Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 29 juni 2009

Willy Kyrklund

Foto: Cato Lein

En av mina favoritförfattare alltsedan tidigt 70-tal har gått bort; en av de allra främsta i den svenska 1900-talslitteraturen finns inte längre ibland oss. Det föranleder inga extrabilagor i tidningarna men hans namn kommer att leva desto längre i våra minnen och i historieböckerna.

Det var i och för sig ganska länge sedan jag såg Willy Kyrklunds tunna, patriarkliknande gestalt i Uppsalas gatuvimmel. Men det var en så vacker bild av den gamle mannen - känd för sin illusionslöshet om människans lika gåtfulla som oblida villkor - att i all enkelhet se honom styra sin hustru i rullstolen till Forumgallerian för matvaruinköp.

"Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar." Det är det citat som man oftast ser i samband med Kyrklunds författarskap och det var också den formulering som jag först stötte på och som omedelbart hakade fast i mig och gjorde mig för evigt förbunden med detta författarskap. Jag blev en samlare av Kyrklundverk och märkte att han stod ganska högt i kurs på antikvariaten, då på 70-talet. Sedan blev han ju aktuell på nytt och hans samlade verk utgavs för dtygt 10 år sedan.
Det nämnda citatet kan i själva verket ses som essensen i hela Kyrklunds författarskap. Det är hämtat från Mästaren Ma, ett tidigt verk, en resonerande tankebok av det slag skulle bli Kyrklunds speciella signum. Han var kortprosans obestridlige mästare, en stilist som koncentrerade sina texter till det yttersta och spetsade dem med ironi och en torr humor som gjorde den desillusionerade livshållningen uthärdlig, ja paradoxalt nog rent av upplyftande. Hans prosa ger i varje fall på mig ett slags ut- och invändeffekt: det som kvarstår när han vridit och vänt på de ofta förfärande livsvillkoren är förundran och förhöjd livskänsla.
I en av hans senare böcker - Elpënor från 1986, skriven på det antika versmåttet elegiskt distikon - ägnar han tankarna åt en bifigur i Odyssén med det namn som titeln anger. I det klassiska verket blir inte mycket sagt om honom, utöver att han vid ett tillfälle söp sig full och bakrusig ramlade ner från taket och dog. Odysseus seglade vidare med sitt manskap utan att begrava honom, vilket gör att han uppträder som vålnad när Odysseus besöker Underjorden. Kyrklund avslutar sin berättelse om denne olycksalige man på följande karakteristiska sätt:
Främling du som färdas på havet och rundar en udde/vilkensomhelst på din väg vidare hän mot ditt mål - /lyssna i vinden efter mitt namn. Jag hette Elpënor./ Jag som aldrig kom fram seglade hoppfull som du.

Det är frestande att citera från flera andra Kyrklund-texter. Men det får räcka med ytterligare ett som avslutar Om godheten (1988), också den med havet och seglingen som tema:
Du som valt sjövägen från Kap till Cooch Behar och har supit upp spriten i kompassen, förlora ej modet kamrat! Styr efter topplanternan på din båt, den är dock ett högre ljus, inte så mycket högre men iallafall. Du kan räkna med en osäker kurs över mörka vatten. Detta vet du säkert.

tisdag 16 juni 2009

Svindel. Känslor

Jag tänker på W G Sebalds första bok Svindel. Känslor (Bonniers, 2009) som i våras kom på svenska i Ulrika Wallenströms fina översättning. Den består av fyra berättelser i den stil som blev hans prisade kännemärke och som blandar essäistik med dokument och lyrisk prosa på ett lika naturligt som förnämligt sätt. Den sista av dessa berättelser - "Ritorno in patria" - är ett litet mästerverk som beskriver författarens återseende av den bayerska hembyn.

Jag funderar över titeln på boken. Och jag förstår särskilt valet av det första ordet - svindel. Det som är så fascinerande med Sebalds prosa är att den lyckas med att i sin vandring i såväl inre som yttre världar förmedla känslan av livets slösande rikedom och förfärande intighet. Annorlunda uttryckt handlar det om förundran och melankoli i sällsam förening.
"Mitt ute på ett grönt fält lade jag märke till några höns som, trots att det inte alls var länge sedan det slutat regna, hade avlägsnat sig ett som det tycktes mig oändligt långt stycke från huset där de hörde hemma. Av någon anledning som jag fortfarande inte kan förstå gjorde åsynen av denna lilla hönsflock som vågade sig så långt ut på öppna fältet mig mycket rörd den gången. Överhuvudtaget vet jag inte vad det är hos vissa ting och varelser som griper mig så ibland." (s. 40).

Sebald skrev några få "romaner". Om denna världs förunderlighet i stort och smått. Om det fantastiska rum som det mänskliga medvetandet är. Om tiden, som kan stå stilla som i det sällan besökta kaféet Alpens ros i hembyn W, men också om tiden som flytt och bara ofullständigt kan återskapas eller göra sig påmind i form av gulnade dokument. Om alltings fåfänglighet i ljuset av livets korthet och svindlande slöseri. Vad lever kvar, och vad är egentligen möjligt och värt att dokumentera?

Sebald hann med att teckna ned mycket tänkvärt i den vägen, det som nu utgör hans efterlämnade dokument. Hans eget medvetande slocknade hastigt i en bilolycka 2001.

Svindel var ordet. "Stjärnorna kvittar det lika" som Nils Ferlin så riktigt skrev.


måndag 15 juni 2009

Semesterplaneringens mer angenäma sidor

När sommarledigheten närmar sig kan tankarna på allt man vill hinna med under några korta veckor ge upphov till viss eftertänksamhet på en slags metanivå, så att säga.

Till ledigheter hör för många av oss planer för avkopplande och bildande läsning. Själv har jag aldrig haft någon dragning till deckare, som ju annars är vad som lockar förvånansvärt många just sommartid. Tvärtom hör jag till dem som tänker att nu får jag äntligen tid att fördjupa mig i någon betydande författares särskilt omfattande verk, eller kanske beta av delar av stapeln böcker som förvärvats under de senaste månaderna.

Ofta hamnar jag i slumpmässighet och tar den bok som till exempel plötsligt dyker upp vid dammtorkningen och som kardborrelikt hakar sig fast efter en förnyad provbläddring. Ibland siktar jag i stället in mig på att läsa ett visst verk, t ex Bröderna Karamasov, och låter därmed allt annat vänta. Förutom dikter förstås, som har fördelen av att kunna läsas i små portioner praktiskt taget när som helst i pauser i övriga aktiviteter, inklusive krävande läsaktiviteter, och som framför allt kanske är någonting att sträcka sig efter i sänglampans sken.

Ja, vad ska man välja bland allt det intressanta som återstår att läsa? Thomas Manns Josefs-serie har jag i hyllan sedan många år, omsorgsfullt hopsamlad men ännu oläst. Montaignes essäer har jag förstås läst i urval, men inte som helhet. Och Gombrowicz´ Dagböcker i tre band har jag också bläddrat i, men inte dykt in i på allvar. Rilkes samlade dikter fann jag i ett vackert band i Berlin härförleden. Inte visste jag att han skrivit så oändligt mycket mer än de mest kända och berömda verken Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus! Eller kanske Nietzsche, vars samlade verk nu är under utgivning på svenska och som jag givetvis också köpt allteftersom de utkommit. Charles Taylor, ja, han måste jag absolut se till att jag får tid med!

Men när jag sedan snabbt scannar bokryggarna ser jag mycket annat som är nästan lika frestande. Och när jag läser kultursidorna så tänker jag att jag också borde ta mig an någon av de nya och omskrutna tegelstenarna, t ex den där av Bolanos eller den där av Murakami. Det är bara det att då måste jag skaffa mig dem - och i stället för att decimera högen med oläst öka den...

Det må bli som det blir med detta. Fortsätter den här förbannade svenska tolvgraderssommaren (ett av mina städse hatobjekt så här års) så kommer det med all säkerhet att resultera i någon läsefrukt så småningom. Tolv grader, förresten. Åtta grader visade termometern i morse! Om inte statistiken som talar för en temperaturökning till klimatets fördärv nu kommer att justeras får det snart lov att hända någonting radikalt.

onsdag 10 juni 2009

En komponerande kvinna från förr

Numera är det ju inte alldeles ovanligt med kvinnor som tonsättare, inte ens som dirigenter faktiskt, även om könsfördelningen fortfarande är märkligt mycket mera snedfördelad på musikskapandets än på de flesta andra områden. Historiskt har endast ett fåtal komponerande kvinnor blivit varaktigt uppmärksammade, och man kan inte helt frigöra sig från tanken att det, låt vara orättvist, skett på grund av släktskaps- eller parförhållanden med kanoniserade män. Om vi talar 1800-tal så känner alla till Clara Schumann, kanske också Felix Mendelssohns syster Fanny, som Felix själv lär ha betraktat som ännu mer begåvad än han själv.

Ett okänt namn var för mig tills helt nyligen Elisabeth von Herzogenberg (1847-1892). Som de flesta andra musikaliska kvinnor som inte var sångerskor var hon i första hand en mycket duktig pianist, om man får tro samtida omdömen. Hennes pianolärare hävdade att hon "hade det mjukaste anslaget, den ledigaste tekniken, den snabbaste uppfattningen, det ovanligaste minnet och det själfullaste spelet" och kallade henne ett geni. Hon var gift med Heinrich von Herzogenberg (på bilden ovan syns makarna tillsammans), också han tonsättare och en av dem som gav henne och Ethel Smyth, en fosterdotter från England, lektioner i kontrapunkt.

Under en period var makarna Herzogenberg centralfigurer i Bachverein i Leipzig liksom i kretsen kring Johannes Brahms i samma stad. Clara Schumann i Frankfurt tillhörde också den närmaste vänkretsen, liksom många andra av dåtidens stora musikskapare.

Acht Klavierstücke tillkom några lyckliga sommardagar i släktens sommarhus utanför Graz i Österrike, men varken dessa eller de sånger som Elisabeth också komponerade publicerades under hennes livstid.

Elisabeth var hjärtsjuk och dog endast 45 år gammal några år före maken. Efter Elisabeths död ville Heinrich resa ett äreminne över hustrun genom att ge ut pianostyckena, vart och ett dedicerat till en musikalisk väninna, utom i ett fall (nummer 6) där tre asterisker i stället betecknar honom själv. Sålunda fick Lili Wach (Mendelssohns yngsta dotter) nr 2 och Clara Schumann nr 8 sig tillägnade.

Det här är musik som är både intelligent och lustfylld och därför också rolig att spela. Ibland påminns man om Schumann, ibland Mendelssohn, och i flera fall märks inflytandet från det genom Mendelssohn nyväckta intresset för Bach i de "inventiva" stämkombinationerna i vänster respektive höger hand, i de skilda eller spegelvända figurerna i bas och diskant. Ett par av dem kräver god teknisk förmåga, men flertalet är ganska enkla att spela för en hygglig amatör. Nummer 2, som kunde ingått i Mendelssohns "Lieder ohne Worte", är jämte nummer 7 de som lockar mig allra mest.

Varken herr eller fru von Herzogenberg har gått till eftervärlden som några stora tonsättare. Det ödet delar de med många andra habila konstutövare, även sådana som i samtiden hölls mycket högt. Ibland när jag läser om skilda epokers kulturmiljöer dyker tanken på tidmaskinen upp. Tänk om det vore möjligt att förflytta sig 125 år tillbaka i tiden och i salongen hos von Herzogenbergs iaktta Brahms ansiktsuttryck när Elisabeth spelade något av sina stycken. Han lär ju inte ha varit särskilt frikostig med beröm, den gode Brahms, som dock en gång ett par årtionden senare om den unge Erich Wolfgang Korngold muttrande lär ha tillstått att han var "begåvad".


söndag 7 juni 2009

Esa Pekka, Anton och ett gäng fantastiska engelsmän




I går kväll förlorade Sverige mot Danmark i fotbollskvalet. Jag var förhindrad att följa dramat fram till detta dystra resultat. I stället fick jag uppleva en fantastisk kväll i Stockholms konserthus när ännu en världsberömd orkester - Philharmonia Orchestra - gästspelade med sin nye huvuddirigent: Esa Pekka Salonen.

Visserligen blev vi snuvade på det utannonserade programmet, där jag särskilt hade bespetsat mig på att få höra Alban Bergs violinkonsert med solisten Christian Tetzlaff. Nu var programmet ändå inte på något sätt en besvikelse; Arnold Schönbergs Verklärte Nacht, stråkorkesterversionen, och Anton Bruckners sjätte symfoni är verk som tål hur många lyssningar som helst.

Bland Bruckners symfonier har jag haft svårt att välja någon favorit, men oftast ändå återvänt till inspelningar och konserter med de tre sista: sjuan, åttan och nian. Den sistnämnda gavs så sent som för tre veckor sedan i Orchestre de Paris´version under Cristoph Eschenbach, en konsert som jag kommenterade här med vissa reservationer för både tolkning och orkesterklang.

Hur annorlunda denna gång med det förstummande skickliga framförande som Esa Pekka Salonen och Philharmonia Orchestra bestod oss med. Sällan har jag känt klyschan om orkestern som ett enda instrument så passande som denna kväll. Detta var spel i full paritet med det allra bästa man kan få höra med t ex berlinfilharmonikerna. Balansen mellan instrumentgrupperna, precisionen, dynamiken och flödet i linjerna - allt hade Salonen i sitt omutliga grepp. Stråkklang av himmelsk natur och blåsare som intonerade utan minsta tvekan.

Och Bruckner, som alltid fick kritik för sitt originella komponerande och aldrig själv fick höra 6:an i sin helhet, fick nu med denna sin ursprungsversion en upprättelse som han väl bara kunde ha drömt om. Själv tvingas jag än en gång ompröva vilken av hans symfonier som är min favorit och nu med hänsyn även till den sjätte.

Efter en Brucknersymfoni brukar inga extranummer ges, sade Salonen och erbjöd sig samtidigt att bryta mot den principen genom att levera Melisandes död av Jean Sibelius. Ett andlöst vackert utförande med stundtals nästan ohörbara pianissimon som till och med fick tyst på de allra snuvigaste i publiken.

En makalös kväll med en makalös orkester som verkar vara helt i samklang med sin dirigent.

torsdag 4 juni 2009

Konsertsalen i Sanssouci




I Potsdam en dryg halvtimmes resa utanför centrala Berlin ligger det vackra slottet Sanssouci ("utan bekymmer", eller kanske borde man hellre översätta det till "sorglösa"). Fredrik den store lät bygga det och var dess främste slottsherre. När G och jag steg av tåget i Potsdam vid lunchtid Kristi Himmelsfärdsdag började det regna. Väl framme vid slottet åskade det rejält och i kön till biljettdisken fick vi rusta oss så gott det gick med både regnskydd och tålamod. Insläppta skulle vi bli först om en och en halv timme, upplyste kvinnan vid kassan. Nåväl, eftersom man kunde stilla sin fysiska hunger på ett trevligt ställe alldeles i närheten så var ingen större fara skedd.

I Alte Nationalgalleri i Berlin finns den berömda tavla som föreställer Fredrik den store musicerande i kretsen av sina vänner i konsertsalen på Sanssouci (klicka på bilden för större detaljrikedom). Jag var mest spänd på att få se den salen. Den förvånade genom sin relativa litenhet. Spinetten (eller om det var en cembalo) stod i mitten av rummet, och ovanpå den låg kungens egen flöjt inglasad. Tavlan, som långt senare målades av Adolph Menzel (1815-1905), ger ju ingen exakt uppfattning om rummet eftersom det endast lyses upp av stearinljus i stakar och mäktiga ljuskronor. Det varma ljusdunklet är nätt och jämnt tillräckligt för att lysa upp notbladen för kungen och de ackompanjerande medmusikanterna. Man tycker sig kunna höra en skicklig amatörflöjtist som här får ett tillfälle att briljera med sina egna kompositioner.

Preussen under Fredrik den store var en stormakt som givetvis även ville hävda sig på kulturens område. Sanssouci skapades som ett kulturcentrum där upplysningsfilosofin skulle vara förhärskande. Vid den berömda aftontaffeln med god bespisning förväntades de närvarande delta i dialoger som liknats vid stilfulla florettfäktningar. Att denna anda sedan kunde materialiseras i Voltaires egen gästande person var bara följdriktigt och säkert en triumf för den franskorienterade kungen.

Efter slottsbesöket vandrade vi genom Potsdams stadkärna. En mycket trivsam miljö där en hel del av de kulturella lagren från gångna epoker fortfarande kan anas trots förstörelsen från andra världskriget och DDR-kommunistisk vanvård. En annan gång i ett bättre väder hoppas vi kunna återvända för att se Neues Palais och mycket annat som inte hanns med denna gång.