Tidernas mest oundgängliga tonsättare

Det där med bästalistor attraherar många, vilket ni som läst mig tidigare vet gäller även mig. Nu har New York Times musikkritiker Anthony Tommasini kommit med en bok - "The Indispensable Composers" - där han närmare motiverar sitt val av musikhistoriens största kompositörer av det vi kallar klassisk musik.

Jag har inte läst boken, men de utkorade finns angivna i reklamen och recensionerna av boken. Listan bjuder inte på några överraskningar eller kontroversiella utelämnanden, med undantag  av ett eller annat 1900-talsnamn. Så här ser den ut:

Monteverdi, Bach, Händel, Haydn, Mozart, Beethoven, Schubert, Chopin, Schumann, Verdi, Wagner, Brahms, Puccini, Debussy, Stravinskij, Schönberg och Bartók.

De flesta torde vara rörande överens med Tommasini fram till och med Brahms, och även beträffande Stravinskij och Bartók. Den starkaste invändningen har kommit från dem som (i likhet med mig) saknar Mahlers namn.

Men frågan är varför Tommasini stannade just vid 17 namn och inte utökade listan till jämna 20. Då hade jag kunnat köpa den rakt av och bara lagt till Bruckner, Mahler och en till.

En till, ja men i så fall vem? Det där med ett begränsat och jämnt antal gjorde plötsligt saken lite intressantare. Tommasinis kriterier känner jag inte till, men uppenbarligen anser han att just sjutton av musikhistoriens stora står i en klass för sig, annars skulle han väl ha valt arton, nitton eller tjugo jämnt. Förmodligen handlar det om en blandning av den musikhistoriska betydelse dessa kompositörer haft och den livskraft deras musik visat sig äga över tid. Det är inte konstigt att det blir svårare att nå full enighet ju närmare vi kommer vår egen tid. 

Full enighet är knappast heller eftersträvansvärd; det går givetvis att ifrågasätta valet av namn från 1800-talet också. Någon vill kanske ha Schumann utbytt mot Berlioz, Mendelssohn eller Rossini, alternativt lägga till dessa och förlänga listan. Många skulle nog också vilja ersätta Schönberg med någon av de många andra högt värderade tonsättarna i divisionen närmast under, trots hans obestridliga betydelse musikhistoriskt sett.

Resonemanget liknar det man kan föra kring en dynamisk kanon. Vissa namn är givna och den korta listan kommer mera sällan att förändras mer än marginellt, medan den längre kommer att innehålla namn som - om inte annat så med tidens växlingar och moden - byts ut.

Men åter till frågan om min tjugonde på listan. Här finns flera kandidater som jag får svårt att nämna före någon annan. Prokofiev, Sjostakovitj, Nielsen, Sibelius, Berg, Janaceck och Messaien från 1900-talet. Kanske Mendelssohn och Berlioz från 1800-talet. Eller Vivaldi från barocken. Och varför inte någon representant för musiken före Monteverdi: Josquin, Palestrina, Tallis eller Tomas Luis de Victoria?

Ja, så får det bli. Jag väljer Josquin de Préz, den store stämvävaren från sent 1400- och tidigt 1500-tal. Vittberest och rättmätigt hyllad redan i sin samtid av både katoliker och protestanter hör han till den tidiga musikens giganter med mässor, motetter, chansons och madrigaler som håller för tid och evighet. Luther lär beundrande ha sagt att medan andra koralkompositörer dikterades av noterna gjorde Josquin vad han ville med noterna.

Om det funnes änglasång på den här jorden skulle den antagligen inte låta bättre än The Tallis Scholars gör. De har gjort många inspelningar av Josquins musik under årens lopp och nyligen kom en cd med ännu ett par av hans mässor: "Missa Gaudeamus" och "Missa L´ami Baudichon". De är med den på god väg att fullborda utgivningen av alla hans mässor på cd.

Ära vare dessa nio klara och lena röster, samsjungna i höjden såväl som djupet! De rekommenderas varmt, var och när som helst, men kanske allra mest så här i decembers mörka tid när ett harmoniskt avbrott i den konventionella julmusiken kan behövas. Finns på Spotify för den som snabbt vill undersöka saken.

De bästa cellokonserterna

Många med mig har ett särskilt gott förhållande till cellon, det musikinstrument som brukar nämnas som det sensuellaste och mest likt den mänskliga rösten. Det finns gott om oumbärlig kammarmusik för cello, men vad gäller konserter är det märkligt nog inte lika välförsett som för violinen eller pianot. Några få är dock mycket kända och flitigt förekommande i konserthusen, så jag tänkte att jag ganska enkelt borde kunna få ihop en tiobästa-lista även här. Det som ger känslan av relativ brist är väl helt enkelt att varken J S Bach, Mozart, Beethoven eller Brahms (med flera andra av de största tonsättarna) komponerade någon cellokonsert.

När jag undersökte saken närmare blev jag emellertid varse att det finns ett mycket större antal verk för cello och orkester än jag trodde, inte minst då från 1900-talet. Till detta faktum bidrog framför allt den store cellisten Mstislav Rostropovitj (1927-2007; avbildad ovan), som tillägnades och själv beställde flera verk av samtida kompositörer. 

Jag vill för närvarande i första hand framhålla följande verk, dock utan inbördes rangordning (och varje tonsättare representerad med endast ett verk).

C.P.E. Bach: Cellokonsert i A-dur, Wq. 172. Den störste av faderns söner briljerar i en typ av konsert där alltså Johann Sebastian själv saknas. Frejdig fart från start med läckert samspel mellan solist och orkester. Den långsamma satsen - Largo con sordini - är en gråtmild klagosång som ljuder mot mörka stråkklanger och sprött cembaloklink, och där solisten mot slutet under några takter ensam får uttrycka sin belägenhet. I sista satsen återkommer så det goda humöret, om möjligt ännu mer sprudlande än i första. För de starka och fint hanterade kontrasterna väljer jag denna bland de tre befintliga.

Joseph Haydn: Cellokonsert nr 1 i C-dur, Hob VIIIb:1. Den kreativa lyckans wienklassiska mästare låter oss omedelbart gnola med i första satsens välbekanta, elegant krumbuktande tema. C-dur - och kanske påminns man om Tranströmers bevingade ord i "C-dur", om att komma ner på gatan efter kärleksmötet och finna att "alla log bakom uppfällda kragar". Den vilsamma andra satsen spinner en mjuk bädd av toner ur vilken cellons melodi stiger som ljuset en klar morgon. Och till sist åter sprittande liv med smittande välbehag. En Haydn i mycket god form.

Robert Schumann: Cellokonsert i a-moll, op. 129. Bara tre stilla ackord från orkestern innan cellon presenterar sig med kvintilerande och oförutsägbara tonslingor. I adagiot sjunker tempot ytterligare i den meditativa tankfullhet som kännetecknar denna konsert ända fram till den livligare sista satsen. Att den fått en allt starkare ställning på repertoaren förvånar mig inte, trots att den i enlighet med tonsättarens ambition inte offrar åt virtuoserna utan ville prova något annat.

Camille Saint-Saëns: Cellokonsert nr 1, i a-moll, op. 33. Konsten att rivstarta en fest och försöka  hålla uppe geisten hela vägen till slut, (vilket väl aldrig lyckas någon fullt ut). Glansfull underhållning är det i alla fall, och cellon sjunger förföriskt nästan hel tiden. Mellansatsen lugnar ned det hela genom att bjuda upp till en graciöst trippande menuett, som sedan övergår i slutdelens rörliga och lite mer högtidliga stämning. Jodå, här finns en hel del, mycket skickligt lagade delikatesser.

Antonin Dvořák: Cellokonsert i h-moll, op. 104. Ack ja, jag minns första gången jag hörde denna cellokonserternas cellokonsert live. Det var bästa tänkbara plats: på balkongen i Rudolfinum i Prag en gång i svunnet 70-tal. Med all säkerhet var det tjeckiska filharmonin jag lyssnade till, men vem solisten var har jag glömt. Utan tvekan musik med vilken man lätt värvar nya lyssnare till den klassiska musiken. Sångbara teman och en ömsom bitterljuv, ömsom upprörd sentimentalitet som aldrig sockrar för mycket utan hellre blommar ut i energiska och virtuosa variationer. Första satsens andra tema (först introducerat av ett horn), liksom mellansatsens intensiva lyrik, är helt betagande. Men det är inte bara det att Dvořák visar mästerskap i vackra melodier; han lyckas också göra så mycket av dem, både solistiskt och orkestralt.

Edward Elgar: Cellokonsert i e-moll, op. 85. Jämte Dvořáks förmodligen den mest kända och älskade cellokonserten. Och visst bjuder den på snabbt vidhäftande melodier och goda möjligheter för solisten att excellera i all den sensualism cellon är mäktig. Denna musik med dess växlingar mellan mjuk inbromsning och mäktig frambrusande stegringar kommer alltid att höra till cellorepertoarens klassiker. Den långsamma satsens nostalgiska tema (som svagt, liksom från ett disigt förflutet, också dyker upp i slutet av sista satsen) glömmer ingen vars öra en gång nåtts av det.

Sergej Prokofiev: Sinfonia Concertante, op. 125. Det här är en tidigare cellokonsert som av tonsättaren reviderades och tillägnades Rostropovitj. Det lär vara ett av cellorepertoarens mest svårspelade, vilket kan anas exempelvis i andra satsens inledning och avslutning. För den som i likhet med mig generellt är svag för Prokofievs musik är det ett oumbärligt symfoniskt verk som både attraherar och utmanar. Bryskt ibland, men oftast bara svidande vackert. Det är nog den cellokonsert jag allra helst vill ha med mig till den öde ön. Kort motivering: För dess outtömliga rikedom.

Dimitri Sjostakovitj: Cellokonsert, nr 1 i Ess-dur, op. 107. Av Sjostakovitjs båda konserter väljer jag den första, som för övrigt är inspirerad av Prokofievs nyss nämnda mästerverk. Även detta är otvivelaktig ett sådant. Trots kärvheten i första satsens envetet upprepade huvudtema tillhör det tonsättarens mer lyssnarvänliga verk. De båda följande satsernas vilset djuplodande cello klingar både dovt och skarpt mot en orkesterfond av sköra dissonanser. Solokadensen i tredje satsen är bländande virtuos, liksom den korta sista satsen med det återupptagna temat från första. Väljer man i stället konsert nr 2 i g-moll får man en annan konsert, en som kunde ses som extrem motpol till Haydns. Ett ödsligare mörker än i den får man leta efter.

William Walton: Cellokonsert. Walton är inte alldeles enkel att få grepp om. Hans musik ter sig inte sällan kaleidoskopisk, pendlar mellan ytterligheter där lyrisk melankoli snabbt kan övergå i rytmiskt bråkiga partier eller låta som vilken melodiös modern musik som helst. Sista satsen i den här konserten - Tema  med improvisationer - visar prov på det bästa hos denne underskattade kompositör. Cellostämman i all ära, men här drar också orkestersatsen till sig uppmärksamhet, skimrande, klangfull och mycket mer än bara ackompanjemang till solisten. Två av sista satsens fyra variationer är faktiskt enbart orkestermusik, övriga två för enbart solisten.

Henri Dutilleux: Konsert för cello och orkester. "Tout un monde lointain". Titeln avslöjar en litterär inspiration, vilket också innebär att var och en av de fem satserna kopplats till citat från Charles Baudelaires diktverk "Det ondas blommor". Här har vi hamnat i otvetydig modernism (från 1970),i  en oavbrutet fängslande musik som klangligt vet att utnyttja både cellon och orkestern maximalt. Spöklika tystnader växlar med upptornande muller och lugnt svällande dyningar. Särskilt i den fjärde satsen - "Miroirs" - rör sig cellon från lägsta djupen till ytterst svaga toner i högsta registret i en lika färgrik som eteriskt stillastående orkestersats. I sanning en fascinerande musik från en "helt avlägsen värld" av uppenbar skönhet. Som så många andra moderna cellokonserter är den tillägnad Mstislav Rostropovitj.


Så ser det ut, mitt val av tio av de allra bästa, men naturligtvis finns det många fler värda att lyssna till. Av Vivaldi, Boccherini, Lalo, Vanhal, Barber, Honegger, Hindemith, Atterberg, Lutoslawski, Schnittke, med flera. Slutligen bjuder jag gärna på en bonus, som då får bli en nutida konsert jag upptäckte i samband med lyssningarna inför denna översikt:

Einojuhani Rautavaara: Cellokonsert nr 2:"Towards the Horizon". Ett av denne finske tonsättares sena verk, komponerat 2008-9 (han dog 2016, 88 år gammal). Verket är tillägnat den norske cellisten Truls Mørk och hör till den moderna musik som med färgstarka dissonanser hänger sig år harmoniska växlingar utan påtaglig rytmisk puls. Feta klangblock och skira slöjor breder ut sig under en obruten, trevande solostämma (återigen i det extremt höga registret) som i synnerhet i de sista satserna andas mystik och skönhetslängtan. Jag håller det inte för osannolikt att den här musiken visar sig hållbar också på längre sikt.

Bilden: Mstislav Rostropovitj. Oljemålning av Gabriel Glikman

Listan: de bästa symfonierna (2)

Den bästa symfonin av de bästa symfonikerna listade jag i ett tidigare inlägg, sammanlagt 10 välkända verk av musikhistoriens främsta tonsättare. Känslan av att listan borde utökas med åtminstone tio symfonier till har resulterat i nedanstående komplettering. Vi rör oss här i tiden ungefär från förra sekelskiftet fram till mitten av 1900-talet. 

Väl medveten om att det finns musik som är symfonisk utan att i egentlig mening vara en symfoni har jag försökt hålla mig till verk som förtjänar beteckningen av klassiska, formella skäl. De vid denna tid så vanliga symfoniska dikterna faller alltså bort (även den spektakulära "Alpensinfonie" av R Strauss, som namnet till trots är en av hans många symfoniska dikter). Och omvänt - Bartóks "Konsert för orkester" vill jag trots namnet betrakta som en symfoni. Likaså Skrjabins fjärde symfoni, som nog med fog kan liknas vid en symfonisk dikt med drag av trumpetkonsert. Som ni märker lyckas jag inte vara helt konsekvent i det här stycket. 

Här följer i alla fall mina förslag, utan inbördes rangordning:

Igor Stravinskij: Psalmsymfonin. Jag brukar säga, mest som ett konstaterande för mig själv, att ingen har formulerat sitt "Halleluja" mer innerligt än min morfar och Igor Stravinskij. Händels och de flesta andras har ju mer karaktär av exklamation. Här lyfter i stället en fågel, eller om det nu är Elias i vagnen, upplöst i himmelskt motljus till körens dämpade lovprisning. Omisskännliga Stravinskij-rytmer blandas med barnaröster och blandad kör till det alldeles speciella välljud som ingen längre kan ha någonting emot, särskilt inte när Stravinskij är på sitt bästa nyklassicistiska humör. Men visst, "Symfoni i tre satser" är ett alternativ värt att beakta.

Sergej Rachmaninov: Symfoni nr 2.  Försök värja er om ni kan, när i Adagiot det stora ryska vemodet rullar in och sköljer över allt och alla i svallvåg på svallvåg. Temat tycks rymma hur många sköna melodier som helst. Kanske kan ni som jag framför er se någon av Tjechovs systrar sitta invid samovaren i det dunkelt upplysta rummet med huvudet tungt i en handen? Bitterljuvt men ändå inte utan hopp, för glöm inte de andra satserna också. Inspelningar med André Previn eller Mikhail Pletnev rekommenderas.

Alexander Skrjabin: Symfoni nr 4. "Le Poème de l´extase". Den här "symfonin" liknar som sagt mest en symfonisk dikt eller kanske till och med i den senare halvan en trumpetkonsert. Denne tonsättares färgstarka harmonik byggs här upp i en kontinuerlig stegring, avsats efter avsats, tills den kulminerar i det exalterade tillstånd som titeln anger. Det måste vara varje trumpetares dröm att få hetsa den stora orkestern till detta grandiosa utbrott.

Antonin Dvôrák: Symfoni nr 9. "Från nya världen". Nog för att jag tycker att Dvôràk är störst i konserter och kammarmusik, där han verkligen bidragit med odödliga verk. Men även bland hans symfonier är det svårt att förbigå den nionde, den oerhört populära "Från nya världen". Den romantiska sångbarheten har sin givna grund i folksångerna, oavsett ursprung i nya eller gamla världen.

Josef Suk: Symfoni i c-moll. "Asrael". Allt sedan jag första gången kom i kontakt med denna symfoni har den haft en given plats bland mina favoriter. Suk påbörjade den som en hyllning till den bortgångne svärfadern Dvôràk. Kommen halvvägs i komponerandet dör även hustrun, vilket gör att symfonins två sista satser får en ännu tydligare karaktär av sorgemusik, en mycket gripande sådan. Sista satsen tonar bort i ett slut som erinrar om det i Mahlers nionde symfoni. Titeln syftar på Gamla Testamentets dödsängel. Mer om symfonin här.

Carl Nielsen: Symfoni nr 4. "Det outsläckliga". Den okuvliga livsviljan var vad som upptog Nielsen vid komponerandet av denna dramatiska symfoni. Den viljan flödar ohejdbar genom hela symfonin, utan avbrott mellan satserna och med ett berömt pukslag, det vill säga inte något enskilt pukslag utan en duell mellan två slagverkare vid var sin uppsättning pukor. Jag har länge ansett Nielsen vara Nordens störste kompositör i ädel tävlan med nästa man på listan.

Jean Sibelius: Symfoni nr 5. Det blir ju oftast femman som man återkommer till i Sibelius fall, och inte bara för att det är den som oftast spelas i konserthusen. Det är givetvis den sista satsens naturmystik som gör verket ofrånkomligt. Oavsett det nu är tranor eller något annat som lyfter ur sista satsens mullrande mörker är det fråga om en lika magnifik som unik musik som aldrig upphör att fascinera.

Sergej Prokofjev: Symfoni nr 5. Trots att den här symfonin skrevs i Sovjetunionen under kriget är det ingen dyster historia. Tvärtom lär Prokofjev ha sagt att den är ägnad den fria och lyckliga människan, men jag har ingen aning om han menade det ironiskt. Hursomhelst innehåller den det mesta av det bästa med denne tonsättare, vars sofistikerade modernism aldrig släppte taget om det melodiska. Andra satsens lättsamma scherzo påminner om vem som står bakom den populära balettmusiken "Romeo och Julia", och i adagiosatsen får han tillfälle att än en gång visa att hans lyriska sida är minst lika stark som den hårdfört sarkastiska och burleska.

Franz Schmidt: Symfoni nr 4. Ännu ett mästerverk som i likhet med Suks är sprunget ur ett sorgearbete, i det här fallet resulterande i ett symfoniskt "requiem"för dottern som dog i samband med födseln av första barnet. Och med ännu ett adagio som man sugs in i med samma obevekliga kraft som hos Mahler. Första satsen introduceras med ett trumpetsolo rakt ut i ödsligheten, ett tema som sedan återkommer i slutet av sista satsen. Adagiot inleds i stället med ett ömsint och svidande vackert solo för cello som varieras i blandad klassisk och senromantisk stil. Kanske den mest underskattade symfonikern jag stött på under mina år i den klassiska musikens sällskap. Zubin Mehta och Wienfilharmonikerna vägledde mig in i denna underbara musik och det är en inspelning som stått sig bra genom åren även om flera andra goda tillkommit.

Bela Bartók: Konsert för orkester.  Bartók undvek (av föga övertygande skäl) beteckningen symfoni på detta verk som ändå lever upp till klassiska formkrav, dessutom i den bågformade symmetri mellan de fem satserna som var hans speciella förtjusning. Oavsett eleganta strukturer är detta en rikt varierad och inspirerad musik av en originell lyster som varje gång imponerar. Mittsatsen med hans signum - "nattmusiken" - och sista satsens vilda danser i mördande tempo är ett par av höjdpunkterna. Bland det sista han skrev - och det mest omedelbart tillgängliga.

Ja, det var det det, och fortfarande fattas här symfonier av Borodin, Roussel, Zemlinsky, Sjostakovitj, Honegger, Hindemith, Walton, Martinů, Messiaen med flera. Men med denna flaggning om mycket mera sätter jag punkt här. 

Listan: Den bästa symfonin av de bästa symfonikerna

Jag har tvekat att fortsätta med ännu en den klassiska musikens bästalista beträffande symfonierna. Att även i det fallet peka ut de allra mest oumbärliga är tveksamt av två skäl. Dels blir det lätt en tämligen förutsägbar och därför föga intresseväckande lista eftersom min värdering förmodligen inte avviker särskilt mycket från de flesta andras vilka länge umgåtts med den klassiska repertoaren. Dels är de allra största symfonikerna, de vars storhet vi alla är eniga om, samtidigt de som skapat de flesta av de bästa verken i genren. Vilket innebär att en tiolista lätt skulle kunna fyllas med enbart Mozart, Beethoven, Brahms, Bruckner och Mahler, med någon restplats åt en Haydn, Schubert eller Berlioz.

Alltså är en regel om endast ett verk från vardera tonsättare nödvändig för att framtvinga svåra val bland likvärdiga verk, val där endast subjektiva skäl, säg speciella delar av eller speciella minnen förknippade med verket får fälla avgörandet.

Här är nu i alla fall de tio symfonier jag i nuläget aldrig kan få nog av, i synnerhet inte i ensamhet på någon ö i yttersta havsbandet. De kommer att följas av en kompletterande lista med möjligen inte lika givna symfonier från åren kring förra sekelskiftet och framåt, där värderingarna troligen är mer skiljaktiga:

Haydn: Symfoni nr 101, i D-dur. "The clock". Inte för att jag har något helhetsgrepp om Haydns hundrafyra symfonier, men han måste vara representerad för sin produktiva rikedoms skull. Och bara de två första minuterna av den första satsen här berättigar valet av just denna symfoni - ett innerligt adagio i bjärt kontrast till den svävande flykten i det presto som omedelbart följer. Mig tilltalar också andra satsens humoristiska lek med tidens gång: tick tack med den stadiga rytmen hos en metronom, vars lugn lite överraskande växlar över i något som mer liknar en taktfast marsch. Fast klockan kommer snart tillbaka och den annars i musik så paradoxalt upphävda tiden löper ut utan större åthävor. En elegant men inte märkvärdig menuett föregår finalens dynamiska brio.

Mozart: Symfoni nr 41 i C-dur, K 551. "Jupiter". Mozart kröner sitt symfoniska skapande med denna symfoni som nog finns på varje sådan här lista, möjligen i konkurrens med den närmast föregående i g-moll. Mozarts mästerskap i att kombinera högsta möjliga välljud med dito kontrapunktisk lärdom demonstreras här med emfas. Ett sångbart Andante cantabile som andas ömtålighet med underströmmar av uppbrusande och frågande vemod. Ja, vad allt rör sig inte i denna mozartska komplexitet, till det yttre samtidigt så omedelbart intagande? Sista satsens briljanta hantering av stämväven blir ytterligare ett exempel på det. Det är bara att instämma med Alfred Einsteins omdöme: "Ett enastående moment i tonkonstens historia". 

Beethoven: Symfoni nr 3 i Ess-dur. "Eroican". Tala om svårt val, men jo, det måste till sist ändå bli trean, även om jag för något år sedan skulle ha sagt sjuan, sedan gammalt min favorit. Men efter förnyad kontakt med trean (live med Herbert Blomstedt) tänkte jag att detta ju måste vara symfoniernas symfoni. Den överträffar allt, till och med nian trots dess uppbåd av solister och korister. Pang, pang - två kanonskott och rena chockstarten. Den oerhörda energi som utgår från denna musik är förkrossande, både i det långa adagiots sorgmarsch, med dess växling mellan återhållen upproriskhet och inåtvänt sörjande, och sedan i sista satsens dynamiska kontraster mellan solig pastoral och dundrande virvelstormar som bygger upp till en högstämd salut. Ett bättre scherzo i glatt studsande polyrytmik har väl inte heller världen varken förr eller senare hört. Inte ett dött eller slött moment finns i denna symfoni; man sitter trollbunden från början till slut.

Schubert: Symfoni nr 9 i C-dur. Här har vi att göra med en symfoni som med rätta kallas den stora, även om den fick sin premiär först långt efter upphovsmannens död. Beethovens ande vakar över verket, och Schuberts snille stod inte förebilden efter. Hade han fått leva åtminstone ett stycke in i sin medelålder är det inte omöjligt att Franz kunde ha gått till eftervärlden som Ludwigs jämlike och kanske till och med överman. Det börjar med hornen som kommer ur fjärran och sedan fylls det på - i "himmelsk längd", som Schumann, sa, han som tillsammans med Mendelssohn såg till att symfonin blev framförd. Det flödar av melodiskt behag omväxlande med bryska kontraster, och när vi kommer till sista satsens rytmiskt gungande sporrsträck bär det iväg rakt in i evigheten, eller vart det nu bär. Jag har på sista tiden lyssnat till en formidabel inspelning med Kölnradions symfoniorkester under ledning av Günter Wand. Här om inte förr fattar man fullt ut Schubert storhet.

Schumann: Symfoni, nr 2 i C-dur. Kom inte till mig och säg något om Schumanns brister som symfoniker. I synnerhet tvåan (som inte är nummer två kronologiskt sett) dementerar allt i den vägen, ett verk som snarare visar vad detta kreativa snille kunde åstadkomma också orkestralt - och på sitt eget sätt, med inspirerade blinkningar till flera av föregångarna, inte minst kontrapunktiken hos fader Bach. Den melankoliska koral som inleder symfonin speglar måhända Schumanns tillstånd vid tidpunkten för dess tillkomst, då han på allvar började känna av de syfilitiska besvär som sedermera skulle ta kål på honom. Men stämningsväxling är samtidigt här liksom alltid ett schumannskt  kännemärke. Scherzot svischar runt i ett rasande tempo, som gjort för dervischer på speed, för att sedan övergå i det oerhört vackra adagiots elegiska resignation. Finalen är en förunderlig kombo av ursinnig marsch och sångbar melodik. 

Berlioz: Symphonie fantastique.  Berlioz - en lysande symfoniker, en vägröjare för klangvärldar dittills inte hörda. Även utan programmet, den lockande skräckromantiken med mardrömmar om avrättning och orgiastisk häxsabbat, är det här så omtumlande musik att jag tänker mig att den kan frälsa vilken normalmusikalisk människa som helst till entusiastisk älskare av symfonisk musik. Men man ska helst uppleva den live, då den kulminerande häxsabbaten blir omöjlig att värja sig mot. 

Brahms: Symfoni nr 1. Inte heller här är valet enkelt. För några år sedan hade jag nog valt den fjärde. Men efter att ha upplevt en fantastisk konsert i Gewandhaus hösten 2016 framstår den första symfonin som den mest omistliga. Arme Brahms - av djupaste respekt för Beethoven vågade han knappt ge sig i kast med något sådant som en symfoni men åstadkom till sist detta mästerverk. Efter mer än tjugo års arbete blev den färdig, så det torde vara världens mest genomarbetade symfoni. Det är framför allt den sista satsen som gör den till en av de absoluta höjdpunkterna i symfonins värld. 

Tjajkovskij: Symfoni nr 6. "Pathetique". Jo, men visst, det lamenterande stråkbruset och de mumlande bleckblåsbönerna i sista satsen gör att den förtjänar en plats bland de stora, outslitliga symfonierna, särskilt när det görs med det patetiska tryck som musiken fordrar. Av hans övriga tycker jag mest om den första, "Vinterdagdrömmar".

Bruckner: Symfoni nr 8. De sista fyra symfonierna (6-9) av Bruckner är gigantiska katedraler i musik. Allra starkast finner jag åttan, och allra mest gripande tredje satsens Adagio, där himmelen öppnas i sublima ljusgenombrott mer än en gång. Det är bara det att detsamma kunde sägas om de långsamma satserna i nian och sexan. Denne barnsligt troende katolik måtte ha haft kontakt med kraftkällor av sällsamt slag. Det finns stunder när jag utser honom till den störste.

Mahler: Symfoni nr 9. Det står mellan 2:an och 9:an, de som gett mig de starkaste upplevelserna såväl live som hemma vid skivspelaren. Även i det här fallet, och även om det går i vågor, brukar jag efter ett fint framförande vara övertygad om att Mahler är den symfoniker jag allra minst kan avvara. "Bereite dich zu leben" ropar kören i sista satsen av tvåan, och avskedet till livet i nians sista sats är ett stilla, utdraget slocknande som om något i musikväg erbjuder lyssnaren katarsis. Det händer alltså att jag nämner Mahler som den störste, i betydelsen den som mest förmår skaka en i själsgrunderna.

Bilden: Ludwig van Beethoven 1818 , skiss av Carl Friedrich August von Kloeber.

Julens bästa sånger

För elva år sen, i min förra blogg, listade jag julens bästa sånger och psalmer. Jag ser mig tillbaka och noterar att jag inte har anledning att ändra särskilt mycket utan kan reprisera det mesta av mitt förslag med något tillägg och en del nya kommentarer.

Det handlar om val som naturligtvis präglas av min egen historia av sång och musik, mestadels kopplad till just sång i sakrala sammanhang. Jul är ju en kristen högtid, vilket kan vara värt att påminna sig i en avkristnad tid när det är tveksamt om sångernas budskap är begripliga längre och många av melodierna banaliserats till allmän bjällerklang i galleriornas högtalare. 

1. Det är en ros utsprungen. - Vintermörkrets pendang till sommarljusets Den blomstertid nu kommer. "Den späda rosen fina som doftar salighet... " Om inte den allra vackraste, så i vart fall en av de vackraste psalmer jag vet. Ja, även texten bjuder på sällsynt sköna metaforer. Michael Praetorius tonsatte den någon gång i skiftet mellan 1500- och 1600-tal och den lär hålla i flera hundra år till. 

2. Jauschzet, frohlocket ur J S Bachs Juloratorium. Allt andligt är inte släpig församlingssång. Här får kyrkokören släppa loss i rytmiskt jubel och yra. Bach rules, som väl de unga skulle säga, bara dom visste.

3. Förunderligt och märkligt. Denna psalm, eller enkla visa, är för min del en ganska sen upptäckt som blivit en verklig favorit. Carl Nielsen, den store danske tonsättaren, kunde med så här enkla medel helt kongenialt tolka textens innehåll. I sanning förunderligt och märkligt.

4. Bereden väg för Herran. Jo, den måste med - adventstidens stora brusande introduktion. Till piporgel med öppna spjäll.

5. Gläns över sjö och strand. Alice Tegnérs tonsättning är den som jag har med mig sen barndomen, men faktiskt lika fin är den av Ivar Widéen, den som Peter Mattei sjöng på sin julskiva för några år sedan.

6. Stilla natt. Visserligen hårt sliten av tusen förskräckliga muzakversioner. Men när en god sångare tar sig an denna julvisa utan krusiduller eller wailande, med ackompanjemang av akustisk gitarr eller orgelharmonium, då kommer den alltid att visa sitt beständiga värde.

7. Nu tändas tusen juleljus. Tanken svindlar inför hur många tusen det faktiskt rör sig om.  Jag hör den gärna sjungen av en kör av barnaröster. 

8. O helga natt.  Lika hårt sliten som nr 6 och ständigt vandaliserad av sångare som är ljusår från att klara detta krävande stycke. Men Jussi Björlings inspelning finns ju fortfarande.

9. Ett barn är fött på denna dag. En underbar melodi från långt bort i medeltiden.

10. Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt. Även kallad Sibelius´ julsång. Barytonens glansnummer, och vi kan väl enas om att ropa in Peter Mattei. 

11. Jul, jul, strålande jul. Kyrkomusikern och kompositören Gustaf Nordqvists julnostalgiska bidrag blev också hans enda riktigt kända komposition, men det är å andra sidan en sång som blivit närmast obligatorisk i repertoaren. 

12. O kommen i trogne (Adeste fidelis). Denna mäktiga hymn, oerhört populär i den anglosachsiska världen, har vunnit ett allt större insteg också i det svenska julsångsmedvetandet. Julnattsmässan i Uppsala domkyrka brukas avlutas med den, och när en tvåtusenhövdad församling sjungande ansluter till kören vid uttåget ur kyrkan ger det onekligen ett mäktigt intryck. 

Med dessa tolv sånger sätter jag streck - och önskar alla läsare en riktigt God Jul med riktigt god musik. 

Foto: EJ

De bästa violinkonserterna

Näst pianot har violinen den dominerande ställningen som soloinstrument i den klassiska musikens konserter. Om man vill lista de allra bästa violinkonserterna hamnar man i samma sits som med pianokonserterna - det kommer inte att bli särskilt originella val på en tiolista. De största tonsättarna har ju alla bidragit med åtminstone en konsert som man inte kan undvara. 

Jag envisas ändå med ännu en lista och lägger (som tidigare) till ytterligare några kanske mer kontroversiella val, där en mer personlig smak fäller utslaget i det stora urval som finns och som jag givetvis inte överblickar. Som vanligt är listan utan rangordning, och med bara ett verk från vardera tonsättare.

Bach: Violinkonsert nr 1 i a-moll, BWV 1041
De tre konserterna BWV 1041-43 är likvärdiga men jag väljer den i a-moll, främst för att det egenartade och gravitetiskt framskridande andandet förtjänar särskild uppmärksamhet. Violinens spröda tonslinga svävar över orkesterns tunga steg och förmår här och var lyfta och hålla den betryckta själen vid liv. Som i sista satsen gör sig fri utan illusioner. Bachs inventioner vet inga gränser.

Mozart: Violinkonsert nr 3 i G-dur, K 216.
Av Mozarts fem violinkonserter står valet mellan de tre sista som alla bjuder på essensen av hans ungdomliga snille. Femman är väl den som oftast snurrat på min skivtallrik, men numera framstår trean alltmer som det verkliga mästerverket, inte minst för det vilsamma Adagiot, en den ljuvaste vaggsång där orkestern kreerar rollen av den ömt inbäddande modern och med violinen på väg mot tystnaden. Isabelle Faust tillsammans med Il Giardino Armonico har nyligen kommit med en inspelning som återger detta på allra bästa sätt.

Beethoven: Violinkonsert i D-dur, op. 61
Det här verket blev ju ingen succé under Beethovens egen livstid, men har sedan fått all tillbörlig upprättelse. Den Beethoven vi möter här är den lyriske melodikern som definitivt lämnat den heroiske kämpen hemma. Mellansatsen finkänsliga dialog mellan solisten och orkestern andas idel älskvärdhet, en ljuv romans fjärran från Kreuzersonatens hetsiga passion, som sedan nästan omärkligt övergår i sista satsens snabba och lyckliga rondo. 

Mendelssohn: Violinkonsert i e-moll, op. 64
Förmodligen den mest populära violinkonserten av dem alla. Och vem kan motstå denna lycka som tillkännages från allra första början, som lugnar sig i mellansatsen melodiska sötma och som fullföljs i sista satsens sprittande och medryckande elegans. Mendelssohn ses lite över axeln ibland, men det ska man noga akta sig för. Han har tveklöst skapat några bestående mästerverk av vilka detta är ett.

Brahms: Violinkonsert i D-dur, op. 77
En med Beethoven besläktad konsert, i samma dur och samma lyriska anda. Bara snäppet ännu vackrare. Brahms kände sig på osäker mark som den pianist han i grunden var. Men han tog goda råd från Joseph Joachim och ingen kan säga annat än att han lyckades lägga ännu ett av musikhistoriens stora verk till sin opuslista. Inget bländande virtuoseri, utan återigen denna melodiska värme med vars hjälp den borne romantikern gång på gång lyckas överlista sig själv och sin självkritik.

Sibelius: Violinkonsert i d-moll, op. 47
Jag vill påstå att detta är Sibelius främsta verk, symfonierna inräknade. Så bra är den här konserten att den på alla sätt och vis gör skäl för beteckningen symfoniskt mästerverk. De lysande solistiska insatserna till trots har orkestern en lika betydande roll för helheten. Den har också ett huvudtema som är något av det smärtsamt vackraste som skrivits för en violin, omgivet av vinternattens mystik med dess ödslighet och gnistrande snö under flammande norrskenshimlar. Ja, frågan är om inte den här konserten rent av utgör den nordiska musikens höjdpunkt. 

Bartók: Violinkonsert nr 2, Sz 112
Naturligtvis måste Bartóks andra violinkonsert beredas plats här. Även om jag på senare tid på allvar upptäckt den första är det ändå den andra som förblir nummer ett. Ända från start en underbart rik musik som man aldrig tröttnar på. Blixtrande infall och melodier som känns som nya eller bara avlägset bekanta. Andante tranquillo, mellansatsen, är en sekulär andaktsmusik som under en nattlig himmel även rymmer en del drömlika besynnerligheter. I sista satsen släpper både bondfolk och björnar sig lösa i fartfyllda danser mitt bland några häpna, blygt avvaktande violer, medan bymusikanterna av och till drar några burleska skämt. 

Berg: Violinkonsert
Detta allvarsamma verk tillägnat minnet av en bräcklig ängel (Alma Mahlers dotter Manon Gropius) visar vad den nya wienskolan kunde åstadkomma i en av det moderna, delvis tolvtonsstränga tonspråkets bästa stunder. Visst finns här rättmätig vrede, men mest en sorgesamt svidande skönhet och det sublimaste av slut, där allt stiger och upplöses i eteriskt ljus. En höjdpunkt i 1900-talets instrumentalmusik. Isabelle Faust och Orchestra Mozart med Claudio Abbado kom med en lysande inspelning för några år sedan som anbefalles varmt.

Sjostakovitj: Violinkonsert nr 1 i a-moll, op. 71
Den här konserten upptäckte jag när den spelades av Maxim Vengerov med Rostropovitj som dirigent för LSO nån gång på nittiotalet. Skälet till att jag väljer den framför Prokofievs första, som fanns på samma skiva, är dess båda mellansatser - ett fullständigt vansinnigt scherzo, en danse macabre när den är som värst eller bäst, samt den följande passacaglian. Konserten som helhet ger prov på Sjostakovitj när han är till sin fulla fördel - en blandning av skört och sorgligt, grimaserande och vilt.

Walton: Konsert för violin och orkester
Innan tiolistan fyllts må det vara mig tillåtet att framhålla ett mindre känt och klart underskattat verk. William Waltons bidrag behöver kanske några koncentrerade lyssningar innan dess kvaliteter uppenbaras. Men dess associativa vandring i ett musikantiskt paradis är behagligt utmanande (och lite som att promenera runt i hans prunkande och delvis vilda medelhavsträdgård på Ischia). Sedan kommer man gärna att fortsätta med violakonserten, ja, och cellokonserten... Upptäck Walton! (Jag har skrivit mer utförligt om den här konserten här).

Så till några övriga konserter, av vilka någon, t ex Nielsens eller Prokofievs, en annan dag förmodligen skulle tränga sig in och maka undan någon annan på tiolistan.

Bruch: Violinkonsert i nr 1 i g-moll, op.26
Här har vi en nära släkting till Mendelssohns konsert - och faktiskt snudd på lika populär. Vilket är fullt begripligt. Det som snarare är lite underligt är att en kompositör som Max Bruch inte fått mera genomslag för sina övriga kompositioner. Själv ansåg han att hans tredje violinkonsert var lika bra som den första, och det kan man kanske hålla med om. Symfonierna skäms sannerligen inte heller för sig. Genomgående virtuos och klassiskt romantisk musik, men det var första violinkonserten som blev hans lyckokast.

Nielsen: Violinkonsert, op. 33
Javisst, det finns ännu en stor nordisk violinkonsert som borde uppskattas av många fler än bara violinister. Här bjuds ju helt underbar musik, och än en gång bekräftas att violinen lockar fram de lyriska sidorna hos snart sagt varje kompositör som tar sig an instrumentet. Nielsen är stor, vilket skulle bevisas!

Prokofjev: Violinkonsert nr 1 i D-dur, op. 19
Här öppnar Prokofjev med en förälskad melodi som lär spegla en kärleksrelation han hade vid kompositionstillfället. Hela konserten är - återigen med en violin! - nog det mest lyriskt intagande verk som denne ibland så kärve och sarkastiske tonsättare åstadkom. Scherzot briljerar med lite mustig bornyr, men i det stora hela handlar det om den klassiske Prokofjevs strövtåg i lustgården. Ja, jag beklagar verkligen att den här konserten inte fick plats bland de tio. 

Schumann: Violinkonsert i d-moll
Schumanns sista orkesterverk har gjort en lång och krånglande resa fram till den relativt nyliga renässans som verket fått sen 90-talet. Det är givetvis nonsens att påstå att den här konserten skulle vara sämre än något annat verk av honom bara för att han mot slutet av sitt liv drabbades av psykisk sjukdom och bland annat trodde sig kunna nedteckna musik på diktat från vänner bland de döda (Mendelssohn och Schubert). Att Schumann inte förlorade sin musikaliska genialitet talar inte minst den mäktiga inledningen för, där en rent symfonisk ambitionsnivå kommer till uttryck och som också fullföljs i sista satsen. Allt talar för att Schumanns violinkonsert nu etablerat sig i spelprogrammen för att stanna där.  

Dvôràk: Violinkonsert i a-moll, op. 53
Dvôràk komponerade den bästa konserten för cello någonsin, vilket möjligen gjort att den för violin kommit lite i skymundan. Varför det nu skulle behöva vara så. Har man en gång lyssnat till den här konserten är man nog benägen att återkomma, i varje fall om man inte har något emot avväpnande romantik. Lättlyssnat är inte nödvändigtvis ett förklenande omdöme, och det gäller om någon denne kompetente tonsättare vars skickliga handlag med såväl symfonisk musik som verk för mindre besättning är beundransvärd.

Britten: Violinkonsert i d-moll, op. 15
Melankolin i den här konserten (i synnerhet i första och sista satsen) är av det bitterljuvt uthärdliga slaget, och den måste listas här för den brittenska skönhetens skull. Det är den enda violinkonsert jag känner till som tar upp tävlan med Alban Bergs vad gäller den serena och intill tystnad utdragna höjdtonen i slutet. Jag har den senaste tiden mest lyssnat på Vilde Frangs inspelning från i år, och jag kan försäkra att den här konserten växer med varje lyssning. 

Szymanowski: Violinkonsert nr 1, op. 35
Orkestrala klangorgier till en ädelt gnistrande violinstämma är vad denne polske impressionist tillhandahåller. Det är utan tvekan en lysande konsert och det finns en inspelning med Christian Tetzlaff och wienfilharmonikerna under Pierre Boluez som borde kunna övertyga den till äventyrs misstrogne.

Inalles sjutton violinkonserter. Därmed överlåter jag till läsaren att själv eventuellt fullfölja listan upp till tjugo med någon eller några favoriter som jag förbisett eller kanske inte har lika höga tankar om som dem här ovan.

Bilden: Jascha Heifetz

De bästa pianokonserterna (2)

Pianokonserten har hållit sig som en stabil konstmusikform genom århundradena. Faktiskt mycket bättre än symfonin. Följaktligen finns en enorm ansamling som nog ingen kan överblicka. Mitt urval till en 10-bästalista häromdagen kräver dock, tycker jag själv, en uppföljande komplettering med ytterligare tio. Den följer här.

Kanske ett onödigt påpekande men ändå: Det kan hända att här finns konserter som jag inom en nära framtid skulle vilja byta ut mot andra - till följd av nya upptäckter eller sådant jag för tillfället glömt. Ett urval är alltid subjektivt och subjektiviteten undergår ibland förändring.

C P E Bach: Konsert för två pianon och orkester i F-dur, Wq.46
Den av Bach-sönerna jag känner bäst är Carl Philip Emanuel, och han är ingen tonsättare man kan vifta bort som minor, inte heller i det här sammanhanget. Just konserterna med piano/klaver har jag ganska nyligen upptäckt, och det är främst tack vare Michael Riesche och Kammersymphonie Leipzig. På tre cd-skivor har de visat varför den här musiken äntligen måste få den fulla uppmärksamhet den förtjänar. Jag väljer konserten för två pianon, men kunde också ha valt exempelvis Wq. 23 i d-moll. Lyssna till den intrikata polyrytmiken som dyker upp i första satsen, till det ömsint gravitetiska Largot, och sist det luftigt dansanta Allegrot och du kommer att omfamna den här musiken lika motståndslöst som jag.

Haydn: Pianokonsert i D-dur, Hob. XVIII:11
Det råder oklarhet kring vilka av de elva klaverkonserter som satts på Haydns konto som verkligen är hans. Tre av dem, de som brukar framföras, är dock konfirmerade som äkta vara. Bland dessa tre vill jag lyfta fram den i D-dur. Det är fullödig wienklassicism med den där kreativiteten som man kan räkna med hos Haydn, även om han inte i den här genren når upp till det bästa hos Mozart. Vissa partier låter dock som att det lika gärna kunde varit Mozart vid fjäderpennan. Sista satsens livfulla Rondo all´ungherese visar Haydn på hans mest uppsluppna humör. Jean-Efflam Bavouzet och Manchester Camerata har gjort den bästa inspelning jag känner till (Chandos).

Mendelssohn: Pianokonsert nr 1 i g-moll, op. 25
Någonting con fuoco (med eldighet) får gärna komma med i den här samlingen, en eld som redan från start flammar upp av underblåsande vind. Psalmtonen i Andantet gillar jag också, så därför den första konserten. Och så sista satsen, som liksom i romantiskt övermod kastar sig i sadeln och drar iväg i sporrsträck för att hinna - ja, före vem eller vad? Lycklig musik med självförtroende. Lyckan må alltid riskera att framstå som banal, men den okomplicerade treklangsharmoniken hos Mendelssohn har jag med åren mer och mer bejakat. Han har alltid funnits där med sin klarhet och sina Lieder ohne Worte. Så även här.

Chopin: Pianokonsert nr 1 i e-moll, op. 11
Jag hör till dem som inte bryr sig ett skvatt om invändningarna mot Chopins föregivet bristande handlag med orkestersatsen i sina enda orkesterverk. Vad är det för fel på den fem minuter långa orkesterintroduktionen här? Och orkestern tjänstgör fortsättningsvis utmärkt som ackompanjemang till solisten. Att pianot spelar huvudrollen bör inte förvåna när vi har att göra med Chopin och den av de båda konserterna jag föredrar: den första (som ju kronologiskt är hans andra). När Krystian Zimerman någon gång strax före sekelskiftet kom med sin lysande inspelning tillsammans med Polish Festival Orchestra tystnade alla reservationer - i varje fall minns jag det så. Naturligtvis är detta en underbar pianokonsert.

Liszt: Pianokonsert nr 1 i Ess-dur, S 124
Även om jag aldrig på allvar drabbats av lisztomanin erkänner jag hans snille och njuter honom i lagom doser, inte minst den åldrige abbotens märkvärdiga innovationer. Naturligtvis skulle tidsresan till en seans med denne pianoförförare vara en upplevelse jag inte skulle tacka nej till. Han fick då gärna framföra den första av sina båda pianokonserter, och jag skulle vara beredd att stötta den dånande dam som satt bredvid mig. Kanske skedde det i mitten av Adagiot, när han låter en stöt gå genom den drömmande lyssnaren. Nå, allvarligt talat, eftersom Svjatoslav Richter och Londonsymfonikerna under Kirill Kondrashin väckt Liszts magi till liv på en klassisk inspelning, kan jag nöja mig med den.

Skrjabin: Promethée, Le Poème du Feu, för piano och orkester, op. 60
Han komponerade visserligen det som skulle kunna ses som Chopins tredje pianokonsert (op. 20), den excentriske Skrjabin som i yngre dar stod stadigt med åtminstone ena benet hos Chopin. Men i det här verket (från 1910) är han fullt utblommad som sig själv, vilket betyder avantgardistisk musik i dissonanta (men sällan osköna!) klanger, som han med sin synestesi också färgsatte för en ackompanjerande ljusorgel. Den här musikens förhärligande av mystiken slutar i en extas lika överväldigande som den i hans poem med just den beteckningen.

Sjostakovitj: Pianokonsert nr 1 i c-moll, op. 25
Här möter vi för ovanlighetens skull den annars så ofta plågade Sjostakovitj på riktigt gott humör. Det hela blev snudd på en dubbelkonsert; den kallas ju också Konsert för piano, trumpet och stråkorkester. Men trumpeten har mest att göra i sista satsen så det är ingalunda fel att kalla detta en pianokonsert, och en mycket underhållande sådan. Stycket lär vara fyllt av en hel del "stöldgods" eller citat från både klassikerkolleger och folkmusik, vilket bidrar till det lättlyssnade, bitvis nästan trallvänliga draget. Men vad gör det när musiken samtidigt har en komplexitet i både klang och rytmik som tillfredsställer även kräsna öron.

Poulenc: Konsert för två pianon och orkester i d-moll, FP 61
Här har vi honom, gamängen kallad, med sitt direkta, charmanta tilltal, som kanske snarare borde beskrivas som en seriös man som inte blygdes för sin fäbless för jazz och music hall. Mozart älskade han också, vilket tydligt märks både i denna dubbelkonsert och i en senare med bara ett piano. Jag väljer den dubbla för dess musikantiska lyster och det dialogiska samspelet, även det med slagverk och blåsare. I mellansatsen direktciteras ett tema från Mozarts d-mollkonsert, och i sista satsen briljeras det med klanger från både öst och väst. Jag har alltid gillat honom skarpt, den gode Francis, och misstänker att han är en större tonsättare än de flesta tror.

Lutoslawski: Konsert för piano och orkester
Denne polacks enda pianokonsert är ett verk som står kvar i den melodiska traditionen, även om det är modernismens tonspråk vi hör. Det är den sortens musik som visserligen kräver koncentration men som när man väl är inne i den ger riklig belöning. Den är ställvis mycket dramatisk, men förmedlar också i andra avsnitt ett besinnande lugn. Hör bara de inledande minuternas diskantglitter i pianot, som sedan återkommer. Eller notera hur ett slags oväder successivt byggs upp och urladdningarna blir oundvikliga. Hör tystnaderna och de eftersinnande kommentarerna i tredje satsens largo. Ja, här finns gott om sofistikerade klanger som jag vill påstå bildar mycket vacker musik.

Schnittke: Konsert för piano och stråkorkester
Till sist ännu ett verk som kräver ett visst mått av tolerans för den moderna musikens uttrycksformer. Detta oindelade stycke från 1979 må vid en första lyssning framstå som ömsom attraktivt och ömsom påfrestande i sin extrema blandning av starka, täta ljud och glesa, svaga. Verket innehåller flera kulminationer av närmast klusterbetonat brus som samtidigt på något underligt sätt tycks tonalt, och däremellan serena klanger hämtade från den ryska ortodoxins värld. Jag kan inte finna det annat än i högsta grad fascinerande. Jag tror rent av att det kan röra sig om ett förblivande mästerverk. Paret Postnikova (piano) och Rozhdestvensky (dirigent) med London Sinfonietta har gjort en fin inspelning av verket, men på Youtube kan man också lyssna till en inspelning med Marc André Hamelin, där man samtidigt kan följa med i pianonoterna.

Och vad fick inte plats? Mycket - också av flera andra stora tonsättare, t ex Dvorak, Grieg, Tjajkovskij, Britten, Martinu, Schönberg, Reger, Glazunov, Rimskij-Korsakow, Lyapunov, Stenhammar... Jag känner mig utmanad att lyssna mer till åtminstone några av dem som jag ännu inte ägnat tillräckligt många lyssningar. 

De 10 bästa pianokonserterna

Det här med att utse de 10 (eventuellt 20) bästa musikverken i olika sättningar roar mig faktiskt. Det blir ett sätt att erinra sig stora musikupplevelser, och varje ställningstagande tvingar fram överväganden och förnyad lyssning. 

Även om listorna mera sällan blir originella kan de i bästa fall även för andra bli påminnelser om vad som finns, och stimulera tankar om vilka verk man själv saknar eller eventuellt skulle vilja stryka. 

Beträffande pianokonserter var jag rätt säker på att 10-listan inte skulle innehålla några överraskningar för någorlunda initierade lyssnare, särskilt som jag inte ägnar mig åt rangordning. Men här saknas i alla fall ett par populära konserter som alltid brukar listas, nämligen Griegs och Tjajkovskijs, så det finns med all säkerhet de som inte samtycker. 

Även i det här fallet blev det helt nödvändigt att utöka listan med tio ytterligare verk, med möjligen fler oväntade inslag. Som vanligt har jag velat försäkra mig om en spridning genom att tillåta endast ett verk per tonsättare.

J S Bach:  Pianokonsert nr 1 i d-moll, BWV 1052
Bachs pianokonserter hör inte till det mest kända i hans omfattande verkförteckning där så mycket annat, inte minst klavermusik, står i förgrunden. Bland dessa fem underbara konserter väljer jag den första, för den dansanta swingen i första satsen och det lyriskt majestätiska Adagiot i andra. Ja, och givetvis också för den tredje och sista satsens smittande glädjefnatt som fullbordar ett fullödigt verk. Jag fick förnyad kontakt med dessa konserter häromåret i och med Gewandhausorkesterns inspelning med Riccardo Chailly som dirigent och Ramin Bahrami som solist. Bättre talan för den här musiken finns inte.

Mozart: Pianokonsert nr 17 i G-dur, K. 453
Att välja endast ett av Mozarts många starka bidrag till denna genre kan, åtminstone för Mozartälskare, kännas helt omöjligt. Mitt val måste ändå bli nr 17 bland de 27. Här möter oss en olidlig skönhet och lätthet som döljer vilka svindlande djup som helst. Bara det som ryms i de stoppande pauserna i det innerliga Andandet är ju helt förkrossande. Och visst är det Papageno som sticker upp huvudet i sista satsens huvudtema? Även här har jag en inspelning som jag gärna återvänder till, nämligen den med Piotr Anderszewski och Scottish Chamber Orchestra. Jag lyssnar på nytt - och nej, jag tvekar inte längre: det här är Mozart i högform i ett format där han ofta gjorde sitt bästa.

Beethoven: Pianokonsert nr 4 i G-dur, op. 58
Jo, jag vet förstås att femman, "Kejsarkonserten", är den populäraste och mest spelade av Beethovens fem pianokonserter, men jag har aldrig förstått varför. Den är naturligtvis på intet sätt undermålig, men både trean och fyran är ju så mycket bättre. De bombastiska inslagen och de upprepade löpningarna i femman kan aldrig få mig att lyssna så som jag tvingas göra i fyran, med dess troliga inspiration från den nyss nämnda konserten av Mozart. I Andantet försiggår en märklig dialog mellan stråkarna och pianot som börjar med pianots försynta, ja undergivna tema, näpst av hotfullt dominanta tongångar från stråkarna. Gång på gång upprepas detta. Slutligen dämpas stråkarna och pianot får väl sägas avgå med segern i så måtto att det inte låtit sig tystas. Är det kanske fråga om Orfeus i musikalisk kamp mot furiernas välde, så som en på 1800-talet vida spridd tolkning ville ha det?

Schumann: Pianokonsert i a-moll, op. 54
Om jag nu förbigår både Tjajkovskij och Grieg är det inte för att jag ogillar romantisk pianomusik, tvärtom. Schumanns konsert har jag alltid haft ett gott öra till och jag väljer honom även före Mendelssohn och Chopin, som får nöja sig med var sin konsert på den kompletterande listan. Första satsens ljuva huvudtema varieras utsökt i en musik som är mycket schumannsk i sin pendling mellan ömsinthet och upprördhet och med inslag av sprudlande lycka. Grieg försökte göra något liknande, men nej han nådde aldrig upp till förebilden. Svjatoslav Richter får mycket gärna sitta vid klaviaturen, men det finns många andra fina inspelningar också.

Brahms: Pianokonsert nr 2 i B-dur, op. 83
Upphöjt lugn, även inför en och annan passerande stormby, kan sägas vara ett kännetecken för den mogne Brahms, så också i den här väldiga pianokonserten. Ett ensamt horn i fjärran, som i början av första satsen, eller ett serent cellosolo, som i inledningen av andantesatsen, visar att vi har att göra med en konsert så stor och rik på symfoniskt välljud att inte bara pianot utan även andra instrument utan vidare kan beredas solistutrymme. När väl pianisten tar vid i detta andante som kan få vilket förhärdat sinne som helst att vekna, sker det till så spröda toner att man håller andan - tills musiken blommar ut för fullt, det subtila samspelet mellan orkestern och solisten firar triumfer och cellon slutligen återkommer i dialog med pianot och orkestern. En konsert i ordets rätta bemärkelse!

Rachmaninov: Pianokonsert nr 2 i c-moll, op. 18
Min första LP-skiva med klassisk musik köpte jag som barn med den här musiken och Van Cliburn som solist. Det får avgöra valet mellan den andra och den tredje konserten, där den senare är den jag numera oftare lyssnar på. Det är inte bara fråga om bländande virtuositet, det är helt enkelt bra musik som är både medryckande och innehållsrik. Jag har på äldre dar generellt uppvärderat tonsättaren Rachmaninov, han som var den kanske störste pianisten någonsin. Den här pianokonserten är väl jämte Tjajkovskijs i b-moll den mest kända och älskade av alla, och för min del råder det inga tvivel om vilken rysk pianoromantik jag föredrar. (Se även nästa val!)

Medtner: Pianokonsert nr 2 i c-moll, op. 50
Nikolai Medtner, rysk pianist och tonsättare, var god vän med Rachmaninov och större delen av sitt liv bosatt och verksam i England. Deras musik klingar likartat, även om Medtners inte alltid är lika omedelbart tillgänglig. Medtner skrev en stor mängd fantastisk musik för piano, dock endast tre verk med orkester. Den andra pianokonserten tillägnades Rachmaninov, som i sin tur dedicerade sin fjärde till Medtner. De tre satserna har beteckningarna Toccata, Romanza och Divertimento. Det är antimodernistisk musik, melodisk och klassiskt briljant, där särskilt mellansatsen torde ha förutsättningar att bli lika uppskattad som det bästa hos den mer berömde vännen och kollegan.

Prokofjev: Pianokonsert nr 3 i C-dur, op. 26
Lika bra att på en gång nämna den tredje ryssen, och samtidigt lämna romantiken. Av Prokofjevs fem konserter är den tredje den allra eldigaste och skönaste, den som visar denne tonsättares hela register och musikaliska karaktär. Få om ens någon kan som Prokofjev förena sarkasmer och dissonanta utbrott med den finkänsligaste lyrik. Man hisnar över rasande tempi för att i nästa moment förflyttas in i ett solmättat landskap svept i skira slöjor. Variationerna i andra satsen visar fantasirikedomen hos denne tonsättare, som sällan går i redan upptrampade spår. Det här måste vara en av 1900-talets höjdpunkter när vi talar om konserter, och jag menar alla kategorier.

Bartók: Pianokonsert nr 3 i E-dur, Sz. 119
Ett av Bartóks allra sista verk, där de sista sjutton takternas orkestrering fullbordades av en vän utifrån Bartóks noteringar. Min ungdomliga Bartók-vurm hade en utgångspunkt i denna vackra musik, som aldrig släppt taget om mig sedan dess. Musiken är mer "klassisk", mindre atonalt kärv än tidigare, och jag brukar rekommendera den här konserten till dem som annars har lite svårt för annat av Bartók. Andra satsens koral bär beteckningen Adagio religioso, men det är nog fortfarande den sekuläre mystikern som talar, han som sökte sig till småkrypens mikrokosmos och till den nattliga naturens fågelrörelser och stjärnstoft. 

Ravel: Pianokonsert nr 1 i G-dur, M. 83
Den här konserten har det mesta av förföriskt tilltal i sig: jazziga rytmer, läcker harmonik, impressionistisk lyrik och - typiskt nog - en pisksnärt som effektfull start. Den långa och dröjande solovandring som pianot gör i inledningen till Adagiot är verkets signum, det man bäst bevarar i minnet. När sedan eleganten Ravel lägger till flöjten på höjden och rullar ut en matta av stilla träblås och stråkar som successivt får stiga i volymstyrka, ja då har han redan avväpnat varenda kritiker. Sista satsens skickligt koordinerade fyrverkeripjäser avfyras på knappa fyra minuter till publikens stora förtjusning.

Jag får som sagt återkomma med de pianokonserter som inte fick plats här bland de första tio.

Listan: De bästa stråkkvartetterna (2)

Här följer utan rangordning de stråkkvartetter som inte fick plats på min tidigare tio-bästalista (egentligen tolv), men som ändå är väl värda att uppmärksammas lite extra. Med dessa åtta blir det alltså en tjugolista som jag känner mig bättre till freds med. Vilket inte hindrar att jag säkert kommer att upptäcka (eller bli uppmärksammad) på sådana som jag glömt eller helt enkelt inte visste om.

Brahms: Stråkkvartett nr 2, a-moll, op. 51
Visserligen finns det verk av Brahms som är mer omistliga än de tre stråkkvartetterna, men åtminstone de båda första (som publicerades samtidigt under samma opustal) rymmer den där värmen som är svår att undvara om man en gång kommit i kontakt med den. Att han först kasserade ett tjugotal (!) kvartetter och sedan under många år reviderade och finslipade de två i op. 51 innan de gick i tryck, vittnar ju om den djupaste respekt för genren. Och det vilar mycket riktigt ett allvar över den här musiken, vilket inte hindrar att det också gnistrar om den och att den har allt det där vi associerar med Brahms och hans melodiska och harmoniska konstfärdigheter, inklusive sista satsens dansanta dramatik.

Dvořák: Stråkkvartett nr 13, G-dur, op. 106
Givetvis måste en så flitig och skicklig kvartettkompositör som Dvořák representeras med ett verk, och av dem jag lyssnat till har jag fastnat för denna. Fioler och folkmelodier är ju starkt förknippade med denne kompositör. Ändå är det djupt orättvist att i det här fallet endast tänka i de banorna. I likhet med Brahms är Dvořák en boren melodiker som förenar det med idérikedom och stränga kompositionskrav. Första satsens sprudlande intensitet visar vad jag menar, medan i andandet en annan, ställvis mer mollstämd intensitet vidtar, som också växlar i dynamik på ett sätt som om musiken försöker närma sig något som både upprör och knappt kan beröras. Även de båda sista satserna bjuder på en växlingsrik musik som gör detta till ett framstående verk i genren.

Debussy: Stråkkvartett, g-moll, op. 10
Stråkkvartetten är numera min favorit bland Debussys många epokgörande (och mer berömda) verk. Kanske är det den mest sensuella kvartettmusik som finns? Första satsen ska spelas animerat och mycket bestämt, anges det. Det är en musik som vet vad den vill och dess förföriskhet ligger inte bara i den dansanta uttrycksfullheten (framför allt i scherzot) utan också i en gnistrande harmonik som blottlägger begäret. Vad som i tredje satsens andantino händer med den tidigare så självsäkra framstöten må var och en begrunda, men väl i sista satsen råder ingen tvekan om att begäret nått den eftertraktade bekräftelse som maximerar det. Très animé. Å, ja, bien sûr!

Fauré: Stråkkvartett, op. 121
Faurés enda stråkkvartett, tillkommen sent i livet under den period när hans musik inifrån dövheten blir allt stramare, dock utan att de harmoniskt djärva modulationerna går förlorade. Särskilt andantets lyriska vandring genom stillheten försätter lyssnaren i automatisk kontemplation, såvida det inte redan skett i första satsen. Här finns ingen plats för upprördhet längre, bara avklarnad känsla, lugnt betraktande av en värld beslöjad av soldis, försvinnande... Det är på ett alldeles eget sätt mycket vackert.

Stenhammar: Stråkkvartett nr 4, a-moll, op. 25
Här kan säkert diskussion uppstå om jag verkligen har skäl att framhålla Stenhammar framför andra mer berömda nordiska tonsättare som också komponerat kvartetter. Men eftersom jag själv relativt nyligen upptäckt vilken underbar musik denne autodidakt åstadkom, och kanske främst i kvartetterna, och eftersom jag dessutom gjort det ungefär samtidigt som internationella erkännanden också kommit via de skivinspelningar som bland annat Stenhammarkvartetten gjort, ja, därför lyfter jag frimodigt fram hans namn i sammanhanget. Av de sju kvartetterna är jag särskilt förtjust i den fjärde och den sjätte. Jag beundrar också den flödande energi som Stenhammar utvecklar i sina livligaste satser, jag som annars oftast fastnar för den stilla lyriken i stråkmusik. Lyssna till exempel till den sjätte kvartettens sista sats, presto, eller scherzot i den fjärde! Skälet till valet av i första hand den fjärde är emellertid dess lyriska sista sats, en variationssats byggd på en mycket vacker nordisk folkvisa:
"Och riddaren han talte till unga Hillevi: Hur länge vill du vänta om jag bortreser nu? Hur länge vill du vänta om jag bortreser nu, ibland rosor?"

Britten: Stråkkvartett nr 3, op. 94
Här får man på ett angenämt sätt ställa om förväntningarna på traditionellt kvartettmusicerande. Och när man väl gjort det står det klart att man lyssnar till en märklig tonsättning där Britten låter instrumenten ömsom föra en dialog (två och två), ömsom solistiskt treva sig fram i ett ödsligt landskap under en himmel av möjligen slocknande stjärnor. I den burleska dansen däremot deltar alla. 
Det här är Brittens sista fullbordade verk, slutfört i Venedig och vars sista sats ,"Serenissima", lånar material från hans egen opera "Döden i Venedig". Bara den satsen, med tunga klockklämtningar och sirliga flageoletter som övergår i en sällsam passacaglia, är värd ett särskilt omnämnande. Det hela slutar i ett tillbakadragande, ett avsked som kan få en att tänka på Mahler.

Prokofjev: Stråkvartett nr 1, b-moll, op. 50
Den här kvartettens tredje och sista sats är ett oemotsägligt bevis på Prokofjevs storhet även i det kammarmusikaliska formatet. Dess intensiva och oavgjorda kamp med, ja vad är det - ödet? mörkret? övermakten? pejlar samma existentiella djup som Brittens i nyss nämnda kvartett, men här kanske ännu en tid före resignationens inträde. 

Bacewicz: Stråkkvartett nr 5
Enda kvinnan på min lista, men det är inte skamsen könskvotering som gör att Grazyna Bacewicz (1909-1969) finns med här. Hennes musik är en sen upptäckt för mig, trots att jag länge känt till hennes namn. Redan någon gång på 70-talet hamstrade jag polsk pianomusik vid ett besök i Warszawa, och i den bunten ingick bland annat hennes andra pianosonat. Eftersom den tekniskt ligger på nivån över min förmåga blev den aldrig inkörsporten till hennes musik. På senare tid har Bacewicz blivit alltmer uppmärksammad genom ett antal fina cd-utgåvor. Av de sju kvartetterna väljer jag här den femte, som på ett bra sätt presenterar hennes modernism, en modernism av det tillgängliga slaget och ett gott exempel på att dissonanser mycket väl låter sig förenas med både skönhet och en i grunden melodisk ansats. Jag får här och var associationer till både den sene Beethoven (tredje satsens Corale) och Bartók (sista satsen), vilket ju inte är småpotatis i det här sammanhanget.

Listan: De bästa stråkkvartetterna (1)

Jag listade häromsistens (här) den bästa kammarmusiken och fann mig nödgad att spara stråkkvartetterna till en separat lista, eftersom denna kungsgenre inom konstmusiken är så omfattande och magnifik att den bara kräver det. 

Det är som vanligt fråga om ett personligt urval utan inbördes rangordning, vilket inte utesluter att mina preferenser i mycket delas av många andra. Vissa verk är helt enkelt så etablerade som mästerverk att konsensus råder. Men givetvis är det så att valet, mitt såväl som andras, styrs eller begränsas av vad man tagit del av, velat återkomma till och på så vis i någon mån lärt känna. 

När man gör en sådan lista väcks ambitionen att försöka öka sin kännedom om vissa tonsättares bidrag, i fåfäng förhoppning om att göra listan mer komplett. Exempelvis har jag förstått att både Dvořák och Borodin bidrog med ypperlig kvartettmusik, men det är först nu jag på allvar lyssnat och kunnat konstatera att det verkligen förhåller sig så.

De största kvartettonsättarna skrev som regel många kvartetter, vilket gör att mer än ett verk från var och en av dem egentligen borde få tävla om en plats på listan. Jag har försökt upprätthålla principen om endast ett verk per tonsättare, men har misslyckats med det och gjort ett par undantag - för Beethoven och Bartók. I kommentarerna har jag i några fall antytt alternativ eller påpekat att det i en del fall finns serier av likvärdiga verk med samma tillkomsttid och opustal.

Haydn var inte den ende som var tidigt ute men brukar ändå i kraft av sin storhet ses som något av stråkkvartettens fader. Även antalet är i hans fall imponerande: inte mindre än 68 (vilket dock vida överträffas av ett par samtida italienare - Boccherini med 91 och Cambini med möjligen bortåt 150). Mozart komponerade 23, Beethoven 16, Schubert 15, Sjostakovitj 15, Dvořák 14, Bartók 6, Brahms 3 och Tjajkovskij 3. Några på listan komponerade endast någon enstaka eller två. 

Haydn: Stråkkvartett nr 64, op.76, nr 5, D-dur 
Jag är ingalumda bekant med alla, men de femton mest berömda kvartetterna skaffade jag i en box med Kodaly Quartet i början av nittiotalet. Jag skulle kunna välja vilken som helst av dem, men av de sex i op. 76 får det bli nr 5 - för den fantastiska första variationssatsen och för det följande högtidliga och samtidigt finstämda Largot. I den snabba sista satsen får vi till sist också den Haydn som kanske mer än någon annan tonsättare förknippas med musik som är ren och oförfalskad lycka. Haydns outsinliga kreativitet är nog egentligen ett lika stort under som Mozarts. 

Mozart: Stråkkvartett, nr 19, KVV. 465. "Dissonanskvartetten"
Mitt spontana val faller på nr 19, den så kallade "Dissonanskvartetten", KV. 465. Men det finns andra val som jag kan böja mig för, t ex nr 22, den andra av de tre "preussiska", vilka alla bjuder på mycket innehållsrik för att inte säga sofistikerad musik med den kombination av djup och elegans som är karakteristiskt för den mogne Mozart. Sitt namn har dissonanskvartetten fått av de successivt adderade tonerna i de första takternas svällande ackord, som för övrigt visar att Mozart var så mycket mer än Eine kleine Nachtmusik. 

Beethoven: Stråkkvartett nr 14, ciss-moll, op. 131; Stråkkvartett nr 7, op. 59, nr 1, F-dur
Djup av det mer krävande slaget är vad de sex sista, revolutionerande stråkkvartetterna av Beethoven erbjuder. Här står vi inför ett av musikhistoriens krön, verk som kunde få uppta halva tiolistan. En döv och sjuklig Beethoven har uppenbarligen återhämtat sig så pass att han kan nedteckna en musik som allt sedan dess utmanat eftervärlden och aldrig överträffats. Om jag tvingas välja endast ett av dessa opus får det bli nr 14 i ciss-moll, op. 131. Vad allt denna musik rymmer av existentiella djup kan man ägna hur många lyssningar som helst att grunna över. Det gäller samtliga sena kvartetter, inte minst antytt av de berömda anteckningar som Beethoven gör i den sista kvartettens sista sats, den i F-dur, op. 135: "Muß es sein?- Ess muß sein".
Beethovens mästerskap är så stort att det vore fel att inte erinra om att han långt tidigare hade komponerat särklassiga kvartetter. Bland dem som den ryske adelsmannen och ambassadören Razumovskij beställde vill jag främst peka på op. 59 nr 1 i F-dur. Överhuvudtaget är Beethovens kvartettproduktion ett ymnighetshorn för den som älskar stråkmusik.

Schubert: Stråkkvartett nr 14, d-moll, "Döden och flickan"
Schubert lär strax före sin död ha fått sin önskan att höra Beethovens op. 131 uppfylld och därvid yttrat: "Vad återstår för oss andra att göra efter detta?" Bland Schuberts egna kvartetter är det dock inte lika svårt att välja som i Beethovens fall. "Döden och flickan" har i andra satsen hämtat material från en av hans lieder, där döden själv talar mjukt förföriskt i mycket långsam marschtakt. Kvartetten kan liknas vid ett "vita brevet", en dödsmedveten musik som publicerades och framfördes först efter hans död. Våldsamma dynamiska kontraster kännetecknar musiken, som inte står Beethoven efter i dramatisk nerv. De lyriska partierna vittnar å andra sidan på ett övertygande sätt om den skörhet som inte bara är flickans. Förvisso ett oumbärligt mästerverk, oavsett man väljer en programmatisk lyssning eller inte. 

Borodin: Stråkkvartett nr 2, D-dur
Här har den gode kemiprofessorn Borodin på sin lediga tid åstadkommit en glansfull pärla i den här genren, en jubileumsgåva till hustrun efter deras tjugo år tillsammans. Romantik av högsta karat och därtill i elegant kontrapunktiska former, vilken mästare! Om någon till äventyrs skulle ha svårt för stråkkvartett bör denne låta sig utsättas för just denna. Jag tänker inte bara på den tredje satsens Nocturne, vars melodi populariserats i amerikanska musikal- och filmsammanhang; de båda yttersatserna är minst lika intagande.

Bartók: Stråkkvartett nr 4, Sz.91; Stråkkvartett, nr 6, Sz. 114
Bartóks sex kvartetter brukar nämnas som 1900-talets svar på Beethovens. Jag kom tidigt att dyrka Bartók och dessa kvartetter och i synnerhet de tre sista var en viktig anledning. Jag vacklar i valet mellan fyran och sexan, men det får i första hand bli den fjärde på grund av att den trots allt längst varit en favorit. Modern stråkmusik är inte alltid lättlyssnad, vilket får sägas gälla för den första och sista satsen här. De tre mellansatserna är däremot inte svåra om man låter sig ledas av den kärva melodiken och inte minst den rytmiska intensiteten. Pizzicato-satsen är till exempel inte bara en lustiger dans att lyssna till utan även som partitur rent grafiskt en skönhetsupplevelse. Den sekulära mystiken i den lugna mittensatsens "nattmusik" är oerhört suggestivt gestaltad.
Den sjätte kvartetten är den där Bartók i mina öron tydligast tar Beethoven i hand. Lyssna bara till den sorgesamma men oändligt vackra melodi som inleder första satsen och jämför med inledningen av Beethovens op. 131. Den melodin återkommer i sista satsen, som tecknad med svärtan hos kol eller blyerts om den vore bildkonst. Samtliga satser betecknas med mesto (sorgligt), vilket inte hindrar förekomsten av en burletta, ett litet scherzo, en mörktonad skämtsamhet, som då i enlighet med verkets anda måst utföras med en och annan grimas. Mesto-stämningen till trots är nog denna kvartett Bartóks mest tillgängliga med sina många partier av dissonant skönhet.

Sjostakovitj: Stråkkvartett, nr 8, c-moll, op. 110
Jag har på senare tid allt flitigare lyssnat till Sjostakovitjs många kvartetter och skriver gärna under på att han hör till 1900-talets allra främsta i genren. Den åttonde, som presenterades som ett äreminne över krigets och fascismens offer, är enligt de flesta bedömare snarast självbiografisk, en mycket personlig klagosång i en situation där tonsättaren diagnosticerats med allvarlig sjukdom och själv var hårt pressad av det totalitära sovjetsystemet. Det finns en gripande historia om repetitionen av verket hemma hos tonsättaren inför premiären, där musikerna (de personliga vännerna i den legendariska Beethovenkvartetten) hade väntat sig en del kritiska synpunkter på framförandet. Dessa synpunkter uteblev helt, och i stället fick de se en Sjostakovitj i tårar med händerna för ansiktet, varför de efter att ha spelat färdigt packade ihop instrumenten och stilla drog sig undan. Av kvartettens fem satser bär tre beteckningen largo, det vill säga mycket långsamt. 

Ravel: Stråkkvartett, F-dur
I Ravels opuslista finns bara en stråkkvartett, vilket för övrigt gäller för flera andra av den franska musikens mästare, t ex Debussy, Fauré och Chausson. Ravel var känd för att vara självkritisk och aldrig släppa ifrån sig något halvdant, vilket även detta tidiga verk i Debussys efterföljd vittnar om. Jag ska erkänna att det var svårt att framhålla Ravels kvartett framför Debussys (som ju ofta nämns, spelas och inspelas tillsammans), eftersom jag blivit alltmer förtjust i den senares mer vilda men ändå snygga bukett av impressionistiska idéer. Men den mer återhållna och klassiskt tuktade glöden hos Ravel får ändå ett företräde här. Skimrande, atmosfärisk musiklyrik, som om den kunde färgsättas spänner regnbågar över himlavalvet.

Berg: Lyrisk svit för stråkkvartett
Någonting från andra wienskolan måste med och det får bli den här lyriska sviten, som trots sin delvis tolvtonstekniska modernitet torde vara lyssningsbar även för den som är obekväm med den sortens musik. Det är symptomatiskt att dessa fem satser alla har spelanvisningar som visar att det fortfarande är senromantik som laddar de kompositionstekniska nymodigheter som Schönberg lanserade: gioviale, amoroso, misterioso, estatico, apassionato, delirato. I den version som har en sjätte sats med soloröst står det slutligen largo desolato. Sångtexten är en översättning till tyska av Baudelaires dikt "De profundis clamavi". Och vet man att den här musiken har en självbiografisk förhistoria i form av gift mans förbjudna kärlek till gift kvinna kanske man lyssnar med ännu större inlevelse.

Janacek: Stråkkvartett nr 2, "Intima brev"
Här har vi ännu ett självbiografiskt kärleksdrama i bakgrunden till Janaceks båda kvartetter, och den här gången handlar det om den äldre mannens handlösa förälskelse i en ung flicka. Janaceks egensinniga musik känns omedelbart igen även i kammarformatet. Hans musik har ju uppfattats som prosodisk, som likartad med talakter, med korta och ofta upprepade teman. De båda kvartetterna hör samman, och den första anknyter genom namnet till Tolstojs berömda novell "Kreutzersonaten" medan den senares beteckning suggererar brevledes förmedlade intimiteter. Särskilt sista satsens dialogiska växlingar mellan bedyranden, skälvande förkrosselse, vädjanden och vrede är fascinerande i all sin uttrycksfullhet.

Den här bloggposten blev lång, längre än avsett. Ändå återstår flera kvartetter som jag sörjer över att inte ha nämnt. Tolv verk här i första hand, men det får alltså bli en kompletterande lista upp till sammanlagt tjugo i ett kommande inlägg, där bland annat Brahms, Dvořák och Debussy har givna platser.

Bilden visar Belcea Quartet i aktion.