Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 28 februari 2018

Listan: Den bästa symfonin av de bästa symfonikerna



Jag har tvekat att fortsätta med ännu en den klassiska musikens bästalista beträffande symfonierna. Att även i det fallet peka ut de allra mest oumbärliga är tveksamt av två skäl. Dels blir det lätt en tämligen förutsägbar och därför föga intresseväckande lista eftersom min värdering förmodligen inte avviker särskilt mycket från de flesta andras vilka länge umgåtts med den klassiska repertoaren. Dels är de allra största symfonikerna, de vars storhet vi alla är eniga om, samtidigt de som skapat de flesta av de bästa verken i genren. Vilket innebär att en tiolista lätt skulle kunna fyllas med enbart Mozart, Beethoven, Brahms, Bruckner och Mahler, med någon restplats åt en Haydn, Schubert eller Berlioz.

Alltså är en regel om endast ett verk från vardera tonsättare nödvändig för att framtvinga svåra val bland likvärdiga verk, val där endast subjektiva skäl, säg speciella delar av eller speciella minnen förknippade med verket får fälla avgörandet.

Här är nu i alla fall de tio symfonier jag i nuläget aldrig kan få nog av, i synnerhet inte i ensamhet på någon ö i yttersta havsbandet. De kommer att följas av en kompletterande lista med möjligen inte lika givna symfonier från åren kring förra sekelskiftet och framåt, där värderingarna troligen är mer skiljaktiga:

Haydn: Symfoni nr 101, i D-dur. "The clock". Inte för att jag har något helhetsgrepp om Haydns hundrafyra symfonier, men han måste vara representerad för sin produktiva rikedoms skull. Och bara de två första minuterna av den första satsen här berättigar valet av just denna symfoni - ett innerligt adagio i bjärt kontrast till den svävande flykten i det presto som omedelbart följer. Mig tilltalar också andra satsens humoristiska lek med tidens gång: tick tack med den stadiga rytmen hos en metronom, vars lugn lite överraskande växlar över i något som mer liknar en taktfast marsch. Fast klockan kommer snart tillbaka och den annars i musik så paradoxalt upphävda tiden löper ut utan större åthävor. En elegant men inte märkvärdig menuett föregår finalens dynamiska brio.

Mozart: Symfoni nr 41 i C-dur, K 551. "Jupiter". Mozart kröner sitt symfoniska skapande med denna symfoni som nog finns på varje sådan här lista, möjligen i konkurrens med den närmast föregående i g-moll. Mozarts mästerskap i att kombinera högsta möjliga välljud med dito kontrapunktisk lärdom demonstreras här med emfas. Ett sångbart Andante cantabile som andas ömtålighet med underströmmar av uppbrusande och frågande vemod. Ja, vad allt rör sig inte i denna mozartska komplexitet, till det yttre samtidigt så omedelbart intagande? Sista satsens briljanta hantering av stämväven blir ytterligare ett exempel på det. Det är bara att instämma med Alfred Einsteins omdöme: "Ett enastående moment i tonkonstens historia". 

Beethoven: Symfoni nr 3 i Ess-dur. "Eroican". Tala om svårt val, men jo, det måste till sist ändå bli trean, även om jag för något år sedan skulle ha sagt sjuan, sedan gammalt min favorit. Men efter förnyad kontakt med trean (live med Herbert Blomstedt) tänkte jag att detta ju måste vara symfoniernas symfoni. Den överträffar allt, till och med nian trots dess uppbåd av solister och korister. Pang, pang - två kanonskott och rena chockstarten. Den oerhörda energi som utgår från denna musik är förkrossande, både i det långa adagiots sorgmarsch, med dess växling mellan återhållen upproriskhet och inåtvänt sörjande, och sedan i sista satsens dynamiska kontraster mellan solig pastoral och dundrande virvelstormar som bygger upp till en högstämd salut. Ett bättre scherzo i glatt studsande polyrytmik har väl inte heller världen varken förr eller senare hört. Inte ett dött eller slött moment finns i denna symfoni; man sitter trollbunden från början till slut.

Schubert: Symfoni nr 9 i C-dur. Här har vi att göra med en symfoni som med rätta kallas den stora, även om den fick sin premiär först långt efter upphovsmannens död. Beethovens ande vakar över verket, och Schuberts snille stod inte förebilden efter. Hade han fått leva åtminstone ett stycke in i sin medelålder är det inte omöjligt att Franz kunde ha gått till eftervärlden som Ludwigs jämlike och kanske till och med överman. Det börjar med hornen som kommer ur fjärran och sedan fylls det på - i "himmelsk längd", som Schumann, sa, han som tillsammans med Mendelssohn såg till att symfonin blev framförd. Det flödar av melodiskt behag omväxlande med bryska kontraster, och när vi kommer till sista satsens rytmiskt gungande sporrsträck bär det iväg rakt in i evigheten, eller vart det nu bär. Jag har på sista tiden lyssnat till en formidabel inspelning med Kölnradions symfoniorkester under ledning av Günter Wand. Här om inte förr fattar man fullt ut Schubert storhet.

Schumann: Symfoni, nr 2 i C-dur. Kom inte till mig och säg något om Schumanns brister som symfoniker. I synnerhet tvåan (som inte är nummer två kronologiskt sett) dementerar allt i den vägen, ett verk som snarare visar vad detta kreativa snille kunde åstadkomma också orkestralt - och på sitt eget sätt, med inspirerade blinkningar till flera av föregångarna, inte minst kontrapunktiken hos fader Bach. Den melankoliska koral som inleder symfonin speglar måhända Schumanns tillstånd vid tidpunkten för dess tillkomst, då han på allvar började känna av de syfilitiska besvär som sedermera skulle ta kål på honom. Men stämningsväxling är samtidigt här liksom alltid ett schumannskt  kännemärke. Scherzot svischar runt i ett rasande tempo, som gjort för dervischer på speed, för att sedan övergå i det oerhört vackra adagiots elegiska resignation. Finalen är en förunderlig kombo av ursinnig marsch och sångbar melodik. 

Berlioz: Symphonie fantastique.  Berlioz - en lysande symfoniker, en vägröjare för klangvärldar dittills inte hörda. Även utan programmet, den lockande skräckromantiken med mardrömmar om avrättning och orgiastisk häxsabbat, är det här så omtumlande musik att jag tänker mig att den kan frälsa vilken normalmusikalisk människa som helst till entusiastisk älskare av symfonisk musik. Men man ska helst uppleva den live, då den kulminerande häxsabbaten blir omöjlig att värja sig mot. 

Brahms: Symfoni nr 1. Inte heller här är valet enkelt. För några år sedan hade jag nog valt den fjärde. Men efter att ha upplevt en fantastisk konsert i Gewandhaus hösten 2016 framstår den första symfonin som den mest omistliga. Arme Brahms - av djupaste respekt för Beethoven vågade han knappt ge sig i kast med något sådant som en symfoni men åstadkom till sist detta mästerverk. Efter mer än tjugo års arbete blev den färdig, så det torde vara världens mest genomarbetade symfoni. Det är framför allt den sista satsen som gör den till en av de absoluta höjdpunkterna i symfonins värld. 

Tjajkovskij: Symfoni nr 6. "Pathetique". Jo, men visst, det lamenterande stråkbruset och de mumlande bleckblåsbönerna i sista satsen gör att den förtjänar en plats bland de stora, outslitliga symfonierna, särskilt när det görs med det patetiska tryck som musiken fordrar. Av hans övriga tycker jag mest om den första, "Vinterdagdrömmar".

Bruckner: Symfoni nr 8. De sista fyra symfonierna (6-9) av Bruckner är gigantiska katedraler i musik. Allra starkast finner jag åttan, och allra mest gripande tredje satsens Adagio, där himmelen öppnas i sublima ljusgenombrott mer än en gång. Det är bara det att detsamma kunde sägas om de långsamma satserna i nian och sexan. Denne barnsligt troende katolik måtte ha haft kontakt med kraftkällor av sällsamt slag. Det finns stunder när jag utser honom till den störste.

Mahler: Symfoni nr 9. Det står mellan 2:an och 9:an, de som gett mig de starkaste upplevelserna såväl live som hemma vid skivspelaren. Även i det här fallet, och även om det går i vågor, brukar jag efter ett fint framförande vara övertygad om att Mahler är den symfoniker jag allra minst kan avvara. "Bereite dich zu leben" ropar kören i sista satsen av tvåan, och avskedet till livet i nians sista sats är ett stilla, utdraget slocknande som om något i musikväg erbjuder lyssnaren katarsis. Det händer alltså att jag nämner Mahler som den störste, i betydelsen den som mest förmår skaka en i själsgrunderna.

Bilden: Ludwig van Beethoven 1818 , skiss av Carl Friedrich August von Kloeber.

måndag 26 februari 2018

Beethovens nia och hans flera andra



Jag satt som vanligt på andra raden i Konserthuset och lyssnade gripen till en av de mest kända och älskade symfonierna av alla - Beethovens nionde och sista: "An die Freude", till glädjen. Känd både till namnet och (inte minst för efterföljande tonsättare) också för det ödesdigra numret. Känd dessutom just för dess banbrytande inslag av kör och sångsolister, de som slutligen eldar både medverkande och lyssnare till jubel över alla människors brödraskap. Som i ett tänkt Elysium, det grekisk-romerska paradis där den eviga våren råder.

Ja, det är både rätt och mycket vackert tänkt, inte minst som uppbyggelse en bister februaridag med ilande vind som får ögonen att tåras av mer jordiska skäl än idealistiska oden. Med Beethovens musik till Schillers poetiska textrader framstår budskapet som triumferande sant. Vilket även filharmonikerna, Eric Ericsons kammarkör och solisterna under ledning av Franz Welser-Möst förmedlade med erforderlig gudagnista.

Jag har nyligen försökt upprätta en lista över musikhistoriens bästa symfonier, där givetvis Beethoven är självskriven. Men vilken av hans symfonier tycker jag är den mest omistliga? Det har skiftat och gör så fortfarande. Så mycket vet jag att jag hela tiden växlar mellan dem med udda nummer: 3, 5, 7 och 9. Och skiftena har som regel att göra med om jag nyligen hört ett övertygande framförande av någon av dem i konsertsammanhang. 

Det här framförandet var övertygande, rent av hänförande. Och det handlar inte bara om den sista satsen. Den här gången betogs jag även av den långsamma satsen - Adagio molto e cantabile - av dess monomant upprepade dyningar, dess närmast hypnotiska invaggande av frid och ro, vilket skulle kunna bli enahanda om man inte får till dynamiken så som skedde här. 

Så jag har fått bekymmer, och inser samtidigt skenproblemet med att någon av likvärdiga symfonier måste urskiljas som extraordinär.

tisdag 20 februari 2018

Verkligheten och dikten


Som pensionär har jag tid att läsa även smånotiserna i dagstidningen, vilket roar mig ibland. Det är där man oftast ser hur verkligheten överträffar dikten, hur den kreativa fiktionen aldrig riktigt når upp till den gränslöst fantasifulla fakticiteten. 

Jag hoppas att ni inte missade notisen om den stökige man som häromsistens tiggde pengar till en bussbiljett i Uppsala och blev gripen av polis. "Tiggaren" visade sig ha drygt sex miljoner i kontanter på sig, vilket onekligen är en detalj som kan förbrylla både polis och en läsande allmänhet. Inte mindre så nu när det i dagens tidning meddelas att polisen släppt honom med sedelbuntar och allt, eftersom han enligt åklagaren kunnat lämna en förklaring till varifrån pengarna kommer.

Hur skulle en författare kunna hantera en så osannolik historia med någon sorts socialrealistisk trovärdighet? Ett antal frågor står som alltid obesvarade i smånotiser som dessa.

- Hur var mannen klädd? Hur såg "börsen" ut?
- Den där trunken han måste ha burit på innehöll alltså inte bara liggunderlag och termos?
- Hur tänkte han sig kunna betala en bussbiljett med småpengar han inte ägde på en buss som inte tar emot kontanter?
- Varför bråkar han med omgivningen och väcker uppseende när han går omkring med mer än sex mille på fickan?
- Med tanke på valet av transportmedel: Vart var han på väg med pengarna?

Ja, det är sånt man som pensionär som omväxling till läsning av romaner kan bry sin hjärna med.

PS. Kvällens avsnitt av "Veckans brott" i STV1 kompletterade den kortfattade dagstidningsnotisen med en del uppgifter om tiggaren som inte var någon vanlig tiggare. Det handlar om en udda figur med ursprung i vårt grannland Finland, en av dessa särlingar som kan beskrivas som extremt näriga och med en - alls icke obefogad - misstänksamhet mot bankväsendet. Han hade ingenting att dölja för polisen. Börsen var hans egen rock, de insydda pengarna summan av ett mycket sparsamt liv. Givetvis återstår sedan det mesta att berätta om denne man och hans uppenbarligen alltför påstridiga begäran om bidrag till en bussresa mot okänt mål i Uppsala.


lördag 17 februari 2018

Tabucchi igen



Av Antonio Tabucchi finns nu inte bara "Rekviem" utan även den besläktade "Till Isabel" på svenska (Nilsson förlag, 2017). I ett inlägg nyligen skrev jag om den förstnämnda, i vilken en parad av figurer, både levande och döda, möter den flanerande berättaren i ett stekhett Lissabon. Ett par av dem dyker upp på nytt i "Till Isabel  - en mandala" (översatt av Viveka Melander), nämligen Tadeus och Isabel, den mystikomvärvda gestalt som finns redan i romanens titel. 

Berättelsen formar sig till ett pusslande med lösningen på gåtan Isabel, hon som för många år sedan försvann i ett dunkel av obekräftade rykten. Vilket var det öde som hon slutligen gick till mötes? Begick hon självmord? Genomgick hon en abort? Vad hände i fängelset för antifascistiska fångar? Det är Tadeus - just densamme som berättaren i "Rekviem" uppsöker vid hans grav och sedan dinerar med - som nu själv är den som vill veta hur det egentligen stod till med Isabel.

Tadeus leds, kapitel för kapitel, till platser och personer som på ett eller annat sätt förväntas bidra till bilden av Isabel, samtidigt som Tadeus själv i strävan att fullständiga denna mandala över en saknad person närmar sig sitt eget själv. (I jungiansk psykologi betecknar mandala personligheten som integrerad helhet; begreppet är i österländsk filosofi mångtydigt men avser att i cirkelform teckna den sammansatta helheten, kosmos i ett mikrokosmos, förbindelsen med oändligheten). Kapitlen kallas följaktligen cirklar, därmed antydande att Tadeus möjligheter till insikt ligger i upprättandet av en rad koncentriska cirklar in mot ett centrum, en mittpunkt.

Om Tabucchi tar de övernaturliga fenomen han beskriver på allvar är tveksamt, men de står onekligen i samklang med de kuriösa personer och sammanhang som Tadeus hamnar i när han ideligen hänvisas till någon annan, snäppet mera klok eller vrickad person som antas sitta inne med mer substantiella besked. Det hela framstår främst som ett estetiskt grepp som medger uttryck för den fascination för tiden och minnet, drömmar, individens heterogenitet och tillvarons skenbara gripbarhet som är genomgående i Tabucchis författarskap. Mandalan fungerar som ett raster, ungefär som tarotkorten gör i en av Italo Calvinos romaner. 

De många resorna och återkomsten till den Isabel som hör till både dåtid och nutid är hela tiden fängslande, också för Tadeus själv som slutligen efter alla anhalter - hos bland annat en fotograf, en kinesisk gumma, en katolsk präst, en flummig poet, en kvinnlig astrofysiker och en guru i schweiziska alperna - inser att han är ute efter fruktlös bekräftelse och försoning. När slutligen Galne violinisten barfota i sanden på en badort på Rivieran spelar Beethovens "Les adieux" på fiol (!) och helt frankt menar sig vara dirigenten för hela mandalan, har galenskapen nått vägs ände. Dock samtidigt en ände med lyriska kvaliteter och en förnimmelse av intighet och vemod.

Den här romanen, en roman om identitet, sökande och flykt, skrevs i mitten av 90-talet men låg vilande hos en väninna till författaren i många år. Tabucchi återtog den året före sin död. Den publicerades postumt, och finns nu alltså fint översatt även på svenska.

torsdag 15 februari 2018

Vänta och vistas



Nyheterna på lokaltv i Uppsala visste ikväll berätta att väntetiderna på Akademiska sjukhusets akutmottagning ökat. En byråkrat intervjuas som kommenterar detta faktum att, med hennes ordval, vistelsetiden ökat. 

Jag hajar till först och skrattar sedan rakt ut när jag fattat att jag hört rätt. Väntar sen bara att hon inte ska vidkännas detta som ett problem utan som en utmaning, så som politiker och byråkrater numera uttrycker sig på eufemistiskt nyspråk.

En vistelse på Rivieran efter avslutad behandling - ja, det vore väl tänkbart. Men på akuten?

Foto: SVT

tisdag 6 februari 2018

Tabucchis Rekviem



En av mina favoriter bland samtida författare är den alltför tidigt bortgångne italienaren Antonio Tabucchi (1943-2012). När cancern tog honom försvann han tyvärr också från sitt svenska förlags utgivning. Glädjande nog finns det små förlag - som Nilsson förlag - som kan rycka in och se till att resterande verk blir översatta och utgivna.

Så har skett med en av Tabucchis bästa böcker, nämligen "Rekviem, en hallucination" från 1991 (översatt från portugisiskan av Hans Berggren). Tabucchi var professor i portugisiska och portugisisk litteratur, helt betagen av Portugal och under lång tid bosatt i Lissabon med sin familj. 

Som en hyllning till sitt andra hemland, och inte minst till den beundrade poeten Fernando Pessoaskrev han denna bok på portugisiska. I en inledande not säger han att "en historia som den här bara kan skrivas på portugisiska, punkt slut." Alternativet hade varit latin, som traditionen påbjuder, ett språk han dock inte samsas tillräckligt väl med. Det blir således inte ett rekviem till orgelmusik utan ett för munspel, vill han mena. En musik till "det som gått förlorat liksom vi".

Den här sortens spirituella ansats som inte utesluter allvar är typiskt för Tabucchi. Jag blir genast medryckt och följer intresserat jagets irrfärder och möten med ett stort antal personer, levande såväl som döda, under en stekhet julisöndag i Lissabon. En del är bara slumpmässiga och flyktiga kontakter medan andra är bekanta från förr, bland vilka fadern och den store poeten är de viktigaste. 

Till boken hör också en essä i sexton korta kapitel med titeln "Universum i en stavelse", en "luffarstråt runt en roman". Där avhandlas den mänskliga rösten, drömmarnas språk och den orfiska evokationen av de döda i anslutning till författarens minnen av fadern och dennes strupcancer-operation, den som gjorde honom stum. 

Men innan luffarstråten runt romanen romanens egen luffarstråt. Den börjar med att berättarjaget på en kaj i Lissabon väntar på poeten som lovat dyka upp klockan tolv, men som av någon anledning dröjer. Kanske var det i själva verket midnatt han menade?

Under tiden, under de följande tolv timmarna, möter berättaren en knarkare, en taxichaufför, en gammal zigenerska, en kyrkogårdsvaktmästare, en portier, en hovmästare, Isadora, fadern, Isabel, en kopierande målare, en historieförsäljare, en dragspelare och många andra; samtliga finns noggrant förtecknade på ett försättsblad. 

Den ena kontakten leder oplanerat över i en annan precis som i drömmen, ingen väsentlig skillnad görs mellan levande och döda, mötena sker i samma plan. Samtidigt är skeendet realistiskt förankrat i Lissabon med omnejd och samtalen rör allt mellan himmel och jord; flanörens iakttagelser blandas med minnen, ingående beskrivningar av lokala maträtter följs av små förnumstigheter från individer som var och en bär på sitt. Med den store poeten yppar sig ett tillfälle att diskutera Kafka och postmodernism, och han avslöjar även att han en gång ur en liten bok lärde sig dansa.

Det som är så förunderligt med Tabucchis texter är att de laddas med förgänglighet och gåtfull närvaro utan att det direkt framhävs. Det bara finns där som ett existentiellt faktum, ett resultat av möten med människor och miljöer, nu och i det nostalgiskt bevarade och sensoriskt uppväckta förflutna.

Det som började med att det genomsvettiga jaget den där heta julisöndagen behövde köpa sig en ny skjorta, ändar med att jaget och poeten tar avsked av dragspelaren och varandra på kajen i nattens månljus. Och de där timmarna fram till utsatt tid fylls som alltid av den sammansatta verklighet som uppenbaras för ett drömskt och vaket medvetande. 



Foto (överst): EJ. Lissabon, Praça do Comércio.

söndag 4 februari 2018

Gustav Mahler som Pater Extaticus



Jag går fortfarande omkring rusig av gårdagens Mahler-åtta i Berwaldhallen. Av alla Mahlers mäktiga symfonier slår denna alla rekord i massuppbåd, vilket gör att man sällan får höra den live. Igår hade man sammankallat inte mindre än sex körer, inklusive en ungdomskör, åtta renommerade sångsolister och en orkester rejält utökad i de flesta instrumentgrupperna (med bland annat inte mindre än fyra harpister). Allt som allt drygt trehundratrettio medverkande som fyllde hela podiet och en betydande del av salens sittplatser. 

Åttan har aldrig varit min favorit, den är i själva verket den jag minst återkommit till. Viss släktskap har den med tvåan, "Uppståndelsesymfonin", som jag tyckt vara helt överlägsen och som gett mig några av mina starkaste musikupplevelser. Å andra sidan har jag bara en gång tidigare hört åttan live, och det är kanske det som är förklaringen. Den här musiken ska avgjort höras under ett livs levande framförande, det förstår jag nu. Det är då man till sist restlöst kapitulerar även inför det som först kanske förefaller överlastat, framför allt första satsens bombastiska åkallan av pingstens skapande Ande i "Veni, creator spiritus", en medeltida kristen hymn. 

Den andra delen, den timslånga tonsättningen av slutscenen i Goethes "Faust", liknar mest ett oratorium till det mänskliga skapandets ära, under medverkan av patrar, änglar, Gretchen, saliga gossar, Mater gloriosa och andra personager i Goethes verk. Här finns musik av stor variation och skönhet som definitivt griper tag i mig på samma sätt som i de andra symfonierna.

Ett par moment är rent sublima. Dels när Mater Gloriosas underbara sopranparti lyfter mot oändligheten med uppmaningen "Komm! Hebe dich zu höheren sphären". Som skapande varelser lyfter vi oss själva, det tycks vara vad Mahler med hjälp av inspirationen från Goethe och tanken på "Das Ewig-Weibliche", det evigt kvinnliga, vill förmedla i denna romantiska och ovanligt trösterika livssyn. 

Dels också mot slutet när musiken tonar ut i träblås och sist en ensam piccolaflöjt. Varefter ur tystnaden framtonar en stilla susning från den gigantiska kören. Andlös möts publiken av en svag, skimrande orgelton av människoröster som successivt, under några få minuter i Chorus Mysticus ska stegras, omfamna ett par sopransolister och växa till en samlad, extatisk kulmination.

Borde förresten inte epitetet Pater Extaticus, en av figurerna hos Goethe, vara passande på Mahler själv? Åtminstone här, liksom även i den andra symfonin som slutar på ett liknande sätt. 

Daniel Harding manövrerade sitt månghövdade uppbåd på ett alldeles övertygande sätt. Jag vet nu att jag i fortsättningen kommer att oftare återvända även till "de tusendes" symfoni, den åttonde. Tills vidare via inspelningar, inklusive de filmatiserade konserter som Youtube erbjuder.

Foto: EJ

PS: Ett smakprov på finalen Chorus Mysticus finns här.

fredag 2 februari 2018

Några musikaliska höjdpunkter under våren 2018



Jag har just investerat en hel del slantar i de konserter jag absolut inte vill missa denna musikaliskt sett så överrika vår.

Ett par fina evenemang hör redan till det förgångna. Riccardo Muti blev tyvärr sjuk och fick reseförbud av sin läkare, men han ersattes av Manfred Honeck som bibehöll programmets tonsättare, Schubert och Brahms, dock med andra symfonier än de som Muti tänkt sig. Hoppas att Muti återkommer till filharmonikerna med Schuberts fjärde, den "tragiska", som jag var mest förväntansfull inför.

Det andra redan hörda, "Elektra" på Kungliga Operan, har jag redan sagt min entusiastiska mening om i föregående inlägg.

Närmast väntar nu Mahlers åttonde symfoni i Berwaldhallen i morgon, lördag. "De tusendes symfoni" som den döpts till har visserligen inte tusen men närmare tre hundra medverkande - stor symfoniorkester, flera körer och inte mindre än åtta sångsolister. Med tanke på att dessa resurser inte står arrangörerna till buds varje år, eller ens varje decennium, gäller det att passa på. Redan utsålt, såg jag i annonsen i morse.

Senare i februari följer Beethovens nia i Stockholms Konserthus. Nog sagt. Franz Welser-Möst dirigerar filharmonikerna.

I slutet av mars styr jag kosan mot Berwaldhallen igen. Mozarts c-mollmässa är hans bästa sakrala verk. Daniel Harding och SRSO tillsammans med Radiokören och solister borgar för en andlig högtidsstund.

I april kommer Freiburger Baraockorchester på besök, med två pianokonserter av Mozart (nr 17 och nr 9). Dessutom en Sinfonia av J C Bach, dvs en av de begåvade sönerna. Solist och dirigent i en och samma person: Kristian Bezuidenhout. Konserthuset i Stockholm.

Och maj månad börjar stort med Wienfilharmonikerna på besök i sällskap med Zubin Mehta, även det i Konserthuset. Leonard Bernstein och Mahlers femma på programmet. I samma hus kan man återse Herbert Blomstedt med en Berwald-symfoni och Berlioz´ Symphonie Fantastique i mitten av månaden.

Och den 20 maj finns en av de riktigt stora pianisterna på plats, nämligen amerikanen Murray Perahia. Program meddelas senare, men vi kan säkert vänta oss Bach, kanske också Mozart eller Schubert.  

Detta är bara ett axplock bland de största attraktionerna, där det gäller att vara ute i tid för att få fatt i biljetter. 

Bilden: Wienfilharmonikerna.