Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 30 december 2018

Inställd seglats blir slutligen av



Min läsning av Virginia Woolf har dröjt ända tills nu, trots att några av hennes mest kända verk länge funnits i min ägo. Varför? Jag har inget bra svar, men är glad att det äntligen blivit av. Av det jag läst om hennes författarskap har jag förstått att jag nog skulle uppskatta det, men det gäller ju också flera andras som på samma sätt fortfarande bidar sin tid i hyllorna. 

Den bok jag läst är "Mot fyren", som i baksidestexten till den upplaga jag har sägs vara typisk för hennes romankonst. Och visst är det något speciellt med den här prosan; redan efter ett tiotal sidor undrar man hur man ska kunna orientera sig i det kultiverade sällskap av vänner och bekanta som samlats kring åttabarnsfamiljen Ramsay i ett rymligt sommarresidens på den skotska västkusten. Men efter ett tag vänjer man sig och fångas av de karaktärer som successivt växer fram och tar gestalt. 

I det yttre händer inte mycket, vilket det ju inte alltid behöver göra bland människor som utan omedelbart förpliktande uppgifter sammanstrålar för ett fritt och otvunget ferieliv, var och en till synes förströdd och upptagen av sitt. 

I deras inre händer desto mer; det är där sinnliga iakttagelser blandas med ömsinthet och giftigheter, emotionella band och konflikter lever upp. Replikerna är få, men tankarna och känslorna många. Atmosfären påminner en del om den i Tjechovs pjäser.

Woolf är således angelägen visa även det som inte verbaliseras av personerna själva, och att det i mångt och mycket handlar om självvärderingar i förhållande till andra. Hon växlar oupphörligt mellan enskilda medvetanden i kraft av den allvetande författarens insikter, dessutom med ett språk som är associativt och ymnigt metaforiskt. Det är en poetisk text man inte bör forsa sig igenom.

Det är en dag av vardagsbestyr när professor Ramsay stående vid fönstret undslipper sig en kommentar rörande den planerade utflykten till fyren nästa dag, den händelse som framför allt sexårige James och modern, mrs Ramsay, ser fram emot. Helt kallt och inte utan nöje konstaterar han att det blåser fel vind, varpå en av hans underdåniga adepter, Charles Tansley, inte är sen att understryka att seglatsen följaktligen inte kommer att kunna genomföras. Mrs Ramsay försöker mildra slaget och inge hopp, men lyckas ändå inte dämpa den unge James undertryckta hat mot fadern, glädjedödaren. Det är från denna grundläggande scen som skildringen spinner vidare. 

Mr Ramsay tecknas som en odrägligt självupptagen hustyrann som inte är tryggare i sig själv än att han ständigt fiskar efter medkänsla och medhåll. Hans fåfänga bjuder omgivningen att ge honom det han kräver och tar. Mrs Ramsay - vacker, sval, och genomskådande - är trots allt svag för sin man och låter sig oftast försonas, vilket inte utesluter att hon tittar upp från sin stickning eller brevskrivning och, med en eller annan drastisk formulering, styr och ställer utifrån det hon anser vara påkallat. 

En annan central gestalt är Lily Briscoe, en ung ogift kvinna med konstnärsdrömmar, som tvingas åhöra den intellektuelle ateisten Charles Tansleys kommentarer om att kvinnor varken kan måla eller skriva. Hon har dock ett gott stöd i mrs Ramsay som anser att hon vore ett gott parti för en viss William Bankes. Den målning hon är sysselsatt med tycks aldrig vilja bli färdig och löper som en röd tråd genom hela berättelsen. Problemet hon återkommande brottas med - om det där trädet ändå inte borde flyttas in en bit mot mitten av duken - är exempel på den milda ironi som gör Wolfs stil så underhållande. Läsaren anar att det är mer än målningens komposition som utgör problemet.

Berättelsen är tudelad med ett tjugosidigt mellanspel som är en underbart poetisk beskrivning av det alltmer förfallna sommarhusets historia under den tid som familjen Ramsays liv utspelar sig på annat håll. Under tio år har det stått tomt och ska nu hjälpligt putsas upp och iordningställas av en städerska efter alla dessa år.

Inte alla återkommer; mrs Ramsay har avlidit, en av sönerna har stupat i kriget och en dotter dött i barnsäng. Berättelsen fokuserar nu främst på den vilsne änkemannen och två av barnen - James och Cam - som tillsammans med en fiskare och dennes son äntligen genomför den segling ut till fyren som en gång inte blev av. Barnen hyser fortfarande agg mot sin egocentriske far, men när James till sist får faderns erkännande för att ha seglat båten väl, anas början till något nytt i deras relation. 

Kvar i huset finns Lily Briscoe som fortfarande målar på sin duk och i tankarna ömsom följer dem ute i båten, ömsom minns mrs Ramsay och tiderna från förr. När hon anar att båten slutligen nått fyren lägger hon sista handen vid målningen med ett beslutsamt penseldrag.

onsdag 19 december 2018

Cold War - en passionshistoria bakom järnridån



Jag ville absolut se vad Pawel Pawlikowski, den polske regissören som gjorde "Ida", åstadkommit med sin nya, än en gång unisont prisade film "Cold War". Begav mig därför till Fyrisbiografens varma biomörker och betalade för en dryg timmes flykt in i en mycket musikalisk passionshistoria från efterkrigstidens Polen. Ännu ett filmatiserat femtiotal alltså, men denna gång inte i optimistisk vår-tid-är-nu-anda utan i dämpad håglöshet inför det kalla krigets villkor bakom järnridån.



Det börjar med folkligt musikliv med säckpipa och sång ur sträva strupar. Och med statliga tjänstemän på jakt efter talanger i folkdjupet som kan rekryteras och drillas till en sång- och dansensemble i partiets, nationens, jordbruksreformernas, kamrat Stalins och det internationella proletariatets tjänst. 

En av dessa talangscouter är Wiktor, pianist, arrangör och dirigent, som inte bara hittar en exceptionell talang utan också en älskarinna i den förtjusande Zula. Hon sjunger en gripande folksång om kärlek som sedan i olika former återkommer som ett ledmotiv i berättelsen. 

Ensemblen får åka till Berlin för ett uppträdande som samtidigt öppnar möjligheten att hoppa av till väst. Wiktor vill att de tillsammans men var för sig ska ta chansen och skapa sig ett annat liv. Även om båda hamnar i väst går det inte som planerat. De kommer ifrån varandra och möts sedan bara med års mellanrum i olika delar av västeuropa. Zula gifter sig med en italienare och Wiktor försörjer sig som jazzpianist och lever med en annan kvinna i Paris.

Varje gång deras vägar korsas väcks passionen på nytt till liv; under allt som händer är de varandras enda stora kärlek. Under en gemensam period i Paris lanseras Zula som jazzsångerska, och den vackra kärleksvisan från Polen blir nu en stillsam jazzballad som sjungs dröjande och vemodigt, rösten inte olik den hos Monica Zetterlund. Hon som gör rollen som Zula - Joanna Kulig - gör den mycket bra och sjunger dessutom så fint att jag inte kan annat än associera så som jag gör.

Hemlängtan driver Wiktor att söka sig tillbaka till Warzawa, men väl där bestraffas han med fängelse för sitt avhopp. Zula, som också återvänt, lovar att hon ska vänta på honom, och historien slutar på ett tragiskt romantiskt sätt som jag naturligtvis inte bör avslöja. 

Det är en traditionell och på så sätt banal passionshistoria, men vad gör väl det när den görs trovärdigt, i utsökt svartvitt foto, med god musik, bra skådespeleri, känsla för både tystnader, tidsanda och osläckligt begär. Det man möjligen kan invända är att berättelsen som helhet är lite knapphändig och endast redovisar brottstycken av ett oförlöst kärleksliv, vars hinder för förverkligande aldrig vidrörs. Men det är nog så här vi vill se det - den stora, allt uppslukande passionen bevarar sin hemlighet och ställer allt annat i skuggan. 

tisdag 11 december 2018

Tidernas mest oundgängliga tonsättare



Det där med bästalistor attraherar många, vilket ni som läst mig tidigare vet gäller även mig. Nu har New York Times musikkritiker Anthony Tommasini kommit med en bok - "The Indispensable Composers" - där han närmare motiverar sitt val av musikhistoriens största kompositörer av det vi kallar klassisk musik.

Jag har inte läst boken, men de utkorade finns angivna i reklamen och recensionerna av boken. Listan bjuder inte på några överraskningar eller kontroversiella utelämnanden, med undantag  av ett eller annat 1900-talsnamn. Så här ser den ut:

Monteverdi, Bach, Händel, Haydn, Mozart, Beethoven, Schubert, Chopin, Schumann, Verdi, Wagner, Brahms, Puccini, Debussy, Stravinskij, Schönberg och Bartók.

De flesta torde vara rörande överens med Tommasini fram till och med Brahms, och även beträffande Stravinskij och Bartók. Den starkaste invändningen har kommit från dem som (i likhet med mig) saknar Mahlers namn.

Men frågan är varför Tommasini stannade just vid 17 namn och inte utökade listan till jämna 20. Då hade jag kunnat köpa den rakt av och bara lagt till Bruckner, Mahler och en till.

En till, ja men i så fall vem? Det där med ett begränsat och jämnt antal gjorde plötsligt saken lite intressantare. Tommasinis kriterier känner jag inte till, men uppenbarligen anser han att just sjutton av musikhistoriens stora står i en klass för sig, annars skulle han väl ha valt arton, nitton eller tjugo jämnt. Förmodligen handlar det om en blandning av den musikhistoriska betydelse dessa kompositörer haft och den livskraft deras musik visat sig äga över tid. Det är inte konstigt att det blir svårare att nå full enighet ju närmare vi kommer vår egen tid. 

Full enighet är knappast heller eftersträvansvärd; det går givetvis att ifrågasätta valet av namn från 1800-talet också. Någon vill kanske ha Schumann utbytt mot Berlioz, Mendelssohn eller Rossini, alternativt lägga till dessa och förlänga listan. Många skulle nog också vilja ersätta Schönberg med någon av de många andra högt värderade tonsättarna i divisionen närmast under, trots hans obestridliga betydelse musikhistoriskt sett.

Resonemanget liknar det man kan föra kring en dynamisk kanon. Vissa namn är givna och den korta listan kommer mera sällan att förändras mer än marginellt, medan den längre kommer att innehålla namn som - om inte annat så med tidens växlingar och moden - byts ut.

Men åter till frågan om min tjugonde på listan. Här finns flera kandidater som jag får svårt att nämna före någon annan. Prokofiev, Sjostakovitj, Nielsen, Sibelius, Berg, Janaceck och Messaien från 1900-talet. Kanske Mendelssohn och Berlioz från 1800-talet. Eller Vivaldi från barocken. Och varför inte någon representant för musiken före Monteverdi: Josquin, Palestrina, Tallis eller Tomas Luis de Victoria?

Ja, så får det bli. Jag väljer Josquin de Préz, den store stämvävaren från sent 1400- och tidigt 1500-tal. Vittberest och rättmätigt hyllad redan i sin samtid av både katoliker och protestanter hör han till den tidiga musikens giganter med mässor, motetter, chansons och madrigaler som håller för tid och evighet. Luther lär beundrande ha sagt att medan andra koralkompositörer dikterades av noterna gjorde Josquin vad han ville med noterna.

Om det funnes änglasång på den här jorden skulle den antagligen inte låta bättre än The Tallis Scholars gör. De har gjort många inspelningar av Josquins musik under årens lopp och nyligen kom en cd med ännu ett par av hans mässor: "Missa Gaudeamus" och "Missa L´ami Baudichon". De är med den på god väg att fullborda utgivningen av alla hans mässor på cd.

Ära vare dessa nio klara och lena röster, samsjungna i höjden såväl som djupet! De rekommenderas varmt, var och när som helst, men kanske allra mest så här i decembers mörka tid när ett harmoniskt avbrott i den konventionella julmusiken kan behövas. Finns på Spotify för den som snabbt vill undersöka saken.



fredag 7 december 2018

Rigoletto



Kungl. Operans uppsättning av Verdis "Rigoletto" har genomgående lovordats, och för min del kan jag bara instämma. Sofia Jupithers regi understryker på ett fint sätt den puckelryggige buffonens försvarslöshet inför den förbannelse som uttalats över honom av de som makten haver, närmare bestämt det hov i Mantova där han hankar sig fram som intrigant gycklare.

Rigoletto är en föraktad krympling, men alls inget dygdemönster utan snarare en elak och självföraktande änkling utan släkt och vänner. I Karl-Magnus Fredrikssons gestalt är han trots allt rörande mänsklig i sin tilltagande utsatthet.

Berövad allt utom dottern Gilda lejer han till sist en yrkesmördare för att hämnas sin arbetsgivare, den liderlige och maktfullkomlige hertigen, en hämnd som även den slår fel och gör att han förlorar det enda som återstår av värde i livet. Nästa offer för hertigens förförelsekonst är nämligen Gilda, som blir så hjälplöst förälskad i honom att hon blundar för hans svekfullhet och utan faderns vetskap offrar sig i hans ställe. 

Det är en ond saga, byggd på Victor Hugos pjäs "Le Roi s´amuse", i vilken Verdi såg kvaliteter värdig en Shakespeare. Verdi svingade som vanligt sitt trollspö över historien och försåg den med ett flöde av melodisk dramatik. Skönsång och häftiga orkestereffekter avlöser varandra utan longörer. Enkla slagdängor sätter sig direkt i minnet - eller vad annat kan man säga om "La donna è mobile"? - och varvas med ytterst raffinerade stämvävar.

Mot slutet kommer så den fantastiska kvartetten - inte bara denna operas utan en av operakonstens absoluta höjdpunkter vad gäller ensemblesång. Scenen är yrkesmördaren Sparafuciles värdshus där hans syster Maddalena utgör ännu ett förälskat lockbete för hertigen, och dit Rigoletto fört sin dotter för att visa henne dennes trolöshet. Fyra personer, var och en upptagen av sin egen situation, sjunger ut sitt sinnestillstånd för allt vad tygen håller. Vilket innebär motsatsen till det allmänna kackalorum man kunde tänka sig, ty detta är inte ett meningsutbyte utan en gestaltning i musik av hur olika världen kan te sig för var och en i det moment när deras fortsatta existens står på spel. 

Det är hertigen som inleder med sina självsäkra utgjutelser över kärlekens sköna dotter: "Bella figlia dell´amore". Han riktar sig till Maddalena, som förtjust småskrattande avfärdar hans uppvaktning, medan Gilda förtvivlad klagar över vad hon tvingas bevittna och pappa Rigoletto, fylld av hämndbegär, försöker övertala Gilda att överge alla förhoppningar och fly. Snacka om kontrapunkt; snacka om musik!

Det är som sagt en fin uppsättning och samtliga medverkande gör bra ifrån sig. Har man hört en del inspelningar av all världens stora sångare genom tiderna kan jämförelser lätt bli orättvisa. Förutom Karl-Magnus Fredriksson i titelrollen gör Ida Falk Winland en övertygande insats som Gilda. Den italiensk-amerikanske tenoren Leonardo Capalbo, som gör hertigen, har en vacker men inte "stor" tenor, vilket gör att han ibland tar i mer än hans röst räcker till för. Men det är en randanmärkning, och hovkapellet och kören leds av dirigenten Lionel Bringuier till en som helhet mycket se- och hörvärd operaföreställning.


Foto: Kungl Operan. Markus Gårder.

PS. Det finns på Youtube (här) en gammal inspelning av den berömda kvartetten med några av förra seklets största sångare i aktion. Hertigen av Mantova var en av Luciano Pavarottis stora roller, och här visar han sig i all sin glans tillsammans med en kättjefull Maddalena (kreerad av Isola Jones i ett dekolletage som man inte bör låta sig distraheras alltför mycket av), Leo Nucci som Rigoletto och sist men inte minst, Joan Sutherland som en sångligt helt makalös Gilda, om än till det yttre mest lik en gammal hagga som kunde varit pappa Rigolettos mor eller möjligen hustru. Men vad gör det när hon som sista ton sätter ett höga D som naturligtvis bringar publiken på fall. Det ska sägas att detta inte har någon täckning i Verdis partitur, men jag tvivlar på att han skulle haft något att invända.


fredag 23 november 2018

När sakta vi gick genom stan




Jag följer sällan teveserier, främst för att jag aldrig gillat oavslutade historier som binder en vid apparaten vissa dagar och tidpunkter. Visserligen kan man numera ta igen det man missar på SVT Play, men det blir ärligt talat sällan av, och att i efterhand svälja en hel säsongs avsnitt i ett enda svep ter sig väl mastigt. Få serier är värda den satsningen.

Det finns dessutom något schematiskt i teveseriernas dramaturgi som stör mig. Ett nätverk av relationer ska hållas vid liv och laddas med konflikter och dramatiska vändningar. Det är följetongens enkla grundprincip om att med alla medel underblåsa intresset för hur det ska gå för stackars mänskor som stökar till det för sig, som ena dagen drabbas av outsäglig lycka och den andra av rent elände. Karaktärerna renodlas och spelet får ha sin gång i snabba kast och korta klipp, ständigt matat med nya pinnar i brasan. Amerikanska serier går bort direkt, eftersom de som regel inte ens bjuder på intressant skådespeleri, till skillnad från vad engelska och svenska gör åtminstone ibland.

Så det händer att jag gör ett undantag, tänker att jag ska ge just den här serien en chans. Som i fjol med "Vår tid är nu", en påkostad skildring av det svenska folkhemmet från krigsslutet och framåt som nu går för andra säsongen. 

Jag fastnade för den där restaurangfamiljens öden i ett femtiotal där miljömarkörer och tidsanda fångats rätt väl och packats med tidlösa mänskliga konflikter. Vilket sammantaget gör att både gammal och ung kan känna sig hemma, nostalgiker såväl som de som bara läst eller hört berättas om den tid som för längesen var nu.

Den här serien bjuder också på några nya duktiga skådespelare, tillsammans med gamla favoriter som Susanne Reuter och Peter Dalle. Dock finner jag att höstens avsnitt tyvärr inte lever upp till fjolårets. Trots att man avverkar åren rätt snabbt och vi redan befinner oss i tidigt 60-tal blir det lite för pliktskyldigt med samhällsskildringen speglad i huvudpersonernas utveckling eller brist på sådan. All variation ska med, och kärleksbesvären står naturligtvis i centrum.

En duktig ensamstående mamma finner via arbetarrörelsen och facket sin karriärväg och blir borgarrådssekreterare. Den vackra krögardottern lyckas väl med att både introducera rock´n roll och matprogram på tv. Den snarfagre italienske kökspojken visar snart framfötterna och skapar turbulens omkring sig. Den diaboliske gangstern dyker av och till upp från skumraskdelen av branschen. I bakgrunden regerar den allsmäktiga modern, medan den ene av de inbördes stridande sönerna kämpar med sig själv som både alkoholist och homosexuell. För att nu bara nämna några trådar i väven.

När Gustaf, som den olycklige heter, söker bot mot sin sexuella läggning i elchockbehandling, men i sista stund räddas från den av sin hustru, blir det förstås för mycket av schablonen kamp mot klockan. Och när vi i nästa avsnitt finner honom omvänd och pingstvän skrattar jag högt åt manusförfattarnas strävan att checka av ännu en (i och för sig sällan skildrad) del av folkhemssverige. Men visst, att mången förtvivlad alkoholist blivit nykter på så sätt är ett ovedersägligt faktum. Hur det sen kan bli med Gustafs läggning återstår att se.

Skådespeleriet är i det stora hela bra. Det enda jag stör mig på är att några av de nya hemfallit åt tron att snabbt mummel i mungipan är mer naturalistiskt och trovärdigt än artikulerat tal. Och så tycker jag musiken är bedrövlig, det vill säga filmmusiken. 

Med musiken är jag framme vid upprinnelsen till att jag satte mig ner att skriva dessa rader. På slutet av det senaste avsnittet har regissören lagt in en låt från början av det 60-tal som skildras, nämligen "Sakta vi gå genom stan" med Monica Zetterlund. Och jag glömde filmen och allt annat, blev bara sittande helt gripen av denna sång och denna sångerska, som jag ju känner till så väl sen tiden det begav sig. Vår tid var då, men minsann också nu.

Och jag undrar: Är inte detta den största schlagern på svenska någonsin? Beppe Wolgers text är ju helt lysande (...allting är tyst, jag tiger nyss kysst..."), det jazziga arrangemanget likaså. Och som hon sjunger, detta "lingonris i ett cocktailglas"! (Tage Danielsson). Rak och säker tonbildning, suverän frasering, några få glissandon på rätta ställen, en tillbakalutad swing i steget under den här ljuvliga promenaden genom en nattlig urbanitet, där även doften av hö slår in från någon skärgårdsö. 

Ah, ä´ke det gudomligt!

tisdag 20 november 2018

Existentialisterna



Låt mig på en gång säga att Sara Bakewells "Existentialisterna", med undertiteln "En historia om frihet, varat och aprikoscocktails" (Bonniers, 2017), är den bästa kulturhistoria jag läst på år och dag, kanske rent av den bästa sedan 70-talet och Allan Janik & Stephen Toulmins "Wittgensteins Vienna". De lovord som citeras på omslagets flikar har sällan varit mer befogade för en fackbok av det här slaget. 

Bakewell lyckas göra filosofiska spetsfundigheter tillgängliga i en essäistik som skickligt blandar dem med historia, personkarakteristik, biografiska notiser och personliga kommentarer. Allt bottnar i personligt engagemang och gedigna studier, vilket inte minst den omfattande not- och litteraturförteckningen på över 100 sidor visar.   

Det parisiska kafélivet kring Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir är den givna utgångspunkten, men det betyder inte att detta bara är ännu en bok om existentialismens främsta kändisar. Det handlar ju om ett filosofiskt tänkande som i hög grad också blev en livsstil, en åskådning med konsekvenser för både tanke och liv. Just därför är Bakewells i bästa mening breda och populära stilart helt adekvat för sitt ämne.

En styrka är att hon inte begränsar sig till livet i St Germain, utan sätter efterkrigsstämningarna där i sammanhang med deras filosofiska bakgrund i tysk filosofi, i synnerhet fenomenologin. Förutom paret Sartre/de Beauvoir och Albert Camus ges även Karl Jaspers, Martin Heidegger, Maurice Merleau-Ponty och Emmanuel Levinas ordentligt utrymme. Andra gestalter som passerar revy är Gabriel Marcel, Simone Weil och Hanna Arendt. Man mättas i sin nyfikenhet på personerna, deras möten, relationer och konflikter, samtidigt som man lär sig en del om de djuplodande tankegångarna om varat och tiden, friheten och intet.

Mest imponerad är jag av att Bakewell så initierat förbinder existentialisterna med den moderna fenomenologins fixstjärnor, Edmund Husserl och Martin Heidegger. Deras betydelse klargörs på ett föredömligt sätt, med beaktande av att de som lät sig inspireras samtidigt utvecklade egna tankegångar, ibland också i kritisk motsättning till upphovsmännen, som för övrigt själva förändrade sitt tänkande. Helheten beskriver en uppsättning infallsvinklar på den mänskliga livsvärlden, författare och filosofer som tog fasta på olika sidor av sin levda erfarenhet och därför ibland gick skilda vägar. 

Kontroverserna kring Heideggers nazistiska sympatier och turerna kring hans återkomst som filosofisk guru efter kriget skildras utan omsvep och utan att förringa hans betydelse. Detsamma gäller Sartres och Merleau-Pontys kommunistiska böjelser. 

Jag väljer här tre citat som belyser Sara Bakewells eminenta förmåga att med lätt hand förmedla ett sammansatt stoff. Det första gäller en analytisk presentation av Simone de Beauvoirs "Det andra könet" och hennes polemik mot den traditionella uppfattningen om skillnaderna mellan könen som naturliga uttryck för manligt/kvinnligt:

Men enligt Beauvoir var de i stället myter om kvinnlighet - ett begrepp som hon hade lånat från antropologen Claude Lévi-Strauss och sedan anpassat, men ytterst går det tillbaka på Nietzsches "genealogiska" sätt att gräva fram felaktiga framställningar om kultur och moral. I Beauvoirs språkbruk är en myt något i stil med Husserls idé om stelnade föreställningar som ansamlas kring fenomenen och som måste skrapas bort för att komma "till sakerna själva". (s. 235; översättning av Joachim Retzlaff). 

Det andra citatet gäller Sartres tankegång om medvetenheten hos mig själv om den andres blick på mig, det som utgör grunden för hans berömda yttrande (i pjäsen "Inför lyckta dörrar") om att "Helvetet det är de andra", en för övrigt ofta missuppfattad utsaga:

Sartre förklarade senare att han inte ville säga att andra människor är helvetiska i allmänhet. Han menade att vi efter döden fryses i deras blick och blir oförmögna att avvärja deras tolkningar. Medan vi ännu är i livet kan vi göra något för att hantera det intryck vi gör, men efter döden försvinner denna frihet och vi blir gravlagda i andra människors minnen och uppfattningar. (s. 238-39; översättning av Joachim Retzlaff).

Det tredje citatet handlar om den dansante, oneurotiske Merleau-Ponty:

Merleau-Ponty var faktiskt ganska unik bland existentialisterna i att inte vara benägen att gripas av kuslighet eller ångest. Detta utgjorde en viktig skillnad mellan honom och den neurotiske Sartre. Merleau-Ponty förföljdes inte av humrar på gatorna, var inte rädd för kastanjeträd och plågades inte av att andra människor stirrade på honom och fixerade honom med sina dömande blickar. Att titta och bli tittad på är enligt honom snarare det som väver in oss i världen och ger oss vår fullödiga mänsklighet. Sartre förstod både denna invävning och kroppens betydelse, men allt detta verkade göra honom ängslig. I Sartres verk pågår alltid någon form av kamp - mot fakticitet, mot att bli uppslukad av varats kvicksand och mot den Andres makt över en. (S. 265-66; översättning av Joachim Retzlaff).

Åtminstone för den som i likhet med mig alltid känt sig attraherad av existentialistisk filosofi kommer den här boken att vara en mycket stimulerande, ja rolig, läsning.

tisdag 13 november 2018

En skilsmässosymfoni?



Nyligen var jag på en konsert med Filharmonikerna där William Waltons (1902-1983) första symfoni spelades. Eftersom hans musik inte förekommer så ofta utanför Storbritannien var det med förväntningar jag såg fram mot dirigenten Jaime Martíns lite annorlunda val av verk. Jag vill hävda att Walton är en av de mest underskattade tonsättarna från 1900-talet, framför allt med tanke på de fina konserterna för viola, violin respektive cello, hans mest kända verk.

I programbladet presenterades denna symfoni nr 1 i b-moll (1931-1935) som "ett emotionellt vulkanutbrott" med direkt bäring på tonsättarens privatliv. Waltons stormiga kärleksrelation med baronessan Imma von Doernberg, en relation som slutade med att hon lämnade honom för en annan man, skulle vara det som speglas i den bitvis mycket upprörda och intensivt rytmiska musik som det är fråga om. 

Är det då programmusik, ity att Walton själv lär ha tillstått att den var kopplad till hans privata livssituation, att han försökte gestalta sina starka lidelser i denna musik? Är det vi hör en kärleksrelation i smärtsam upplösning, vilken i sista satsens övergång till dur ersätts av en annan sorts upphetsning, nämligen den jublande känslan av förälskelse i en ny person? Ja, lyssnar vi med det örat fungerar det säkert som en god ingång till musiken.

Det börjar alltså i skärande dissonanser och ursinniga utbrott. Det är ingalunda svårt att uppfatta upprördhet, aggressivitet och disharmoni. Samtidigt bibehålls en klangrik och melodisk inriktning hela verket igenom, inte minst genom den kreativa instrumenteringen, där brasset inklusive en bastuba utgör ett viktigt inslag. Musiken är dock knappast beroende av sin utommusikaliska referens, är inte någon detaljerad berättelse och har följaktligen inte heller betecknats som symfonisk dikt, utan just som symfoni. 

Även scherzot - Presto con malizia - drivs av hetsiga, snärtiga repliker, ett gräl man inte vet vem som får sista ordet i. Intrikata rytmer och ett uppdrivet tempo gör att man kan associera till det snabba fotarbetet i en boxningsmatch - om man nu vill spinna vidare på den givna uppslagsändan. Briljant musik är det, alldeles oavsett hur det emotionella innehållet översätts.

Andante con malinconia, sats nummer tre, säger redan med sin vackra italienska satsbeteckning vilka stämningar det handlar om. Här berörs vi av svårmodet, kanske också ruelse och övergivenhet. Och här visar sig den lyriska sidan av Walton, även den i samma dissonanta klangvärld av sinnrika underströmmar och med en kulmination som bryts och ebbar ut. 

Sista satsen återuppväcker livsandarna i triumferande dur, men fortfarande med de båda första satsernas temperamentsfulla rytmik och täta harmonik. Även denna sats mobiliserar starka energier och slutar braskande med mycket slagverk. 

Musik är stämningsskapande och kommunicerar i hög grad på ett emotionellt plan, därom råder inga tvivel. Att i ord tolka och beskriva vad de musikaliska förloppen återger är svårt, vilket var och en vet som i likhet med mig försökt göra det i texter som dessa. Om man inte besinnar sig kan man hamna i närheten av vinskribenternas drastiska associationer. 

Metaforer och vaga hänvisningar till rörelser och sinnestillstånd är legio och ofrånkomliga; musikens väsen är sammansatthet, i grunden dess verkliga styrka. När skribenten i programbladet beskriver den tredje satsen som "en komplex väv av hela det melankoliska spektret" ger det utrymme för att lyssna in sig i mer än en aspekt av det sorgmod som inte endast rör en nyskilds övergivenhet. Musiken har även i detta fall fördelen av att kunna uttrycka mer än det verbalt eller självbiografiskt angivna. 

Filharmonikerna gjorde en fin insats och får gärna återkomma till Waltons musik. Tills vidare kan man lyssna till en serie färska inspelningar av Waltons musik som Edward Gardner och BBC Symphony Orchestra gjort på Chandos (finns på Spotify), där även Symfoni nr 1 finns i ett rasande skickligt utförande.

Foto: bbc.co.uk


torsdag 8 november 2018

Utsikt över en italiensk sjö (3): Cypresserna



I en av sina mest kända dikter försöker Goethe sammanfatta tjusningen med Italien: "Kennst du das Land wo die Zitronen blühn?" 

Och inte bara citronerna; i första versen nämns också guldglänsande apelsiner mot dunkelt bladverk, liksom myrten och lager, allt mot en blå himmel och ljumma vindar. Det råder inget tvivel om diktarens förälskelse i detta land, dess berg och klippor, salar och gemak, moln- och marmorstoder. Kort sagt ett paradis att fly till.

Dikten hör till de allra mest tonsatta någonsin. Snart sagt alla namnkunniga tonsättare har velat tolka orden i toner: Ludwig van Beethoven, Charles Gounod, Franz Liszt, Franz Schubert, Robert Schumann, Ludwig Spohr, Peter Tjajkovskij, Hugo Wolf, Alban Berg och ett 70-tal andra, mindre kända eller okända.

Vad gäller den mediterrana växtlighet som skildras i dikten saknar jag cypresserna. De är så pass signifikativa för denna flora att jag är förmäten nog att påtala ett förbiseende från diktarfurstens sida. Har man redan nämnt citronerna behövs väl inte apelsinerna? Däremot är dessa mörka pelare som överallt med sådant eftertryck framträder i landskapet helt enkelt oumbärliga. En landskapsmålare skulle aldrig missa dem.


När jag läser om den äkta cypressen bekräftas även dess unika ställning som mångtydig symbolbärare. Trädet är hårt och hållbart, kan växa och bestå i 2000 år och har många användningsområden. Palats, båtar (Noas ark), tempeldörrar och skulpturer har genom århundradena tillverkats av virket, och trädet har länge setts som heligt (perserna såg formen av en offerflamma) och förknippats med gudar och gudinnor, med kvinnlighet och med Hades. Inte för inte är det ett träd man ofta ser planterat i anslutning till kyrkogårdar och tempelbyggnader. 

Det är nu länge sen, men jag minns känslan under promenaden i den mäktiga cypressallén ner till Chiesa di San Biago utanför Montepulciano. Det är bara ett av alla de italienska landskap som lärt mig se cypresserna som denna floras mest distinkta skiljetecken,  pinjerna inräknade.

Så även runt Lago di Como. I Varenna finns två palats - Villa Cipressi (numera hotell) och Villa Monastero (numera konferenscenter) som ligger nästgårds varandra, båda med botanisk trädgård. Att ströva omkring i dem, slå sig ned på en bänk för en stunds försjunkenhet i blandningen av natur och kultur, gör gott för själen. Och vart man än vänder blicken, nog är den där - cypressen.

Här några av dem i en bildserie från Varenna och Bellagio (nederst).
















 Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

måndag 5 november 2018

Utsikt över en italiensk sjö (2)



Runt Lago di Comos stränder har människor i alla tider samlats - sjangdobelt folk och enkelt, berömda och okända. De anrika herrgårdarna, ofta med vidsträckta trädgårdar, kan räknas i hundratal längs stränderna, en del omvandlade till hotell eller konferenscenter, andra övertagna av Hollywoodstjärnor och andra nyrika. Det vilar trots allt en sober, lite gammaldags elegans över orter som Bellagio och Varenna. Även "fiskebyn" Varenna lever naturligtvis idag på turism, men är välgörande fri från det mesta av tingeltangel och billig kommers. 

Det är naturens skönhet som attraherar jämte det milda klimatet, gynnsamt för både exotisk växtlighet nere vid vattnet och vinodlingar i dalgångarnas terrasserade sluttningar. Från Valtellina en bit norrut kommer till exempel utmärkta nebbioloviner. Det var fint att bli påmind om "Inferno", ett vin jag drack en gång för cirka trettio år sen och inte stött på sen dess. Namnet har det tydligen fått av att det odlas i svår terräng "i den andra kretsen", ja, ni fattar av vad. 



Lago di Como är en av Europas djupaste sjöar, som djupast svindlande 414 meter. Utsikten över sjön blir naturligtvis vidare ju högre upp man kommer i bergsmassiven. Ett av de självklara vandringsmålen i Varenna är Castello di Vezio, en gammal borgruin från 1100-talet som, med troligt ursprung redan i antiken, kröner den närmast liggande bergskammen.




Där uppifrån ser man ganska långt i två av sjöns tre sträckningar och början av den tredje. En klar dag blir man gärna sittande i solskenet en stund, inte bara för att återhämta sig från klättringen uppför den branta stigen av lövtäckt kullersten, utan för att överlämna sig till fritt svävande, obesvarade tankar. Hur djupt i vattnet går solgatans ljus egentligen? Vilken matfisk mer än en mycket välsmakande lavarello (sik) kan djupen bjuda på? Hur många av de omgivande bergstopparna är snötäckta vid en annan årstid? Kommer jag att återse dessa sagolikt vackra trakter?


På gräsmattan framför borgen satt några stiliga falkar som fötts i fångenskap och tränats i den urgamla jaktsporten falkenering. Namngivna var de också, med tydlig inspiration av Wagners operaverk. Tristans skicklighet som jägare fick vi dock inte bevittna, eftersom uppvisningen skedde senare på eftermiddagen.


Dessutom var platsen här och var utställningslokal för konstföremål som konkurrerade om det givna blickfånget. Ihåliga skulpturer hade formats utifrån mänskliga modeller som klätts i ett material som sades vara självförgörande. Knappast mer än enkla gestaltningar av spöken, tänkte jag, men kanske kan man med lite välvillig ansträngning så här i allhelgonatid även associera till svepningar och uppståndelse.


Även om sjön är motivet på flertalet av mina foton vill jag till sist också visa utsikten i motsatt riktning. Högsta borgtornet kan äntras inifrån, och därifrån ser man bergsmiljön på närmare håll, inte bara som fond. Särskilt dessa mörka, ståtliga cypresser som överallt bildar stränga utropstecken i landskapet är värd en egen bildkavalkad. Som jag vill återkomma till.




Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

torsdag 1 november 2018

Utsikt över en italiensk sjö (1)



För en vecka sen befann jag mig tillsammans med G på ett hotell i Varenna, i bästa semesterväder och med utblick över Comosjön, Lago di Como, den kanske allra vackraste av de norditalienska sjöarna. Morgnarna var lite kyliga men temperaturen steg under dagen till nivåer av behaglig nordisk sommar. Ett par dagar blåste de mångbesjungna lokala vindarna, vilka höjde temperaturen ytterligare och bildade små vita vågkammar på sjön. 

Först den värmande il tivano norrifrån, med vindstötar som från en hårtork snurrande runt i grändkorsningarna och på de små piazzorna, senare på dagen följd av den sydliga och svalare la breva. Dessa speciella vindförhållanden har med de omliggande höga bergen och dess dalgångar att göra. Vinden kommer längs branterna, rusar genom dalsänkorna ner mot sjön och skapar tillsammans med vattnet en termik som gör sjön särskilt intressant för seglare, surfare och drakflygare.

Vindarna låter sig inte fångas på bild, annat än indirekt. Men ljuset! Utsikten från vår lilla balkong med plats för två små trädgårdsstolar var helt betagande. Med bruset från svallvågorna nedanför fötterna kunde jag med kamerans hjälp dokumentera några av de oändliga dagrar som platsen bjöd på. 












Foto: EJ (Klicka för förstoring!)


onsdag 31 oktober 2018

Stora småsaker i mästarhänder



Än en gång lyckliggjord av den moderna flygelns förmodligen störste nu levande användare.

Återigen undrar jag vad det är som gör Grigory Sokolovs pianoaftnar till de extraordinära musikhändelser de faktiskt är, gör dem till något jag absolut inte vill missa hur många jag än varit med om, år efter år. Jag noterar datum och väntar med spänning på det nya programmet, det som alltid "meddelas senare". I år ett program i pianolitteraturens säkra huvudfåra med Beethoven och Schubert, fast ändå inte helt konventionellt: en storslagen sonat och i övrigt bagateller och impromptun.

Beethovens pianosonat nr 3 i C-dur (op. 2:3) hör ju inte till de flitigast framförda. Jag får erkänna att den var mig tämligen obekant. Och av de tre samlingarna av så kallade bagateller är det inte heller op. 119 som spelas mest. Däremot får de nog betecknas som de minst bagatellartade.

Man kan vara förvissad om att när Sokolov tar sig an en tidig Beethovensonat så är det för att han fångats av just den musiken och med sin tolkning vill visa vad den går för, övertyga om dess angelägenhetsgrad. 

Och den visar sig som omisskännlig Beethoven, i stort som smått, dock inte utan vissa drag av föregångaren Haydn. Charmant och lekfull wienermusik, virtuos i yttersatserna och i det lustiga scherzot, och med ett enkelt och underbart melodiskt Adagio. Sokolov fick som vanligt användning för hela sin sofistikerade teknik, inte minst i den lugna satsens lena pianissimon och utsökta accenter. 

"Elva bagateller för piano" är verkligen inte några småsaker för amatörer, även om där ingår ett par enklare stycken som även hemmapianister klarar av. Förläggaren Peters, som var ute efter några "kleinigkeiten", blev brydd och refuserade de första sex såsom varande för enkla för avancerade pianister och för svåra för andra. Beethoven kompletterade då med ytterligare fem och lät en engelsk förläggare publicera verket. Omväxlande och underhållande musik, oavsett hur man nu vill värdera den i stort eller smått.

Efter paus följde Schuberts Fyra Impromptun, op. 142 (D 935). Beteckningen leder tankarna till enklare improvisationsstycken,  vilket ingalunda är fallet. Redan det första skulle inte skämmas för sig som sonatsats. Det andra i Ass-dur känner förmodligen alla pianoelever igen som en spelläxa för övning av frasering och det snabba, jämna flödet av trioler i högerhanden. Det tredje impromptut varierar det likaså mycket kända och älskade temat i Rosamundamusiken, och vackrare än som i Sokolovs händer kan det inte bli. 

Romantiken i dessa stycken fick blomma ut ordentligt och förlängdes sedan omedelbart i och med den tredje avdelningen av konserten, den med det generösa mått av extranummer som alltid förekommer vid Sokolovs framträdanden. De emotioner som han frilade i triodelen av Schuberts fjärde Impromptu ur D 899 förklarar något av det exceptionella med honom. Den sortens dynamiska storspel är alldeles rätt i Schuberts maniskt upprepade tonslingor och sofistikerade modulationer. Det är då det kan hända: den förening med musikens eviga nuflöde som man bevittnar hos pianisten införlivar även lyssnaren. Det är synd att det missbrukade ordet "magiskt" inte längre kan användas för de stunder när det verkligen vore på sin plats.

Efter ett par stycken av Jean-Philippe Rameau, en favorit hos Sokolov, vidtog så en nedtrappning till lyriskt finlir av det andlösa slaget. Först en av mina favoriter ur Alexandr Skrjabins "24 Preludier", nämligen det i e-moll. Så mycket kan alltså sägas så stilla, på så litet utrymme, på så kort tid. 

Ja, vilka klanger rymmer inte en modern flygel när den trakteras av en mästare som Sokolov? Den frågan framstår som retorisk, om inte förr så när han slutligen droppar den sista tonen, knappt hörbar, i det av svirrande sekundintervall uppbyggda Debussy-preludiet "Des pas sur la neige". Vad det är för slags ljuddämpad snövandring som Debussy tänkte sig kan vi bara göra oss egna föreställningar om. Jag tänkte mest på att jag någon gång skulle vilja höra mer Debussy av klangmakaren Grigory Sokolov.

Småstycken, kanske det, men vilken storhet gömmer sig inte rätt ofta i det lilla? Lyckliggjord gick jag ut i det nollgradiga men snöfria höstrusket utan att lämna några spår efter mig.


Bilden: Grigory Sokolov. Foto: Erik Berg

måndag 15 oktober 2018

Gäster från Leipzig



Gewandhausorchester från Leipzig räknas till det absoluta toppskiktet av världens symfoniorkestrar. Den hör dessutom med sina 275 år till de äldsta, och firar det med en jubileumsturné som i fredags nådde Stockholms Konserthus. Chefdirigenten Andris Nelsons ledde truppen som fyllde hela podiet och även inkluderade den svenske trumpetaren Håkan Hardenberger som solist.

Allra först spelades ett verk - "Mara" - av dirigentens lettiske landsman Andris Dzenitis, f. 1978. Ett verk typiskt för vår tid med stora krav på resurser och varierad ljudproduktion. Massivt stråkbrus i olika tonlägen bildar stommen blandad med en rikedom av klanger, svaga och starka, inte minst från intensivt arbetande slagverkare. Dramatik och magi är vad tonsättaren velat förmedla kring den mytologiska Moder Jord-gudinna som bär verkets namn. Nog fanns tillräckligt av magi för att jag skulle lyssna med intresse. Dzenitis -  ett tonsättarnamn man fortsättningsvis bör lägga på minnet.

Bernd Alois Zimmermanns (1918-1970) trumpetkonsert bygger på ett lån från den välkända spiritual som börjar med textraden "Nobody knows de trouble I see". Orkestern förvandlades nu till en jazzinfluerad sådan, med bland annat saxofoner och en elgitarr, vid framförandet av detta bitvis virtuosa stycke där trumpetens klangmöjligheter exponerades med hjälp av olika tekniker och sordinerande tillbehör. Orkestern kom i viss mörktonad gungning, utan att direkt svänga som i den amerikanska folkmusik den refererar till. Solistens elegiska lyrismer kretsade kring temats uppbrutna koral. Det hela kunde liknas vid en trumpetare i täten för en bitvis hackande procession, som sakta passerade och försvann i fjärran. 

Det finns inte precis någon uppsjö på trumpetkonserter, så den här som redan har mer än ett halvsekel på nacken har säkert goda möjligheter att stanna på repertoaren. Publiken klappade fram ett extranummer från Hardenberger, som hälsade till den store jazztrumpetaren Chet Baker med ett stilla och sordinerat framförande av "My Funny Valentine".


Efter paus följde sedan Gustav Mahlers första symfoni, ett förstlingsverk som redan uppvisar kännetecknen för hela hans tonkonst, den skiftesrika värld han ville att musiken skulle spegla. Den griper många och förvirrar andra; för en del mest bara collage, en blandning av disparata stilar och uttryck, för de flesta dock en starkt berörande musik, en färgstark mosaik av mycket intrikat natur.

Jag hör som bekant till dem som regelbundet återvänder till Mahler som till en vän jag oundgängligen behöver. I den här symfonin är det kanske tredje satsen som väcker mest av fascinerad undran, den som tidigare hade förtexten "En begravningsmarsch i Callots manér". Jacques Callot var en skicklig grafiker vars konst redan på 1600-talet blandade högt och lågt, realism och fantasteri, i ett manér som inspirerade många, bland annat 1800-talsromantikern E T A Hoffman.

Vad består då detta manér i, överförd till musik? Ja, Mahler drogs ju till det folkliga och naivistiska, ofta med tillbakablick i egen barndom. Han tar en känd barnvisa, en kanon som vi alla känner som "Broder Jakob", men gör den i moll och i avmätt marschtakt. Marschen går i det lantliga fria, kanske är det till och med skogens djur som passerar (se träsnittet av von Schwind här ovan), och minsann övergår den inte strax i en valsmelodi som ger den en lätt absurd karaktär av både karnevalisk vandringslåt och högtidligt begravningståg. En ljuv folkmelodi bryter sedan in. Det är inte olikt de snabba stämningsskiften som just kan prägla ett barns upplevelsevärld. Och som i ett nyskapande sammanhang kan återge den tvetydighet eller sammansatthet som la comédie humaine uppvisar.

Orkesterspelet var som väntat strålande. Den här musiken ger utrymme för det mesta av variation i både klang och dynamik, och när vi når sista satsens triumferande avslutning och den förstärkta sektionen av hornister reser sig upp för att få ut mesta möjliga kraft ur instrumenten, väntar en uppdämd våg av högljutt bifall från publiken ögonblicket efter att dirigenten med en häftig armrörelse slår av det bedårande maskineriet. Att dirigentkonst också är en form av gestisk teater är givetvis även Andris Nelson helt på det klara med.


Bilder (klicka och förstora!):
- Gewandhausorchester under ledning av Andris Nelsons i Konserthuset, Stockholm. Foto: EJ
- Moritz von Schwind:  Träsnitt. Jägarens begravningståg (Lån från nätet). Sägs vara en av inspirationskällorna till tredje satsen i Mahlers Symfoni, nr 1.