Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 31 januari 2012

Strindbergåret 2012 har börjat

Det var väldigt länge sedan jag läste något av August Strindberg. Tänkte därför återknyta bekantskapen med honom detta år som utropats som Strindbergår, hundra år efter hans död. Det jag senast läste var nog "Ensam" och det måste ha varit någon gång på 70-talet. Den utkom då i en ny upplaga i Delfinserien (den ursprungliga är från 1903) med Artur Sjögrens originalillustrationer.




Jag tyckte mycket om den lilla boken, inte minst för att den visade en annan sida av August än den jag förväntade mig. En eftersinnande, resonerande Strindberg, vilket han tydligen också kunde vara. Det ska bli intressant att se om mitt intryck består vid en omläsning.

För övrigt ser jag att Strindbergåret innebär att flera av hans pjäser på nytt sätts upp på teatrarna i min närhet. En ambition är att se åtminstone någon av dem.

Sedan lockar mig förstås också en omläsning av någon av de rabiata uppgörelserna, exempelvis "Det nya riket" eller "En dåres försvarstal". Kanske också "En blå bok", som väl skulle kunna sägas vara Strindberg som en lite kuriös bloggare långt innan fenomenet fanns.

Nathan Schachars lika eleganta som roande avklädning och nedsabling av skitstöveln August i DN i söndags har i varje fall inte hos mig minskat lusten att läsa honom på nytt.

måndag 30 januari 2012

Han, hon och hen

Det pågår en mycket egendomlig diskussion om könsidentitetens betydelse och språkets makt över tanken. De grundläggande kategorierna han och hon bör ersättas, eller i varje fall kompletteras, med hen - det är tydligen ett allvarligt menat förslag. Jag såg häromdagen en sådan diskussion, om man kan kalla den för det, i tv-programmet "Debatt", som för övrigt kanske också borde kallas för något annat.

Låt oss då först konstatera att språket förvisso har makt över tanken, att det finns områden i livet där det är av största vikt hur vi beskriver verkligheten för hur vi kommer att uppfatta och förhålla oss till den. Men språk återspeglar också en verklighet som man inte alltid kan rucka på bara genom att kalla någonting för någonting annat. Det finns ju i vårt språk alltid möjlighet att uttrycka sig könsneutralt när det behövs. När man inte specifikt syftar på det ena könet skriver man till exempel helt enkelt hans eller hennes.

Tydligen finns det en urspårad feminism som med spjärn i ett rättspatos för en ytterst liten minoritet med biologiska avvikelser försöker upphäva skillnaderna mellan könen med språklig manipulation. Redan barnen skall tydligen läras att det egentligen bara finns hen här i världen, inte han eller hon, och det med hänvisning till att det finns människor som inte enkelt kan könsbestämmas, som kanske varken är hon eller han utan både och, och i så fall på sätt och vis något tredje (se intersexualitet).

För nästan alla människor är könsidentiteten grundläggande och någonting som bör skiljas från de sociala konstruktioner som könsroller utgör. Könsroller och uttryck för könstillhörighet kan man laborera med och välja, men med könsidentiteten är det inte lika enkelt. Den som tror att man kommer åt könsrollsbetingad olikhet och ojämlikhet genom att skrota könskategorierna man/kvinna och han/hon bedrar sig naturligtvis gruvligen. Redan med detta konstaterande borde debatten kunna hyfsas.

Tyvärr låter det sig inte göras eftersom en del debattörer ytterst verkar ha tagit på sig den svåra uppgiften att samtidigt komma åt begreppet "normalitet" i sammanhanget. Det kan finnas många skäl att i olika psykologiska och sociologiska sammanhang ifrågasätta vad som är normalt och inte, inte minst för att det normala oftast är värdeladdat normerande. Men när det gäller könstillhörighet innebär det "normala" helt enkelt att man i de allra flesta fall föds till Adam eller Eva, till endera av två kön, inte till båda, eller till något tredje. Vårt språkbruk återspeglar detta sakförhållande. Vilket inte hindrar att det finns undantag, och att ett visst antal personer kommer att hamna i svårigheter på grund av att de upplever att biologi och psykologi inte stämmer överens hos dem själva.

Man kan tycka att det är onödigt att spilla krut på korkade diskussioner, men i det här faller har den en del anspråksfulla teoretiker i bakgrunden. Debatten är nämligen inspirerad av vad jag skulle vilja kalla en strukturalism gone wild, en missbrukad strukturalism befruktad av ett så kallat postmodernt tänkande som blivit populärt i vissa akademiska kretsar och som inbillar sig att allt i grunden är social konstruktion. Om vi bara "konstruerar" kön som någonting som inte innefattar den biologiskt grundade uppdelningen i man eller kvinna eliminerar vi avvikelserna och de kulturella värderingar som vidhäftar dem. Detta tror och hoppas man. Det rör sig om ungefär samma slags strukturella djupsinne som det som landar i att "könsmaktsordningen" i grunden är densamma i Sverige som i talibanernas Afghanistan. Män här som där! I den sistnämnda analysen blir däremot könstillhörigheten avgörande för att man ska kunna bekämpa den rådande ordningen. I en värld befolkad av hen blir det onekligen svårare att identifiera "fienden" och komma tillrätta med missförhållandena. Om man nu inte räknar med den egendomliga tanken att om vi kallar varandra för hen så försvinner också makten från dem som har snopp. Den postmoderna tanken i sin prydno?

Samma debattörer som förespråkar hen ansluter sig givetvis till kampen för att transsexuella kvinnor ska få välja att operera sig till motsatt biologiskt kön men med bibehållande av sin reproduktionsförmåga, alltså förmågan att föda barn. Om detta blir fallet skulle det i praktiken kanske kunna ses som en seger för tanken att man inte behöver vara antingen eller, man eller kvinna, utan lika gärna (helst?) både och. Eller med andra ord vore det ett sätt att underkänna den dikotoma kategoriseringen i kön. Man måste då bara blunda för att det omvända är omöjligt, dvs. att en man gör ett könsbyte och samtidigt förvärvar förmågan att föda barn.

Ett annat krux är att man i fallet med den opererade kvinnan också måste underkänna det som hittills utgjort grunden för operativa ingrepp för harmonisering till en transsexuell identitet. (Med transsexuell identitet menas en stark subjektiv upplevelse av att inte tillhöra sitt biologiska kön utan det motsatta). Poängen är alltså att man upplever sig vara det andra könet, att man även biologiskt vill bli ett med detta kön och slippa dubbelheten eller problemet med att självupplevelse och könskarakteristika inte stämmer överens. Eftersom inga män föder barn utan detta tvärtom utgör en biologisk egenhet för det kvinnliga könet ter det sig för de flesta av oss underligt att en transsexuell kvinna som vill bli man egentligen vill bli både och. Jag antar att psykiatrin snarast skulle uppfatta detta som en vacklande könsidentitet och därmed ett skäl att inte tillmötesgå önskan om ett könsbyte.

Nu skulle man ju kunna invända att det kanske finns ett fåtal kvinnor som vill bli en hen och bibehålla sin rätt att kunna bli med barn även som man, vilket hen då endast blir i yttre bemärkelse. Vi skulle då helt enkelt behöva ett nytt begrepp för kvinnor som saknar stabil könsidentitet men ändå hävdar att de vill bli man...de som av någon anledning kräver att bli opererade till ett både och... med hänvisning till att man lider av... ja vad?

Jag undrar hur många fall det rör sig om i denna kategori som nu blir föremål för en diskussion som förmodligen har andra bevekelsegrunder än den starkt uppammade omsorgen om densamma.

lördag 28 januari 2012

Schumanns uppenbarelser


Robert Schumann (1810-1856) är tveklöst en av de stora genierna i musikhistorien. Pianist uti fingerspetsarna (för övrigt fingrar som rådbråkades intill oanvändbarhet genom brutala experiment för förbättrad teknik) skapade han bland mycket annat ett flertal pianostycken som hör till de största numren i den genren. Bara en pianokonsert förvisso, men desto mer för solopiano. Och det finns något av Schumann för alla pianister; varken den unga pianoeleven (säg "Träumerai") eller den virtuose världspianisten (säg "Kreisleriana") kan undvara honom.

Mot slutet av sitt liv var Schumann långt ifrån sitt bästa psykiska skick. Från hustrun Clara finns dagboksnoteringar om att han såg sig omgiven och ansatt av andar, onda såväl som goda, inspirerande såväl som destruktiva, en eller annan med ingivelser han delvis hann omsätta i toner innan mörkret och mentalsjukhuset definitivt slöt sig kring honom.

Det sista han komponerade var "Geistervariationen", cirka tio minuter pianomusik utifrån ett eget tema. Jag var länge övertygad om att jag kände till alla Schumanns pianoverk, vilket en vacker dag visade sig vara fel. Det var i fjol under András Schiffs konsert i Stockholms konserthus (se här) som jag första gången hörde nämnda variationer, och det blev för mig den konsertens verkliga höjdpunkt.

Nu har Schiff utkommit med en dubbel-cd med Schumanns musik där dessa variationer finns med tillsammans med flera andra mer kända verk, bland annat sonaten i fiss-moll, Papillon, Waldszenen och den stora C-dur-fantasin. (I förbigående sagt: Jag vägrar säga annat än "utkommit" eller "spelat in"; brakskitar "släpper" man, inte skivor och böcker!)

Enligt Clara steg Robert natten mellan den 17 och 18 februari 1854 upp ur sängen och noterade ett tema som änglar under natten sjungit för honom. Senare påstod han också att han fick det till skänks från goda andar, närmare bestämt Schubert, och kanske var även Mendelsohn andligen inblandad. I själva verket går temat igen i andra verk av honom själv, bland annat Andante-satsen i violinkonserten, vilken komponerades året innan men inte framfördes förrän hundra år efter hans död.


En dryg vecka efter den där nattliga uppenbarelsen, mitt i arbetet med variationerna, kastar han sig halvklädd i Rhens iskalla vatten, räddas visserligen men endast till ett långsamt borttynande. Dagen efter självmordsförsöket slutför han i alla fall variationerna, tillägnar dem hustrun, som nu på läkares inrådan lämnat honom, förseglar manuskriptet och sänder det till henne. För egen del väntade hospitalet, varifrån han aldrig återvände.

Temat liknar en fridfull koral, en stilla bön fylld av resignation och vemodig kontemplation. Det är omöjligt att inte gripas av denna musik, även utan kännedom om bakgrunden. I Schumanns musik finns ofta starka kontraster, en pendling mellan lyriskt lugn och stormande utlevelse, mellan det inre jagets Eusebio och det yttre jagets Florestan. Här råder emellertid Eusebio ensam. Inte ens i den sista variationens rörlighet går den lyriska inåtvändheten förlorad. Temat binder samman och tyglar livligheten som slutligen stannar upp utan någon stegring eller markerad coda. Endast avbrott i flödet och ett bortdöende slutackord. Känslan av något oavslutat dröjer sig kvar, som funnes det fler variationer i beredskap.

På Youtube hittar jag en intressant tolkning av variationerna med Grigory Sokolov. Tyvärr inte med den bästa ljudåtergivningen. Ljudet på Schiffs cd är desto bättre, nästan för bra. Mikrofonerna måste ha placerats mycket nära, så nära att man upplever sig sitta alldeles intill flygeln. Andras Schiff  är en pianist som aldrig gör en besviken, inte heller här. Aldrig överdrifter eller excentriska tolkningar, bara gediget spel rakt igenom. Schiff håller ett något snabbare tempo än Sokolov, som dessutom rubaterar mer, vilket gör musiken mer besinnande inåtvänd hos Sokolov och mer flödande korallik hos Schiff. Jag vill inte undvara någon av dessa alternativ, men tvingas jag välja får det nog trots allt bli Sokolov.

Sokolovs version av Geistervariationerna finns här.

söndag 22 januari 2012

Osso buco milanese

Vintern är köttgrytornas och långkokens tid. En gryta behöver inte alltid kräva en stor arbetsinsats vid spisen, men däremot som regel en hemmadag så att man kan sätta igång den i god tid innan middagen. Min favorit i detta kokbokskapitel är den italienska husmanskostens kanske allra främsta rätt - Osso buco milanese. Den är dock ganska arbetskrävande, eftersom den (åtminstone i min variant) har många ingredienser och moment. När väl allt är putsat, hackat, skuret, mjölat, kryddat, skållat, urkärnat och hackat igen, bör den få puttra minst ett par timmars tid på låg spisvärme. Tillbehören medför att det dröjer innan man får sitta ned med en cook´s measure av det öppnade vinet.

Som med alla grytor finns det otaliga varianter med avseende på grönsaker och kryddning, men i grunden är det fråga om kalvlägg tillsammans med tomater, vin och lök. Jag ser alltid till att hacka ned ett par morötter och ett par stjälkar selleri tillsammans med löken och vitlöken. Om man vill kan man krydda med timjan eller rosmarin, men jag brukar nöja mig med ett par lagerblad och svartpeppar i denna rätt som genom läggens märgben automatiskt ger en mustig buljong som slutligen saltas till sin optimala ljuvlighet.


Det brukar börja med att jag i butiken får syn på fyra medelstora skivor kalvlägg med ordentligt märgfyllda ben kring köttet. Jag putsar och snittar köttsidornas hinnor en del, så att inte köttstyckena bågnar när de hettas upp. Sedan på med nykvarnad svartpeppar och salt innan de vänds i mjöl och bryns i smör någon minut på varje sida.

I grytan läggs en rejäl klick smör tillsammans med lite olivolja där de finhackade grönsakerna får fräsa en stund. Samtidigt skållas sex stora kvisttomater, som sedan urkärnas, tärnas och tillförs grytan. (Man kan förstås nyttja krossade burktomater också). Kalvbitarna läggs i till sist och stekpannan sköljs med kalvbuljong (eller vatten) och torrt vitt vin, sammanlagt tre till fyra deciliter, som hälls över det hela. Om man vill och tomaterna syns alltför vinterbleka kan man tillsätta lite tomatpuré och/eller lite farinsocker som kompensation för den soliga sötma som industriella växthus aldrig kan frambringa.

Till rätten hör en risotto milanese, vars speciella kännetecken är att saffran ingår. I övrigt är det en vanlig italiensk risotto med finhackad schalottenlök som helt kort får fräsa tillsammans med riset (helst carnarole eller vialone) i smör, olja och saffran, varefter vitt vin och buljong tillförs i omgångar under omrörning. Blankas av med smör och blandas slutligen med en rejäl dos nyriven parmigiano. En sådan risotto kräver lite övning om den ska få den konsistens den bör ha, det vill säga lätt utflytande på tallriken och riskornen med ett visst tuggmotstånd. Ju bättre fond man har desto smakligare ris. Bör serveras direkt från spisen. En risotto serveras vanligtvis som ensamrätt, så i kobination med köttgrytan blir det här en mycket mäktig anrättning som kommer de flesta frestande desserter att framstå som umbärliga.

Före risotton måste också en gremolata lagas. Den tillför den där extra aromen som omedelbart aktiverar salivkörtlarna. Ytskiktet från skalet av en eller ett par citroner avlägsnas och finhackas (enklast med ett zestjärn) och blandas med 1-2 vitlöksklyftor och ett knippe bladpersilja som likaså finhackats. Jag brukar mortla blandningen lite lätt för att pressa ur safterna. Gremolatan strös sedan över köttet när det ligger på tallriken.

Detta är som sagt det bästa jag vet i grytväg och det beror inte minst på den kulinariska kulmen som själva märgen innebär. I Italien finns på vissa ställen en speciell märggaffel med vilken man gröper ur benets innehåll. Om jag kan bärga mig sparar jag denna läckerhet till allra sist. Med lite gremolata strött på en sådan bit kalvmärg står man vid porten till smakernas himmelrike. Det vet var och en som provat. Själv provade jag senast i veckan som gick.

lördag 14 januari 2012

Den tredje åldern och duvorna i parken


Hur känns det då? Den frågan får jag gång på gång nu, och jag förstår att den hör till.

Eftersom jag går in i den tredje åldern, som någon fyndig kollega menat att det handlar om, så hör det till att försiktigtvis undra hur jag upplever detta steg i livet. Steget som av andra mer sportsligt sinnade personer liknats vid att gå in i tredje perioden av livets hockeymatch, vilket ju kan väcka vissa dubiösa associationer till andra hockeytermer som utvisning och sudden death. Fast det senare inträffar väl dessbättre först efter tredje perioden när den inte lett till ett avgörande resultat.

Hur som helst, jag tänker inte på mig själv som själsligen plötsligt döende bara för att jag lämnar det arbetsliv som utgör en väsentlig del av de flesta människors identitet. Så jag brukar svara att tack, det känns bara bra, jag ser fram emot det. Jag ser fram emot att befrias från lönearbetet och helt och hållet kunna disponera min tid som jag själv finner för gott. Jag ser fram emot att slippa tröttande rutiner och träliga plikter, som ju är oundvikliga inslag i de flesta arbeten, samtidigt som jag säkert kommer att sakna en del av det där andra som hållit livsandarna vakna. Sympatiska kolleger inte minst.

Att föreläsa för unga människor i ett ämne som man förvärvat vissa teoretiska och praktiska insikter i är fortfarande stimulerande. Och att möta studenter som besjälas av viljan att erövra ny kunskap och som tacksamt tar sig an utmaningar för att förkovra sig, det gör arbetet givande och meningsfullt. Men högskolestudier är tyvärr i dagens samhälle alltför präglade av produktionstänkande. Alltför många omotiverade studenter förväntas genomströmma systemet med optimal hastighet, vilket givetvis gör att kunskapsnivån sjunker. För att nu inte tala om de samhällsvetenskapliga forskare som i anpasslighet till trender och ideologiskt korrekta syften försöker beveka anslagsbeviljande myndigheter.

Nu kan jag i stället bara ägna mig åt det som intresserar mig, och det har aldrig bara varit psykologi. Den här bloggen är bland annat uttryck för det. Med andra ord får någon annan mata duvorna i parken, eller i mitt fall änderna kring Fyrisån. Därmed inget ont sagt om en stilla kontemplation på en vackert belägen parkbänk. Rätt vad det är dyker en häger upp där man minst väntar det, och dagen är räddad.

Mitt mått av motion kommer förutom av cykeln i första hand att fyllas av promenader med vår lilla hund, Issa, sedan ett halvår en livfull, vaksam och intelligent familjemedlem som lyser upp tillvaron med sitt förnöjsamma jag. Hon är av rasen prazsky krysarik, vilket lär betyda råttfångaren från Prag (och bara det gör mig förtjust!). Hennes liv i en värld dominerad av dofter, ljud och mänskligt sällskap är fascinerande att iaktta. Hon spetsar öronen vid steg i trapphuset. Hon vet så väl i vilka parkområden haren håller till och i vilka träd som sannolikheten att sikta en ekorre ökar. Igelkotten däremot rör sig lite för långsamt för att på allvar hetsa upp henne, och koltrastarna gör henne endast lite lojt avvaktande. Allt känns omedelbart i kopplet innan jag själv blir varse vad som är på gång.

Som svar på frågan brukar jag nämna det jag länge velat ägna mer av min tid åt, varav en del hör till det där man brukar säga att det blir väl av först som pensionär. Jag vill tro att allt egentligen inte blir så väldigt nytt och annorlunda. Det finns nog och övernog av sånt man kan engagera sig i här i världen, och risken att jag skulle bli sysslolös och plötsligt överväldigas av övergivenhetskänslor på parkbänken är liten. Nej, det blir fråga om att välja, att prioritera, och även fortsättningsvis se till att odla vänskaper och kontakter. Den tredje åldern är visserligen utsållningens tid, men allt ändras inte i ett slag och förhoppningsvis får släkt och vänner liksom jag själv behålla hälsan ett bra tag än. Jag intalar mig att de krämpor som förr eller senare anmäler sig inte nödvändigtvis behöver hindra allt man önskar göra i det korta liv som återstår.

Resor kan göras närhelst det passar en själv, en klar fördel även ur ekonomisk synvinkel. Mina huvudsakliga resmål har alltid legat i Europa, Italien allra främst, och det ter sig underbart att till exempel kunna ta sig några dagar till Rom utan att behöva bekymra sig om var i kalendern det kan klämmas in. New York skulle jag också vilja återvända till, gärna innan dollarn återhämtar sig.

Kanske kommer jag äntligen att försöka fördjupa mig i kontrapunkt. Inte för att påbörja en karriär som tonsättare, utan för att lära mig mer om denna sköna konst i den skönaste av konster. Redan som mycket ung tog jag en korrespondenskurs i harmonilära som aldrig blev slutförd, så varför inte följa upp den?

Jag har även drömt om att lära mig mer italienska. Jag vill kunna säga något om förfluten tid också, och givetvis utöka ordförrådet. Och eftersom jag bor i en vacker universitetsstad finns alla möjligheter att inte bara förbättra språkkunskaperna utan även fördjupa sig i många andra kunskapsområden.

"Det var du som var så duktig på att rita", sade en gammal klasskamrat till mig för några år sedan när vi stötte ihop för första gången på kanske femtio år. Under årens lopp har detta ritande och målande gått i skov, oftast med flera års intervall. Det kommer att bli mer ritande nu, det är jag rätt säker på. Och inte bara akvarell eller olja, utan kanske just blyertsteckningar, vilket är en underskattad konstform som annars mestadels betraktas som enbart skiss och förberedelse.

Läsning förstås, mer tid för läsning av ren lust. Olästa klassiker står och väntar. Och omläsning väntar likaså - av riktig litteratur, den som satte spår i medvetandet och som är rik nog att bjuda på nytt vid varje nytt närmande.

Skrivande. Bloggskrivandet har varit en viktig stimulans, ungefär på samma sätt som hemmamusicerandet vid flygeln. Det kommer att så förbli. Jag har alltid gillat att formulera mig i skrift och att uttrycka mig i musik. Varför skulle det bli annorlunda nu?

Och psykologin då? Den praktiska delen - känslan av att inte längre vara efterfrågad och behövd i yrkeslivet? Det där har jag sett och hört att en del får en sorts övergångsbesvär med. Men jag tror att det främst drabbar dem som satsat allt på yrkeslivet och inte har så mycket annat att fallla tillbaka på. Och teoretiskt? Tanken att sammanfatta något av det som varit mest engagerande i psykologisk teori och praktik i en bok har funnits där. Men vi får se. Det kanske blir en helt annan bok i så fall.

För nu när jag befriats från alla måsten kanske jag till och med kan överraska mig själv. Mitt i det kroniska mångsyssleriet, som är och förblir min lott, kanske jag kan överraska mig själv. Jag tänker i alla fall försöka hålla öppet för den möjligheten.

torsdag 5 januari 2012

Lutfisken - en höjdunkt

Ingen riktig jul utan lutfisk. I år dröjde det ända till denna trettondagsafton innan det begav sig, och jag lagade den själv. Det är inte varje dag jag säger till G att det vattnas i munnen inför den måltid som väntar. Hon säger att visst, såsen är ju väldigt god, liksom det andra som hör till: mandelpotatis, gröna ärter samt rejält med nystött kryddpeppar och lite flingsalt när fisken väl ligger på tallriken. Men fisken då, säger jag. Utan den lena fisken, vit som snö, blir det ju en halvmesyr. Och drycken ska vara en Guiness. Ingenting slår en svartmustig Guiness till denna rätt!

Det är ju ingen krånglig tillagning, eftersom ingen behöver luta själv numera. Bara att inhandla fisken, som ska vara med skinn, inte utan, och sedan blötlägga den i kallvatten några timmar för lite fastare konsistens. Salta och sedan in i 200 graders ugn i ett smort fat under ugnsfolie i 45-50 minuter.

Såsen, egentligen en klassisk bechamelsås, brukar jag lägga ned lite extra omsorg på genom att spetsa den med 1 dl matlagningsgrädde och en knapp matsked dijonsenap.

Från djupaste delen av min barndom minns jag att min mor köpte torkad fisk som hon själv blötlade och lutade till jul. Det var noga med att vi barn inte kom åt lutkaret i den omständliga proceduren, så den där fisken ingav en egendomlig respekt. Jag har inget minne av att jag då tyckte att den var julbordets höjdpunkt, men jag åt den med god aptit. Kanske var det såsen som gjorde susen, som för så många andra. Jag önskar att jag någon gång på nytt blev bjuden på en sådan hemlutad fisk, bara för jämförelsens skull. Min misstanke är att den skulle smaka lite annorlunda än den som ICA levererar.

Fisk med sås och potatis. Hur påvert låter det inte när man säger det. Och hur fantastiskt kan det inte smaka!

tisdag 3 januari 2012

Flickan från västern


Nina, förlåt jag menar Minnie, äger en saloon i en guldgrävarhåla i Californinen. Saloonen Polka är träffpunkten för männen när grävandet är slut för dagen och en whisky och lite pokerspel kan skingra tankarna på det fjärran hemlandet. I denna mansvärld är Minnie omsvärmad centralfigur och hennes saloon fungerar inte bara som nöjesplats utan även som postkontor, rättskipningsplats och andaktsrum. När breven kommer med de senaste nyheterna hemifrån har hon tröstande ord till de hemlängtande och samlar dem också till stillhet och bibelläsning. Sheriffen, som är starkt betuttad i Minnie, kan rapportera det senaste om jakten på den ökände bandit som rör sig i trakten och som alla vill se hängd. Skott i luften. En främling stiger in och gör alla misstänksamma, utom Ninnie som blir alldeles till sig på ett sätt som naturligtvis väcker sheriffens svartsjuka. Plats för ett triangeldrama med passioner som hanteras med hjälp av ett pokerspel om vem som ska vinna Minnies gunst. Minnie själv spelar mot sheriffen, fuskar och vinner den hon vill ha, nämligen främlingen, som förfärande nog visar sig vara den efterlyste banditen. När detta uppdagas skall han givetvis hängas, men skonas trots allt efter Ninas, förlåt Minnies, vädjanden till männens bättre sidor med påminnelser om hur hon hjälpt dem på olika vis i deras bedrövelser och inte minst med hänvisning till den förändring som Ramerrez, alias Mr Johnson, genomgått. Slutet gott allting gott. Männen låter sig bevekas och paret går tillsammans hand i hand mot soluppgången.

Skulle den historien från vilda västern kunna vara ämne för en italiensk opera? Tro det den som kan. Puccini trodde det, och såg även till att ordna saken. La fanciulla del west blev inte en av hans mest kända operor, men den hade en framgångsrik premiär på Metropolitan 1910 med Toscanini som dirigent och ingen mindre än Caruso i rollen som Mr Johnson. På senare tid har den allt oftare dykt upp på repertoaren runt om i världen. Storyns trovärdighet må ha sina brister men i operans värld kan som bekant en skicklig tonsättare med hjälp av musiken lyfta en banal historia till oanade höjder, förutsatt att några grundläggande mänskliga konflikter är för handen.

Och detta är verkligen en mycket bättre opera än man förväntar sig. Musiken är tät och kraftfull, men också ställvis (som i pokerscenen) dramatiskt nedtonad till ett ackompanjerande kammarformat. Det inflytande från Debussy som ibland nämns i samband med Puccinis klangvärld är särskilt märkbart här, och det är väl bara i hans sista opera, Turandot, som det krävs en röststyrka av samma dignitet för att sångarna ska kunna hävda sig mot den kompakta orkestersatsen.

Det är nu inget problem i Stockholmsoperans uppsättning som just nu har två sångare i absolut världsklass i huvudrollerna. Först och främst Nina Stemme i rollen som Minnie, men i Alexanders Antonenko (Mr Johnson) har Operan även fått en alldeles lysande tenor, vilket man inte bör försumma att påpeka för all det jubel som Stemme med rätta framkallar. SvD:s recensent skrev att publiken på premiären vrålade i närmare en kvart och att han inte hört större ovationer på Kungliga Operan sedan Birgit Nilssons dagar. Och nog visar Stemme här att hon har det stål i rösten som gör kopplingen till La Nilsson helt relevant. Även de övriga sångarna fullgör sina rolluppgifter med överbetyg.

Det har skrivits en del om själva uppsättningen, bland annat om scenografin och de filmiska projektioner i svartvitt som här och var under föreställningens gång vill påminna om det medium genom vilket vilda västern blivit ett närmast mytologiskt begrepp. Att till ouvertyren se Ninnie, förlåt Nina Stemme, komma ridande på filmduken som i en gammal cowboyrulle från flydda tider är en strålande inledning som förstärks av Kungliga Hovkapellets eldiga spel under den italienske dirigenten Pier Giorgio Morandi.

Flickan från Västern saknar de där örhängena som operasångarnas samlingsskivor är fulla av. Kanske är det delvis därför som den inte rönt samma uppmärksamhet som de flesta av Puccinis övriga operaverk. Men här finns ändå skönsång så det räcker och blir över. Och Mr Johnsons sista aria - "Ch´ella mi creda" - före hängningen, strax innan Ninnie stormar in och vänder på allt, skulle mycket väl kunna bli ett sådant örhänge, om än kanske inte i klass med "Nessun dorma". Den botfärdige banditens vädjan till sina bödlar om att inte låta Ninnie få veta sanningen om hans öde, att i stället låta henne tro att han undkommit, har allt det där som Puccini är en mästare på att framställa i sång och musik. Och finalen är förstås magnifik.

Den som gillar italiensk opera bör alltså skynda sig till Kungliga Operan och se Flickan från Västern.

PS. "Ch´ella mi creda" kan höras med Jussi Björling här. Och här finalen med Birgit Nilsson i huvudrollen, från en inspelning på La Scala på femtiotalet.

söndag 1 januari 2012

Vid stupet?


Kulturen vid stupet heter Thomas Nydahls nya essäbok som han själv låtit trycka i ett vackert band och distribuerar via sin blogg. Jag hör till hans bloggs många trogna besökare och finner där en stilist med alltid läsvärda reflektioner kring liv, litteratur, musik och kulturkritik. Att jag dessutom i hög grad delar hans litterära valfrändskaper gör honom förstås inte mindre intressant. Bland annat den östeuropeiska, eller i bredare mening den centraleuropeiska, litteraturen ligger honom varmt om hjärtat, och den upptar mycket riktigt en viktig del av boken.

Den som läser Thomas Nydahl kommer även att upptäcka mindre omskrivna böcker. Uppenbarligen är han en bokslukare av stora mått som lite varstans finner betydande författarskap och allra helst presenterar dem han själv känner sig befryndad med eller på ett eller annat sätt stimulerad av. I detta ryms också ett motstånd mot all den lättsmälta ytlighet som spekulation och krämarmentalitet producerar. Och vem kan inte drabbas av dystra farhågor om den väsentliga kulturens överlevnad efter ett besök i en så kallad Akademibokhandel med dess idel snabba kolhydrater i hyllor och ställ? (Jag tänker nota bene inte bara på kokböckerna!). I vår fria marknadsvärld kvarstår ändå hoppet i form av eldsjälarnas rättigheter och möjligheter att etablera alternativ. De små kvalitetsförlagen finns, och den fria andens representanter finns likaså. Och som i Thomas fall kan några av dem fortfarande skapa sig en egen plattform i masskulturens periferi.

Det som gör den fridsamme och oberoende Thomas Nydahl både stridbar och kontroversiell är främst den skarpa islamkritiska hållning han oförskräckt förfäktar och som också framkommer i ett par av bokens essäer, särskilt den som hyllar den syrianska psykiatern Wafa Sultan. Kritiken har sin grund i hans antitotalitära hållning och personliga uppgörelse med bokstavsvänstern, den han själv en gång var del av. Den som under någon period av sitt liv ingått i en konformistisk miljö, den må vara politisk eller religiös, våldsromantisk eller idealistisk, förblir sensibel för fundamentalismens frestelser och yttringar i skilda sammanhang. För den som frivilligt lämnat eller blivit utesluten från de trosvissas gemenskap återstår vanligtvis endast tvivel och desillusion. Renegatens kritiska vittnesbörd är dock väl värt att beakta, vilket många med Thomas Nydahl borde inse.

Om jag förstått saken rätt har Thomas kritik av fundamentalistisk islam ibland renderat honom misstankar om sympatier som han inte har. Den som verkligen läser honom märker snart att han skyr varje ism som vill styra tänkandet i auktoritära och konforma banor. Samtidigt vidrör han samhällsproblem på ett sätt som aktualiserar frågan om vilka värden som är oförytterliga för de västerländska idealens bevarande. Det är här som han ser islamismen som ett av hoten, och det är här som han siktar identitetsskapande värdesystem starka nog att å ena sidan underblåsa fanatisk glöd och å den andra fungera som sammanhållande kitt mot kulturellt sönderfall. Grundfrågan gäller hur tolerant man kan vara mot intoleransen och med vilka medel man bäst bekämpar fanatism och sekterism, särskilt då dess mest maligna konsekvens: terroristisk aktivism.

Räcker det med ett rättstänkande på sekulär grund, och i övrigt största möjliga frihet till individuella val av livsstil och livsåskådning? Räcker det med att människor inlemmas i arbete och konsumtion för att fylla behovet av identitet och gemenskap? Eller annorlunda uttryckt: Vad kan råda bot mot känslan av rotlöshet och moralisk nihilism i sekulariseringens spår? Familj, hembygd, tradition, nation, etnicitet, historia, politisk ideologi och religion är kraftfulla strängar för politiker att spela på i sammanhanget. I våra moderna samhällen är värdeförankringen ofta oreflekterad och försvagad till följd av sekularisering, individualism och en långtgående pluralism. Att kunna leva utan trosbekännelse har blivit något av ett intellektuellt ideal, ett ideal som emellertid inte alla kan eller vill anamma. Och först när vi utmanas av det oförsonliga trosnitets krav på enhet, anpassning och underkastelse prövas vårt värdesystems grundvalar.

Det är frågor och problem av den här arten som väcks till liv när man tar del av Thomas Nydahls pessimistiska syn på den västerländska kulturens vadan och varthän.

Vad gäller islamismens totalitära karaktär är den ett faktum som det inte finns några som helst anledningar att blunda för. Varken strategiska skäl (inte tala om sånt som sverigedemokrater och främlingshatare kan dra nytta av) eller strukturella skäl (postkolonial skuld gentemot "svaga och utsatta grupper") är giltiga skäl att ligga lågt med kritiken, vilket annars ofta förmärks i en del stereotyp argumentation från vänsterhåll. Vissa kretsar förefaller för övrigt hysa sympatier för den revolutionära potential som kan anas i politisk islam. (Ett exempel är Åsa Linderborg som i Aftonbladet uttryckt förhoppningen att den pågående arabiska revolutionen visserligen ska leda till demokrati, bara inte västerländsk demokrati).

Att islamismen i väst frodas i getton och utanförskap är ingen anledning att inte påpeka dess ideologiskt motiverade förtryck. Det finns ingen anledning att hymla med de fascistoida dragen i ett prästvälde som kräver muslimsk särlagstiftning och muslimers exkludering från majoritetskulturen och modernt samhällsliv. Jag är övertygad om att Thomas Nydahl och de islamkritiker han refererar till har rätt i att den islamiska väckelsen står för värderingar som antingen är öppet antagonistiska till västerländskt demokratiskt tänkande eller i varje fall förhåller sig mycket tvetydigt till det vi sammanfattar som mänskliga rättigheter.

Så länge även icke våldsbenägna islamister svävar på målet angående synen på icke muslimer, behandlingen av avfällingar från islam eller av konvertiter till kristendomen, inställningen till allas (även kvinnors) lika rättigheter, religiöst betingade krav på särbehandling, rätten att öppet ifrågasätta religiösa trossatser, så länge kommer de också att rättmätigt kunna anklagas för bristande respekt för grundläggande demokratiska värden. Det innebär givetvis inte att enskilda muslimer ska utsättas för hat eller förföljelse, utan bör leda till att islamistiska ideologer avslöjas och ställs till svars.

Själv tror jag att det sekulära samhällets fördelar kommer att kunna framstå som så pass lockande för flertalet av våra invandrare från muslimska kulturer att det islamistiska kravet på politisk-religiös maktutövning inte i längden kommer att kunna hävda sig annat än i sekteristiska enklaver, nog så obehagliga men knappast av samhällsomstörtande dignitet. Men visst, väckelserörelsers utbredning kan man lika lite som någonting annat sia något säkert om. Och de värdemässiga tomrummet hos vilsna, identitetssökande ungdomar måste givetvis tas på allvar.

Jag delar Thomas fascination för de stora litterära pessimisterna. Ur existentiell synvinkel är de i mångt och mycket de största realisterna. Men jag är lite för optimistiskt lagd för den dystopiska visionen om de västerländska demokratiernas undergång till följd av totalitär islam eller annan totalitär ideologi. Kommunismens fall i östeuropa, liksom dessförinnan de fascistiska diktaturernas undergång i sydeuropa, är exempel på avgörande framsteg under min egen livstid som visar på attraktionen och styrkan i de demokratiska idealen. Det är givetvis en tro som i likhet med all tro kan komma på skam, och som på intet vis ska tas till intäkt för passivitet i försvaret av dessa ideal. Jag medger att i ett längre perspektiv bakåt kan en mer pessimistisk syn också försvaras.

Min förhoppning har en enkel, inte särskilt originell, utgångspunkt som jag för många år sedan formulerade för mig själv ungefär så här: Endast det system som dynamiskt förmår att inom sig härbärgera sina egna motsättningar är gott nog och därmed värt att vidmakthålla och försvara. Det är en tanke som för övrigt kan tillämpas på både individen och samhället. Ett sådant öppet, dynamiskt system har visat sig vara det bästa möjliga också som försvar mot utopier om det perfekta, rena, helgjutna och motsägelsefria systemet. Det är förvisso ett i vissa lägen sårbart system, och som sådant måste det försvaras mot dem som i grunden vill ersätta det med det där andra: den helgjutna paketlösningen för både samhällsliv och individuell livsföring.