Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 23 december 2014

God Jul och Gott Nytt År!



Åren går, som de äldre alltid sa när jag var ung och själv inte brydde mig särskilt mycket om årstidsväxlingar och tidens gilla gång. Nu är det annorlunda. Nu är det hastigt jul igen och snart ett nytt år.

Det betyder mera nu, när man inte har all tid i världen. Ändå tänker jag inte lova någonting eller ändra i mina rutiner bara för att vi snart skriver 2015 och alltså hunnit en bra bit in på 2000-talet.

Jag ämnar i alla fall fortsätta att skriva här i ungefär samma omfattning som tidigare, genomsnittligt ett till två inlägg i veckan. Och i det jag skriver ryms och syns valda delar av livet i övrigt.

Till alla som läst och inte minst ni som kommenterat det jag skrivit, önskar jag en fridfull julhelg och ett gott nytt år.

Foto: EJ (Fotot visar Sankt Nikolaus, en av mosaikerna på Markuskyrkan i Venedig).

onsdag 17 december 2014

Fritt efter Ibsen



Teatern har en tradition att förhålla sig mycket fritt till dramatikerns text. En teaterregissör kan tillåta sig "tolkningar" som går långt utöver den givna texten, kan ta sig friheten att inte bara klä upp ensemblen och scenografiskt placera rummet i en helt annan tid, utan även lägga till repliker, ja dikta om stora delar av ett verk i syfte att få det så aktuellt som möjligt.

Det där har alltid väckt min undran och stundom även irritation, och jag har sagt mig själv att det ska fan vara dramatiker (inte teaterdirektör, som formuleringen lyder). Jag menar naturligtvis inte att det inte ska finnas utrymme för divergerande iscensättningar av ett drama, men någonstans går gränsen för när ändringar leder till falsk varubeteckning.

Jag är ingen litteraturvetare, men undrar ändå. Kan den här friheten för teaterregissörer ha att göra med ett inflytande från filmen och dess förhållande till en roman, som ju i det fallet oftare än ett drama utgör manusunderlag? En roman som översätts till film måste ovillkorligen dramatiseras, vilket medför förändringar och anpassningar av grundmaterialet av ett slag som knappast är av nöden när författaren redan levererat en pjäs, ett skådespel.

Dessa funderingar är föranledda av ett besök på Stockholms stadsteater och den kritikerrosade föreställningen "En folkefiende". Det är som bekant titeln på ett drama av en av de största dramatikerna genom tiderna - Henrik Ibsen. Han skrev det 1882, och det kan låta gammalt. Men ämnet, en rakryggad persons (en "visselblåsare", som den moderna termen lyder) möte med makten i samband med ett alarmerande missförhållande, är ju hur aktuellt som helst. Konflikten är tydlig och den moraliska diskussionen ger sig själv, kan man tycka.

Hur mycket som den folkefiende som visas på stadsteatern har med Ibsen att göra skulle jag gärna vilja veta, eftersom jag inte läst pjäsen och inte kan erinra mig ha sett den förut heller. Regissören har tillsammans med ensemblen utan tvivel skapat något nytt, möjligen en pjäs i pjäsen som dock förefaller ha trängt undan det mesta av den ursprungliga texten. Förutom grundkonflikten finns knappt någonting som påminner mig om en ibsensk doktor Stockman som kämpar med sin sanning gentemot en värld som av olika anledningar inte vill se den, en ansvarskännande person som vill rädda staden från en förgiftningskatastrof men som samtidigt med sitt avslöjande hotar dess näringsliv och majoritetens välbefinnande.

Nu ser jag att programhäftet vist nog duckat för Ibsens namn på omslaget. Där står bara "En folkefiende" och sedan med liten stil: "Fritt efter Henrik Ibsen". Men jag gick till salongen in tron att jag skulle få se Ibsens pjäs, inte en parafras på densamma i form av en sorts experimentteater från 70-talet.

Nå, den där jämförelsen med 70-talets politiska teater är nu inte riktigt rättvisande heller. Visserligen är det ett tjoande och larmande, tidvis till rockmusik och med målarpenslar och boxhandskar i högsta hugg, men de politiska pikarna riktas inte bara åt ett håll och man får inte ett svartvitt budskap skrivet på näsan. Man får tänka själv, vilket verkligen inte var fallet när det sist begav sig. Frågan är bara varför man inte får tänka själv utifrån Ibsens eget verk.

Inte ens den förment radikala rocksångaren undgår kritik för sin böjlighet när kommunen vinkar med ett kulturstipendium. Och när han (Jörgen Thorsson) till sist bjuder ut sina egna skivor till försäljning vet man inte ens om det är parodi eller allvar. Det finns till och med självironiska slängar om interaktiv teater, tack och lov bara sparsamt praktiserad.

Visst finns det tänkvärda saker i denna pjäs, inte tu tal om det. Ibland är det också riktigt roligt, snudd på farsartat. Regissören Alexander Mørk-Eidem är uppenbarligen övertygad om att han bäst förmedlar några av Ibsens tankegångar på det här sättet. Jag är det inte.

Är till exempel Leif Andrée verkligen trovärdig som dr Stockman, den ansvarskännande medborgaren med omutlig integritet? I mina ögon framstår han mest som en uppkäftig, politikerföraktande bråkstake som skiter i komplikationerna bara han får rätt. Han framställs som att han lika gärna kan hamna i ett rättshaveri och slå följe med demokratiföraktande fascister som någonting annat, mera acceptabelt. Och möjligen är det just omkring detta Mørk-Eidem vill få oss att diskutera: den aktuella samhällsutvecklingen kan slå åt vilket håll som helst.

Men när dr Stockman här håller sin predikan om att stå upp mot hela världen inger han knappast respekt; han framstår mest som en Bert Karlsson-typ, en oborstad pajas, en antiintellektuell som snappat upp en del fraseologi av samhällskritik natur, men själv på väg mot egenintresset. Borta är det mesta av en tänkbar moralisk resning hos en visselblåsare, en individs tappra motstånd mot majoritetsväldet.

Nej, nästa gång teatern annonserar "En folkefiende" vill jag se Ibsens verk, inte en omdiktning av någon förmäten regissör som tror sig veta bättre. Den uppsättning av Ibsens "Rosmersholm" som gavs tidigare i höst (och som jag skrev om här) var någonting helt annat. Nyöversatt, ja, men ingen tvekan om att det var upphovsmannens verk som spelades.

Jag ser för övrigt i dagspressen att den här sortens egenmäktighet även drabbar nyskriven dramatik. På samma Stadsteater går för närvarande även Niklas Rådströms "Bibeln", som i den uppsättningen tydligen gestaltats på ett sätt som fick upphovsmannen att lämna salongen efter första akten.



Foto: Petra Hellberg (från Stadsteatern föreställning)

fredag 12 december 2014

En lysande fadista



Bland de många fadosångare som numera finns på skivmarknaden har jag fått ännu en favorit. Hon heter Katia Guerreiro och det är framför allt hennes senaste cd-utgåva som gjort mig helt begeistrad. Jag är skyldig Ulf Bergqvist ett tack för att han på sin blogg presenterat denna skiva, som jag spelat gång på gång de senaste dagarna (den finns på Spotify för den som likhet med mig har tillgång till den tjänsten).

Ulf Bergqvist är tillsammans med Thomas Nydahl de svenska författare som gjort mest för att både grundligt och överskådligt, och därtill med stor kärlek, sprida kunskap om denna portugisiska musiktradition. Det som dessa herrar inte vet om fado är knappast värt att veta. I mitten av 00-talet kom Nydahls båda böcker - "Kärlek och längtan" respektive "Musiken som föddes bortom haven" - och så sent som i fjol utkom Bergqvists "Fado. En vägvisare till musiken och musikerna", ett mindre uppslagsverk med historik, intervjuer och kortfattade presentationer.

Katia Guerreiro är ingen ny stjärna inom fadon. Hennes namn nämns nästan alltid i uppräkningarna av de allra främsta bland de nu aktiva. Men den här skivan, som har titeln "Até ao Fim", är ny, och den visar en sångerska som borde få ett genombrott liknande det som exempelvis Mariza fått. Har man inte upptäckt henne förr måste varje vän av musikalisk uttrycksfullhet bli övertygad nu.

Hon är dessutom begåvad med en vacker röst, inte överdrivet kraftfull men med bibehållen klang också i höjda lägen - i den där anspända lamentationen som är så karakteristisk för fadons uttryckssätt. Som alla stora musiker är hon medveten om dynamikens roll för det musikaliska resultatet.

På den här skivan finns inte bara utlevelsen av utan även innerligheten i det vemod som är fadons innersta natur. Det gör också att ackompanjemanget blir lugnare, gitarrernas sparsamma klangväv sprödare, som exempelvis i titelspåret och i "Fado da Noite Que nos Fez" och "Sei Que Estou Só". I skivans sista spår ("Eu Gosto Tanto de Ti - Canção para Mafalda") tycker jag mig höra tonfall som kunde placera låten bland gamla nordiska skillingtryck; ja, jag hör faktiskt melodiska fragment från "I en sal på lasarettet" (!). Enligt Ulf Bergqvist är sången en kärleksförklaring till sångerskans nyfödda dotter Mafalda.

Jag önskar bara att jag kunde portugisiska, så att jag kunde mer än endast ana vad som Katias eminenta fraseringskonst exakt bär fram i dessa vackra sånger. Det är ju nackdelen med musikstreaming-tjänsterna, att man inte får något häfte med sångtexterna, och då i bästa fall även i engelsk översättning.

Här finns skivan på Spotify.

onsdag 10 december 2014

Ordstäv



Ordstäv eller ordspråksliknande talesätt är traderad förståndighet i underfundig form. I en enda mening påstås någonting förnumstigt som ofta är både humoristiskt och slagfärdigt, inte sällan också giftigt och skabröst. Det är en öppen form vad gäller innehållet, men oftast med en hänvisning till vem som sade det - i och med vilket komiken uppstår. Här är ett par välkända exempel:

Nu ska vi se på väven, sa blinda Sara.
Det löser sig, sa han som sket i vasken.

När Einar Askestad nu ger ut en hel bok med titeln "Nya ordstäv" (MBM Förlag) är det förstås något av en anomali som han själv är medveten om. I förordet säger han att han tvekat inför publiceringen av dessa nyskrivna ordstäv som ju (i varje fall inte ännu) är några talesätt. Författaren har lånat en form för att ge uttryck åt vissa iakttagelser av samtiden. Med deras mer eller mindre sarkastiska innehåll har han samlat dem under några rubriker och låtit ett antal karaktärer figurera som föregivna "upphovsmän".

Ibland lämnar han formen helt och det blir i stället en samling korta repliker som korsar varandra. I många fall liknar det mest vitsiga ordspråk, likt det där jag för länge sen hörde min gamle pianostämmare skrockande citera:

När far är i Mora är mor i fara.

Det är naturligtvis frestande att fylla det här inlägget med citat från boken. Här följer ett urval som illustrerar bredden och variationen i ämnesval och utförande:

Aldrig i livet, sa begravningsentreprenören.
Arbetslinjen sa politikern, gick i tidig pension.
Nu blir det andra bullar, sa gumman, la potensmedel i gubbens kaffe.
Vanvård lönar sig dåligt, sa riskkapitalisten.
Där moral saknas stiftas lagar.
Allt är konst, sa konstnären, hoppade från bron.

Det säger sig självt att allt inte är lika lyckat. Avdelningen kallad "Gun" är en sorts vidräkning med vulgariteten bland dem som även på svenska kallas white trash. Det är för övrigt en känsla man får, att Askestad i dessa betydelsemättade ordlekar riktar pikar åt alla håll och redovisar sin vantrivsel i det rådande kultur- och samhällsklimatet. I ett kapitel kallat "CV" blir det allra tydligast, där varje sentens inledd med "Den urartade människan..." följs av ett påstående om henne som röjer en närmast misantropisk syn på vår moderna, narcissistiska och konsumtionshysteriska människotyp.

Den urartade människan får plats i sitt CV. 
Den urartade människan bjuder till för att få tillbaka.

Det är en tjock bok med många tänkvärda, provocerande och ibland kryptiska formuleringar. Var och en kan testa sig själv på vad man tål och vad man skrattar eller inte skrattar gott åt.

Låt mig till sist rekommendera boken med ytterligare ett par citat:

Sex av tio tror att flertalet har fel.
Ett ordstäv till och jag slår in skallen på dig, sa gumman.

tisdag 9 december 2014

Ty


Det finns små, oskyldiga ord som jag ibland tvekar att använda när jag skriver mina inlägg här. Är de inte lite för ålderdomliga, högtravande eller finspråkliga, undrar jag då, påverkad som jag är av tidsandan.

Ta det lilla ordet ty. Jag tycker oftast att det anmäler sig naturligt när jag ska inleda en bisats. Ja, just när jag skriver faller det sig naturligt att använda ty, inte för. Givetvis talar jag inte så, ty (sic!) det skulle i så fall låta som att jag läste upp en text, inte pratade ledig svenska.

Men allt oftare ser man numera i olika texter att ty bytts ut mot för, som är mångtydigt och inte endast fungerar som konjunktion. Senast jag slogs av det var vid läsningen av "Motståndets estetik" av ungraren László Krasznahorkai, alltså en bok som översatts till svenska. Översättaren har där konsekvent undvikit ty, i en skönlitterär text som är en ganska krävande läsning med långa meningar och många bisatser. Det vill säga en text där ty är särskilt väl lämpat.

I just detta fall kan jag till nöds förstå översättarens val, trots att det knappast underlättar läsningen, snarare tvärtom. Syftet torde vara att lägga sig nära ett talspråkligt flöde, motiverat utifrån textens innehåll. Men det är ju det som är det märkliga - det som i talspråket ter sig naturligt blir i skriftspråket snarare uppbromsande och onaturligt. Åtminstone är det så för mig, men kanske annorlunda för yngre generationer.

Jag har en känsla av att ordet ty hamnat i skymningslandet mellan det brukbara och det obsoleta. Det är synd på ett så välfungerande ord. Och eftersom jag misstänker att det åtminstone delvis har att göra med att så många inte vill inse skillnaden mellan tal- och skriftspråk vill jag göra motstånd. Jag borde sluta tveka, i varje fall beträffande det vackra och ändamålsenliga ordet ty.

söndag 7 december 2014

Dotter Sion



En bloggkollega gjorde mig häromsistens uppmärksam på en dubbel-cd (Harmonia Mundi) med Ludwig van Beethovens samtliga verk för piano och cello. Eftersom en av mina favoriter bland de yngre pianisterna - Alexander Melnikov - spelar på den tillsammans med cellisten Jean-Guihen Queyras blev jag både nyfiken och förväntansfull. Jag lyssnade och gladdes och har sedan upprepade gånger återvänt till detta fina samspel. Musiken är fantastisk och man påminns än en gång om Beethovens kammarmusikaliska storhet.

Förutom de fem sonaterna, som naturligtvis utgör huvudsaken, bjuds också tre variationsverk. Två är charmfulla variationer på kända arior ur Mozarts  "Trollflöjten" medan det tredje varierar ett likaså känt tema från Händels oratorium "Judas Maccabaeus", nämligen See, the conquering hero comes.

Den melodin känner nog de flesta igen som en psalmmelodi, eftersom den sjungs rätt flitigt i adventstid med texten som börjar Dotter Sion, fröjda dig. Visserligen tar de här tolv variationerna slut efter cirka tolv minuter, men man får knappast känslan av att det beror på att Beethovens idérikedom skulle ha sinat.

Det är en i högsta grad passande musik att fröjdas åt i denna fortsatt novembergrå december.

På Spotify kan man lyssna till den här.
Se Thomas Mattssons recension här.

lördag 6 december 2014

En allvarlig polsk film



Filmkonsten är som bekant en mycket bred och populär konstart. De flesta biograffilmer som får en stor publik lockar med spänning, skratt, romantik och ibland även skräck; allt det där som kanske kan sammanfattas i tre rymliga engelska, ej varandra uteslutande, begrepp: "feel good", "action" och "thriller". Inte ens skräckfilmen bereder en annat än en känsla av kontrollerat obehag som ytterst landar i välbehag.

Men utöver detta finns även film som benämns drama eller konstfilm, vilket inte utesluter underhållningskvaliteter men inte heller nödvändigtvis har med momentana nervkittlingar eller förmågan att få oss på gott humör att göra. Snarare då syftande till filosofisk, psykologisk och estetisk reflektion över viktiga ämnen.

Svartvitt foto, långsamt tempo, glest mellan replikerna, ibland också långa tagningar, samt ett innehåll med viss allvarsmättad tyngd. Den sortens kvaliteter gör att vi sätter oss till rätta i biofåtöljen med helt eller åtminstone delvis andra förväntningar.

"Ida" är en polsk film av Pawlo Pawlokowski med samtliga nyss nämnda konstfilmiska egenskaper, inklusive det svartvita fotot. Jag såg den i veckan och påmindes om att just det där med tystnader och långsamhet är en förutsättning för att mer än enbart agerandet, det som för handlingen framåt, ska kunna sjunka in i tittarens medvetande, fylla ut bilden och skapa reflektion. Noggrannhet med landskap, årstider, väderlek och tidstrogenheten i miljöbeskrivningarna är viktiga bidrag. Och en särskild form av kvarstående spänning uppstår när den historia som rullas upp är lika okänd för huvudpersonen som för tittaren och allt utmynnar i ett val, till och med ett val av livsväg.

Det är tidigt sextiotal. Anna är en ung klosternovis som vuxit upp i klostret och nu står i begrepp att viga sig för nunnelivet. Hon får då det kloka rådet att först söka upp en moster, hennes enda kvarvarande släkting, för att lite bättre lära känna sig själv och sin bakgrund. Det artar sig till något av en road movie när hon tillsammans med denna sin alkoholiserade och utlevande moster bilar runt på den polska landsbygden för att söka upp föräldrahemmet och andra platser. Det uppenbaras att Anna egentligen är Ida med ett judiskt efternamn. Som liten gömdes hon i klostret medan hennes familj i övrigt mördades under kriget.

Ida och mostern är varandras motpoler och deras kontakt och kommunikation är inte utan komplikationer. Mosterns cynism och självdestruktivitet bottnar i ett förfelat liv som domare i ett system som tvingat henne att döma folk till döden. Ida är en stillsam katolsk flicka med asketiska ideal som med vemodig undran iakttar världen utanför klostertillvaron. Trots de upprörande förhållanden som avslöjas håller filmen samma lågmälda, sorgsna ton rakt igenom.

På ett landsbygdshotell konfronteras Ida med nattlivet i form av jazzmusik och dans. En snygg saxofonist som spelar John Coltrane väcker henne erotiskt och gör henne medveten om sin dragningskraft och vad världen i det stycket har att bjuda. Scenerna från jazzklubben och de unga parets möte ger en strimma av ljus och hopp, öppnar ett slags undergroundtillvaro eller ficka i den deprimerande verklighet som filmen skildrar.

Att med små men verkningsfulla medel kunna gestalta Idas upptäckter på resan ut i världen på det sätt som Agata Trebuchowska gör, är värt allt beröm. Ett konstgrepp som dock inte riktigt övertygar mig är regissörens placering av delar av skeendet i bildens nederkant med en stor rymd över skådespelarnas huvuden. Det medför att den översatta texten ibland måste visas i övre bildkant. Den metafysiska tyngden i Idas situation tycker jag framgår tillräckligt av rollprestationen, av Idas blick och väsen.

På det hela taget är det en storartad film som via individuella livsöden lyckas belysa flera brännande problem i polsk nutidshistoria. Lugnt men resolut ådagalägger den följderna av polsk antisemitism, stalinistisk kommunism och sträng katolicism i en berättelse om en människas medvetandegörande om sig själv och sin existentiella belägenhet.

Skrattade jag någon gång under filmens gång? Nej. Grät jag? Inte det heller. Likafullt lämnade jag salongen djupt gripen.

Jag vill tillägga att musiken i filmen även den är väl vald vad gäller både jazz och klassiskt. Slutet med Johann Sebastian Bachs "Ich ruf zu Dir Herr Jesu Christ" i Busonis transkription för piano är förstås alltid en oändlig lisa för själen. För övrigt ett stycke som även Michael Haneke använde sig av i filmen "Amour", liksom Lars von Trier i "Nymphomaniac", i det senare fallet i den urspungliga versionen för orgel. Här spelar Vladimir Horowitz. Och här finns orgelkoralen.


måndag 1 december 2014

Fru fjäril



En ung japanska och en amerikansk marinlöjtnant har huvudrollerna i Giacomo Puccinis opera "Madama Butterfly". Det är en tårframkallande tragedi som handlar om kärlek på maximalt ojämlika villkor. För den unga kvinnan, endast femton år gammal, är det kärlek på fullaste allvar med de största förhoppningar, för den amerikanske gästen däremot mer ett gästspel och en lek, om än med en förälskelsens blossande passion som leder till en äktenskaplig ceremoni i rödaste rappet.

De skilda kulturella förutsättningarna gör den unga flickans risktagande och offer så oändligt mycket större och grymmare. Hon blir förskjuten av sin släkt medan löjtnant Pinkerton åker hem till USA och gifter sig med en landsmaninna. Cio-Cio-San blir kvar i Nagasaki, föder deras barn och går i ständig väntan på sin makes återkomst. När han efter tre år till sist kommer tillbaka är han i sällskap med sin amerikanska hustru för att hämta sitt barn. Denna den definitiva bekräftelsen på Pinkertons svek blir för mycket för den sköna fru fjäril som stöter dolken i sitt redan brustna hjärta.

Det här utspelar sig för fulla hus på Kungliga Operan just nu, i en kritikerrosad föreställning regisserad av Kirsten Harms. Redan långt innan recensionerna kom var det svårt att få tag i biljetter. Operor av Puccini går nästan alltid för utsålda hus, och i all synnerhet Madama Butterfly. Det är storyn förstås, men det är också den högdramatiska musiken som dessutom här innehåller (ursäkta associationen) den ädelsötma, elegant balanserad av rätt sorts bitterhet, som Puccini kanske som allra skickligast blandade i just denna, flera gånger omarbetade opera. Slutackordet är ett mäktigt dissonant skrik, men innan dess har vi bjudits på en mängd smeksamt innerlig musik med viss kvasiprägel av exotiskt Österland, omväxlande med de kraftfulla utbrott som också är typiskt Puccini.

Madama Butterfly är en opera som inbjuder till sentimentalt överspel i allt - regi, exotiserande scenografi, i viss mån även vad gäller sötman i sången och musiken. Men här har Kirsten Harms hållit igen på ett välgörande sätt, särskilt vad gäller utnyttjandet av det stackars barnet i den sceniska gestaltningen. I stället ligger tonvikten på kärleksdramat och det sammansatta känsloregister som kärleken ger upphov till. Och bäst av allt: från orkesterdiket finns ingenting i övrigt att önska.

Den här och var massiva orkestersatsen kräver ordentliga röstresurser, vilket det sångarlag som jag hörde uppvisade åtminstone i huvudrollerna. Helst hade jag förstås velat höra Asmik Grigorian, eftersom hon fått samtliga kritiker på knä för sin lysande gestaltning av Cio-Cio-San. Men både Sara Olsson och Daniel Johansson sjunger huvudrollerna med den äran. Och Hovkapellet är detsamma oavsett vilken kväll man råkar ha biljetter till. Jag måste säga att dirigenten Lawrence Renes har numera trissat upp mina förväntningar på vad Hovkapellet förmår till oanade höjder.

Foto: Markus Gårder (Operan)

söndag 30 november 2014

Monk, särlingen bland jazzpianisterna



Jag blev än en gång fast vid teven och mezzo, den omistliga franska kanalen för musik. En hel timmes pianospel av en av jazzens stora, utan störande avbrott för reklam. Någon fransk producent hade 1969 lyckats placera Thelonius Monk (1917-1982) vid en Steinway-flygel i en studio där kamerorna var riggade och klara. Den sortens filmer är mezzo bra på att spåra upp.

Både hans spel och hans musik var uttryck för en egenart vars kvaliteter inte omedelbart och kanske inte för alla ger sig tillkänna. Så var det också i början av hans karriär. Visserligen tillhörde han bebopens främsta bidragsgivare, men också inom den ramen kan han nog sägas vara en särling. Halsbrytande tempi och virtuositet var inte som hos många andra det som kännetecknade Thelonius Monk.

I stället ett kantigt, till synes trevande spel där melodiken fortsatt är väsentlig, om än med dissonanta tillsatser och en uppbruten rytmik som fick musiken att "skeva" och inte sällan dra mot atonalitet. Nästan som en Stravinskij eller en Honegger, om man tänker åt det klassiska hållet.

Monks teknik var minst sagt okonventionell. Han liksom högg ut ackorden ur klaviaturen, med raka fingrar och klang av stål i strängarna. Det verkade ibland som att han tvekade och sedan landade i ett kluster av tangenter i stället för på den enda "rätta". Men han tryckte dit de extra toner han behövde för att få fram något annat, något ännu inte hört. Lyssna till exempel (här) på vad han gör med den gamla slagdängan "Just a gigolo".

Och musiken krängde i komplexa ackordsföljder med enstaka plötsliga löpningar, medan högerfoten dansade runt på golvet och sällan sökte pedal. Det hände också att han reste sig och tog några snurrande danssteg medan medmusikerna fortsatte att spela, inte alldeles olik en dervisch som låter sig uppslukas av musiken.

I allt detta finns en säregen skönhet att upptäcka. Monk var en balladens mästare och som kompositör är han faktiskt en av jazzens framgångsrikaste. Jag behöver bara nämna "Round midnight", en av de bästa jazzballaderna någonsin. Till hans övriga numera klassiska kompositioner hör "Straight no chaser", "Epistrophy", "Ruby my dear" och "Crepuscule with Nellie". Den sistnämnda en reverens för hustrun Nellie, hans oumbärliga stöd i livet.

Han uppträdde i mer eller mindre originella huvudbonader men samtidigt alltid i snygga kostymer. Hans bräckliga psyke var inte alltid i samklang med verklighetens krav; tidvis psykotisk måste han ibland in på sjukhus. Introvert och med ett ibland bisarrt beteende var han knappast lätt att umgås med. Jag tänker mig att det inte heller i hans inre liv fanns mycket plats för pianissimon.

Men vid klaviaturen fann han märkliga uttryck för den skönhet som visade sig kunna hamras fram ur hårt spända stålsträngar.

Ja, detta och en del annat tänkte jag när jag blev sittande framför teven.

______________________________________

Ett avsnitt med "Crepuscule With Nellie" från det franska programmet finns på Youtube här.
"Round Midnight" kan man exempelvis lyssna till här. Eller i besättning för en sextett här. Eller om man vill ha den sjungen med Carmen McRae här.
En standardlåt Monk ofta spelade var "Dont blame me" och som (här) tydligt visar att han mitt i sitt nyskapande var djupt rotad i den klassiska jazztraditionen av "stride piano" (så kallad slängbas).

torsdag 27 november 2014

Figaros bröllop på Göteborgsoperan



Inte bara Göteborgsfilharmonikerna (Sveriges främsta symfoniorkester, sägs det) utan även Göteborgsoperan låter ofta tala om sig. Recensionerna är många gånger översvallande positiva. Mer än en gång de senaste åren har jag velat sätta mig på tåget västerut utan att det blivit av.

Nå, det var nu inte första gången jag besökte Göteborgsoperan i söndagskväll, men ändå med en känsla av att det var på tiden. Mozarts "Figaros bröllop" gavs för näst sista gången.

Det har slumpat sig så att det är den tredje Mozart-operan jag ser den här hösten. Det gör inget. Jag vet att jag inte kan få nog, att Mozart i synnerhet i sina stora operor alltid gör mig upprymd om bara ensemblen och orkestern håller acceptabel nivå och klarar de krävande partituren. Mozarts musik uppfattas ju som lättlyssnad, men den är sannerligen varken lättsjungen eller lättspelad. Redan i de hisnande snabba partierna i ouvertyren brukar man kunna höra om dirigenten har orkestern med sig.

Göteborgarna gjorde det bra. Visserligen brast det i koordinationen mellan sångarna och orkestern på några ställen, men föreställningen höll överlag en mycket god nivå och sceniskt var den helt lysande. Man hade visserligen (som vanligt, höll jag på säga) uppdaterat storyn till modern tid, men utan att göra något konstifikt av det hela. Vad kan man egentligen göra med Beaumarchais´ feodala historia om en adelsmans första tjing på bruden på bröllopsnatten utan att det kolliderar med moderna tänkesätt? Det hjälper knappast enbart med modern kostymering. Inte ens (som här) kan en finurlig scenografi och ett aktivt skådespeleri mer än hjälpligt få publiken att glömma sådana anakronismer. Och sanningen att säga är det i musiken som de tidlösa psykologiska insikterna ligger.

Bland de goda sånginsatserna vill jag särskilt nämna Malin Hartelius, som sjöng fram en tår i min ögonvrå i sina båda arior som grevinnan Almaviva. Vilken röst, och vilken underbar känsla för grevinnans förstämning inför makens notoriska eskapader! Det är detta som är en del av Mozarts geni - att så kunna förena skälmsk och uppsluppen komedi med pejlande av sammansatta känslodjup.


Foto: EJ.

PS. Jag har lyssnat till några inspelningar av Figaros bröllop via utbudet på Spotify. Det finns naturligtvis många lysande inspelningar, både gamla och nya. Själv har jag skaffat mig en favorit i en inspelning från 1987 med Riccardo Muti och Wienfilharmonikerna och ett synnerligen gediget sångarlag. Där återfinns den gudomliga Margaret Price (må sångarvärlden aldrig glömma henne!) i rollen som grevinnan Almaviva. Lyssna till hennes "Porgi amor" respektive "Dove sono" och ni kommer att förstå vad jag menar.

onsdag 26 november 2014

Göteborg


Jag är uppvuxen i nordligaste Norrland, i Västerbotten och Lappland, men har hela mitt vuxna liv varit bosatt i Uppsala. Med åren har jag förvärvat en allt djupare rotad känsla för det uppländska landskapet, inklusive skärgården och Mälardalen, eller med andra ord blivit en naturaliserad upplänning. Norra Sverige finns naturligtvis fortfarande kvar inom mig som ett slags botten, liksom i någon liten mån också Göteborg med omnejd.

På pappas sida har jag nämligen ett ursprung i just Göteborgstrakten. För mig som barn var Göteborg mer betydelsefullt än Stockholm, för där fanns huvuddelen av släkten och allt det som bildade kontrast till den karga och sköna lågfjällsnatur som vi som familj länge siktade från våra fönster. I Göteborg låg det som gav mening åt begrepp som "södra Sverige" och "storstad", "hav" och "skärgård", liksom även "fruktträdgård" och "strandkrabba". Besöken hos farfar och övriga släkten var händelser som stannade i minnet.

Ändå har resorna till Göteborg inte blivit särskilt många, utspridda som de är över sex decennier med tidvis mycket stora intervall. Numera har jag en syster och systerdotter i stan, men ingen kontakt med kusinerna. Fastrarna och farbröderna är alla borta, den sista fastern dog i förra veckan, 96 år gammal. Det fick jag höra i fredags när jag under veckoslutet gästade min syster.


Ju äldre man blir desto angelägnare med återblickar och desto större nöje med åtminstone vissa återseenden. Göteborg har ju i egenskap av den svenska sjöfartens huvudort varit porten mot väster, och därför också den enda svenska staden med ett vedertaget namn på engelska. Jag minns med vilken tillfredsställelse jag en gång poserade för ett foto på skärgårdsbåtens (jag tror det var Vestas) däck med Kungsholm som anslående fond. Den vackra amerikabåten låg lämpligt nog vid kaj den gången, men själv kom jag inte längre än till Vrångö. Och jag minns den ludna (levande) fågelspindeln på Sjöfartsmuseet och den jättelika (uppstoppade) blåvalen på Naturhistoriska museet.


Den här gången på Sjöfartsmuseet var det inte främst akvarieavdelningen som jag fastnade för, utan just sjöfartens historia ur göteborgskt perspektiv. Fartygsmodeller och föremål med anknytning till sjömanslivet är utställda på ett tämligen traditionellt men alls inte ointressant sätt. Inte minst de affischliknande informationsblad som sammanfattar aspekter av det forna sjömanslivet på segelskutor och ångbåtar läste jag som en sorts poesi i sak. Ofta tycks ju poesin ligga nära till hands när skepp och hav står i fokus.

Jag lärde mig att "backen" är ett annat ord för fördäck eller stäv, under vilken man som sjöman kunde bo i en skans som nog aldrig kunde bli till full belåtenhet. Texten om ångbåtsskansen citerar jag gärna:

Här under backen ligger vår skans.
Här löper ankarkättingen genom holken, 
stänker surt vatten och rost på oss när
vi försöker sova.
Här ligger kojerna förtöjda mot kylande 
fartygsjärn, isolerade med tunn träpanel.
Här fryser kojkläderna fast mot skottet.
Här härskar de omönstrade.
De som seglar utan hyra. Ohyran,
härskarorna av kackerlackor och vägglöss.

Vad är det som luktar härinne?
Inget särskilt!
En helt naturlig stank från skansen i
en kolfyrad lastholk;
fuktig rost, surt sjövatten från förpiken,
fotogenos, mögliga bramduksbyxor, unkna sticktröjor,
härsken skaffning, inpyrd svett,
stinkande urin, ruttna madrasser, kväljande olja 
och sot.

Frisk luft får vi i natt när backen far in
i skitväder och skansen som vanligt måste
utrymmas.

Hur annorlunda då i Kungsholm och Gripsholm, där ingenting fattades av komfort, god förplägnad i luxuösa matsalar och rikt nöjesliv på resan över Atlanten. Hytterna kan man se i miniatyrer som talar sitt eget konkreta språk.

Museer som sköter kunskapsförmedlingen på det här sättet är värda ett erkännande. Mitt återbesök efter alla dessa år överträffade faktiskt mina förväntningar.


Foto (nedre bilden): Vesta vid Vrångö. Vykort (skärgårdsbåtar.se)

onsdag 19 november 2014

László Krasznahorkai: Motståndets melankoli



"Motståndets melankoli" måste vara den märkligaste roman jag läst, åtminstone sedan jag kom att läsa Kafka första gången. Författaren, vars namn till en början syns lika svårt att stava som innehållet mellan pärmarna verkar svårforcerat, är ungrare och kanske mest bekant genom de filmer som hans landsman Béla Tarr skapat med hans romaner som underlag, senast den mycket sevärda "Turinhästen". Författaren heter László Krasznahorkai, och jag tror att man gör klokt i att lägga namnet på minnet inför kommande Nobelprisspekulationer.

Originalet utkom redan 1989, men alltså först nu på svenska. Och låt mig då på en gång säga att Daniel Gustafsson Pech rimligen måste ha utfört en mindre bragd i och med denna överföring till smidig svenska. Texten väller fram över 327 boksidor i ett fåtal kapitel utan styckeindelning och i oändligt långa meningar, ofta med flera bisatser och med en närmast barock ordrikedom. Det kräver ett ganska högt lästempo och ordentlig koncentration. Märkligt nog beredde mig texten ändå inga större bekymmer. Det drivna språket, frekvent uppblandat med direkt anföring av fraser och inre tankeliv, suger tag i en och gör tillsammans med den smått surrealistiska handlingen att man fascinerad liksom flyter med i strömmen. Hur bra filmatiseringarna än må vara bör man inte neka sig Krasznahorkais fullmatade historier som läsning, med egna visualiseringar. Att de över huvud taget inspirerat till film kanske förklaras av att de trots markant verbalitet samtidigt har drag av drastisk berättarkonst.

Vad den här boken i allt handlar om är inte så lätt att återge. Det låter måttligt intressant om man säger att författaren beskriver ett nätverk av några var och en på sitt sätt egenartade figurer i en ungersk provinsstad, ej närmare angiven i tid och rum. Stadsbornas liv och grundläggande trygghet är inte längre vad den varit, det står omedelbart klart. Tillvaron ter sig förändrad, framtiden osäker. Förfallet verkar lika allmänt som svårbegripligt och frågan är om det finns någonting för ansvarskännande medborgare att sätta emot.

Bitande frost utan snö, tåg som inte längre går som de ska, träd som faller till marken, torget som av och till fylls av upprörda folksamlingar och gator som i övrigt ligger öde och tomma. Och så detta gästande cirkussällskap som drar till sig en oroande uppmärksamhet med sin monstruösa attraktion: en uppstoppad jätteval.

Några av figurerna har centrala roller i berättelsen  - den småborgerliga fru Pflaum, hennes underlige son Valuska, mest lik en inte alldeles obegåvad byfåne, den högt respekterade vetenskapsmannen herr Eszter, hans exhustru, den aktivistiska och maktlystna fru Eszter, och så den aldrig öppet framträdande Fursten, som utövar ett gåtfullt inflytande i det fördolda.

Det upplevda hotet möts med varierande förhållningssätt. För fru Eszter blir det ett tillfälle att gripa efter makt genom att bilda en kommitté tillsammans med ett kommunalråd, en poliskapten och några andra förtrogna. Den sansade men världsfrånvände Valuska, vars håg står till stjärnhimlen och kosmos mer än det jordiska, städslas av fru Eszter som kommitténs utsände rapportör om händelserna på torget och i den gigantiska cirkusvagnen med kaskeloten.

Först när Valuska tjuvlyssnande bakom en dörr inne i vagnen får höra ett meningsutbyte mellan cirkusdirektören och Fursten, där den senares hotfulla yttranden klargör att direktören är helt i Furstens händer, grips även han av ängslan för vad som håller på att ske. Han får dock inget gehör för sina farhågor hos fru Eszter, eftersom hon och hennes kommitté redan anser sig att ha ordnat saken i vederbörlig ordning. Tillståndsgivningen är redan indragen för cirkusen med dess möjligen trojanska last, och cirkusdirektören dessutom införstådd med detta. Snart nog visar sig dock alla onda aningar befogade. Krossade fönsterrutor, vandalism, soldater, en stridsvagn rullar in...

Herr Eszter tvivlar allt mer på möjligheterna till annat motstånd än att uppgivet barrikadera sig i sin egen lägenhet, där för övrigt Valuska, hans allt i allo, också är inhyst. Vid åhörandet av stämmarens arbete vid pianot har han drabbats av insikten att inte ens den klassiska musiken vilar på annat än ett tempererat system utan naturgiven harmoni, vilket bidrar till att underminera hans världsbild och tron på en för förnuftet åtkomlig helhet av tillvarons alla delar. Som den obotlige analytiker han är kan han dock inte ens under arbetet med att spika brädlappar för fönstren undvika att intellektualisera denna praktik (hammarslagets båge mot spikhuvudet) och de optimala förutsättningarna att inte slå sig på tummen. Jo, här finns verkligen ett rätt stort mått av sofistikerad humor också.

Nog kan jag förstå att stoffet inbjuder till allegorisk tolkning. Men ungefär som med Kafka finns det knappast någon entydig sådan. Den metafysiska anstrykningen leder tankarna till den moderna upplevelsen av vilsenhet inför värdesystemens upplösning, av att allt till synes fast förflyktigas och känslan av en förestående apokalyps. Men det är också rimligt om man utifrån författarens position i de forna öststaterna finner andra, politiska betydelser att avkoda. När de mörka krafterna slipper lösa och militären dyker upp på gatorna är det svårt att inte associera till mycket konkreta händelser, både historiskt och i nutid.

Under alla omständigheter väntar en stimulerande läsupplevelse för den som är beredd att ge upp lite av motståndet mot språklig komplexitet. Krasznahorkais prosa har liknats med flera andra prestigefyllda författares; jag har sett både Thomas Bernhards, W G Sebalds och Michail Bulgakovs namn nämnas. En del av dessa referenser bygger på ytliga likheter; andra på mer innehållsliga. Själv nämnde jag Kafka, och då mest med tanke på den realism med förnimmelse av overklighet som vilar över intrigen. På så vis tycker jag nog att Bulgakov bland övriga nämnda är den mest relevanta valfrändskapen till i varje fall just denna roman av Krasznahorkai.

Till sist. Vad jag förstår finns det för närvarande åtminstone tre stora ungerska författarskap som ännu inte fått Nobelpriset: Péter Eszterházy, Péter Nádas och Lászlò Krasznahorkai. De båda förstnämnda har jag ännu inte läst, men om deras böcker håller samma klass som den jag nu läst av den senare har Svenska Akademin ingen lätt uppgift när den ska välja en av dem.


Foto: (överst) Lászlo Krasznahorkai (lån från nätet).

måndag 10 november 2014

Inre och yttre rymder


Grå novemberdagar, men fortfarande i förhållandevis milt väder. Läser i morgontidningen om jubileet i Berlin. Övergår till Kjell Espmarks nya diktsamling "Den inre rymden" med avbrott endast för den ordinarie hundpromenaden och besöket på ICA. Lyssnar sedan till stråkkvartetter av Beethoven, vars enorma energi så skickligt förmedlas av Belcea-kvartetten. Från vilka rymder kommer den musiken?

Funderar över den vackra titeln. Den inre rymden - det sena varats oumbärliga källa, även när det vänder sig utåt. Ibland förefaller det som att minnen och minnesbearbetning är vad den mesta (och bästa?) litteraturen handlar om. Särskilt när författaren kommer upp i åren och har ett liv bakom sig som är så mycket långsiktigare än det som ligger framför. Eller är det bara så att det är den litteraturen som jag dras till, väljer.

Espmark låter många röster komma till tals, både egna och andras. Röster från den han var - barnet, den unge och den som blev någon i karriären, någon i litteratur, skrivande, akademier, vänskaper, relationer. Livshändelser på gott och ont, smärtor blandade med stilla lycka. Likadant med rösterna från de andra i avlägsen släkt och tillägnade släktskaper som, längesedan döda eller ännu levande, antika eller moderna, berört och fortfarande berör med sin närvaro. Stilsäkert som de bildhuggare han själv hyllar mejslar han fram deras öden.

De svindlande ögonblicken som kunde avgjort allt till något annat. Eller till och med kunde stoppat och avbrutit allt, som när dottern sätter i halsen och han ser - ser nu i backspegeln - hur hennes kommande liv, det liv som ska bli hennes, sugs bort "med ett sörplande ljud som när vattnet försvinner i badkarsventilen". Hur han lyckas rädda henne och hur "historien vänder förvånad tillbaka". Diktens slutrader: "Nu är det ditt väntande liv/som darrar i ögonlocken".

Jag har tidigare hävdat att Espmark är en av våra mest angelägna poeter och vidhåller det. Jag tycker mycket om dessa dikter, deras rikedom och rymdskapande vishet både i avklarnade kommentarer till stora politiska händelser och i existentiella reflektioner vid havet.

Dagstidningarna skriver om de tjugofem åren sedan Berlinmurens fall. En av Espmarks dikter går tillbaka till den så kallade Pragvåren och inleds: "Nej, muren har inte fallit ännu/och våren i Prag bär handfängsel".  Jag citerar här den senare delen av dikten till ackompanjemang av Beethovenmusiken ur femtonde stråkkvartetten, op 132, i a-moll, dess sista sats "Alla marcia, assai vivace":

Här är ett ansikte förräderi
och varje skrift ett försök till statskupp.
Jag sitter förvirrad mitt i musiken.
Av ett förbiseende på högsta ort
har man tillåtit denna vårkonsert.
Musik är notoriskt opålitlig
och en patrull med uppgift att vakta lugnet
har just kört fast i en gränslös notskrift.


PS. Om Berlinmurens fall skrev jag (här) för fem år sedan vid tjugoårsjubileet.
Se även Lars Gustafssons blogg, med hans översättning av en nyskriven sång av Wolf Biermann (här).

måndag 3 november 2014

I en venetiansk osteria



Nu och då återvänder jag i tankarna till Venedig. Fotona från den senaste resan hjälper mig att smälta en del intryck som ibland också för vidare till läsning och fördjupning. I dessa reseminnen finns inte bara det som rör konst, musik och unika stadsmiljöer; till resandet hör ju också rummen för mat och dryck.

Det italienska köket är och förblir det främsta, det är min bestämda mening. Och jag gillar den tillit som italienarna själva har till sin matkultur. En rätt behöver inte krånglas till bara man har tillgång till de bästa råvarorna och vet hur de bäst behandlas. Med stolthet bär man fram de klassiska rätterna, även en för ögat tämligen intetsägande (men för gommen gudomlig) risotto.

I Venedig dominerar naturligtvis fisk och andra havets frukter. Men jag serverades också en utmärkt hästbiff på ett ställe som valt att gå lite vid sidan om det vanliga på menyn.

Som nordbo lockas man av borden ut mot torget eller på kajkanten mer än de inre rummen. Att slå sig ned vid en av kanalerna i Cannaregio och serveras en trerätters hemlagad lunch till ett mycket överkomligt pris är förstås turistens önskedröm. Som kan förverkligas exempelvis hos Da Marisa.

Om maten får vara huvudsaken är små restauranger på ännu mer undangömda ställen ofta värda att uppsöka. Alle Testiere är en osteria som saknar bord i det fria, helt enkelt av det skälet att den ligger i en smal gränd strax intill Campo Santa Maria Formosa. Ett ganska litet rum med plats för maximalt tjugofyra gäster, få utsmyckningar och rustika möbler, ett draperi för fönstren som skydd mot insyn från gränden, en bardisk med bakomliggande kök, enkel men ordentlig belysning, det vill säga det rätt typiska för en italiensk restaurang där maten står i centrum.

Därinne blir man väl omhändertagen och tilldelas en meny som är helt och hållet havsbaserad. Bakom oss förde man ihop hälften av alla bord som fanns i rummet till ett långbord för gäster som firade någon i släkten. Ändå blev sorlet inte högre än att man kunde höra varandra vid ett bord för två.

In kom en tjockt skuren skiva tonno, givetvis tillagad rare, tillsammans med stora men tunt skurna skivor av funghi porcini, den svamp vi kallar Karl Johan, sakta stekta på låg värme till den mjukhet som tar fram den milda smaken och gör att den nästan smälter i munnen. Grillade grönsaker av bästa kvalitet som contorno. Vitt vin från Alto Adige därtill.

Det är sådana tillfällen i sådana rum som kan stanna i minnet, även utan stöd av kamerabilder som den här ovan.

Foto: EJ (Osteria Alle Testiere)

lördag 1 november 2014

Michelangelo, tiden och de tomma ögonhålorna



En allhelgonadag som denna lyssnar jag gärna på Hugo Wolfs (1860-1903) tonsättningar av tre dikter av Michelangelo. Särskilt den andra av de tre - "Alles endet, was entstehet" - inger trots sitt allvarsmättade innehåll det största välbehag, inte minst tack vare Dietrich Fischer-Dieskaus enastående sångkonst (här).

Jag går till James S Saslows "The Poetry of Michelangelo" (Yale University, 1991) för att jämföra den italienska ursprungstexten och Saslows engelska översättning av den med den tyska tolkning som Wolf tonsatte och som, visar det sig, förhåller sig ganska fritt till originalet.

Så här sjunger Fischer-Diskau:

Alles endet, was entstehet.
Alles, alles, rings vergehet,
Denn die Zeit flieht, und die Sonne
Sieht, dass alles rings vergeht,
Denken, Reden, Schmerz und Wonne;
Und die wir zu Enkeln hatten
Schwanden wir bei Tag die Schatten,
Wie ein Dunst im Windeshauch.
Menschen waren wir ja auch,
Froh und traurig, so wie ihr
Und nun sind wir leblos hier,
Sind nu Erde, wie ihr sehet.
Alles endet, was entstehet.
Alles, alles rings vergehet.

Saslow påpekar i en not att denna dikt i mångt och mycket påminner om de florentinska karnevalssånger om döden som var populära i skiftet 1400-1500-tal. Originalet har framför allt ett makabrare slut där Michelangelo inte tvekat att frammana kraniets tomma ögonhålor när han låter de döda spöklikt vittna om vad tiden slutligen har i sitt sköte.

På rimmad italienska låter det förstås vackrast:

Ogni cosa a morte arriva
Già fur gli occhi nostri interi
con la luce in ogni speco; 
or son voti, orrendi e neri,
e ció porta il tempo seco.

På orimmad svenska ungefärligen så här:

Till allt och alla kommer döden.
Vår blick var en gång hel
med ögats ljus i vardera hålan;
nu är de tomma, skrämmande och svarta:
det är vad tiden bär med sig.

Varken orden eller musiken kan väl få oss helt försonade med den tanken, än mindre några flämtande ljus i nutidens karnevaliskt grinande pumpor.

Men jag minns med vilken gripenhet jag första gången såg Michelangelos tidsfilosofiska gravmonument i Medicéernas kapell i Basilica di San Lorenzo, Florens. Skulpturer av Natten (se nedan) och Dagen på ena sidan, Gryning och Skymning på den motsatta sidan, och en Madonna med barnet mot den tredje väggen. Det var nog första gången jag på allvar förstod att skulpturer kan levandegöras så till den milda grad att känslor - i det här fallet melankoli - kan slå ut från stenen. Trots att ögats ljus fattas och omöjligen kan återges.


torsdag 30 oktober 2014

Rysk konst



Under en av mina stockholmsutflykter nyligen passade jag på att titta in på Konstakademin (där Nationalmuseum huserar under ombyggnaden) för att titta på den utställning av konst "Från tsarer till folkkommisarier" som visas där i samarbete med Ryska museet i S:t Petersburg.

Det som visas är 65 tavlor i ett stort svep från tidigt 1800-tal fram till och med Stalintidens socialistiska realism, inkluderande viss modernism i både känd tappning (enstaka verk av Kandinsky och Malevitj) och mindre känd med rötter i rysk folkkonst. Den tidiga konsten är lik den som ställdes ut för några år sedan ("Peredvizjniki"-utställningen) och den är alltid lika imponerande i sin verklighetstrogna realism och sitt urstyva hantverk.

Utställningens vackraste verk ser nog många med mig i det stora porträttet av poeten Anna Achmatova, målat av Nathan Altman 1914 (överst). Här finns en modest modernism, med spår av kubistiskt inflytande som aldrig rubbar den figurativa konceptionen. Kanske är den bara snudd på för dekorativ? Den djärva koloriten i poetens veckade klädedräkt förde också mina tankar till Venedig och Giovanni Bellinis i och för sig mindre bjärta färgskala.


Det som fick mig att haja till av en helt annan orsak var en annan tavla i avdelningen sovjetisk renlärig konst, nämligen den som syns här ovan och som målats av Alexandr Deineka (1899-1969). Hans namn, eller rättare sagt en av hans målningar, stötte jag på i en rysk tidskrift i tidigt 70-tal, vilket jag redan skrivit om här. Det var en skolplanschliknande bild som föreställde Lenin på solig utflykt i en öppen bil omgiven av barn. Den här likartade bilden beskriver en annan landsbygdsidyll, som trots de passerande stridsvagnarna på väg till kriget vill förmedla intrycket av trygghet och fredlig samvaro. Målningen är från 1944. 

Det här måleriet är i den stalinistiska propagandans tjänst, givetvis. Men det jag påmindes om var också att den här typen av "planscher" egentligen inte gör konstnären Deineka full rättvisa, att han gjorde många mycket mer intressanta verk i en helt annan estetik. Här är han endast tjänsteman i den påbjudna "socialrealism" som rätteligen bör betecknas socialistisk-stalinistisk realism, en idealiserande (eller om man så vill: förljugen) realism. Men under 20-talet kunde han  - i utställningens andra verk av honom - framställa textilarbetare på följande, betydligt intressantare sätt:


Uppenbarligen tilläts Deineka göra en omfattande studieresa utomlands. Hans bilder från Italien, Frankrike och USA ger ytterligare en dimension åt hans konstskapande, även om det motiviskt oftast är fråga om konventionella reseintryck. Han verkar sammantaget vara något av en stilistisk kameleont, vilket väl var en egenskap som kom väl till pass i det skiftande politiska klimat han levde under.


En tavla som inte visas på utställningen, men som illustrerar variationen i hans måleri är den av modellen på balkongen från 1931. Som synes en fortfarande figurativ målning men mycket olik hans socialistiska "planscher".

Och vad gäller en realism värd namnet så finns den rikt representerad på utställningen med skickligt utförda genrebilder från ryskt folkliv under 1800-talet.

PS. De tre nedersta bilderna  är hämtade från www.deineka.info där man kan studera en stort antal av Deinekas verk.

tisdag 28 oktober 2014

Sokolov



Han var tillbaka! Efter att så olyckligt två år i rad ha tvingats ställa in sina årliga Stockholmsbesök fanns Grigory Sokolov på plats i Konserthuset i söndagskväll. Salen nedsläckt som vanligt, en tom estrad med bara flygeln i dess mitt, den kutiga gestalten böjd över klaviaturen, händer som möter tangenterna ömsom med mjukt smekande kvinnohänder, ömsom med kraftfulla björnramar slående från axelhöjd. Ett makalöst virtuoseri, men alls icke det som huvudsaken.

En konsert med Sokolov är inte bara traditionellt tudelad med en paus i mitten. Efter det annonserade programmet - den här gången Bach, Beethoven och efter paus Chopin - vidtar extranumren. Och då bjuds det inte sällan (som denna gång) en halv konsert till. Det ska givetvis uppfattas som generositet men torde också kunna tillskrivas pianistens inspiration och spelglädje. Hans liv är pianomusik, helt enkelt.

Det började med Johann Sebastian Bach, första partitan, BWV 825. Och vi hörde en livfull och dynamisk musik fjärran en opersonligt framrullande barock. Sokolov vet vad han vill med varje fras, en nyansernas mästare som behärskar pianots mekanik till fulländning. Det gäller både i lugnet och virvelstormen, både i den långsamma Sarabanden och i den avslutande Giguens tonkaskader. Jag kan lika gärna citera mig själv från den förra konserten, 2011:

"I Sokolovs utsökt varierade anslag dominerar i ena ögonblicket filten på hammarna i det nedtonade pianissimot och i nästa ögonblick det rungande metalliska stålet från strängarna i forteackorden. Allt är lika distinkt och ger inte minst musiken av Bach en tydlighet som den enligt min mening mår väldigt väl av."  

Det där inslaget av stål (dock aldrig med skrälligt biljud) kom tydligt fram i Ludwig van Beethovens sonat nr 7, i D-dur, op. 10:3, även om spelet i pianissimo gjorde mig allra mest förundrad. Den här sonaten hör inte till Beethovens mest spelade och för min del blev den något av en uppenbarelse. Redan som tjugoåttaåring år 1798 komponerade Beethoven alltså något så genialt som detta, med en långsam sats - Largo e mesto - som måste ha varit höjden av radikalism i den wienklassicistiska miljön och som förutskickar tongångarna i de sista sonaterna. Det är en oerhört tragisk musik som Sokolov gjorde till den gripande klagosång det är fråga om - ett sörjande som så realistiskt pendlar mellan obesvarade frågor, förtvivlan och vanmäktig vrede.

Sonaten har fyra satser, och den tunga largosatsen följs av den soligaste menuett man kan tänka sig. De omgivande satserna är virtuosa, lekfulla och humoristiska, med allt vad vi associerar med beethovensk rikedom i sig. I och med Sokolovs eminenta tolkning framstår den här sonaten i mina öron som en av de allra bästa som över huvud komponerats. (Det finns en inspelning av den med Sokolov på Spotify här).

Efter paus Frédéric Chopin, den stora tredje pianosonaten i h-moll, alltså inte den med den berömda sorgmarschen. En blandning av konstfärdigt sonatkomponerande och ljuvlig bel canto, mycket brant sammanfattat. Naturligtvis bländande spel, inte minst i den virvlande finalen (hör här i en piratupptagning i våras), men ändå inte den musik som grep mig mest denna afton.

Så var det då dags för extranumren, inte mindre än sex stycken. Inledningsvis Schubert, bland annat två stora impromptun, alldeles underbart framförda, och sedan också ett par mazurkor av Chopin, samt ett charmerande okänt litet stycke som avslutning.

Och varje gång man ser den store pianisten buga sig i samma formella stil och till synes oberörd av publikens ovationer promenera ut från scenen för att strax återkomma, tänker jag: Ja, gärna ett stycke till. Och ett till. Sedan lämnar jag salen smått omtumlad och undrar vad jag egentligen varit med om. Ännu en bästa pianoafton någonsin?

Välkommen åter Grigory Sokolov!



måndag 27 oktober 2014

De höstliga pilfinkarnas kör



Om hösten sjunger inga fåglar, det hör i stort sett bara maj och juni till. Så mycket mer förvånande då att jag nu flera dagar i sträck passerat ett träd i parken här ute som fullkomligt exploderat av om inte sång så ett kvitter utan like. Dag för dag har trädet avlövats och exponerat alltmer av de hundratals pilfinkar som sitter tillsammans som levande frukter och för full hals försöker överrösta varandra med sina ljusa sopraner.

Kajan, den typiska Uppsalafågeln, beter sig ju ungefär likadant, flyger också i stora flockar, men intar helst de högsta trädkronorna och för oväsen i ett betydligt lägre register, i skatregistret kan man väl säga. Så gör kajor året runt, och det hör bara till.

Men varför dessa sena höstserenader bland pilfinkarna? Vad meddelar de och till vem eller vilka? Är det bara av pur hänförelse över gemenskapen, över att vara så många tillsammans? Eller kanske ett sista livligt farväl till de milda årstiderna före vinterns ankomst, en sista körfest innan snötäcket förvandlar alla akustiska fenomen till kvävt mummel.

Foto: Sveriges Radio

lördag 25 oktober 2014

Nobelpristagaren



Vi satt i ett hotellrum i Venedig när nyheten om årets Nobelpristagare i litteratur tillkännagavs i media. Inte så att det var breaking news på tv eller synligt i stans bokhandelsfönster. Men utrustad med plattor och mobiler kan man ju i dessa tider underrätta sig om det mesta av det som händer på hemmaplan, inklusive vädret. Om man vill.

Jag sa till G att jag nog hade en bok av Patrick Modiano i hyllan därhemma och att den stått där sedan sent 70- eller möjligen tidigt 80-tal, oläst. Tyckte mig till och med minnas titeln: "Villa Triste". Allt visade sig stämma.

Jag har läst den nu och tänker att det nog inte är hans främsta verk, att den här romanen knappast ensam kunnat motivera priset. Men ändå - ju längre jag kom i texten desto intressantare blev den. Jag kände igen den karakteristik av Modianos stil och ämnessfär som många redan formulerat, så den är förmodligen representativ för författarskapet i stort. Just denna upptagenhet av att minnas det som en gång var, den noggranna bestämningen av uppehållsplatser som samtidigt förstärker intrycket av tillvarons oåtkomlighet, undanglidande figurer vars bakgrunder aldrig blir riktigt klarlagda och som därmed också inger onda aningar. Modiano är helt klart en mycket suggestiv skildrare av mänskliga möten och stämningslägen.

"Villa Triste" tilldrar sig i tidigt sextiotal i lyxiga badortsmiljöer vid fransk-schweiziska gränsen. Berättaren/huvudpersonen ser tillbaka på vad som hände honom den gången, och tidsplanen skjuts in i varandra genom att han minns som i presens. Han är mycket ung, bara arton år, och på flykt från sin normala Paristillvaro, också det kolonialkrig som pågår i Algeriet. Han anammar ett alias - "greve Victor Chmara" - och flyter omkring i ett gränsland som nog kan uppfattas som sådant i både fysisk och psykisk bemärkelse.

Victor dras in i en del märkliga societetsnöjen tillsammans med Yvonne, en ung modell och presumtiv filmstjärna med uppenbarligen goda kontakter i dessa miljöer. En av hennes vänner är den besynnerlige doktor René Meinthe, ägare till Villa Triste. Vad han egentligen sysslar med på sina återkommande resor till Genève förblir i dunkel. En annan är hennes farbror, som visserligen yppar en del om sin brorsdotter men i själva verket ingenting av det som Victor skulle vilja veta. Överallt välkomnas de och kinesar i fina hotellsängar eller på villagolv. Det vilar en sorts sorglöshet över deras förälskelse blandad med de stänk av vemod som minnesarbetet ger åt händelserna. Saklighet, inte sentiment, kännetecknar texten. Också när Yvonne till sist utan att vidare meddela sig försvinner med en rival till Victor.

Skildringen är som sagt detaljrik, ibland undrar man som läsare om inte onödigt mycket så. Ta exempelvis de märkliga turerna kring den jurybedömda tävlingen Coupe Houligant, som går ut på att med flotta bilar och modeutstyrda kvinnor skapa en slagkraftig tablå, ett slags levande charad. Underligt nog fastnar dock detta jippo i både Victors och läsarens minne som ett talande exempel på det lättsinne som kännetecknar dessa kretsar, nöjen vilkas meningslöshet kanske bäst bekämpas med försjunkenhet i deras prunkande enskildheter.

Jag erkänner mig besegrad av Modianos berättarkonst och är definitivt lockad att läsa fler av hans verk, i synnerhet de som publicerats under senare år och som av recensioner att döma är ännu mer övertygande.

Foto: EJ

tisdag 21 oktober 2014

Rosmersholm



Henrik Ibsens dramatik spelas med oförminskad aktualitet på våra teaterscener. Det beror givetvis på att han var och är en av teaterhistoriens största dramatiker, men också på att han i sina dramer använder ett brännande modernt, kanske tidlöst stoff. I stället för den norénska gränslösheten med dess ändlösa projektionskrigande i det mellanmänskliga samspelet (som ju gäller för modernt), får vi se och identifiera oss med personer som kämpar med sig själva i tider som ovillkorligen förändras och ställer nya krav. Och det är varken föråldrat eller helt nytt.

Emancipation, uppbrott, självförverkligande, ja, men inte utan kostnader och med konsekvenser för både skuldbörda och samlevnad, personligt och socialt. Ibsens gångbarhet i nutid uppfattar jag som ett välgörande tecken på att moraliska konflikter inom individer fortfarande förmår engagera, inte bara framställningen av emotionellt instabila narcissisters raseriutbrott mot allt och alla.

"Rosmersholm", som nu visas på Dramaten, är en historia om ännu ett äktenskap som kraschat i ond bråd död. Hustrun till Johannes Rosmer (Jonas Malmsjö) har valt döden i kvarnforsen. Kvar på Rosmersholm tillsammans med Johannes finns nu bara hustruns väninna, Rebekka West (Livia Millhagen), tillika Johannes intimt förtrogna om än erotiskt aldrig fullt ut erkända partner.

Ett triangeldrama, således, och antytt ännu ett i Rebekkas bakgrund. Därmed laddningar nog, i både bakgrund och undertext. På scenen får vi ta del av det dynamiska efterverkningarna, dels i de sanningar som kommer i dagen i förhållandet till Rebekka och hennes intentioner, dels genom de motsättningar som orsakas av Johannes idealistiska radikalism och brytning med samhällets traditionsbevarare (representerad av vännen rektor Kroll, lysande spelad av Jacob Ericksson). Två generationer Malmsjö får vi se genom att även Jan Malmsjö deltar i en biroll som Johannes gamle mentor Ulrik Brendel.

P O Enqvist har översatt texten till modern svenska, vilket säkert underlättat för regissören (Stefan Larsson) och Jonas Malmsjö att gestalta huvudrollen som en man från vår egen tid, en avfällig präst, en nyvorden radikal som vill mer än han i handling lyckas förverkliga, en välmenande idealist som erövrat mer av språket för en självrannsakande och frigörande hållning än handlingskraft för densamma. Han blir ändå ett slags katalysator för såväl de omedvetna som medvetna krafter som sätts i rörelse i och omkring honom.

Eller kanske är det den traumatiserade Rebekka som lika gärna kunde betraktas som katalysator för skeendet? Hon är den nya tidens kvinna som starkt påverkat och fortfarande påverkar Johannes. Även hon försöker övervinna de omständigheter som fängslar och utestänger henne från kärlek och livslycka, om än med delvis dolda och destruktiva medel.

Det sympatiska med dessa gestalter är att de är så sammansatta, inte tillåter en att utan förbehåll hålla på någon och ensidigt avfärda någon annan. Trots att hindren i yttre mening är till synes undanröjda och den sociala konventionen tillsammans med politiskt-strategiska skäl dessutom talar för ett äktenskap, lyckas Johannes och Rebekka inte nå dithän. Vad är det utöver deras olikartade förflutna, och det som tidigare förevarit och nu uppdagats, som gör det så omöjligt? Ibsen visar på komplikationerna men ger inget enkelt svar.

Jag har aldrig sett pjäsen förut och gick till föreställningen utan några som helst förkunskaper om innehållet. Den höll mig hela tiden engagerad, om än kanske inte på det omedelbara sätt som exempelvis "Vildanden" gör. Kvaliteterna visas av att den lever kvar inom en för fortsatt reflektion. Jag ser gärna om den, eftersom det finns så mycket att ta till sig i den förtätade form som Ibsen här valt för gestaltningen av konflikter av både social, relationell och individpsykologisk natur.

Foto: Dramaten (Jonas och Jan Malmsjö)

måndag 20 oktober 2014

Ornament i kampen mot det onda



Vi satt med en caffè fem sex meter från foten av kampanilen till Santa Maria Formosa. Där fanns en trädörr ovanför vilken en ovanligt stor maskaron grimaserade emot oss. Sådana ornament finns att beskåda lite överallt i Venedig på balustrader, brovalv, kyrkväggar, brunnar och socklar, om man bara är uppmärksam.

Ofta uppvisar de ett grin som lär vara till för att hålla onda andar på avstånd. Och den här får man väl säga inger tillräcklig motvilja för att man ska tro att även ondskefulla varelser åtminstone i förstone ryggar tillbaka. Om den nu inte i nästa moment skapar medlidande med en ofarlig stackare som drabbats av fibromatos, en benign tumörsjukdom med ovanligt elakartade konsekvenser för utseendet.


Hur som helst, kampaniler kan uppenbarligen smyckas med de mest uppseendeväckande ornament. San Polo-kyrkans kampanil pryds i stället av ett par lejon - den givna figuren i en stad som har lejonet som sitt emblem. Det ena lejonet kämpar men orm medan det andra har ett människohuvud mellan framtassarna. Det senare sägs vara ägnat minnet av dogen Marino Falieros öde, han som i mitten av 1300-talet halshöggs för sitt försök till statskupp. I stora rådssalen i Dogepalatset är samtliga doger porträtterade uppe längs takkanterna, alla utom Faliero, vars bild täckts av ett målat svart skynke.

Kontexten är som vanligt viktig. Framställd som på kampanilens sockel riskerade man inte ett erkännande av hans status som en av de andra.




Foto: EJ.

söndag 19 oktober 2014

Livet efter detta


Jag tog en nummerlapp och satte mig att vänta.
Framför mig på en pelare föll blicken på en affisch som med stora bokstäver meddelade följande:
Vi vet vad som händer efter döden.
Vi kan kärlek, död och pengar, fortsatte texten i något mindre stil.
Boka gärna tid för möte.
Jag var välkommen, försäkrades det också.
Fick så småningom mitt ärende uträttat - det gällde varken kärlek eller död.
Utan inbokning lämnade jag sedan Swedbanks lokal, vid Stora Torget i Uppsala.

fredag 17 oktober 2014

La Fenice: Mozarts Don Giovanni



Sen i lördags går jag och gnolar på melodier ur Mozarts Don Giovanni, denna fullständigt makalösa opera som måste vara en av musikhistoriens allra största underverk. Ja, jag tar i ordentligt, men nog är det den musiken jag ovillkorligen måste ha med mig på den öde ön.

Här finns allt - dramatik och lyrik, fartfylld komedi, lust och last, skönhet och galanteri, kättja och hämndlystnad och en magnifik undergång. Exalterad självhävdelse alternerar med sorgsen innerlighet. Snabba kast mellan situationer och känslotillstånd, häftiga kontraster mellan sprittande liv och fördystrande svek. Och den gudomliga musiken säger inte sällan ett när sången och texten säger något delvis annat. Bakom glättigt maskspel döljer sig oanade bråddjup.

Vi valde vecka i Venedig efter höstens program på La Fenice. Har man en sån tur att en föreställning av Don Giovanni ligger inom räckhåll tar man naturligtvis chansen. Dessutom tur med den förträffliga sopranen Jessica Pratt i rollen som donna Anna, en sångerska som jag upptäckte första gången tidigt i våras i Amsterdam (och som jag skrev entusiastiskt om här).

Nu var hon inte ensam om att imponera den här kvällen. Övriga namn i rollistan, inklusive dirigent och andra viktiga inblandade, var för mig helt obekanta. Alex Esposito som Leporello inte bara sjöng bra utan agerade skickligt som en slags skälmsk och småfräck Mozartpersona av det slag som vi vant oss vid att tilldela den geniale Wolfgang Amadeus. Jag börjar inse att Leporello är väl så viktig som själva titelrollen.

I själva verket har Mozart fördelat sin gracer på de olika gestalterna på ett sällsynt demokratiskt sätt; samtliga får om inte två så åtminstone en underskön aria. Tänk bara på don Ottavio, som ju inte har en så stor plats i dramat, men vars aria "Dalla sua pace" omedelbart får en att glömma allt simpelt och oskönt här i världen. Argentinaren Juan Francisco Gatell hade rollen den här kvällen och han sjöng med den känsla och egaliserade bärighet i rösten som krävs i denna dynamiskt sensibla musik. (Jag passar på att rekommendera vår egen allt för tidigt bortgångne Gösta Winbergh för den som vill lyssna till hur denna aria låter som bäst, här).


Över huvud taget var det en väl genomarbetad föreställning, mycket italiensk till temperament och utförande. Orkestern under Stefano Montanare spelade mjukt och smäktande i de lyriska partierna och med styrka och spänst, utan minsta skrällighet, i de uppsluppna och dramatiska.


La Fenice är ett av de tre mest berömda operahusen i Italien (jämte La Scala i Milano och San Carlo i Neapel) där många berömda operor haft sin premiär. Det gör verkligen skäl för namnet så till vida att det brunnit inte mindre än tre gånger, men just som en fågel Fenix alltid rest sig ur askan. Senast föll det offer för en mordbrand 1996 då bara ytterväggarna blev kvar. I december 2003 hölls första konserten i det rekonstruerade huset, som ser ut som tidigare tack vare bevarade mätningar och filminspelningar.



Foto: EJ
(bilden av emblemet är ett foto lånat från Wikipedia)


onsdag 15 oktober 2014

Venedig



Det enda som påminde om höst den gångna veckan i Venedig var dimmorna och diset om morgnarna innan solen bröt igenom och öppnade sikten över Canal Grande och Canale della Giudecca. En morgon vaknade jag av en brölande mistsignal, det lät som en jättebasun i lågt register, och jag såg att dimman verkligen svepte tätt in på Zatteres huskroppar.


Ett par timmar senare var den utbytt mot sol och växlande molnighet och drygt tjugo grader i skuggan. Dagarna förflöt i sommarvärme.


Stan är rik på mycket, men inte på lövträd, som ju annars i mitten av oktober ger de säkraste tecknen på vad årstiden är liden. Några av de många campi - torgen som så välkomnande öppnar sig för flanören som just tvangs vända i den dunkla gränden - har visserligen ett eller annat träd vars lövverk också bleknat, här som annanstans, visst är det så. Men skönare sommarkänsla in på sena kvällstimmen var det länge sen jag upplevde i norditaliensk oktober.

Den egenartade rikedomen i denna stad vilar på den fullt uppenbara om än flagnande glansen av en svunnen storhetstid, ett arv som arvingarna bara begränsat och med största möda förmår underhålla. De stora yttre restaurationsbehoven står i öppen dager. Men även de lutande kampanilerna och fasadernas fallande puts har sin förlåtande skönhet, labyrinten av kanaler och blanknötta gatustumpar sin särskilda tjusning. När mörkret fallit sluts fönsterluckorna, men ändå står det klart att många av de ståtliga byggnaderna i stadskärnan inte hyser några inneboende, åtminstone inte för tillfället, inte varaktigt året om.


Rik är den på palats, kyrkor, hotell, restauranger och barer. Rik även på eleganta butiker med välputsade skyltfönster för de tusentals dagsturisterna, där mer eller mindre stilfullt tillverkade varor av glas, tyg, läder, papper och konditordeg bländar och frestar den passerande och bidrar till trängseln och kommentarerna på många olika språk.



Kyrkorna, på tal om dem, är visserligen till största delen fortfarande kyrkor men samtidigt välbesökta konstmuséer. Den som någon gång besökt San Zaccaria vet jag menar; kyrkorummets väggar är nästan helt täckta av tavlor i stort format av berömda venetianare, bland dem en enastående Madonnabild omgiven av helgon av Giovanni Bellini. Inte heller denna gång kunde jag hålla mig från att titta in och lägga en slant i bössan för att få den ordentligt belyst. De mänskliga gestalterna är fint tecknade, men det verkligt makalösa är koloriten i deras veckade klädnader. Rikedomen igen! Palettens många färger i en så skön sammanställning att man kunde bli sittande där helt betagen resten av dagen.




Det lär finnas ett åttiotal kyrkor i Venedigs historiska centrum, åtminstone hundrafemton om man räknar de avsakraliserade eller stängda. Slår man sig ner på ett torg en afton efter vandringarna med un caffè e una grappa blir man strax varse hur luften fylls av klockringning som kommer från alla riktningar i olika klangfärger. Med det berömda venetianska ljuset sakta sjunkande mot skymning och mörker kan de överväldigande intrycken från dagens upplevelser begrundas, omväxlande med betraktandet av lekande barn och förbipasserande äldre.



Foto EJ 
- (utom de tre fotona från det inre av San Zaccaria och Bellinis målning, som är lån från nätet)
Obs att bilderna är klickbara!


måndag 6 oktober 2014

Åter till La Serenissima



Att resa medför vissa förberedelser, och inte bara det där tråkiga med packningen av resväskan, växla in valuta, kolla att biljetten är i ordning, att flygtiden ligger fast och att passet inte gått ut. Ett minimum av ambition därutöver kräver att man åtminstone överväger vad man absolut inte vill missa av det där som kallas sevärdheter. Kanske snappa upp något restaurangtips eller avsides strövområde också. Med Google earth street view kan man ju till och med zooma in och granska miljöerna i förväg.

Jag gör det för att få ut mesta möjliga av resan.  Med olika medel - böcker, kartor och internet - reser jag lite grann i förväg. Om man inte överdriver det är den sortens förberedelser bara nöjsamma. Ibland gör jag dem utan att ens komma iväg. Så reste förresten min far i hela sitt liv, och det var i en tid helt utan internet. Hans dröm om att resa till Island förblev en drömresa.

Om det är ett återbesök, vilket det för min del ofta handlar om numera, kan man slappna av och ställa in sig på en mer flanerande tillvaro. Fast när det handlar om italienska städer, mina bästa resmål, är det svårt att låta bli att tänka på vad som återstår att upptäcka och vad som ger en särskild tillfredsställelse att återse.

Närmast väntar Venedig, för vilken gång i ordningen vet jag inte. I varje fall är det för tredje gången på La Calcina, det trevliga pensionatet på Zattere som fungerat som värdshus och hotell sedan åtminstone ett par hundra år. Där bodde på 1800-talet bland andra författaren och konstvetaren John Ruskin, han som skrev "The Stones of Venice", och Francesco Maria Piave, Verdis förnämsta librettoförfattare (La Traviata, Rigoletto, Simon Boccanegra, La Forza del Destino m fl). Det ligger precis vid Canale della Giudecca i det trivsamma Dorsoduro-distriktet. I morgon eftermiddag spatserar jag på Zattere, i vad som väderspåmännen säger ska vara växlande molnighet och svensk sommartemperatur.


Till packningsbestyren hör också frågan om reselektyr, även om det inte brukar bli så mycket läst i städer som Venedig. Jag kom häromdagen att tänka på Giacomo Casanovas memoarer ("The Story of My Life"), som jag ännu inte läst som helhet. Men det är en tjock och tung bok (i själva verket två i en), så jag får ta den när jag kommer hem. Började dock läsa och slogs av att den förföriske äventyraren och skandalmakaren inleder magnifikt med en bekännelse till inte bara kristendomen (han var ju gudbevars abbé en kort period) utan även till det personliga ansvaret. Hör bara:

"Man is a free agent; but he is not free if he does not believe it, for the more power that he attributes to Destiny, the more he deprives himself of the power which God granted him when he gave him reason."

Jo, han förlitar sig förstås på nåden.

Jag stoppar i stället ned en gammal favorit för ännu en omläsning: "De osynliga städerna" av Italo Calvino. Den blir perfekt med sina korta stycken där fantasin upphäver gränserna för vad staden är och kan vara. Och där Venedig alldeles uppenbart bidragit till inspirationen.

Foto: EJ (överst)