Först efter påsk fick jag försändelsen med ett av de allra största verken av den schweiziske tonsättaren Frank Martin (1890-1974). Jag syftar på den nya inspelningen av hans oratorium Golgotha för solister, blandad kör, orgel och orkester (Capella Amsterdam, Estonian Philharmonic Chamber Choir och Estonian National Symphony Orchestra, samt solister, under ledning av Daniel Reuss, Harmonia Mundi).
Jag håller på att gå igenom denne märklige tonsättares verk, vilket lyckligtvis i rätt stor utsträckning låter sig göras eftersom han är ganska väl representerad på skiva. Det nu aktuella oratoriet finns även i andra inspelningar, men jag har inte tidigare kommit i kontakt med det och kan alltså inte göra några jämförelser. Nog sagt att detta är en ypperlig inspelning som vad jag förstår gör verket full rättvisa.
Ingen som följt mina musikskriverier kan ha undgått min förtjusning i Martins musik. Jag håller honom för en av 1900-talets allra främsta kompositörer, och jag är övertygad om att han kommer att stå sig som sådan. Autodidakt, modernist, till dels även tolvtonsseriell kompositör, men utan att någonsin släppa det melodiska flödet visar han att självständighet och trohet mot egna musikaliska ideal mycket väl kan ingå en lycklig förening med impulser från både samtid och stora föregångare.
Detta verk skrev Martin för sin egen del, inte på beställning och inte som någonting han tänkte för kyrkligt bruk i mässan. Hans respekt för Bach var stor; han var ju son till en hugenottpastor och sedan barndomen välbekant med Bachs passioner. Och även här är det passionsdramat från bibelns evangelier, tillsammans med citat från Augustinus bekännelser, som är den textmässiga grunden för en musik som närmast kan betecknas som lyriska meditationer, även om dramatiska inslag också finns, som till exempel i samband med Pilatus famösa fråga till folket om vem som bör gå fri, Barabbas eller Jesus.
Frank hade ytterligare en inspirationskälla till detta verk, nämligen den etsning av Rembrandt som återges ovan, kallad "De tre korsen". Det var den bilden som på ett särskilt sätt förlöste den kreativa energin.
Och spelet mellan ljus och mörker i den undersköna klangvärld som Martin skapade är sannerligen en värdig pendang till Rembrands mästerverk. Jag tror mig kunna konstatera att ingen kan göra Martin rangen stridig som 1900-talets största passionstonsättare i Bachs efterföljd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar