Välljud i Berwaldhallen

Förra fredagens konsert i Berwaldhallen bjöd på ett rikt program, en utmärkt blandning av både välkänd och mer sällan spelad tonkonst med stort instrumentuppbåd för storslagen symfonik. I det här fallet Sergej Rachmaninovs grandiosa tredje pianokonsert och efter pausen Leoš Janáčeks "Taras Bulba" och Claude Debussys "La Mer". Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Daniel Harding med Leif Ove Andsnes vid pianot hade en lyckad om än svettig afton i ett fullsatt auditorium där sommarvärmen utomhus uppenbarligen följt med publiken in. 

En konsert som denna leder rätt ofta till ett efterspel, ett fortsatt lyssnande till de olika inspelningar av verken som finns att tillgå. Så även i detta fall.

Det är nio år sen jag sist hörde Rach-trean live, och det är förstås alltid med stora förväntningar man bänkar sig inför detta för solisten så krävande och för publiken så bedårande verk. Utan extrravaganta åthävor uppvisade Andsnes sina händers lek med klaviaturen (för att alludera till havsmusiken senare i programmet), med ett böljande tonflöde vars laddade underströmmar steg upp till ytan, av och till briserande i dramatiska utbrott från brass och tutti. Min enda randanmärkning är att balansen mellan orkester och solist inte alltid var den allra bästa; i synnerhet i första satsen drunknade pianot ställvis i tonsvallet. Just detta är tydligen den för dirigenten vanligaste svårigheten med detta verk - ser jag av min kommentar till den tidigare nämnda konserten med Valentina Lisitsa. 

Om det fanns någon gemensam nämnare för de olika verken så var det den starka orkesterkoloriten, alltmer framträdande ju längre aftonen led. Janáček har alltid fångat mig med sitt egensinniga tonspråk, lätt att känna igen, uttrycksfullt både med sina lyriska anspelningar på folkmusik och sina korthuggna, repetitiva fraser. 

"Taras Bulba" är programmusik byggd på Gogols historia om ett kosackuppror mot polackerna under 1600-talet, enligt Janáček själv en rapsodi i tre satser/episoder som återger hjältens och hans båda söners död med åtföljande profetia om en annan, framtida triumf. Med andra ord ett patriotiskt innehåll som jag väljer att tänka på i termer av hur en Taras Bulba i vår egen tid skulle tackla dagsläget och upproret mot det moderna tsarvälde som nu med våld vill kuva sin omgivning. I bästa fall en demokratiskt sinnad Taras Bulba som lämnat de profetiska drömmarna om tsar och ortodoxi.

Hur som helst är den här rapsodin helt fascinerande och jag är glad att på allvar ha upptäckt den.

Sist då impressionisten par préférence, Claude Debussy, vars havsmusik inte ska tas för tonmålande programmusik. Så sägs det i alla fall, men det är förstås inte alldeles enkelt att skilja tonmåleri av naturfenomen från stämningsskapande intryck av sådana fenomen omsatta i toner, i synnerhet som satserna bär titlar om gryning till havs, vågornas lek och vinden i dialog med havet. 

Nog finns det allmänt sett tillräckligt av dynamik i musikaliska förlopp för att föreställningar om vågsvall med lätthet ska infinna sig, låt vara att den komplexa harmoniken hos Debussy ju är det intressantaste med hans musik. Det är de mäktiga, feta ackorden som flyter omkring i orkestersatsen som ger den dess speciella karaktär av klangfärgskonst. 

Man kan nog ha lika stor behållning av den här musiken - liksom även av Janáčeks - om man lyssnar till den som till absolut musik.   

Inför Debussys mot slutet alltmer brusande musik inträffade något som kanske kunde tas som att någon behagade skämta med publikens föreställningar om vågors lek och dialogen mellan vind och hav. Jag satt på andra raden och när kulmen närmade sig var det någon som smög ut genom dörren i förväg, varvid en stark och uppfriskande fläkt utifrån hallen drog in och rörde om i den tjocka luften. Dock inte med förnimmelser av hav. Bara med en tydlig doft av kaffe från kafeterian. 

Foto: Arne Hyckenberg, Sveriges Radio

Sokolov, årgång 2022

 

Så var han då än en gång tillbaka i Stockholm en oktobersöndag - pianomusikens furste, konsertflygelns ständige utforskare. Den här gången med ett lite ovanligt program: klavermusik (ursprungligen för cembalo) av Henry Purcell och Beethovens 15 variationer och en fuga över ett eget tema, "Eroica", Ess-dur, op. 35. Sist också tre sena pianostycken av Johannes Brahms, op. 117, "Mina sorgers vaggvisor" som Brahms själv lär ha kallat dem.

Engelsk barockmusik är inte vad jag dagligdags lyssnar på, men troligtvis oftare borde. Att Purcell under sitt korta liv hann skapa mycket mer av värde än bara den underbara operan "Dido och Aeneas" visade Sokolov med all önskvärd tydlighet. I synnerhet tre Sviter - nr 2 i g-moll, nr 4 i a-moll och nr 7 i d-moll, som ju enligt givet barockmönster är en följd av danser, klingar med sirlig rikedom, ja nästan överrik ornamentering, balanserad av de vackra melodier som bildar stommen.  En halvtimmes flöde av den här musikens lugna intensitet kan ha en smått hypnotisk verkan om man försjunker i den med bibehållen koncentration. 

Inte heller Beethovens variationer över ett eget favorittema, kallat "Eroica", det som senare skulle bli känt genom den tredje symfonins sista sats, var mig tidigare bekant. Man upphör aldrig att förvånas över mängden av stor musik som återstår att lära känna även av de största kompositörerna. Jag blev mycket förtjust i det här stycket när jag förberedde mig genom att lyssna till några inspelningar på Youtube och Spotify av yngre ännu inte kända pianister. Kanske är det ett verk som kommit lite i ropet just nu?

Att ta ett tema, en kort tonföljd, och brodera ut det på ett antal olikartade sätt, rytmiskt, harmoniskt, tempomässigt, etc. är en kreativ utmaning som naturligtvis ett snille som Beethoven kan göra mycket av. Bara det att inledningsvis, före temat som helhet, efter ett forteackord presentera basgångens toner är ju originellt. De kontraster som följer är fyllda av både lyriskt legatospel, skuttande lustifikationer, virtuosa rusningar, yvigt mullrande i basen och som kulmen en konstfärdig fuga och en påminnelse om ursprungstemat. Ibland låter det som högtidlig parad, ibland som tjattrande ankor som retas (trettonde variationen). Det är en mestadels glad, ibland humoristisk och hela tiden mycket underhållande Beeethoven, får man nog säga.

Brahms Intermezzon, op. 117 hör till mina absoluta favoriter bland romantikens pianostycken; jag känner dem sen gammalt utan och innan. Ändå hade jag kanske inte förväntat mig att Sokolov så till den milda grad skulle infria mina förväntningar, att det var där som konserten skulle nå sin höjdpunkt. 

Det finns ju inget virtuost i dessa stycken, men däremot ett djup som det krävs en utttolkare av Sokolovs kaliber att uppenbara. Han spelade dem i aningen lugnare tempo än vanligt, särskilt nr 2. Vilket gjordes av omsorg om harmoniken i de komplexa ackorden som med Sokolovs skickliga pedalering rent av drog åt Debussy-hållet, men samtidigt upprätthöll ackordens distinkta karaktär. Jag har aldrig hört dessa intermezzon mer gripande utförda.

Vilken dynamik i anslaget, vilken musik! Publiken andlös i återhållen inre extas. Nej, jag talar inte bara för mig själv. Det bjuds sådana där magiska stunder i Sokolovs konserter, det är därför han dyrkas av dem som mer än en gång erfarit detta.

Sedan vidtog det jag brukar kalla avdelning tre: extranumren. Det finns inget publikfriande i Sokolovs uppträdande, det är tvärtom strikt ritualiserat (likt en butlers, som jag såg att någon träffande betecknat det som) och sedan tidigare byggt på en tyst överenskommelse om ett generöst antal extranummer. I Stockholm brukar det bli sex, vilket besannades även denna gång. 

Efter att ha rest sig från pianopallen och bugat sig som tack för det stormande applåderna går han lugnt ut från scenen. Återkommer efter en stund, bugar artigt mot både salongen och den fullsatta körläktaren och går sedan i samma lugna takt ut igen. Kommer tillbaka, ställer sig vid pallen och bugar sig på samma sätt åt båda hållen - och går ut. 

När han nästa gång återkommer vet vi att han efter bugningarna kastar frackskörten bakåt och slår sig ner för att exekvera första extranumret. I fortsättningen kommer han att komma in, vända och återkomma till varje nytt extranummer. 

Publiken tystnar, han sänker båda händerna och fingrarna börjar löpa som småfågelvingar över klaviaturen i ett preludium av Rachmaninov. Det är ett preludium ur op. 23 med tempobeteckningen Presto, vilket när sista tonen klingat ut får publiken att resa sig och ge uttryck åt det tidigare återhållna jublet inombords.

Ytterligare fem gånger kommer han att slå sig ner vid flygeln, med ännu ett preludium av Rachmaninov, två mazurkor och ett preludium av Chopin och allra sist ett preludium av Johann Sebastian Bach i h-moll, BWV 855a (arr. Siloti). Med detta sistnämnda stycke - där ena handen spelar ett rörligt preludium så lent som vore det en annans hand i ett annat rum, medan andra handen låter en melodi formas av tunga men glest droppande toner, och där händerna halvvägs turas om att dynamiskt träda i förgrunden - avslutades en minnesvärd konsert.*

PS. Sokolov är som bekant ryss, men sen många år bosatt i Italien. I mars i år gav han en konsert i Konzerthaus Wien där samtliga intäkter gick till stöd för Ukraina. 

_____________________________

* Víkingur Olafson spelar detta preludium på sin Bach-skiva från 2018 (Spotify här).

Foto: Oscar Tursunov

Sokolov

Det har inte alltid varit fullsatt i Stockholms Konserthus vid Grigory Sokolovs så gott som årligen återkommande besök en söndag i slutet av oktober. Men igår, söndagen den 31 oktober 2021, var det i stort sett bara skymda platser uppåt sidoväggarna på andra raden som resterade för den som beslutade sig i sista stund. Kanske beroende på att fjolårets konsert uteblev av skäl som alla känner till, kanske bidrog programmet också en del - Schumanns "Kreisleriana" och Rachmaninovs 10 preludier, op. 23 - eller också längtade många med mig helt enkelt efter att återuppleva pianots häxmästare nummer ett, när nu, efter allt som varit, chansen gavs på nytt.

Hur som helst, i den som vanligt närmast rituella inramning som är till för att allt annat utom musiken ska tona bort och försvinna, genomförde han på nytt en konsert som lever kvar inom en långt efter dess obligatoriska avslutning med sex generösa extranummer.

Robert Schumanns "Kresleriana" är förstås ett repertoarstycke som ingen pianovirtuos kan förbigå med tystnad. Dess bipolära kast mellan stark upprördhet och lyrisk ömsinthet kräver sin hängivne uttolkare, och Sokolov tog ut svängarna maximalt får man nog säga. Hans ff (forte fortissimo) bör nog tecknas fff och kan göra en ängslig för instrumentets skull; han kör ibland så det ryker eller så att man börjar tvivla på att det finns någon filt kvar på hamrarna. Helt övertygade mig inte Sokolov i detta stycke, som jag för övrigt fortfarande söker min favorituttolkare av. (Inte heller en förnyad lyssning till Vladimir Horowitz förmår övertyga mig om att detta är geniet Schumanns bästa pianoverk. Det är kanske där det i grund och botten ligger).

Ett stycke in i andra avdelningen kände vi nog oss alla lika hemmastadda med Rachmaninov som Sokolov själv. Även den musiken skiftar ju mycket kontrastrikt mellan det virtuost bländande och en helt betagande rysk melankoli. Min favorit i op. 23 är det elegiska fjärde preludiet i D-dur (som jag tidigare skrivit om här och här). Det mest kända är nummer fem, Alla marcia, i g-moll, som onekligen är ett mycket charmigt och medryckande stycke, av Sokolov utfört med en behärskad precision som söker sin like. Är det inte i själva verket lite av en tennsoldaternas march vi hör? I nummer två, det sanslöst virtuosa Maestoso i B-dur, kom Sokolovs kraftfulla sida till sin fulla rätt. Dessa preludier komponerades efter den andra pianokonserten, Rachmaninovs mest kända verk. De är av samma romantiskt melodiska karaktär och förtjänar att bli lika kända och uppskattade som den.

Ja, och så följde då som alltid den tredje avdelningen, extranumren, som denna gång inleddes med ett par av Chopins Polonaiser, den i ess-moll, op. 26:2 och därefter den i Ass-dur, op. 53, det kanske mest kända av Chopins många populära pianostycken. Och märkligt nog var det just i detta snudd på uttjatade stycke musik som det hände något alldeles särskilt, det som händer ibland med musiker av Sokolovs slag. 

Plötsligt elektrifieras hela salen av en oerhörd närvaro när den för alla så välbekanta musiken med små medel och ett inspirerat spel låter förändrad och klingar som ny, som om man hörde den för första gången, som om den plötsligt uppenbarade ett oanat innehåll när den väl befrias från slentrian och tom retorik. Det kan som i det här fallet röra sig om ett något neddraget tempo, vissa fraseringar med en lite annan dynamik, en återhållen men syn- och hörbar intensitet. 

Det är svårt att beskriva detta och naturligtvis fick Sokolov efter stormande bifall fortsätta med sina säkert i förväg planerade encores. Jag fick höra några andra av mina favoritstycken, bl a Brahms Intermezzo i A-dur, op. 118:2 (som jag också skrivit en hel del om), ett kort preludium av Skrjabin från hans 24 preludier, op. 11:14, som jag ständigt har liggande på flygeln här hemma. Slutligen tog han adjö med det underbara Busoni-arrangemanget av Bach-koralen "Ich ruf´zu dir, Herr Jesu Christ". 

Det är här i slutskedet av konserten man frågar sig varför han alltid är så generös med extranummer. Jag vet inte, men jag gissar att han lever helt för musiken, och att han efter ett par timmars musicerande, trots sitt behärskade och formella uppträdande, befinner sig i ett "flow" som gör att han gärna spelar vidare. Och spelar vidare gör han i ett oavbrutet turnerande Europa runt, sina 70 år till trots. Med ett nytt program och nya extranummer nästa år igen.

Romans i f-moll

Sergei Rachmaninovs storhet har den här bloggen mer än en gång uppmärksammat. Han var en av de största pianisterna någonsin, därtill en gudabenådad kompositör, märk väl inte bara för piano. Stor även i det lilla formatet, vilket lätt kan förbises när i första hand pianokonserterna och orkesterverken är det man förknippar hans namn med. I själva verket komponerade han musik i alla genrer, till och med operor.

Tunga januaridagar försöker jag använda mig av den kära gamla flygeln i trots mot tidens oro och den försämrade finmotorik som numera begränsar mig till stycken i lugna tempi, på sin höjd andantino. På notstället finns blandat annat ett "salongsstycke" av just Rachmaninov, ur op. 10, nr 6 i f-moll, som jag gärna återvänder till. Kan den musiken tala till oss idag?

Om salongsstycken talar man ibland lite nedlåtande, ofta nog helt obefogat. Det finns många exempel på utsökta miniatyrer, kortare pianostycken av lägre eller medelmåttig svårighetsgrad, som förtjänar att framföras såväl i hemmasalongen som i konserthusets stora sal. Det här stycket med beteckningen Romans är ett utmärkt exempel på det.

Än en gång ryskt vemod säger ni, och jag ser inget fel i det. Ett försiktigt närmande, ett resignerat tonfall, ja, men också tillgivenhet. I det ständigt återkommande motivet - en fallande tonföljd; fyra toner, ibland bara tre - en gest av ömsinthet. Glimtvis vänder det i uppåtstigande trioler - i fåfängt hopp?

Av notbilden att döma skulle det kunna bli ganska tradigt, och vid en första anblick ger den bitvis intryck av att gå i Dess dur. Det krävs med andra ord ett detaljarbete, att man ger akt på små variationer, accenter och dynamik för att den här musiken ska komma till sin rätt. Vid närmare betraktande är den långt ifrån enkel.

Pianisten Arcadi Volodos, en virtuos av Rachmaninovs kaliber, har aldrig tvekat att spela tekniskt förhållandevis enkla stycken när han finner goda skäl för det. Därför hänvisar jag till honom, som med utsökt frasering och känsligt anslag gör det här lilla stycket till någonting märkvärdigt. Men jag rekommenderar även en annan pianist jag nyligen upptäckte på Youtube. Natasha Vlassenko heter hon, och inte heller hos henne fattas någonting av det ömsinta, inkännande spel som krävs för att levandegöra atmosfären i 1890-talets ryska salonger, den jag menar är förnimbar och fullt giltig än i dessa dagar.

Bilden: "Mondlandschaft". Målning av Adalbert Stifter.

Ryska toner

Jag återvänder gång på gång till Sergei Rachmaninov, alltmer övertygad om att han är och förblir Rysslands största romantiska geni. Det är för pianomusiken förstås, säger ni, men nej inte bara för den. Tjajkovskij får ursäkta, men min värdering beaktar symfonierna och annat också, inte minst den andra symfonin.

Nu när sommaren går in i det antagligen sista högtrycket och de mörka molnbankarna och det i år så frekventa åskmullret från både när och fjärran åtminstone tillfälligt tystnat, går jag till olika inspelningar av pianopreludierna. Visst är det återigen läge för en omgång ryskt, det vill säga kanske lika mycket nordiskt, vemod. 

För flera år sen skrev jag (här) om det fjärde preludiet i opus 23, fortfarande en av höjdpunkterna i musiken för solopiano av denne tonsättare som själv kanske var den allra främste pianisten genom tiderna.

Nu vill jag framhålla nummer 1 i fiss-moll i samma opus. Jag lyssnar till Svjatoslav Richter i en femtio är gammal liveinspelning från Manchester. Och jag läser ett par korta kommentarer som försöker karakterisera detta stycke. 

Richter själv konstaterar i en anteckning kort och gott att det är dystert och poetiskt, medan den berömde ryske pianopedagogen Heinrich Neuhaus, som höll just fiss-mollpreludiet för att vara det bästa, tyckte sig uppleva en rysk afton i friska luften vid en damm när dimman stiger.  

Det finns en damm i närheten av det lantställe där jag tillbringat större delen av sommaren, ett litet vattendrag tätt omgärdat av svärdsliljor och rejäla dungar kaveldun. En rörhöna med familj har slagit sig ner där, men visar sig bara i undantagsfall när Issa och jag passerar. Nu är svärdsliljorna sen länge utblommade och kaveldunets kolvar har mörknat och bestånden står likt väpnade plutoner i stram givakt. I skymningen efter solvarma dagar och sjunkande temperatur kan dimstråk anas, även om de framträder som tydligast i det matta gryningsljuset. 

Om det är ruvande missmod eller bara det kära gamla rysknordiska vemodet i dimmig dov kromatik som hörs i vänsterhandens fint varierade ostinato, det får bli varje lyssnares ensak. Tillsammans med högerhandens elegiska melodi samlar sig musiken till en stegring i diskanten som rör upp känslorna ordentligt. Innan den på nytt sjunker och återgår till grundstämningen och en coda som eftersinnande tycks vilja tillägga att ja, så var det med den saken. 

Dessa fyra minuter musikalisk poesi finns i Richters version på Youtube här.

Foto (överst): EJ
Fotot av Rachmaninov på sitt sommarställe 1910 är ett lån från Wikipedia.

Listan: de bästa symfonierna (2)

Den bästa symfonin av de bästa symfonikerna listade jag i ett tidigare inlägg, sammanlagt 10 välkända verk av musikhistoriens främsta tonsättare. Känslan av att listan borde utökas med åtminstone tio symfonier till har resulterat i nedanstående komplettering. Vi rör oss här i tiden ungefär från förra sekelskiftet fram till mitten av 1900-talet. 

Väl medveten om att det finns musik som är symfonisk utan att i egentlig mening vara en symfoni har jag försökt hålla mig till verk som förtjänar beteckningen av klassiska, formella skäl. De vid denna tid så vanliga symfoniska dikterna faller alltså bort (även den spektakulära "Alpensinfonie" av R Strauss, som namnet till trots är en av hans många symfoniska dikter). Och omvänt - Bartóks "Konsert för orkester" vill jag trots namnet betrakta som en symfoni. Likaså Skrjabins fjärde symfoni, som nog med fog kan liknas vid en symfonisk dikt med drag av trumpetkonsert. Som ni märker lyckas jag inte vara helt konsekvent i det här stycket. 

Här följer i alla fall mina förslag, utan inbördes rangordning:

Igor Stravinskij: Psalmsymfonin. Jag brukar säga, mest som ett konstaterande för mig själv, att ingen har formulerat sitt "Halleluja" mer innerligt än min morfar och Igor Stravinskij. Händels och de flesta andras har ju mer karaktär av exklamation. Här lyfter i stället en fågel, eller om det nu är Elias i vagnen, upplöst i himmelskt motljus till körens dämpade lovprisning. Omisskännliga Stravinskij-rytmer blandas med barnaröster och blandad kör till det alldeles speciella välljud som ingen längre kan ha någonting emot, särskilt inte när Stravinskij är på sitt bästa nyklassicistiska humör. Men visst, "Symfoni i tre satser" är ett alternativ värt att beakta.

Sergej Rachmaninov: Symfoni nr 2.  Försök värja er om ni kan, när i Adagiot det stora ryska vemodet rullar in och sköljer över allt och alla i svallvåg på svallvåg. Temat tycks rymma hur många sköna melodier som helst. Kanske kan ni som jag framför er se någon av Tjechovs systrar sitta invid samovaren i det dunkelt upplysta rummet med huvudet tungt i en handen? Bitterljuvt men ändå inte utan hopp, för glöm inte de andra satserna också. Inspelningar med André Previn eller Mikhail Pletnev rekommenderas.

Alexander Skrjabin: Symfoni nr 4. "Le Poème de l´extase". Den här "symfonin" liknar som sagt mest en symfonisk dikt eller kanske till och med i den senare halvan en trumpetkonsert. Denne tonsättares färgstarka harmonik byggs här upp i en kontinuerlig stegring, avsats efter avsats, tills den kulminerar i det exalterade tillstånd som titeln anger. Det måste vara varje trumpetares dröm att få hetsa den stora orkestern till detta grandiosa utbrott.

Antonin Dvôrák: Symfoni nr 9. "Från nya världen". Nog för att jag tycker att Dvôràk är störst i konserter och kammarmusik, där han verkligen bidragit med odödliga verk. Men även bland hans symfonier är det svårt att förbigå den nionde, den oerhört populära "Från nya världen". Den romantiska sångbarheten har sin givna grund i folksångerna, oavsett ursprung i nya eller gamla världen.

Josef Suk: Symfoni i c-moll. "Asrael". Allt sedan jag första gången kom i kontakt med denna symfoni har den haft en given plats bland mina favoriter. Suk påbörjade den som en hyllning till den bortgångne svärfadern Dvôràk. Kommen halvvägs i komponerandet dör även hustrun, vilket gör att symfonins två sista satser får en ännu tydligare karaktär av sorgemusik, en mycket gripande sådan. Sista satsen tonar bort i ett slut som erinrar om det i Mahlers nionde symfoni. Titeln syftar på Gamla Testamentets dödsängel. Mer om symfonin här.

Carl Nielsen: Symfoni nr 4. "Det outsläckliga". Den okuvliga livsviljan var vad som upptog Nielsen vid komponerandet av denna dramatiska symfoni. Den viljan flödar ohejdbar genom hela symfonin, utan avbrott mellan satserna och med ett berömt pukslag, det vill säga inte något enskilt pukslag utan en duell mellan två slagverkare vid var sin uppsättning pukor. Jag har länge ansett Nielsen vara Nordens störste kompositör i ädel tävlan med nästa man på listan.

Jean Sibelius: Symfoni nr 5. Det blir ju oftast femman som man återkommer till i Sibelius fall, och inte bara för att det är den som oftast spelas i konserthusen. Det är givetvis den sista satsens naturmystik som gör verket ofrånkomligt. Oavsett det nu är tranor eller något annat som lyfter ur sista satsens mullrande mörker är det fråga om en lika magnifik som unik musik som aldrig upphör att fascinera.

Sergej Prokofjev: Symfoni nr 5. Trots att den här symfonin skrevs i Sovjetunionen under kriget är det ingen dyster historia. Tvärtom lär Prokofjev ha sagt att den är ägnad den fria och lyckliga människan, men jag har ingen aning om han menade det ironiskt. Hursomhelst innehåller den det mesta av det bästa med denne tonsättare, vars sofistikerade modernism aldrig släppte taget om det melodiska. Andra satsens lättsamma scherzo påminner om vem som står bakom den populära balettmusiken "Romeo och Julia", och i adagiosatsen får han tillfälle att än en gång visa att hans lyriska sida är minst lika stark som den hårdfört sarkastiska och burleska.

Franz Schmidt: Symfoni nr 4. Ännu ett mästerverk som i likhet med Suks är sprunget ur ett sorgearbete, i det här fallet resulterande i ett symfoniskt "requiem"för dottern som dog i samband med födseln av första barnet. Och med ännu ett adagio som man sugs in i med samma obevekliga kraft som hos Mahler. Första satsen introduceras med ett trumpetsolo rakt ut i ödsligheten, ett tema som sedan återkommer i slutet av sista satsen. Adagiot inleds i stället med ett ömsint och svidande vackert solo för cello som varieras i blandad klassisk och senromantisk stil. Kanske den mest underskattade symfonikern jag stött på under mina år i den klassiska musikens sällskap. Zubin Mehta och Wienfilharmonikerna vägledde mig in i denna underbara musik och det är en inspelning som stått sig bra genom åren även om flera andra goda tillkommit.

Bela Bartók: Konsert för orkester.  Bartók undvek (av föga övertygande skäl) beteckningen symfoni på detta verk som ändå lever upp till klassiska formkrav, dessutom i den bågformade symmetri mellan de fem satserna som var hans speciella förtjusning. Oavsett eleganta strukturer är detta en rikt varierad och inspirerad musik av en originell lyster som varje gång imponerar. Mittsatsen med hans signum - "nattmusiken" - och sista satsens vilda danser i mördande tempo är ett par av höjdpunkterna. Bland det sista han skrev - och det mest omedelbart tillgängliga.

Ja, det var det det, och fortfarande fattas här symfonier av Borodin, Roussel, Zemlinsky, Sjostakovitj, Honegger, Hindemith, Walton, Martinů, Messiaen med flera. Men med denna flaggning om mycket mera sätter jag punkt här. 

De 10 bästa pianokonserterna

Det här med att utse de 10 (eventuellt 20) bästa musikverken i olika sättningar roar mig faktiskt. Det blir ett sätt att erinra sig stora musikupplevelser, och varje ställningstagande tvingar fram överväganden och förnyad lyssning. 

Även om listorna mera sällan blir originella kan de i bästa fall även för andra bli påminnelser om vad som finns, och stimulera tankar om vilka verk man själv saknar eller eventuellt skulle vilja stryka. 

Beträffande pianokonserter var jag rätt säker på att 10-listan inte skulle innehålla några överraskningar för någorlunda initierade lyssnare, särskilt som jag inte ägnar mig åt rangordning. Men här saknas i alla fall ett par populära konserter som alltid brukar listas, nämligen Griegs och Tjajkovskijs, så det finns med all säkerhet de som inte samtycker. 

Även i det här fallet blev det helt nödvändigt att utöka listan med tio ytterligare verk, med möjligen fler oväntade inslag. Som vanligt har jag velat försäkra mig om en spridning genom att tillåta endast ett verk per tonsättare.

J S Bach:  Pianokonsert nr 1 i d-moll, BWV 1052
Bachs pianokonserter hör inte till det mest kända i hans omfattande verkförteckning där så mycket annat, inte minst klavermusik, står i förgrunden. Bland dessa fem underbara konserter väljer jag den första, för den dansanta swingen i första satsen och det lyriskt majestätiska Adagiot i andra. Ja, och givetvis också för den tredje och sista satsens smittande glädjefnatt som fullbordar ett fullödigt verk. Jag fick förnyad kontakt med dessa konserter häromåret i och med Gewandhausorkesterns inspelning med Riccardo Chailly som dirigent och Ramin Bahrami som solist. Bättre talan för den här musiken finns inte.

Mozart: Pianokonsert nr 17 i G-dur, K. 453
Att välja endast ett av Mozarts många starka bidrag till denna genre kan, åtminstone för Mozartälskare, kännas helt omöjligt. Mitt val måste ändå bli nr 17 bland de 27. Här möter oss en olidlig skönhet och lätthet som döljer vilka svindlande djup som helst. Bara det som ryms i de stoppande pauserna i det innerliga Andandet är ju helt förkrossande. Och visst är det Papageno som sticker upp huvudet i sista satsens huvudtema? Även här har jag en inspelning som jag gärna återvänder till, nämligen den med Piotr Anderszewski och Scottish Chamber Orchestra. Jag lyssnar på nytt - och nej, jag tvekar inte längre: det här är Mozart i högform i ett format där han ofta gjorde sitt bästa.

Beethoven: Pianokonsert nr 4 i G-dur, op. 58
Jo, jag vet förstås att femman, "Kejsarkonserten", är den populäraste och mest spelade av Beethovens fem pianokonserter, men jag har aldrig förstått varför. Den är naturligtvis på intet sätt undermålig, men både trean och fyran är ju så mycket bättre. De bombastiska inslagen och de upprepade löpningarna i femman kan aldrig få mig att lyssna så som jag tvingas göra i fyran, med dess troliga inspiration från den nyss nämnda konserten av Mozart. I Andantet försiggår en märklig dialog mellan stråkarna och pianot som börjar med pianots försynta, ja undergivna tema, näpst av hotfullt dominanta tongångar från stråkarna. Gång på gång upprepas detta. Slutligen dämpas stråkarna och pianot får väl sägas avgå med segern i så måtto att det inte låtit sig tystas. Är det kanske fråga om Orfeus i musikalisk kamp mot furiernas välde, så som en på 1800-talet vida spridd tolkning ville ha det?

Schumann: Pianokonsert i a-moll, op. 54
Om jag nu förbigår både Tjajkovskij och Grieg är det inte för att jag ogillar romantisk pianomusik, tvärtom. Schumanns konsert har jag alltid haft ett gott öra till och jag väljer honom även före Mendelssohn och Chopin, som får nöja sig med var sin konsert på den kompletterande listan. Första satsens ljuva huvudtema varieras utsökt i en musik som är mycket schumannsk i sin pendling mellan ömsinthet och upprördhet och med inslag av sprudlande lycka. Grieg försökte göra något liknande, men nej han nådde aldrig upp till förebilden. Svjatoslav Richter får mycket gärna sitta vid klaviaturen, men det finns många andra fina inspelningar också.

Brahms: Pianokonsert nr 2 i B-dur, op. 83
Upphöjt lugn, även inför en och annan passerande stormby, kan sägas vara ett kännetecken för den mogne Brahms, så också i den här väldiga pianokonserten. Ett ensamt horn i fjärran, som i början av första satsen, eller ett serent cellosolo, som i inledningen av andantesatsen, visar att vi har att göra med en konsert så stor och rik på symfoniskt välljud att inte bara pianot utan även andra instrument utan vidare kan beredas solistutrymme. När väl pianisten tar vid i detta andante som kan få vilket förhärdat sinne som helst att vekna, sker det till så spröda toner att man håller andan - tills musiken blommar ut för fullt, det subtila samspelet mellan orkestern och solisten firar triumfer och cellon slutligen återkommer i dialog med pianot och orkestern. En konsert i ordets rätta bemärkelse!

Rachmaninov: Pianokonsert nr 2 i c-moll, op. 18
Min första LP-skiva med klassisk musik köpte jag som barn med den här musiken och Van Cliburn som solist. Det får avgöra valet mellan den andra och den tredje konserten, där den senare är den jag numera oftare lyssnar på. Det är inte bara fråga om bländande virtuositet, det är helt enkelt bra musik som är både medryckande och innehållsrik. Jag har på äldre dar generellt uppvärderat tonsättaren Rachmaninov, han som var den kanske störste pianisten någonsin. Den här pianokonserten är väl jämte Tjajkovskijs i b-moll den mest kända och älskade av alla, och för min del råder det inga tvivel om vilken rysk pianoromantik jag föredrar. (Se även nästa val!)

Medtner: Pianokonsert nr 2 i c-moll, op. 50
Nikolai Medtner, rysk pianist och tonsättare, var god vän med Rachmaninov och större delen av sitt liv bosatt och verksam i England. Deras musik klingar likartat, även om Medtners inte alltid är lika omedelbart tillgänglig. Medtner skrev en stor mängd fantastisk musik för piano, dock endast tre verk med orkester. Den andra pianokonserten tillägnades Rachmaninov, som i sin tur dedicerade sin fjärde till Medtner. De tre satserna har beteckningarna Toccata, Romanza och Divertimento. Det är antimodernistisk musik, melodisk och klassiskt briljant, där särskilt mellansatsen torde ha förutsättningar att bli lika uppskattad som det bästa hos den mer berömde vännen och kollegan.

Prokofjev: Pianokonsert nr 3 i C-dur, op. 26
Lika bra att på en gång nämna den tredje ryssen, och samtidigt lämna romantiken. Av Prokofjevs fem konserter är den tredje den allra eldigaste och skönaste, den som visar denne tonsättares hela register och musikaliska karaktär. Få om ens någon kan som Prokofjev förena sarkasmer och dissonanta utbrott med den finkänsligaste lyrik. Man hisnar över rasande tempi för att i nästa moment förflyttas in i ett solmättat landskap svept i skira slöjor. Variationerna i andra satsen visar fantasirikedomen hos denne tonsättare, som sällan går i redan upptrampade spår. Det här måste vara en av 1900-talets höjdpunkter när vi talar om konserter, och jag menar alla kategorier.

Bartók: Pianokonsert nr 3 i E-dur, Sz. 119
Ett av Bartóks allra sista verk, där de sista sjutton takternas orkestrering fullbordades av en vän utifrån Bartóks noteringar. Min ungdomliga Bartók-vurm hade en utgångspunkt i denna vackra musik, som aldrig släppt taget om mig sedan dess. Musiken är mer "klassisk", mindre atonalt kärv än tidigare, och jag brukar rekommendera den här konserten till dem som annars har lite svårt för annat av Bartók. Andra satsens koral bär beteckningen Adagio religioso, men det är nog fortfarande den sekuläre mystikern som talar, han som sökte sig till småkrypens mikrokosmos och till den nattliga naturens fågelrörelser och stjärnstoft. 

Ravel: Pianokonsert nr 1 i G-dur, M. 83
Den här konserten har det mesta av förföriskt tilltal i sig: jazziga rytmer, läcker harmonik, impressionistisk lyrik och - typiskt nog - en pisksnärt som effektfull start. Den långa och dröjande solovandring som pianot gör i inledningen till Adagiot är verkets signum, det man bäst bevarar i minnet. När sedan eleganten Ravel lägger till flöjten på höjden och rullar ut en matta av stilla träblås och stråkar som successivt får stiga i volymstyrka, ja då har han redan avväpnat varenda kritiker. Sista satsens skickligt koordinerade fyrverkeripjäser avfyras på knappa fyra minuter till publikens stora förtjusning.

Jag får som sagt återkomma med de pianokonserter som inte fick plats här bland de första tio.

Hört igen: Rachmaninovs tredje pianokonsert

För bara några månader sedan hörde jag Sergei Rachmaninovs tredje pianokonsert i d-moll framföras i Stockholm, då i Berwaldhallen med den ryske pianisten Alexei Volodin som solist (läs här). I torsdags i Konserthuset hörde jag den ukrainsk-amerikanska pianisten Valentina Lisitsa i samma konsert, denna den kanske mest krävande av dem alla. Att ha den i sin repertoar kan nog gälla som främsta tecknet på att man hör till de genuina virtuosernas exklusiva skara. Att framföra den måste varje gång ses som ett kraftprov, även rent fysiskt.

Jag var i Stockholm i ett annat ärende och kunde inte motstå frestelsen att än en gång konfronteras med denna ryska romantik som jag måste tillstå att jag inte sedan min gröna ungdom varit så svag för. Den må vara ett exempel på när klaviaturen förvandlas till en avskjutningsramp för tonalt fyrverkeri, men samtidigt är det ju underbar musik som skapas. Möjligen är den här tredje konserten på väg att bli lika populär som den andra i c-moll - den som fanns på min första klassiska LP-skiva med Van Cliburn som solist och blev något av min inträdesbiljett till den klassiska musiken.

Lisitsa låtsades inte om att det här nätt och jämt kan utföras; hon föreföll organiskt förenad med musiken. Den eruptiva kraften fanns där, men också den lyriska andhämtning som gör att man åtminstone stundtals får vila i stilla ryskt vemod.

Filharmonikerna skötte sig bra under dirigenten Stefan Solyoms ledning. Jag har bara en randanmärkning och det gäller den känsliga balansen mellan orkester och solist i de volymstarka partierna. En så pass erfaren dirigent som Solyom borde ha vett att hålla tillbaka bleckblåset i stället för att brassa på så att solisten dränks.

Som om hon ytterligare behövde understryka sin virtuositet spelade Lisitsa som extranummer ett stycke av Franz Liszt: Etyd nr 3 i giss-moll, "La campanella", ur Etudes d’exécution de Paganini. Ingen stor musik, men ett av de där ekvilibristiska numren som Liszt en gång i tiden briljerade med till lyssnarnas absoluta hänförelse (se och hör Lisitsa här).

Efter paus spelades Antonin Dvoraks femte symfoni i F-dur, op.76. Den sägs vara hans genombrott som symfoniker, men är givetvis långt ifrån så välkänd och ofta spelad som de åttonde och nionde symfonierna. Filharmonikerna har bara spelat den fyra gånger tidigare enligt vad programhäftet berättar. Eftersom Dvoraks musik för min del är ett ganska försummat kapitel var det ett tillfälle att i någon mån reparera bristen med början i den här femte symfonin.

En symfoni så god som någon, ungefär så som en symfoni förväntas låta i europeiskt 1870-tal, kanske man kan säga. Den förklarar fuller väl det stöd som Dvorak fick från auktoriteter som dirigenten Hans von Bülow och Johannes Brahms. Särskilt sista satsen, med dess brio och stilfulla kulmen, föll mig i smaken.

Det finns ju ett odisputabelt mästerverk av Dvorak, och det är cellokonserten i h-moll, ett av de förnämsta celloverken. Jag missade tyvärr Frans Helmerssons gästspel med den konserten förra våren, men jag hörde den en gång för många år sedan i Prag. Den gjorde ett outplånligt intryck och det skulle vara fint att på nytt få chansen att höra den live. Gärna i kombination med ytterligare någon Dvorak-symfoni.

___________________________
Valentina Lisitsa finns rikt representerad på Youtube, och hennes inspelningar av Rachmaninovs pianokonserter kan man även lyssna till på Spotify.

Bilden: Valentina Lisitsa (lån från Konserthusets webbsida).

Rachmaninovs tredje pianokonsert

I lördags i Berwaldhallen spelades Sergei Rachmaninovs tredje pianokonsert i d-moll och hans symfoniska dikt "Dödens ö". Pianokonserten omtalas som den mest virtuosa och svårspelade som finns. Fler kan förvisso tävla om den beteckningen, Prokofievs tredje till exempel. Men om man både ser och hör Rach-trean, som den lite slängigt kallas bland kännarna, förstår man vad den norske pianisten Leif Ove Andsnes´ menar när han säger: "Det är ungefär som att bestiga K2".

Det är ofrånkomligt att i sammanhanget förundras över den mänskliga hjärnans kapacitet, att det över huvud taget är möjligt att memorera och bevara dessa tusentals toner i muskelminnet - ett närmare fyrtiofem minuter långt stycke av virvlande löpningar, ömsom stormande ackordsföljder, ömsom lyriskt vandrande melodislingor - och att göra det så att det blir någonting mer än fysisk-motorisk prestation och cirkuskonst av det hela.

Alexei Volodin, ännu en stor pianist av den ryska skolan, satt den här gången vid flygeln och visade inte värre ansträngning än att den kunde lindras med en liten handduk mot svetten i pannan under de få andhämtningspauser som pianisten ges i denna konsert.

Nog sagt om prestationen. Hur är det då med musiken? Den startar enkelt med ett mycket vackert tema, en melodi som ska återkomma mot slutet av satsen. Orkestern svarar, pianot varierar temat och kvillrar fram kaskader av toner där de melodiska elementen dock aldrig tillåts försvinna mer än kortvarigt. Så är det alltid med Rachmaninovs pianomusik, den må vara hur bländande virtuos som helst, men den bygger på att den sångbara linjen i tonflödet bibehålls. Det är lite av koloratursolo med ett speglande, stödjande och utvecklande ackompanjemang, ofta celli och altfioler i låga böljande stråkmattor med violiner i gnistrade höga register, omväxlande med brassattacker och exalterade utbrott.

Det är romantik av högsta karat, en elegisk skymningsmusik med många inslag av plötsligt uppflammande dramatik. De sista fyra fem minuterna av sista satsens allt vildare uppladdning mot en närmast hysterisk kulmen är som gjord för att omedelbart kasta publiken ur fåtöljerna för ett jublande bifall.

Rachmaninov skrev denna konsert till sig själv inför en USA-turné 1909. Han var ju själv en av 1900-talets allra största pianister. Efter uruppförandet följde så ett andra framförande några månader senare med New York-filharmonikerna, och inte med vilken dirigent som helst. Gustav Mahler var i stan och anförtroddes uppgiften, enligt vad som sagts till Rachmaninovs fulla belåtenhet. Och ja, fanns det en tidsmaskin vore detta onekligen ännu ett av de många lockande resmålen...

Den bästa skivinspelning jag vet av Rach-trean är den av den amerikanske pianisten Earl Wild, som tillsammans med New Philharmonia Orchestra under Jascha Horenstein ledning gör det mesta möjliga av konserten. Det är en inspelning från 1966 men med en alldeles utmärkt ljudkvalitet. Orkesterspelet är utsökt och tolkningen av ett slag som vittnar om ett perfekt samarbete mellan pianist och dirigent. Det gäller såväl de temperamentsfyllda avsnitten som de böljande tongångarna som så innerligt omsluter pianisten i andra avsnitt. Finns att lyssna till på Spotify här.

Som alternativ vill jag framhålla Martha Argerich tillsammans med Riccardo Chailly som dirigent för Radio-Symphonie-Orchester Berlin (här). Vladimir Horowitz, den legendariske virtuosen, gjorde givetvis också flera inspelningar av denna konsert. På Youtube finns den sista han gjorde, där han tillsammans med New York Philharmonic Orchestra och Zubin Mehta visar att talesättet gammal man gör så gott han kan inte är det minsta relevant om man är pianist på den här nivån. Karln är vid det här speltillfället 75 år gammal! Synd bara att synkroniseringen bild-ljud inte är hundraprocentig när bildproducenten är så uppenbart fascinerad av Horowitz väldiga pianohänder.

"Dödens ö" är en symfonisk dikt inspirerad av Arnold Böcklins (1827-1901) berömda målning(ar). Programbladet berättade att Rachmaninov dock blev lite besviken när han fick se tavlan i verkligheten efter att tidigare bara sett en reproduktion i svartvitt. Jag har tidigare bara hört musiken på skiva och inte imponerats tillräckligt för att ha lyssnat mig in i den. Men när jag nu hörde den live blev effekten motsatt den vid Rachmaninovs museibesök. Jag blev tydligare varse årtagen under seglatsen till och från denna dystra ö och de lugubra och upprörande begravningsstämningar som Rachmaninov frammanar. Jag drogs med och kommer att återvända. Vilket måste betyda att SRSO och dirigenten Juraj Valcuha gjorde ett mycket gott arbete.

Bilderna:
Sergei Rachmaninov, ungefär vid tiden för den tredje pianokonsertens premiär.
Arnold Böcklin: Dödens ö (som finns i fem likartade versioner).

Romantiskt preludium

Den här novemberkvällen lyssnar jag gång på gång till ett preludium av Sergei Rachmaninov, op. 23, nr 4, Andante cantabile, för piano. Och jag undrar, finns det ett större och vackrare vemod i hela det väldiga Ryssland än detta?

Melodin sörjer stilla i tunga klockklanger, men bärs av polyrytmisk energi hela vägen till den oundvikliga stegringen när känslorna hotar att ta över.

Fyll det med vad ni vill och vad ni har av oförlöst sentiment, av tankar på allt det där som är över, borta, förbi, och jag tror att ni sedan sover en aning mer tillfreds.

Det är mästaren Grigory Sokolov som här spelar som bara han kan.

Bilden: Sergei Rachmaninov

Mathildes poesi till Richards toner plus en dos ryskt vemod

Orkestergästspelen i Stockholm har varit glädjande många under senare år. Igår kväll inträffade det senaste, då Italiens främsta symfoniorkester - "Orchestre dell´Accademia Nazionale di Santa Cecilia" från Rom - spelade Puccini, Wagner och Rachmaninov i Konserthuset. En italienskättad - och numera adlad - britt på pulten, nämligen en av samtidens största operadirigenter, Sir Antonio Pappano. Och så sist men inte minst vår egen underbara altsångerska i världen, Anna Larsson, solist i Wagners "Wesendonck-Lieder".

Wagner orkestrerade själv endast den sista av de fem Wesendonck-sångerna, som dock oftast utförs i det arrangemang som Felix Mottl försåg dem med. I det här fallet gavs de intressant nog i en annan orkestrering, nämligen den av nyligen avlidne Hans Werner Henze. Hans orkestersats, en Wagner doppad i Schönberg (före tolvtonerna) skulle man kunna säga, skimrar av utsökta instrumentkombinationer som ibland nästan hotar att ta över lyssnarens öra. Dock inte så när Anna Larsson står där och utgjuter de mildaste toner som finns, omväxlande med de dynamiska stegringar som också krävs i enlighet med romantikens stadgar.

Så visst är detta ljuvlig musik i vilken tappning man än får höra den. Vill man lyssna till en klassisk inspelning kan man alltid återvända till Christa Ludwig med Otto Klemperer och Philharmonia Orchestra. Den finns på Spotify, och den som vill ägna firandet av Wagner detta år med endast några få minuter i stället för med någon fyratimmarsopera så finns inget bättre val än den sista sången "Träume". I lyrisk intensitet överträffas den väl bara av Isoldes kärleksdöd ur "Tristan och Isolde".

Träume

 

Sag', welch' wunderbare Träume

Halten meinen Sinn umfangen,

Daß sie nicht wie leere Schäume

Sind in ödes Nichts vergangen?

 

Träume, die in jeder Stunde,

Jedem Tage schöner blühn,

Und mit ihrer Himmelskunde

Selig durchs Gemüte ziehn?

 

Träume, die wie hehre Strahlen

In die Seele sich versenken,

Dort ein ewig Bild zu malen:

Allvergessen, Eingedenken!

 

Träume, wie wenn Frühlingssonne

Aus dem Schnee die Blüten küßt,

Daß zu nie geahnter Wonne

Sie der neue Tag begrüßt,

 

Daß sie wachsen, daß sie blühen,

Träumed spenden ihren Duft,

Sanft an deiner Brust verglühen,

Und dann sinken in die Gruft.

Poesin står Mathilde Wesendonck för, en av Wagners älskarinnor vars drömmar han åtminstone i denna sångcykel visar sin allra sensiblaste inlevelse i.

Efter paus fylldes podiet till maximum för Sergei Rachmaninovs andra symfoni, det vill säga för femtiofem minuters järngrepp om våra själars ryskt romantiska sidor av pendling mellan vemod och yrande festivitas. Rachmaninov är för de flesta förknippad med pianomusik, med eller utan orkester. Han var ju själv också en av de största pianisterna någonsin. Pianokonserterna har alltid hållit sin ställning som några av de mest populära som finns, men värderingen av hans verk har skiftat och lång tid varit förhållandevis låg. Som i alla sådana fall sker dock av och till omvärderingar, och med ökad uppskattning av romantikens musik så kan man nog säga att Rachmaninovs aktier som kompositör stigit avsevärt under de senaste decennierna. Han anses faktiskt av en del som den nationalromantiska epokens störste ryske symfoniker efter Tjajkovskij, trots att det ju finns ett antal andra som skulle kunna tävla om den ställningen.

Just den andra symfonin finns inspelad med många stora dirigenter och orkestrar numera. Ingen torde förneka att Rachmaninov var i besittning av hela den arsenal av kunnande som kännetecknar en stor symfoniker, och den här kvällen övertygade mig helt och fullt om att hans anhängare har rätt. Det var formidabelt storspel som Rom-orkestern bjöd på. De långspunna melodiska sjoken hölls ihop, och den minutiösa bearbetningen av temana blev aldrig trötta omtuggningar. Tvärtom höll mig de dynamiska förloppen och tempoväxlingarna hela tiden på helspänn, och orkesterns följsamhet och precision lämnade inget övrigt att önska. Särskilt tredje satsens lyriska vemod rörde mig stundvis till tårar, men så öppnar också Rachmaninov här strängt taget alla den sortens musikaliska kranar så mycket som går. Hör till exempel här.

Till sist en standing ovation från publiken och ett par glänsande extranummer - vad annars?


Bilderna:
Mathilde Wesendonck (överst)
Sergei Rachmaninov