Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 30 april 2012

Valborg - sopornas fest



Valborg stundar och jag bor som ni vet i Uppsala. En del vänner i förskingringen, en gång studenter här, blir nostalgiska och avundas allt det festliga som vi som blev kvar här får uppleva, år efter år. Och de blir lite frågande inför den måttliga entusiasm de numera märker från många av oss naturaliserade uppsalabor.

Visst kan man försöka välja det genuint festliga och bortse från avigsidorna, men uppriktigt sagt blir det allt svårare att glädjas åt denna helg. I varje fall om vackert väder lockat ut en i det fria och man tvingas kryssa bland fylleristerna och vada i krossat glas och tonvis med skräp. I varje fall om man inte bedriver studier i det offentliga pissandets sociologi.

Kommunen gör så gott den kan för att minimera svineriet. I år har man tydligen upphandlat en imponerande samling bajamajor av en firma med det passande namnet Toabolaget, vilket utan minsta skämtsamhet logotyperas på dörrarna. Dessutom har man utplacerat mängder av kravallstängsel som kopplats i trianglar som upphängningsanordning för fem, sex gula plastsäckar vardera. Hundratals säckar bara i parken bakom Ekonomikum.

Allt förgäves kan jag redan nu meddela efter en kvällspromenad med hunden. För vad hjälper det att devisen på sopsäckarna lånat formuleringen från de sälla tider när inte ens den obstinataste tonåring släppte sitt hopknycklade kolapapper på marken: "Håll Sverige rent". Nej, festen har redan börjat och drivorna av skräp lyser i mörkret medan säckarna vajar tomma i den stilla vinden.

Det här blir riktigt gnälligt, men just denna attityd till nedskräpning övergår mitt förstånd. Ingen riktig fest om man inte får täcka parkernas gräsmattor med så mycket sopor som möjligt med undantag för den plätt där man lyckats pressa ner sitt eget lilla arsel?

Jag missunnar ingen upplevelsen att ha tömt en eller annan burk för mycket och allra minst en skön champagnefrukost i det gröna. Men den nordiska karnevalen har något besynnerligt omoget och intelligensbefriat över sig.

Foto: Erik Ottoson Trovalla/Nordiska Museet. Ekonomikum-parken, Valborg 2010.

fredag 27 april 2012

Skönheter i Berwaldhallen



I blåst och duggregn går jag framåtlutad Strandvägen fram mot Berwaldhallen, längtande efter inomhusvärmen och musiken. Isabelle Faust är i stan med sin violin (en Stradivarius från 1704) och hon har denna gång Béla Bartók på notstället, närmare bestämt hans andra violinkonsert. På pulten den alltid lika intelligente och chosefrie Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester modell större gör sig beredd. Filmkameror och mikrofoner utöver det vanliga beror på att den franska musikkanalen mezzo - snart den enda tv-kanalen värd att bry sig om - också är i stan för att spela in. Hallen är välfylld och den välkända yttre ritualen redan överstökad.

Isabelle Faust är själv en skönhet att skåda, men det kan vi nu försöka lämna därhän. Det väsentliga är att hon spelar som en gudinna med total hängivenhet för den sköna och friska klangvärld som är Bartóks, där det folkmusikaliska materialet omvandlats till högmodernistisk klassicism och melodiken aldrig trampar i hjulspår. Än sågar stråken strängarna i rasande tempo, än rörs de nätt och jämnt i andlösa flageoletter. Och orkestern brusar upp med de för Bartók så viktiga slagverksinlagen men också, vilket man kanske lätt förbiser, rätt många sköna harpotoner. Vad än som sker alstras en intensiv närvaro som tar nuet helt i besittning.

Som den dyrkare av Bartóks musik jag är sedan unga år fylls jag på nytt av inspiration. Hans namn förknippas med bryskhet, kärvhet och slagverk, nästan oavsett vilka instrument det rör sig om. Felaktigt förstås, eller åtminstone grovt missvisande i sin ensidighet. Som den stora musiker Faust är får hon lyssnaren att glömma komplexiteten och svårigheterna och i stället inse dissonansernas oundgänglighet i ett konstverk som detta. Inte minst mellansatsen lyriska variationer borde tysta alla invändningar.

När Isabelle Faust sedan drar med sig konsertmästaren i SRSO - Malin Broman - i extranumret, några av Bartóks "44 duos för två violiner", bekräftas det nyss sagda. Denna oerhört intagande musik, skriven för didaktiska syften, är en utomordentlig ingång i Bartóks musikaliska värld.

Efter paus spelar orkestern Antonin Dvořáks "Slaviska danser", andra samlingen. Men nej, detta är möjligen ett populärt men inte ett barmhärtigt val av musik efter Bartóks konstfulla turer på det folkmusikaliska dansgolvet. Den här kvällen står Béla Bartók och Isabelle Faust för den omistliga skönheten.

tisdag 24 april 2012

Våren flyktar hastigt



Äntligen ordentlig vår i luften efter en hittills bedrövlig aprilmånad. Kall och mulen har den varit. Som hundägare kan man med hög trovärdighet konstatera den saken. Alltför ofta har duggregnet hindrat det skyfall av ljus som hör årstiden till och som vi så väl behöver. Nästan förvånad har jag kunnat notera den nya grönskan i träd och buskage, liksom att magnolians nakna kvistar som vanligt visat sina svullna blomknoppar. När nu också scillan på allvar invaderar gräsmattorna är det trots allt ett segertecken.

Om man detta år inte kommer att kunna ge J L Runeberg rätt i versraden "Än i höstens dagar gläda vårens minnen" så kan man i det längsta hoppas att han får rätt i att "Än i vinterns dagar räcka sommarns skördar". Under alla omständigheter har han rätt i slutklämmen i sin dikt "Våren flyktar hastigt":

Fritt må våren flykta,
Fritt må kinden vissna,
Låt oss nu blott älska,
Låt oss nu blott kyssas.

I Jean Sibelius tonsättning har det blivit en ännu bättre dikt. Sjungen av Birgit Nilsson en riktigt övertygande dikt. Hör här.

Foto: EJ.

lördag 21 april 2012

Mahler - igen!


Under veckan som gått efter Mahler-sexan i Stockholm förra lördagen har jag funderat över en sak. Kan det verkligen bli för mycket av det goda, även när det gäller en sådan stor och betydelsefull kompositör som Gustav Mahler? Överallt spelas han, den numer oftast förekommande av dem alla. Konserthusen, dirigenterna, skivbolagen, musiklitteraturen - överallt ser man att hans verk i högsta grad lever, uppenbarligen starkare än någonsin. Och själv dras jag som en magnet till utbudet, även om jag tyvärr inte kunde närvara i Berwaldhallen häromsistens när Daniel Harding dirigerade radiosymfonikerna i tvåan, den av hans symfonier som längst tid gjort mig svagast i knävecken.

Ändå hörs ibland grymtingar om mättnad och att han tränger undan annan betydelsefull musik. Ännu en Mahler-symfoni, när man så sällan får höra något av X och Y!! Nej, alla kan inte älska Mahler, och visst finns det ibland anledning att kritisera en alltför schablonartad programsättning. Ingen programansvarig verkar dock i dagens läge kunna bortse från att Mahler fyller konserthusen mer än någon annan. Nästan ingen dirigent med självaktning kan tänka sig annat än att någon gång göra sin version av symfonierna på skiva. Det sker förstås med större eller mindre inlevelse och framgång.

Mahler själv visste att hans tid skulle komma, och när den väl kom för ett halvsekel sedan eller så, verkar den ha kommit för att stanna som varande den mest oundgängliga, katarsisgivande musikupplevelsen som konsertpubliken kan räkna med.

Vad handlar det om? Bland annat att han är den siste store symfonikern (?) som utplånade gränserna för det symfoniska. Ingen är mer omväxlande att lyssna till; det händer alltid någonting spänningsalstrande i de frekventa skiftena mellan närmast solistiska insatser och tutti med hela den gigantiska orkesterapparatens klang och jubel. Det är ingen programmusik i egentlig mening, även om det finns antydda tankar om innehållet och användningen av bruksmusik (och ibland sång) vägleder känslan. Den är inte heller särskilt lättlyssnad, trots sina melodiska teman. Tvärtom är den ofta ganska krävande i sin expressiva brutalitet och styrka, bortsett från de lugna satsernas lisa. Men i sin kontrollerade överspändhet appelerar den till, och speglar, den moderna människans existentiella oro och längtan. Där ligger antagligen huvudnyckeln.

Så - kan jag få för mycket av Mahler? Nej, på det hela taget inte. Men jag ska erkänna att jag lämnar honom ibland, lyssnar till honom ungefär som en periodare super, och varje gång lite förundrad över att han på nytt får mig fast. Men ibland får han vila, ibland är jag inte alls stämd i hans tonlägen. Ibland måste denna senmoderna existentiella brottningskamp maka på sig för annan lika angelägen musik. Naturligtvis är det så.

Den version av den sjätte symfonin som gavs med filharmonikerna under Alan Gilbert i lördags var ett exempel på hur Mahler gång på gång förmår övertyga om sin oundgänglighet. Jag tillhör absolut inte dem som kritiserar konserthusen i Stockholm för att de älskar Mahler. Publiken och jag själv gör det också.

PS. Om Mahlers sjätte symfoni skrev jag tidigare här.

tisdag 10 april 2012

Paradisfåglar



Här ett post scriptum till mitt föregående inlägg, som på sätt vis handlade om den närsynthet (eller ska man kanske kalla det långsynthet) som förbiser de egna, närbelägna sevärdheterna.

Som alla andra beundrar jag de paradisfåglar och andra exotiska fåglar som man ibland stöter på i glansigt färgtryck eller i tv. Deras prakt är nästan chockerande för ögat och det är lätt att associera dem med det som exklusivt hör till den tropiska världens annorlunda flora och fauna.

Men om man en kall och solig påskdag kisande strosar omkring i det det starka ljuset vid en åkant eller en småbåtskaj i det nordliga land vi bebor och verkligen tittar på fåglarna som spankulerar och lyfter, spankulerar och lyfter, finns det kanske anledning att modifera schablontänkandet.


Skrattmås och kajor, ja de kan ju varken konkurrera med färgprakt eller med näbbens eller stjärtens längd. Men vad ska man säga om de alltför vanliga ändernas fjäderdräkt i det intensiva vårljuset?


För övrigt såg jag samma dag vårens första skygga påfågelöga vid en stenmur.

Foto:EJ. (Klicka gärna för större bilder)

måndag 9 april 2012

Albrekt Ymmenhusens storverk i Härkeberga




Härkeberga kyrka. Jag har varit där förut men i påskhelgen gavs tillfälle till ett återbesök. Byn Härkeberga ligger norr om Enköping och är känd för sin medeltidskyrka med den tyske invandraren Albrekt Ymmenhusens (alias Albertus Pictor) kanske mest berömda målningar, vilka i övrigt kan beskådas i ett stort antal kyrkor i Mälardalen.


Det är som helhet ett otroligt vackert kyrkorum, och inte bara på grund av takets och väggarnas ofta drastiska illustrationer till Gamla och Nya Testamentets berättelser. Här finns till exempel också ett krucifix och en predikstol, även de medeltida, som bidrar till att helheten verkligen framstår som en sevärdhet utöver det vanliga.


Albrekt blev ytterst framgångsrik och bildade som brukligt var på den tiden en verkstad med gesäller och lärlingar. Jag läser nu också att han inte bara var målare, på trä och i kalk, utan även pärlstickare (dvs. broderade mässhakar, altardukar och dylikt) och - organist och musiker.

Vad spelade han måntro, då i skiftet 1400-1500-tal? Vad kunde man fått höra som bänknötare i denna sal när Albrekt på söndagen tvättat sina penslar och i stället satt vid orgeln. Kanske något av Gilles Binchois ur den medeltida samlingen Buxheimer Orgelbuch. Hör här.


Foto: EJ. (Klickbara bilder!)

fredag 6 april 2012

Guds vånda




Med nedanstående två dikter av den franske poeten Alain Bosquet (1919-1998) önskar jag alla en skön påskhelg.

"En dag när jag tvivlade på mig själv", säger Gud,
"gick jag till min vän Shakespeare,
sen begav jag mig
till Rembrandts hem,
han målade ett självporträtt med många rynkor.
Innan jag kom hem till mitt osäkra kungadöme
hälsade jag på barnet Mozart
som jag skänkte
ett alldeles nytt klavikord.
Dessa tre besök räckte
för att jag någotsånär kunde
acceptera mig själv."


"Jag har fått nog, säger Gud, "av dessa poeter
som hänger upp sina rim
på min skönaste ros
och som önskar att under min sol
få se en svart sol
i all sin glans, mer giftig än lepran.
Jag har sett nog av dessa falska filosofer
som snokar omkring
under min otadliga blå himmel,
som under en lättfärdig
kvinnas kjol.
Jag har fått nog av dessa skojare
som genom att forma mig i ord
skulle vilja efterhärma min sanning.
Håll tyst!"


Dikterna är hämtade ur samlingen "Guds vånda", i tolkning av Östen Sjöstrand och Malou Höjer (Bonniers, 1992)

onsdag 4 april 2012

Lars Gustafssons nygamla dikter



Som den beundrare av Lars Gustafssons författarskap jag är, beställde jag hans aviserade nya diktsamling i förväg för att få den så snart den fanns tillgänglig. Jag fick den i veckan som var.

När jag började bläddra i "Elden och döttrarna", som den heter, tyckte jag mig något förbryllad känna igen det mesta. Visserligen står det "valda och nya dikter" på omslaget, men jag tänkte ändå först att igenkännandet berodde på att en del nya dikter publicerats i andra sammanhang (som i ett appendix i Michael Krügers urval av hans dikter, i Expressen eller i Gustafssons egen blogg). Men det som i baksidestexten beskrivs som "hans nya, inneslutande och kompletterande bok" betyder helt enkelt att det är en reviderad och utökad utgåva av hans förra diktsamling ("Om begagnandet av elden" från 2010) där nu ett tiotal dikter tillkommit, några omplacerats i de olika avdelningarna och några andra utmönstrats. Enligt baksidestexten är förklaringen att nya dikter "fortsatt att komma, att pocka på sin plats i den förra samlingens fruktbara men ännu inte avslutade sammanhang".

Vad ska man säga om detta? Ja, jag tackar och tar emot, men undrar stillsamt om de nya dikternas samhörighet med den tidigare samlingen verkligen är så stark att de motiverar en nyugåva där flertalet dikter redan nått den trogne läsaren för bara ett par år sedan. Hur som helst är det en vacker bok som ofta nog påminner om Gustafsson som en av de allra främsta i modern svensk poesi. De båda dikter som inleder boken, och som hör till de nya, är mycket bra och kanske de som i första hand föranlett författaren och förlaget till nyss nämnda operation. Den allra första - "Haren" - är en lika ömsint som illusionlös beskrivning av mötet med en blind hare och den natur som diktaren med rätta vägrar att beteckna som god.

En ny avdelning med prosadikter - "Tre uppfattningar om helvetet" - finns också med, där ledan vid ett par samtidsfenomen formuleras jämte en skildring av tunnelbanan som en stationslös, närmast piranesisk labyrint, där föraren stressas av signaler framåt och diffusa hot inifrån mörkret bakåt. Den helvetiska samtiden kan dessutom bestå i att drunkna i det allt trivialiserande larmet under bokmässan eller i en enerverande röst i valdebatten som mal på med bisarra förebråelser som omöjligen går att försvara sig mot.

Annars är det alltmera sent på jorden hos Lars Gustafsson. Alls inte i någon apokalyptisk mening utan mera som hos en äldre man som bland lindarna begrundar tidens gång och de övergivna tingens patina. En kosmisk dimension gör sig gällande i flera av dikterna. En mycket avlägsen sols ljus som efter två miljoner år når mörtens öga i den svarta sjön erinrar om den stora ödsliga tystnad som råder i jagets frånvaro i både de små och de ofattbart stora rummen. Det finns ingen Gud med omsorg om haren eller sparven, det finns inte heller någon mening utöver den vi händelsevis skapar åt oss själva. Men det finns en mystik som förlorar sig i såväl primtalens successivt allt avlägsnare oåtkomlighet som i den lyfta åran över det stilla insjövattnet.

En hyvels minne säger oss att vi inte kan hyvla oss under tingens yta ("Så länge som tinget är kvar är det yta"). Ändå talar poeten om världar i pluralis, ungefär på samma naturliga sätt som han talar om liv i de skilda elementen, i juni månad och i oktober, i dröm och i vakenhet.

Bättre än som i slutet av den underbara dikten "Mörten bär sitt namn med tystnad" kan knappast livets gåtfulla likheter och skillnader beskrivas:

De simmande var ett annat, ett främmande folk
och ändå lika verkliga eller overkliga som jag.

Där dessa kunde leva kunde inte jag
och omvänt, kroken i käken

nätmaskans snitt över ryggfenan
måste ha gjort fruktansvärt ont

och de bar det med tystnad
den tystnad som är denna världen egen.

Mörten bär sitt namn med tystnad
och skall aldrig veta vem han var.

Så när allt kommer omkring, som uttrycket lyder, har omläsningen av den förra diktsamlingen i denna nya och utökade form faktiskt gett mig en fördjupad kontakt med Gustafssons senaste diktning. En del av de korta, till synes enkla dikterna, mättas av sitt sammanhang och öppnar sig så smått först efter upprepad läsning. Fortfarande undrar jag till exempel vad "Den gula bilen" egentligen handlar om. Jag anar det, men vill ännu inte formulera mig om det. Kanske är det inte ens nödvändigt.

Bilden: Hare, 1502 av Albrecht Dürer (som också är omslagsbild på Lars Gustafssons diktsamling)

tisdag 3 april 2012

Feminister och feminister

Jag slår upp dagens DN Kultur och blir klar över varför jag alltid gillat skribenten Nina Björk, även när jag inte är till alla delar överens i sakfrågorna. Den här gången dock helt överens när hon beskriver skönlitteraturens uppgift efter att ha läst fjärde delen av Karl Ove Knausgårds omskrivna självbekännelser (som jag så här inom parentes sagt själv tänker hoppa över). Det är hennes intelligens och hennes fria och självständiga sätt att närma sig sina ämnen som gör det. I det här fallet en bok som beskrivits som "extremt grabbig".

Hur annorlunda med feministen Björk jämfört med feministen Sveland & Co! Vilken skillnad på den som förmår och den som inte förmår identifiera sig med fler än sin egen enstämmiga kör av klagande trossystrar!

Så här slutar Nina Björk sin kommentar: "Det var så här det var, i det där inre, i det där bankande hjärtat som var så förtvivlat svårt att nå. Det var ungefär som i mitt. Och det som inte var ungefär detsamma som i mitt blir ändå inte obegripligt. Verklighetens män kunde aldrig få mig att förstå det. Men skönlitteraturen kan det."

söndag 1 april 2012

Nordisk paraplydrink



I stället för att luras denna första aprildag publicerar jag en enligt mina uppgiftslämnare sanningsenlig bild av den nordfinska (och ryktesvis även nordsvenska) glesbygdsvarianten av paraplydrink.

Den lär smaka särskilt bra nu när vintern slår tillbaka i ett fåfängt försök att återta greppet.

(Med tack till broder i norr)