade folkmassan framför ett jättelikt podium där Staatskapelle Berlin under sin chefdirigent Daniel Barenboim framförde Beethovens nionde symfoni, den som genom slutsatsen och Schillers Ode an die Freude, blivit en symbol för det nya Europa och inte minst Tysklands enande i samband med murens fall då ju Leonard Bernstein uppförde samma verk på samma plats. Det har ju för övrigt om endast några månader gått 20 år sedan denna remarkabla händelse inträffade. I solistkvartetten denna gång fanns - ja, just det! - Jonas Kaufmann.

Det finns mer än en vacker röst i detta genommusikaliska Berlin som väl bara har London som tuff utmanare vad gäller rikedom i utbudet av opera och klassisk musik. Det delade Berlin utvecklade på vardera sidan av muren storartade orkestrar och scener som vid återföreningen kvarstått och nu ter sig som en mångfald av imponerande slag.

Biljetterna till Claudio Abbados konserter sålde slut på nolltid, men till en annan konsert med Felix Mendelssohns oratorium Elias - ett stort verk som jag faktiskt inte ens hade hört på skiva tidigare - fanns det biljetter. Även här ingår en solistkvartett och den sonore basbarytonen Thomas Quasthoff sjöng huvudrollen som Elias. Det är förstås i sig gripande att bevittna den mänskliga triumf som det innebär att en gravt neurosedynskadad människa som denne Quasthoff kan göra en sådan lysande kariär som han gjort.

Konserten hölls i Philharmonie, som uppenbarligen är ett väl utnyttjat konserthus. Philharmonisches Chor och Konzerthausorchester Berlin hann nätt och jämnt packa ihop och ge sig av innan Berlinfilharmonikerna och Abbado skulle inta scenen klockan halv åtta.

Ett återbesök på Staatsoper stod också på programmet. Denna gång med Giuseppe Verdis Maskeradbalen, versionen som utspelas i Boston, och alltså inte Stockholm med Gustav III som offer. Staatsoper är hemmadiket för Staatskapelle, som denna gång dirigerades av Philippe Jordan.

Iscensättningen var modern och framflyttad i tiden på det onödiga sätt som är alltför vanligt nu för tiden. En amerikansk nöjeslokal fick bilda bakgrund till samtliga akter, men det märkliga var att man snart utan större möda kunde bortse från detta. Verdi är alltid Verdi, en trollkarl av guds nåde, och med den smått fantastiska orkestern och de lysande solisternas insatser så blev det musikaliskt sett en av de bästa operaföreställningar jag bevistat på länge. I huvudrollerna som Riccardo och Amelia sjöng en ung polsk tenor vid namn Piotr Beczala respektive en amerikanska med det nordiskt klingande namnet Catherine Naglestad. För min del var det även denna gång fråga om idel nya bekantskaper som jag lägger på minnet fullkomligt övertygad om att vi här har med kommande storstjärnor att göra. Jag blir nästan tårögd på nytt när jag i skrivande stund tänker på klangen och intensiteten i dessa unga röster och det artisteri som bjöds denna kväll. Och därtill, som sagt, ett orkesterspel som var enastående bra.

Och i gathörnet nästa morgon spelade ett par andra musikanter...

... till ackompanjemang av försommarens fågelsång i alla lindar, kastanjer och plataner. Och de tyska konditorisparvarna var dubbelt så modiga som dem man ser på Fågelsången i Uppsala.