Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 31 maj 2017

I stråhatt och sandaler



Svensk försommar i högsommarvärme - en skymt av paradiset - brukar vi helt kort förunnas i senare delen av maj. I år skedde det i helgen som var, tre dagar och sedan över. Temperaturen halverades i ett huj med en grått droppande himmel som inte ens kunde samla sig till ett ordentligt regn. 

Syrenerna som redan tagit ordentlig sats hejdar sig då, hästkastanjerna likaså. Fågelsången inte längre lika hysterisk. Bara de dumma trastungarna hoppar fram ur buskarna som vanligt och parkerar sig mitt framför en som om intet ont fanns här i världen. Som om inte hunden reagerade som det domesticerade vilddjur den är. 

Nej, det visste vi väl: den svenska sommaren är inte att lita på vad värmen anbelangar. Kombinationen av medelhavsvärme och nordisk grönska - för mycket begärt, kan bara njutas på utmätt tid och sedan begråtas. 

Det är efter sådana nyktert melankoliska tankar som reslusten vaknar. Lusten att byta till italienska sommardagar i stråhatt och sandaler, en caffè macchiato på trottoarkanten i en stad med synlig historia, med fri sikt mot en gammal katedral vars inre ger svalka och kanske bjuder på en Correggio som man inte haft en aning om. Strövtåg i en miljö där man hör den vackra italienskan tala(s), ja, jag syftar nu främst på språket.

Det finns flera gamla norditalienska städer som jag ännu inte haft tillfälle att besöka. Parma, Modena, Cremona, med flera. Andra skulle jag gärna återse: Ferrara, Mantova, Vicenza, Bergamo, Padova. I andanom är jag redan på väg.

Ett flyg till Milano. En dryg timmes tågresa och man är där - i stråhatt och sandaler under ett trottoarkafés breda parasoll i Parma. Undrar förresten vad de ger på La Scala i juni månad, och om något rum är ledigt på gamla angenäma Antica Locanda Solferino. I så fall måste finskorna med och Parma får vänta en dag eller två... 

Ta det gärna som ett hot, ni väderprofeter på SMHI! Eller rätta mig om jag har fel.



Bilderna: Ovan: Uppsala. Nedan: Padova. Foto:EJ.

söndag 21 maj 2017

Islams kritiker och apologeter


Religionsfrågor hör till det som engagerar mig, både sådana som gäller vår egen kristna tradition och de som oundvikligen uppstår i konfrontation med totalitära - läs islamistiska - former av islam. När DN häromdagen introducerade en artikelserie om religiös reformation med ett första bidrag från en av islams unga svenska representanter, Bilan Osman, läste jag först med intresse men blev snabbt grymt besviken. Det bidde bara ännu ett debattinlägg från en muslimsk apologet som inte vill diskutera på intellektuella villkor, inte ens hederligt bekänna färg. 

Nivån var insändarsidans, med klagan över hur tröttsamt det är med alla fördomar, utmynnande i ett kålsuparresonemang som mest liknar ett försök att blanda bort korten. Bilan Osman vill slippa tala om reformism ("en icke-diskussion") och möjligheten av att teologiskt/ideologiskt besegra salafism, islamism och allt vad de fundamentalistiska krafterna heter som kontinuerligt bekräftar de "fördomar" hon tydligen inte vill erkänna någon grund för. Hon väljer att avfärda misstron mot de islamistiska tendenser som även märkts bland representanter för islam i Sverige och hon gör det genom att "hävda" saker utan belägg och insinuera att kritiken sker utifrån en "postkristen blick", varför den nu skulle vara diskvalificerad i en diskussion som gäller samlevnad i en sekulär västerländsk miljö. 

Nåväl, ett par dagar senare infördes artikel två i serien, författad av professor Mohammad Fazlhashemi, en genuin intellektuell med koll på den muslimska idéhistorien, som tar den förmenta "icke-diskussionen" på allvar med en analys som är begriplig även för oss med en "postkristen blick" på tillvaron. Så här skriver han bland annat beträffande motsättningarna mellan en rationalistisk och auktoritär fundamentalistisk tolkningstradition inom islam:

"Grunden för ett reformtänkande och en reformering av allt från rättstolkning, teologisk idétradition och politiskt tänkande finns i muslimsk idéhistoria. Där finns också grunden för en auktoritetstro som föddes ur kritiken av rationalismen på 1000- och 1100-talen och den starkt anti-rationalistiska salafistiska teologiska tolkningstraditionen från 1300-talet. I dag förs kampen mellan de två riktningarna på ytterst ojämna villkor. Medan den auktoritetstrogna salafistiska idétraditionen uppbackas av wahhabismens penningstarka missionsverksamhet hotas reformtänkande muslimska intellektuella av politisk förföljelse."

Under ytan finns trots allt ett utbrett missnöje med nuvarande dominans för den anti-rationalistiska sidan, menar Fazlhashemi och refererar till ett antal muslimska intellektuella som diskuterar mänskliga rättigheter och jämlikhet oavsett kön och religionstillhörighet. Att dessa i dagsläget skulle ha ett inflytande ens i närheten av den fundamentalistiska dogmatismens verkar dock uteslutet, om jag förstår Fazlhashemis lägesbeskrivning rätt. 

Han gör ett intressant men kryptiskt påpekande angående frånvaron av central påvemakt inom islam. I stället för en vertikal hierarkisk struktur med makt att vidmakthålla nytolkningar har islam bestått av ett antal horisontella hierarkier, det vill säga sinsemellan fientligt inställda småpåvar, om jag tillåts omformulera tankegången så. Detta sägs som en sorts delförklaring till att den bokstavliga islamismen haft och fortfarande har en dominerande ställning. Varför denna bristande enhetlighet inom islam, mer än i den likaledes oenhetliga kristendomen, skulle leda till just anti-rationalisternas seger kvarstår åtminstone för mig som dunkelt. 

Men Fazlhashemis inlägg är i flera stycken upplysande och man vill gärna dela hans förhoppningar om att de förföljda alternativ som han refererar till, och som bättre svarar mot ett modernt samhällsliv, ska kunna göra sig gällande i framtiden. Bland annat genom de nya medier som inte så lätt låter sig kontrolleras. 

Mot denna förhoppning står att även de reaktionära krafterna, inklusive de fanatiska terrorsekterna, uppenbarligen vet hur man rekryterar anhängare via sociala medier. Kampen om själarna fortgår således på den moderna teknikens arenor, och huruvida reformer kommer att kunna bryta islamismens hegemoni för en islam av en mer rationell - och/eller möjligen andlig? - inriktning återstår att se.


lördag 13 maj 2017

Salome dansar och dör



Det var frankofilt så det förslog i Konserthuset i förrgår. Fransk pianist (Jean-Yves Thibaudet), fransk dirigent (Stephane Denève) och till 90 procent fransk repertoar: Ravels pianokonsert i G-dur (i stället för den utannonserade av Tjajkovskij, ni vet vilken), Debussys "En fauns eftermiddag" och så det som drog mig mest - Florent Schmitts balettmusik "La tragédie de Salomé", op. 50 från 1907. Ryskamerikanska Lera Auerbachs "Icarus" var det enda som bröt mönstret, även om detta stycke från 2011 klangligt smälte väl in i sammanhanget. Ja, och så var ju den storspelande orkestern svensk, förstås.

Florent Schmitt (1870-1958) presenteras i programhäftet som en numera glömd tonsättare som en gång i tiden stod jämsides med Debussy och Ravel. Själv har jag sedan lång tid tillbaka haft ett gott öra till honom, och jag har mest då lyssnat till, och i någon mån spelat, hans pianomusik. Den omspänner allt från lättare karaktärsstycken, lyriska impressioner som i "Enfants", op. 94, till det som kräver avancerad fingerfärdighet: "Crepuscules", op. 56, "Ombres", op.64 och pianoversionen av ovan nämnda orkesterverk.

Det jag inte visste var att Stravinskij var så förtjust i "La tragédie de Salomé" att han gick hem och skrev "Våroffer". Kanske inte riktigt så, men mycket imponerad blev han uppenbarligen av de eruptiva och polyrytmiska klangvärldar som Schmitt visade upp. Stephane Denève vågar påståendet att "Våroffer" inte hade blivit den musik det blev utan intrycken från Schmitt.

Salome är ju en vådlig historia om perversion, passion och våldsam död som logiskt sett kräver ett tonspråk utöver det vanliga, vilket Schmitt åstadkom genom att krydda sin mest sensuella impressionism med maffiga crescendon och rytmiskt komplexa sekvenser. Man kan notera att Schmitts första version av verket (för en mindre orkester än den senare från 1909) framfördes samma år som Richard Strauss opera på samma tema hade premiär, och att även Strauss uppfordrades till en för dåtiden harmoniskt avancerad musik. 

Ett skäl till att den här balettmusiken av Schmitt även utan dansare verkar ha rönt ett förnyat intresse via flera dirigenter är nog att den ger full utdelning när det handlar om stor orkesteruppvisning. Och givetvis är det live den ska upplevas. Den inspelning som förde mig i kontakt med verket, och som jag kan rekommendera, är den med Orchestre Philharmonique de Radio France under ledning av Marek Janowski (som finns på Youtube här).

Även i övrigt var det en fin konsert. Monsieur Thibaudet spelade Ravel-konserten lekande lätt med den franska esprit som tillkommer den. Jag slogs än en gång av Ravels kreativa intelligens, på en gång raffinerad och gäcksamt underhållande.

Bilden: Florent Schmitt


måndag 8 maj 2017

Mahlers femma här och där



Man frågade mig: "Nå hur stod sig det här framförandet i jämförelse med det i Dresden?" Det var efter konserten i lördags i Berwaldhallen med SRSO som just spelat Mahlers femte symfoni under Daniel Hardings ledning. Jämförelsen gällde Staatskapelle Dresden under Myung-Whun Chung i Semperoper i oktober förra året. 

Vad jag svarade? "Det var tillräckligt bra för att jag än en gång skulle bli djupt berörd av denna musik som särskilt i varje live-situation gör mig euforisk".

Var detta ett indirekt erkännande av att det förra framförandet trots allt grep mig ännu mer? Ja, så var det väl, kanske. Det fortsatta resonemanget kom att handla om vad det är som gör skillnad i sådana här sammanhang. Det är ju fråga om orkestrar av högsta professionalitet, låt vara att Staatskapelle brukar räknas till eliten bland eliten och därmed lätt får ett försteg både vad gäller förväntningar och värderingar.

Egentligen blir det ju aldrig en jämförelse på lika villkor när ett färskt intryck ställs mot en minnesbild från ett halvår tidigare. Dessutom med många betydelsefulla variabler att beakta. Nog för att det finns skillnader också mellan topporkestrar som inte bara kan hänföras till sal och akustik, dirigentens tolkning, subjektiva preferenser och det specifika konserttillfällets magi, men just detta och annat antyder svårigheterna med bedömningar av det här slaget.

I jakten på förklaringsgrunder hör man ibland talas om traditioner kring Wienarnas speciella stråkklang, Concertgebouws eminenta blåsare, den eller den orkesterns långa förhållande till en viss tonsättare, etc. Ja, det finns onekligen en hel del att hålla i minnet och ta med i beräkningen.

Och ändå - det i slutänden avgörande är det samlade intrycket, styrkan i upplevelsen då det begav sig, det som ibland stannar i minnet som någonting utöver det vanliga, vad det nu än var som gjorde det.

I ett så komplicerat verk som Mahlers femte symfoni, ett verk som verkligen sätter både instrumentalister och interpreter på prov, kommer precisionen i samspelet, den rytmiska stringensen i de kakofoniska avsnitten, de dynamiska kontrasterna, de solistiska inpassen och inte minst andningen i Adagiettots långspunna stråkmelodi att på ett avgörande sätt bidra till helhetsintrycket. Med andra ord huvudsakligen faktorer som har med interpretationen att göra. 

En sämre Mahlerkonsert måste vara den där man inte, trots denna musiks oerhörda potentialer, blir motståndslöst indragen och starkt berörd. Sedan kan det för den som är införstådd med musiken ibland räcka med enskildheter som låter en upptäcka något nytt eller helt enkelt uppmärksamma valthornens klang eller de rysliga djupen i kontrabasarna

Det behöver inte i alla stycken vara felfritt. Att en trumpetare slinter på en ton i första satsens inledande fanfar är redan glömt när sorgmarschen intoneras med den rätta sortens bitterljuva gung. Likaså när dynamiken i ett crescendo fungerar som det ska och kulminationerna signalerar triumferande jubel utan skärande skrällighet. 

En sak är viss. Ingen blir färdig med Mahler, och det gäller både publik och exekutörer. Jag är övertygad om att både Harding och Myung-Whun Chun insett detta, och att de också är medvetna om att orkesterns status visserligen är grundläggande men att det som gör ett levande framförande extra minnesvärt inte till alla delar går att bestämma.

Just när jag redigerar den här texten ser jag en annons i DN om nästa tillfälle. Om ganska precis ett år besöker Wiener Philharmoniker och Zubin Mehta Konserthuset i Stockholm. Och vad står på programmet om inte Mahlers femte symfoni! Jag har en fyrtio år gammal inspelning med Mehta och Wienarna av den andra symfonin som fortfarande står sig som en av de bästa jag hört. 

Förväntningarna är skyhöga. Det kan bli minnesvärt, inte tu tal om det. 

Bilden: Semperoper, Dresden. Foto:EJ.

tisdag 2 maj 2017

Långdistanslöparens levnadslopp



Om den tjeckiske löparstjärnan Emil Zátopek (1922-2000) visste jag inte mycket mer än att han i likhet med Paavo Nurmi från Finland och Gunder Hägg från Sverige hör till de legendariska långdistanslöparna vilkas namn även vi som inte är speciellt bevandrade i friidrottshistorien förväntas känna till. 

Zátopeks liv på och utanför löparbanorna är, visar det sig, en historia med räckvidd långt utöver det sportsligt sensationella. Det påminns man om vid läsningen av "Springa" av den franske författaren Jean Echenoz (Rámus, 2017; översatt av Christina Norrman). Glädjande nog har det skånska förlaget övertagit denne fine författare från Fischer & Co, som för ett tiotal år sedan lanserade honom med ett flertal titlar på svenska. 

Echenoz är en skicklig användare av olika litterära genrer och har uppenbarligen även lockats av den biografiska romanen. (Han har bland annat skrivit en roman om Maurice Ravel som jag hoppas att förlaget också låter översätta). Man kan alltid undra över dokumentärt och fiktivt i en sådan här berättelse, men Echenoz´ eleganta saklighet håller sig på nyktert avstånd från spekulationer och kryddad utfyllning; historien är ju i sig så fylld av spännande innehåll att det räcker att enkelt återge hur det i själva verket förhöll sig. Men visst, det sker på en välkomponerad och underfundig prosa som fördelaktigt skiljer sig från ordinär sportjournalistik.



Det handlar alltså om en tjeckisk yngling, Emil, vars huvudsakliga livscykel sammanfaller med den epok i hans del av Europa som börjar med nazitysk annektering och övergår i kommunism under långvarig sovjetisk överhöghet. 

Den unge Emil arbetar på en sportskofabrik när han upptäcker sin talang för att springa och att springa fort. Det är egentligen inte något han avser att göra stor sak av, men som ändå fångar honom i så måtto att han vill testa sina gränser. Dessutom ger det honom välkommen avkoppling från det smutsiga och hälsofarliga arbetet.

Emil tecknas som en leende, snäll och hederlig person som säger ifrån när det behövs men underkastar sig när han blir tvungen. Tävlingslusten väcks när han märker att han på hemmabanorna lätt lämnar alla andra långt bakom sig. Han tar värvning i armén och får tillfälle att som relativt okänd och ensam representant för sitt land tävla i OS i Helsingfors 1952. Där blir han trefaldig guldmedaljör (5000 m, 10 000 m och maraton) och med ens en världsberömd person. Hans grimaserar underligt och har även i övrigt en löpstil som betraktas som kantig och oändamålsenlig, men han upptäcker spurten som ett vinnande medel och hans träning är exceptionell. De fortsatta framgångarna låter inte vänta på sig. 

Givetvis förväntas han fungera som en av den kommunistiska statens ambassadörer under resorna i den västvärld som hans landsmän är förhindrade att besöka. Successivt stiger han i graderna tills han slutligen befordras till överste och får en fin anställning på idrottsministeriet. Han är påpassad av regimens handgångna och de intervjuer han ger för tjeckiska reportrar skapar problem och förvirring eftersom hans uppriktiga svar om intrycken av Paris och Brasilien förvanskas och ljugs ihop till de ideologiskt rätta. Han upprörs över detta, men vad kan han göra?

Emil framstår på höjden av sin karriär som oslagbar; han vinner så gott som allt. Men så kan det ju inte fortgå för evigt, skriver Echenoz och förbereder läsaren på att allting har ett slut. Vilket man förstår att författaren dramaturgiskt sett inte motsätter sig när han blinkar till läsaren med följande kommentar: "Jag vet inte vad ni tycker, men för min del tror jag att man kanske börjar få nog av alla bedrifter, rekord, segrar och pokaler. Och det kommer lägligt, för hädanefter börjar Emil att förlora."

Men när den idrottsliga karriären väl är över händer någonting som ställer Emil i händelsernas centrum på nytt utan att han kan styra över det. Han är bara en bland de många som hälsar Alexander Dubceks töväderspolitik, den så kallade Pragvåren, med glädje och obetingat stöd. Han protesterar öppet när de sovjetiska makthavarna 1968 mobiliserar Warzawapaktens styrkor, invaderar Prag och avsätter Dubcek. Emil Zátopek degraderas, avskedas från sin tjänst och anvisas lagerarbeten vid en gruva och sophantering i Prag. Förnedrad men dubbelt upp en hjälte hyllas han av en allmänhet som när de känner igen honom öppnar fönstren, skyndar till och hjälper honom med att tömma tunnorna. 

Echenoz lyckas indirekt belysa efterkrigsåren bakom järnridån med hjälp av en stor idrottsmans levnadslopp. Det är en framgångssaga om en individ som i kollektivismens tidevarv lyckades springa ifrån de flesta konkurrenterna på löparbanorna men mera sällan värja sig mot omständigheterna vid sidan av dem.