Willy Kyrklund

Foto: Cato Lein

En av mina favoritförfattare alltsedan tidigt 70-tal har gått bort; en av de allra främsta i den svenska 1900-talslitteraturen finns inte längre ibland oss. Det föranleder inga extrabilagor i tidningarna men hans namn kommer att leva desto längre i våra minnen och i historieböckerna.

Det var i och för sig ganska länge sedan jag såg Willy Kyrklunds tunna, patriarkliknande gestalt i Uppsalas gatuvimmel. Men det var en så vacker bild av den gamle mannen - känd för sin illusionslöshet om människans lika gåtfulla som oblida villkor - att i all enkelhet se honom styra sin hustru i rullstolen till Forumgallerian för matvaruinköp.

"Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar." Det är det citat som man oftast ser i samband med Kyrklunds författarskap och det var också den formulering som jag först stötte på och som omedelbart hakade fast i mig och gjorde mig för evigt förbunden med detta författarskap. Jag blev en samlare av Kyrklundverk och märkte att han stod ganska högt i kurs på antikvariaten, då på 70-talet. Sedan blev han ju aktuell på nytt och hans samlade verk utgavs för dtygt 10 år sedan.

Det nämnda citatet kan i själva verket ses som essensen i hela Kyrklunds författarskap. Det är hämtat från Mästaren Ma, ett tidigt verk, en resonerande tankebok av det slag skulle bli Kyrklunds speciella signum. Han var kortprosans obestridlige mästare, en stilist som koncentrerade sina texter till det yttersta och spetsade dem med ironi och en torr humor som gjorde den desillusionerade livshållningen uthärdlig, ja paradoxalt nog rent av upplyftande. Hans prosa ger i varje fall på mig ett slags ut- och invändeffekt: det som kvarstår när han vridit och vänt på de ofta förfärande livsvillkoren är förundran och förhöjd livskänsla.

I en av hans senare böcker - Elpënor från 1986, skriven på det antika versmåttet elegiskt distikon - ägnar han tankarna åt en bifigur i Odyssén med det namn som titeln anger. I det klassiska verket blir inte mycket sagt om honom, utöver att han vid ett tillfälle söp sig full och bakrusig ramlade ner från taket och dog. Odysseus seglade vidare med sitt manskap utan att begrava honom, vilket gör att han uppträder som vålnad när Odysseus besöker Underjorden. Kyrklund avslutar sin berättelse om denne olycksalige man på följande karakteristiska sätt:

Främling du som färdas på havet och rundar en udde/vilkensomhelst på din väg vidare hän mot ditt mål - /lyssna i vinden efter mitt namn. Jag hette Elpënor./ Jag som aldrig kom fram seglade hoppfull som du.

Det är frestande att citera från flera andra Kyrklund-texter. Men det får räcka med ytterligare ett som avslutar Om godheten (1988), också den med havet och seglingen som tema:

Du som valt sjövägen från Kap till Cooch Behar och har supit upp spriten i kompassen, förlora ej modet kamrat! Styr efter topplanternan på din båt, den är dock ett högre ljus, inte så mycket högre men iallafall. Du kan räkna med en osäker kurs över mörka vatten. Detta vet du säkert.