Frank Martins opera Stormen

Jag håller som bekant den schweiziske tonsättaren Frank Martin (1890-1974) mycket högt (se tidigare inlägg genom att klicka på hans namn i kolumnen till höger). Bland 1900-talets underskattade tonsättare tillhör han enligt min mening de allra bästa. Han komponerade i alla genrer, och allt jag samlat på mig av det som spelats in på skiva är hörvärt, det mesta av ett slag som ökar i angelägenhet ju fler gånger man lyssnar. Ett sådant sent mästerverk som "Polyptyque" för soloviolin och två stråkorkestrar är ljuvlig lyssning också en solklar höstdag, inte bara i den passionstid som det är skrivet för.

Under de senaste veckorna har jag lyssnat till ett av hans mest omfattande verk, nämligen hans enda opera, "Der Sturm" (med libretton på tyska utifrån Shakespeares berömda drama med samma namn), som nu för första gången kommit i en komplett live-inspelning. Det är Hyperion som varit på plats i Holland (som var Martins hemland under hans senare levnad) och spelat in en föreställning med Nederländska radions filharmoniska kör och orkester under Thierry Fischer, och med en uppsättning goda sångare med basen Robert Holl i spetsen. Operan var färdig 1955 och uruppfördes i Wien under den legendariske Ernest Ansermet i juni 1956. Den blev faktiskt en stor framgång. Huvudrollen (Prospero) var vikt för Dietrich Fischer-Diskau som dock fick lämna återbud på grund av sjukdom. Lyckligtvis finns ändå en inspelning med honom där han sjunger slutscenen i operan (här).

Vad är det för musik jag hör? Den är inte alldeles lik den övriga jag hört av Martin, som tydligtvis arbetade med en mycket bred och varierad klangpalett. Det sekulära kammaroratoriet "Le vin herbé" (byggt på Joseph Bédiers Tristan och Isolde) ligger väl närmast till för jämförelser. Det är ett för Martin mer typiskt och ensartat lyriskt verk än operan, som innehåller fler och starkare dramatiska inslag. Den franskklingande impressionismen är också i operan mer uttalad än någonsin, vilket bland annat det i klassiska sammanhang ovanliga instrumentet saxofon bidrar till. Och vad gäller rytmiken finns här en större livlighet med synkoperingar som röjer inflytandet från jazz och annan jazzinfluerad konstmusik. Man kan erinra sig Kurt Weill i vissa partier. Det här inslaget, mest märkbart i andra akten, ska dock inte överdrivas. Övervägande är det fråga om klassiskt modernistiska tongångar av det mer tillgängliga slag som Martin alltid erbjuder.

Sångarna gör överlag en god insats, särskilt nyss nämnde Robert Holl i huvudrollen som Prospero. Den enda kvinnorollen, Miranda, sjungs av Christine Buffle, med tyvärr lite av det där svajande vibratot som en del sopraner lägger sig till med och som jag har svårt för. Men det är mer en randanmärkning till en i övrig tmycket positiv musikupplevelse. Eftersom man inte vågar hoppas att Stockholmsoperans äger djärvheten att sätta upp en opera som denna får man i stället gratulera holländarna och tacka Hyperion för att de velat dokumentera det utmärkta företaget.

Påsken förbi, musiken och värmen består

Påsken är över och försommarvärmen redan här. Tvivlande fixerar jag termometern varje morgon när rullgardinen går upp. Natten kan ha varit kylig, men värmen stiger snabbt och den milda luften bekräftar vad kvicksilvret säger. Våren kom bort, den tycks överrumplad och distanserad, även om trädens lövverk ännu inte nått mer än till det skira stadiet, tack och lov. Det känns som att man måste vara på alerten för att hinna med.

Scillahavet kring rektorsvillan är sedan flera dagar bländande blått i solljuset. På Le Parc sitter folk barärmade vid ölglasen. Det lilla magnoliaträdet ståtar med nyutslagna blommor på sina nakna kvistar, körsbärsträden med heltäckande blomsterskrud.

Holländska jordgubbar säljs i utomhusstånden och barnen fick glasspinnar efter föreställningen om Alfons Åberg, där man försökte driva spökena på flykten med en enkel ramsa. Som om spöken fanns under ljusa varma påskdagar, när små godistiggande häxor är de enda främmande väsen som syns till.

Hemma i fönstret ber hibiscusarna om vatten varje dag och jag måste vinkla persiennerna så att inte flygeln börjar knäppa och knaka i solen. Jag spelar Reinhold Glière (1875-1956), inspirerad av tv-programmet om och med Tomas Tranströmer, där han med sin enda rörliga vänsterhand spelade ett stycke av denne från Tyskland emigrerade ryss med franskklingande namn (han hette egentligen Glier). Jag hade tidigare bara hört en känd hornkonsert av honom, men pianomusiken är inte heller oäven. Hans komponerande var och förblev senromantiskt. Jag läser att den kunde accepteras av såväl tsaren som den sovjetiska konstpolisen, vilket innebar att Glière slapp den förföljelse som drabbade så många andra av hans samtida kolleger. Fastnade nu i första hand för den första av 2 Esquisses, op. 40 och Preludium ur 8 Pièces Faciles, op. 43.

I övrigt har det i musikväg varit mycket av en viss Herrn J S Bach på sista tiden, bland annat i Andras Schiffs tolkningar. Skaffade hans inspelning av partitorna i samband med konserten i Stockholm nyligen, och mezzo hade igår den goda smaken att sända en konsert med honom från i fjol med både partitor och franska sviter. Bland partitorna är mig den fjärde särskilt kär, eftersom dess Allemande och Sarabande hör till min egen repertoar. Jag spelar dem och känner, som Tranströmer med Haydn, "en enkel värme i händerna" (dikten "Allegro" ur "Den halvfärdiga himlen", 1962). "Tangenterna vill. Milda hammare slår./Klangen är grön, livlig och stilla".

Sist men inte minst har jag återvänt till Frank Martin och inspelningen av hans "Golgotha", en modern lyrisk passion i Bachs efterföljd. Meditativ musik byggd på texter av Augustinus och ur evangelierna.

Försenad passionsmusik

Först efter påsk fick jag försändelsen med ett av de allra största verken av den schweiziske tonsättaren Frank Martin (1890-1974). Jag syftar på den nya inspelningen av hans oratorium Golgotha för solister, blandad kör, orgel och orkester (Capella Amsterdam, Estonian Philharmonic Chamber Choir och Estonian National Symphony Orchestra, samt solister, under ledning av Daniel Reuss, Harmonia Mundi).

Jag håller på att gå igenom denne märklige tonsättares verk, vilket lyckligtvis i rätt stor utsträckning låter sig göras eftersom han är ganska väl representerad på skiva. Det nu aktuella oratoriet finns även i andra inspelningar, men jag har inte tidigare kommit i kontakt med det och kan alltså inte göra några jämförelser. Nog sagt att detta är en ypperlig inspelning som vad jag förstår gör verket full rättvisa.

Ingen som följt mina musikskriverier kan ha undgått min förtjusning i Martins musik. Jag håller honom för en av 1900-talets allra främsta kompositörer, och jag är övertygad om att han kommer att stå sig som sådan. Autodidakt, modernist, till dels även tolvtonsseriell kompositör, men utan att någonsin släppa det melodiska flödet visar han att självständighet och trohet mot egna musikaliska ideal mycket väl kan ingå en lycklig förening med impulser från både samtid och stora föregångare.

Detta verk skrev Martin för sin egen del, inte på beställning och inte som någonting han tänkte för kyrkligt bruk i mässan. Hans respekt för Bach var stor; han var ju son till en hugenottpastor och sedan barndomen välbekant med Bachs passioner. Och även här är det passionsdramat från bibelns evangelier, tillsammans med citat från Augustinus bekännelser, som är den textmässiga grunden för en musik som närmast kan betecknas som lyriska meditationer, även om dramatiska inslag också finns, som till exempel i samband med Pilatus famösa fråga till folket om vem som bör gå fri, Barabbas eller Jesus.

Frank hade ytterligare en inspirationskälla till detta verk, nämligen den etsning av Rembrandt som återges ovan, kallad "De tre korsen". Det var den bilden som på ett särskilt sätt förlöste den kreativa energin.

Och spelet mellan ljus och mörker i den undersköna klangvärld som Martin skapade är sannerligen en värdig pendang till Rembrands mästerverk. Jag tror mig kunna konstatera att ingen kan göra Martin rangen stridig som 1900-talets största passionstonsättare i Bachs efterföljd.

Frank Martin - en mästare

Jag förtrollas återigen av Frank Martins musik, som jag senast skrev om i påskas. Ett par skivor kom med posten i veckan med bland annat hans båda pianokonserter och Petite Symphonie Concertante, som jämte mässan för dubbelkör är det kanske mest kända av alla hans verk.

Det är lätt att förstå varför den där lilla symfonin (som ändå är drygt 20 minuter lång) har blivit så omtyckt. Inledningsvis hörs en flöjt och två stråkgrupper lägga ut trevande, dissonanta ackord som stiger och sjunker och som så småningom frigörs i större rörlighet och det klangliga välljud som den originella kombinationen av piano, harpa och cembalo tillsammans skapar. Sedan återkommer de ruvande stråkarna och hela besättningen faller in i ett lyriskt-elegiskt konserterande som växlar mellan stillsamt legatospel och andra livligare partier. Den andra satsen är ett Adagio där det elegiska tonfallet helt dominerar, ett tonfall som jag uppfattar som ett bärande element i det mesta som Martin komponerat, ett introspektivt flöde som dock aldrig blir enformigt eller otillgängligt. Där finns nämligen också denna kontrasterande livaktighet som ibland kan övergå i starka, virtuosa utbrott. Sista satsen präglas så gott som helt av en sådan livlighet.

Ungefär på samma sätt med pianokonserterna, där i synnerhet den första föll mig starkt i smaken. Det har sagts att Martin ett tag funderade på att kalla den en "concerte romantique", och Martins samhörighet med den senromantiska traditionen är nog större än man i förstone tror. Det faktum att han laborerade med tolvtonstekniken var nog mer en fråga om att experimentera med vissa formella restriktioner än att klippa de tonala banden och överge klassiska ideal. Han låter i så fall mer som en alldeles egenartad mix av Prokofiev och Debussy. En del skulle kalla det eklekticism, vilket knappast är någon nackdel om resultatet blir som hos Martin. Och vem som ska liknas vid vem är ju dessutom en fråga om relativ framgång och berömmelse. Martin är en ännu obegripligt lite känd kompositör, även om jag ser ett gott tecken i att skivkatalogerna upptar en inte oansenlig del av hans ganska omfattande opuslista.

På den skiva jag har med Petite symphonie concertante finns också Jedermann, ett vokalverk för baryton och orkester med sex monologer ur denna kristna moralitet från 1400-talet, här i Hugo von Hofmannsthals version. Monologerna ger röst åt Envars kamp med fruktan inför döden med tanke på dygderna i livet. Här visar Martin den dramatiska ådra som också kom till uttryck i kompositioner av oratorier - bland annat ett profant oratorium byggt på samma text som Wagner använde för Tristan och Isolde - och en opera baserad på Shakespeares Stormen.

Jag återkommer med mera om Martins musik, men hänvisar också till en sida där man kan ta del av en förteckning av hans verk och biografiska data:
http://www.frankmartin.org/index.html

Passionsmusik

Påsken är här och med den passionsmusiken. Naturligtvis lyssnar jag på Bach. Väljer i år i första hand Johannespassionen, som kanske inte är lika berömd och dramatisk som den med Matteus som utgångspunkt. Men det märks av annonserna att "Johannes" blir allt oftare uppförd i kyrkorna, vilket är glädjande. Där finns bland annat lyriska avsnitt i samband med korsfästelsen som är helt hänförande.

Men i övrigt är det Joseph Haydn och Frank Martin som nu fyller mig med meditativ sinnesstämning. Den förres Jesu sju ord på korset är verkligen meditativ musik på gränsen till ett nästan alltför stilla och enahanda flöde. Den finns för både stråkkvartett och orkester och den inspelning som jag nyligen skaffade är en orkesterinspelning med Le Concert de Nations under ledning av den flitige Jordi Savall (Alia Vox). Ett omfattande texthäfte medföljer där två lärda personer lämnar egna kommentarer till vart och ett av de sju orden. Den ene är den portugisiske nobelpristagaren José Saramago, vars kommentarer är minst sagt okonventionella. Saramago tillåter sig en identifikation med Jesus och broderar ut de tankar som en tvivlande frälsare kan tänkas ha riktat mot Gud, Fadern, när han uttalar de ordknappa meningar som tillskrivs honom. Apropå det sjätte ordet - "Det är fullbordat" - skriver han bland annat följande:

Is it possible that this death, simply because it is my death, will suffice for the salvation of mankind? From whom or what must men be saved? From themselves? From the hell that you yourself must have created, since there was nobody else to do it? Am I the lamb that Abel sacrificed to you, while you disdained Cain´s offerings of wheat and rye? Why? Isn´t you God, Father, Lord, who put the weapon in Cain´s hand so that the very first pages of man´s history might proclaim the futute that awaited him - bloodshed, death, destruction and torment from that day forth and forever more?

Frank Martin (1890-1974) har i mina öron på senare tid vuxit till en av de riktigt stora bland 1900-talets kompositörer. En modernist som komponerade så lyssnarvänligt och vackert som han borde få ett mycket större genomslag än vad han hittills fått. Ett av hans allra sista verk - kanske det allra vackraste - finns bland annat på en ECM-skiva som kom för ett par år sedan, nämligen Triptychon, Six images de la passion du Christ, också det ett verk för stråkar, närmare bestämt soloviolin och två stråkorkestrar. Martin inspirerades av den medeltida målaren Duccio di Bouninsegna vars mäktiga altarpanel med bilder över Jesu liv finns i Siena, numera i museet som angränsar till domen.

Den bysantinska bladguldsprakten i kombination med en realism, rörelse och detaljrikedom som förebådar renässansen gjorde att jag själv blev alldeles tagen av dessa bilder första gången jag såg dem för många år sedan. Jag har haft många skäl att återkomma till Siena och detta är och förblir ett av de viktigaste. Martin anknyter till sex av bilderna, av vilka särskilt II. Image du la Chambre haute (nattvarden) och IV. Image de Géthsémané (se bilderna ovan) genom soloviolinens melodislingor försöker att i musik identifiera Kristusrösten och komplettera bilderna med en likaledes ordlös upplevelse av passionsdramat.

Två röster, två identifikationer. Den ene agnostiker eller möjligen rent av ateist, den andre from katolik. Den ene med de föreställningar som kan kläs i ord, den andre med den musikaliska gestaltningens ordlösa gripenhet. Den ene inspirerad av den ordlösa musiken hos Haydn (men kanske främst av Jesusorden från korset), den andre inspirerad av dramat i Duccios skimrande gestaltning.