Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 30 maj 2016

Brev till Poseidon. Avsändare: Cees Nooteboom



Låter det lockande, att få läsa brev adresserade till en gammal grekisk gud? Ja, jo, det beror förstås på vem skribenten är, hur man ställer sig till antikens myter och vad man tror sig kunna få ut av sådana brev.

I det här fallet är det Cees Nooteboom som publicerat ett tjugotal brev till Poseidon och samlat dem i en bok tillsammans med annan kortprosa (MacLehose Press, till engelska av Laura Watkinson). Det liknar mest ett slags miniessäer eller betraktelser med tankar kring allehanda ting och företeelser som kommit i författarens väg. 

Han inleder med att berätta om hur tanken uppstod, vilket samtidigt visar något av hans arbetssätt. Poseidons existens blir påtaglig när han sitter på en fiskrestaurang i München som har havsgudens bild på pappersservetten. Med treudden i näven och allt finns han där, havets och källornas gud. Havet - den rikaste av källor att ösa ur. 

Och eftersom författaren åtminstone tidvis bor på Menorca i Medelhavet och på sina resor världen runt ofta söker sig till havet, inspirerades han av tanken på att vända sig direkt till guden själv, väl medveten om det enkelriktade i en sådan kommunikation. 

Han ställer alltså en del retoriska, smått vanvördiga och i bästa mening barnsliga frågor, och i brist på respons försöker han anta den andres/gudens/havets perspektiv. Det väcker både förundran över livet i de mörka djupen och okynniga tankar av typen: hur märklig måste inte synen underifrån ha varit av fotsulorna på vår egen gudason den gången han gick på vattnet och Petrus trampade igenom. 



Mycket, men alls inte allt, präglas av just den sortens milda ironi. Bland annat också tanken på hur gudar, som ju är eviga och odödliga, hade det innan mänskligheten kom till. Fanns det någon poäng med att vara gud då, eller kände de sig måhända uttråkade? Kanske är de till och med avundsjuka på oss kortlivade, dödliga varelser? Och förresten, uppvisar de inte det mest skandalösa leverne, om man rätt betänker saken?

Nooteboom använder alltså våra antropomorfiska föreställningar om gudomliga väsen för att skärpa blicken på vår egen mänsklighet och frågan vad den innebär. Och han gör det oftast med rika kulturhistoriska referenser, gärna till antiken men ibland även med nyfikenhet på modernt naturvetande. Han pejlar djupet i både myterna och havet, ser världen i stort som smått, reser i både tid och rum, läser både dagstidningen och Odysséen. 

Här finns också reflektioner över samtida brutala händelser. Han fastnar till exempel för ett pressfoto av en lastbil som en tid fått stå parkerad vid sidan av vägen innan någon tar sig för att undersöka den. Inget har kunnat klarläggas om vad som ligger bakom det dubbla dödsfall som skett, endast att förarens nioåriga styvdotter fått följa med på en körning som slutade med att hon ligger mördad i hytten och styvfadern hittas hängd i ett träd i en närbelägen skog. Flickan uppvisar inga tecken på sexuellt våld. Så, vilket drama skänker den bilden dess intensiva laddning, frågar sig författaren. "The dead are silent, leaving behind a mystery in the form of a big lorry beside a few trees." Och här bör jag passa på att nämna att boken är försedd med intressanta noter, oftast illustrerade, som (till skillnad från hos W G Sebald) samlats i slutet av boken och på så vis blir ett från texten mer fristående element. Bilden av lastbilen, en till synes helt vanlig lastbil, kan läsaren alltså själv ta del av.

Att Nooteboom också är poet med åtskilliga diktsamlingar bakom sig är mindre bekant men märks mycket tydligt i hans stilsäkra prosa. Ett litet urval av hans dikter översattes av Lasse Söderberg för drygt tjugo år sedan ("En staty av frågor", Ellerströms, 1995) och på engelska utkom 2014 ett stort urval med titeln "Light everywhere", (Seagull Books, till engelska av David Colmer). 

Jag nämner detta apropå ett av de mest poetiska styckena i "Letters to Poseidon", nämligen det som anknyter till herden och poeten Hesiodos och hans inspirerande möte med muserna vid foten av Helikons berg. Här befinner sig Nooteboom i en nutida spansk pastoral som han lätt kan identifiera med herdelivet för bortåt tre tusen år sedan. Tiden mellan då och nu upplöses för ett ögonblick när han i solnedgången läser Theogonin på originalspråket, som ju fortfarande är läsbart och som han själv studerade för sextio år sedan. 

"... the words that I read until the darkness erases them, words that I keep for the light of the day when they will be written anew for the one who reads them." 

Jodå, den här boken gjorde mig flera gånger upprymd. Det beror som sagt på vem skribenten är om reflektioner kring gamla myter, artefakter och naturföremål ter sig meningsfulla eller ej. 

För övrigt anser jag 
a) att Modernista som så förtjänstfullt tagit sig an Cees Nootebooms verk omedelbart låter översätta "Brieven aan Poseidon" till svenska
b) att Nobelpriset i litteratur kommande oktober ska gå till Cees Nooteboom.

Bilden: Petrus räddas. Egbert-Codex, 980 e kr, Reichenau, Stadtbibliothek Trier. (En av illustrationerna i Letters to Poseidon).

lördag 28 maj 2016

Kattdjuret och himlaharpan



Dramatikern P O Enquist är för min del inte lika bekant som romanförfattaren. Vad jag kan minnas har jag bara sett någon enstaka av hans pjäser på tv. Så när jag blev varse att Dramaten på nytt skulle ge "I lodjurets timma" (regi: Johannes Holmen Dahl) ville jag passa på tillfället att fylla en lucka, vilket jag gjorde i förrgår.

Det är en pojke, men ingen pojke vemsomhelst utan en dubbelmördare, som står i dramats centrum och även så på scenen, omgiven av en präst och en experimentellt inriktad läkare i mentalvården. Alternativt kan man se den ej fysiskt närvarande katten Valle som centralgestalten, han som pojken i egenskap av att tillhöra experiment-gruppen fått som sällskap i sin instängdhet på sjukhuset.

Katten har väckt någonting hos pojken; ett slags symbios har uppstått mellan honom och katten där de blivit varandras beskyddare. Pojken som blivit "tokut" blir genom Valle en upprörd sannings-sägare och någon som äntligen finner ett sammanhang i tillvaron. Detta efter att tidigare ha förlorat skyddet i morfaderns hus, som han själv i sin förvirring i samband med dubbelmordet bränt ner.

Även katten blir illa utsatt efter att ha kastats över sjukhusmuren ut till räven, men ändå är det som att han levde om än han vore död. För pojken är han fortfarande den livs levande röda katt som kryper ihop i armvecket och spinner och talar lugnande till honom.

Prästen, som lämnat kyrkan och sitt ämbete, är beredd att ödmjukt lyssna och ta pojken på allvar, medan läkaren, trots viljan att hjälpa, i sin rationalitet och omsorg om "experimentet" förblir döv för vad galenskapen har att förmedla. För henne är det inte nog att katten varit till tröst, hon vill omforma honom till en klok och frisk och verklighetsförankrad människa. 

Det är en troskamp som pågår. Prästen fattar att pojken tror på uppståndelsen och annat obegripligt, att katten likt en frälsande gudom på nytt kan sätta honom i förbindelse med det gröna huset och himlaharpans musik - det som syns honom som enda räddningen.

Det är onekligen en vacker bild av den nordiska stjärnhimlens mystik Enquist åstadkommit med denna referens till barndomshemmet i Hjoggböle. Den som har sitt femtiotal i minne kommer säkert ihåg telefontrådarna som, fästa i husgaveln som till en resonanslåda, sjöng i vinden med en vinande svajig ton inte olik den som ibland hördes i bönhuset när någon spelade på såg.

Pojkens roll är på en och samma gång den svåraste och tacksammaste. Michael Jonsson gör den gripande och trovärdigt och klarar de kinkiga kasten mellan naiv sårbarhet och galenskapens rasande övermod. Ingela Olssons präst gestaltar tvivlet och viljan till kommunikation, medan Nina Fex har den otacksamma uppgiften att som läkare stå för verklighetsanpassningens ideal. Hennes läkare framstår som den minst sammansatta personen, åtminstone i den här uppsättningen, och hennes engagemang blir därför aldrig riktigt begripligt. 

Det är en sceniskt renskalad föreställning som utmanar och griper tag, och jag kan tänka mig att den kunde bilda underlag för livliga diskussioner, och då inte bara i psykiatriska och teologiska kretsar.

Foto: Carl Torborg, Dramaten

söndag 22 maj 2016

Herr Gustafsson i Texas



Lars Gustafssons 80-årsdag uppmärksammades i veckan utan att han själv var där. Vilket inte hindrar att han är och förblir närvarande hos de många läsare som i likhet med mig aldrig kommer att glömma honom.

Sedan hans bortgång den 2 april har jag haft ett dikturval liggande på mitt nattduksbord samtidigt som jag läst om en av hans texanska romaner, "Historien med hunden" från 1992.

Det framhålls ofta, åtminstone i Sverige, att Gustafssons bästa romaner är de som är förankrade i Sverige och hans västmanländska ursprung. Särskilt två böcker i serien "Sprickorna i muren" som han hade stor framgång med på 70-talet - "Yllet" och "Familjefesten" - brukar då nämnas. Själv hade jag allra störst utbyte av de sista i den serien, nämligen "Sigismund" och "Biodlarens död", romaner som jag vet att jag alltid kommer att återvända till och som jag dessutom finner mest typiska för hans författarskap i stort.

Jag har en känsla av att den där relativa nedvärderingen av de amerikanska romanerna sammanhänger med Gustafssons kontroversiella ställningstaganden i en del samhällsfrågor, hans uttalade liberalism och demonstrativa "exil" i Austin, Texas. Det där obligatoriska avståndstagandet från fridstöraren som inte kände sig hemma i en maktfullkomlig socialdemokrati blev ju närmast löjligt förutsägbar i det svenska kulturetablissemangets recensioner.
  
Det är kanske först nu efter hans död som man kommer att inse att Gustafsson, alla sina samhällskritiska inlägg till trots, primärt var en filosofisk författare, en sökare som vred och vände på de eviga frågorna om liv och existens, identitet och intighet. Det är då snarast en smakfråga om man föredrar dessa frågor doppade i de svala västmanländska skogssjöarnas vatten eller i de översvämmande floderna under Texas heta himmel, en fråga om hemkänsla om de syns mer angelägna mot bakgrund av svensk landsbygd än amerikansk campusmiljö.

"Historien med hunden" är en roman om en äldre amerikansk konkursdomare vars tillvaro rubbas en aning till följd av både eget handlande (han slår ihjäl en strykarhund som river runt i soporna), offentliggjorda avslöjanden (hans filosofilärare avslöjas som före detta aktiv nazist och hittas drunknad) och yttre händelser (marinan brinner och floden stiger till hotfulla nivåer). Därtill också av ett minst sagt märkligt möte med Förenta Staternas intelligentaste man på en pissoar på universitetets campus, en man som dock inte ens har kläm på Anselm av Canterburys gudsbevis.

Sällsamma saker inträffar som inte nödvändigtvis har med varann att göra, men som sammantaget ger anledning till såväl viss oro som metafysiska reflektioner kring ondska och godhet, logik och gudsbevis. Erwin Caldwell, som berättaren heter, framstår inte som någon särskilt älskvärd person, utom när han stortrivs tillsammans med styvdotterns lille son, Tom. Hans blick på den närmaste omgivningens ängsliga vegetarianism, feminism och akademiska poststrukturalism föranleder en del ironiskt bitska kommentarer som nog fortfarande kan irritera en och annan förment progressiv läsare. Boken skrevs för närmare tjugofem år sedan men känns inte det minsta daterad

Som vanligt tycker man sig höra herr Gustafssons stämma oavsett vilka gestalter och situationer han utprovar. Han (och vi) är ju inte en utan många, och det finns en poäng i det. Frågan om vad en människa är ställde han gång på gång men besvarade den aldrig annat än i påvisandet av de många tillstånd, identifikationer och livsöden som är möjliga. Kanske kan hon endast sammanfattas som någon som hela tiden måste välja sig själv.

Visserligen är det inte alla som vill vidgå sin bristande skuldkänsla för att ha slagit ihjäl en vidrig strykarhund och samtidigt visa obehag vid tanken på hur styvdottersonens lilla sköldpadda glömts bort och långsamt törstat ihjäl i en pappkartong som den inte förmått att ta sig ur. Men så ser det ut, lidandet, och så ser hon ut, människan på ont och gott, antingen det visar sig i gamla filosofers personliga bagage eller på annat sätt i den natur som hon själv är en del av. 

Eller finns det i själva verket onda människor, liksom det finns goda? Och är Gud verkligen god, om han nu existerar?

Förenta Staternas intelligentaste man hittas till sist mördad under rätt brutala omständigheter. Punkterad i sin uppblåsta självkänsla och berövad villfarelsen om att ha skapat ett snillrikt mekaniskt system för lösning av metafysiska problem, har han skickat allt mer hatiska meddelanden på vykort till domare Caldwell. Det förblir oklart om den överintelligente ignoranten bara är en simpel bedragare eller inte. Inte heller får vi veta vem som mördade honom (inte Caldwell, väl?). 

Klart är emellertid att redan för nio hundra år sedan formulerades det så kallade ontologiska gudsbeviset av Anselm av Canterbury och att sedan Raymundus Lullus på 1300-talet är den rätte upphovsmannen till "Ars Combinandi" - den kalkylator med vars hjälp man skulle kunna komma tillrätta med de eviga frågorna.

Kapitlen som skildrar domare Caldwells umgänge med Tom, den lille styvdottersonen, visar en sympati med barnets oförvillade blick på tillvaron, delvis som kontrast till pojkens mor och hennes kyliga karriärism. De iakttar tillsammans vad den stigande floden bär med sig av lossryckta föremål. Medan Tom är fascinerad erkänner Caldwell att han alltmer börjar undra över hur det ska sluta och om det ligger något i det där talet om global warming

Och när de tillsammans går på ett barnkalas blir de vittne till en trollkarl som inte bara underhåller barnen med de gängse trolleriknepen utan dessvärre också visar sig vara en riktigt ond människa. Dom finns alltså, om än de inte är många. Huruvida Gud finns ens som logisk möjlighet är däremot mera diskutabelt.

Det finns en bakgrundsfigur i berättelsen som återkommande fascinerar såväl konkursdomaren som med all säkerhet också herr Gustafsson själv. Vi möter honom aldrig, men han är en lite lätt galen författare av science fiction som skriver allt märkligare böcker om detta vad det innebär att vara människa, om att vara någon särskild.

Det är han som ställs inför den avgörande frågan om Guds existens när han faktiskt möter honom i sin egen erfarenhet, inte bara som abstrakt tänkbarhet. Och det frågan gäller är om det då verkligen är den Gud som andra också talar om, eller om det är någon annan, något alldeles nytt. 

"Slutsatser? Det går ett sår, ett avskyvärt, ett varigt sår genom världens friska, dumma yta.
Den som råkar ut för Gud kommer aldrig säkert att veta om det var Gud han råkade ut för."

Jo visst kan man sakna herr Gustafsson vid någon gisten eka vid stranden av Åmänningen. Men även den grubblande konkursdomaren som vid poolkanten låter poolrensaren gå och samtidigt på något sätt rensa honom inombords, även han har en historia att berätta som håller gammal god Gustafssonklass.

Foto: EJ.

torsdag 19 maj 2016

Omläsning, omtittning, ombloggning



I den strida bokfloden har det under senare år glädjande nog förekommit en hel del nyöversättningar av klassiker. Verk av Albert Camus, Gustave Flaubert, Thomas Mann, Fjodor Dostojevskij och Louis Ferdinand Celine är några exempel på det jag själv läst tidigare och frestats läsa om. I flera fall också gjort det. 

Senast nu i dagarna har jag sett flera entusiastiska recensioner av nyutgåvan av Giuseppe Tomasi di Lampedusas "Leoparden". Det är bara sex år sedan jag äntligen tog mig för att läsa den i Eva Alexanderssons fina översättning, men jag får god lust att omedelbart kasta mig över den nya också, av Viveka Melander.

Det är en helt bedårande berättelse, främst som läsning, men även som film i regi av den store Visconti. Jag skaffade dvd:n efter läsningen, och den finns ju kvar i hyllan för förnyad bekantskap någon kväll framöver. 

Mitt tidigare blogginlägg om "Leoparden" finns här.

Bilden: Serval (lån från Wikipedia). Det som åsyftas i Lampedusas titel är en serval, inte en leopard.


tisdag 17 maj 2016

Mästarnas outtömlighet och Mozarts svårmod



Häromveckan bevistade jag en kammarkonsert i Uppsala med Uppsala kammarsolister och pianisten Per Tengstrand. Ett par stora klassiska verk stod på programmet, nämligen Brahms pianokvartett i f-moll och Mozarts stråkkvintett i C-dur. Inledningsvis spelade Tengstrand också Brahms melankoliska pianostycken, op 117. En fin konsert som erinrade om de stora mästarnas rika produktion, allt det kända som finns att återvända till men även det som återstår att lära känna. Kort sagt: det outtömliga.

I det här fallet var det Mozartkvintetten (K.515) som kändes ny för mig även om jag säkert hört den förr. Det krävs ju som regel att man lyssnar och lyssnar om igen för att ett stycke musik ska "sätta sig" i det musikaliska minnesbiblioteket. Och visst vill man återvända till detta verk som måste räknas till den bästa wienklassicismen i Mozarts egen oöverträffade blandning av ljuvt och lett, av glansfull sirlighet dansande på randen av hisnande bråddjup. Denna flödande kreativitet som blandar lekfullhet och allvar så övertygande att den måste tas för given. 

Efter konserten beslöt jag mig alltså för att på allvar bekanta mig med Mozarts stråkkvintetter, särskilt de som tillkom under de sista levnadsåren och som i varje fall beträffande de två första skrevs utan beställare, av endast eget uttrycksbehov. Vilket inte hindrade att han i sitt ständiga behov av pengar försökte få dem förlagda, dock utan framgång. Jag läser och påminns om detta genis i många avseenden oblida livsöde. 

G-moll-kvintetten (K.516) känner jag väl till, ett fulländat verk som jag redan under min Mozartvurm i yngre dar fick upp öronen för. Den utgör den definitiva dementin av fördomen om Mozarts musik som huvudsakligen kvintilerande treklangsrokoko. Första satsens oroande "varför nu detta?"-tema fastnar direkt och ställer sin mollstämda fråga på lite olika sätt verket igenom. Adagiot, verkets kärna, beskriver ett sordinerat tungsinne som likväl lyckas vara det utan att urholka själen. En sorgens psalm som tvärtom erbjuder den katarsis som håller själen vid liv och förunderligt upplyft.   

De tre första minuterna av sista satsen är en förlängning av adagiot och håller fast vid samma stämningsläge. Jag undrar om inte just dessa minuter måste vara några av de mest tragiska som finns i hans musik. Det är musik för en vacker men mycket smärtsam begravning, ibland med en uppflammande men hjälpligt tyglad upprördhet. Och som därefter, helt plötsligt, byts i något helt annat, ett livligt, nästan frenetiskt gravölsmusicerande, som vore det möjligt att fördriva mörkret med en femstämmig exalterad befallning om mera ljus! Det är en evig lycka att sådant finns. Åtminstone i musiken finns.

Jag har nu upptäckt att det finns ytterligare ett Adagio som kan mäta sig i uttryckskraft med det nyss nämnda. Kvintetten i D-dur, K.593, är faktiskt nästan lika märkvärdig som den i g-moll. Även den inleds med en förstämd fråga, här i trevande dialog med cellon. När sedan Adagiot tar vid och dess andra tema kommer in, likt ett förtvivlans utrop, handlar det om samma djupa sorgsenhet, kanske också ett slags bön om lindring som mattas och slocknar i en suck av uppgivenhet.

Menuetten ger nytt livsmod, måttfullt, sakta växande. Och den mogne Mozarts mästerskap visar sig på nytt i den avslutande satsen, ett rondo ännu mer sprudlande briljant än det i g-moll-kvintettens avslutning. 
_____________________________
Jag rekommenderar gärna den utökade Takács-kvartetten i både K.516 och K. 593 (Spotify). På Youtube har jag hittat en fin ny inspelning från Esbjergs kammarmusikfestival 2015. Finns här.


tisdag 10 maj 2016

Hälsningsseder och rätten att vara annorlunda - funderingar på förekommen anledning


Att handhälsa på män men vägra göra det på kvinnor, ska det vara något att bråka om? Är det inte en skitsak som på sin höjd kan åstadkomma pinsam förvirring i sociala situationer?

Nej, det handlar om "värdegrund", säger den rättrogne islamisten, en trosfråga om en åtskillnad mellan könen innebärande att män och kvinnor inte bara har olika roller utan bör behandlas olika i offentligheten. Därav misstanken att det handlar om något mer än bara majoritetssamhällets ovana vid att möta religiösa (i synnerhet muslimskt troende) personer i politik och samhällsliv. 

Att hälsa diskriminerande handlar då inte bara om annorlunda etikettsregler utan utgör en indikation på något mer grundläggande som just motiverar det högstämda talet om "värdegrund". Vilket med ens ger "skitsaken" konturer av en utmaning med åtföljande kollision mellan normsystem i vidare mening. 

En religiöst kodifierad umgängessed ställs mot en sekulär, och försvarare från vardera hållet kräver respekt och anpassning. Drivet till sin spets kräver islamisten rätten att bilda enklaver där andra lagar och förhållningssätt råder än de gemensamma, till yttermera visso med hänvisning till västerländska fri- och rättigheter. Drivet till sin spets kräver å andra sidan den västerländske demokraten likabehandling, också av könen, och kräver det även av dem som föraktar västerländska seder och vill förändra offentlig verksamhet så att den bättre överensstämmer med egen trosutövning.

Om vi i toleransen namn visar förståelse för att hälsningsceremonier skiftar och att en del hälsar sexistiskt, gör vi det förmodligen med hänvisning till ett mångkulturellt synsätt som vill vara välvilligt och inkluderande. Vi får helt enkelt vänja oss vid en del främmande sedvänjor, eftersom man i ett pluralistiskt samhälle har rätt att vara annorlunda, rätt att fritt välja tro och livsstil - åtminstone så länge det inte medför tvång gentemot andra. Var och en får bli lycklig på sin fason.

Bra. Men frågan är bara hur det står till med tvånget och om de här männen som sitter inne med hela och fulla Sanningen nöjer sig med den relativistiska acceptansen från vår sida. Frågan är var vi drar gränsen när det i grund och botten handlar om dessa personers ensidiga krav och oviljan att acceptera att offentligheten bör vara sekulär och fredad från religiösa särintressen. Problemet kokar ner till en fråga om hur relativisten ska kunna kommunicera och sammanleva med absolutisten när den senare betraktar sin religion som inte bara en privatsak.

Man har i vårt samhälle rätt att vara annorlunda, också muslimskt annorlunda. Men man har inte rätt att i religionens namn tvinga andra - individer, grupper, eller samhället i stort - att rätta sig efter andra lagar än dem som gäller i ett fritt, demokratisk samhällssystem enligt västerländsk modell. Inte ens om tvånget utövas i enklaver vid sidan av det övriga samhället. 

Ett sätt att undersöka vad som eventuellt döljer sig bakom en vägran "att godta seden dit man kommer" i "skitsaker" som den om hur man hälsar, är att ställa fundamentalisten som kräver sin trosfrihet inför ett antal frågor. Svaren på dessa frågor lär visa om formerna för hur man hälsar bara är en oskyldig etikettsfråga eller inte:

1. Godtar du principen att alla människor, inklusive kvinnor och icke troende, bör behandlas på ett icke diskriminerande sätt?

2. Godtar du individens, inklusive kvinnans, rätt att själv välja hur han/hon vill utforma sitt liv och sitt umgänge?

3. Godtar du att en muslim lämnar islam för en annan religion eller för att han/hon inte längre tror på någon Gud?

4. Anser du att det finns en rättsordning som är över- eller sidoordnad svensk lagstiftning och som därför borde få tillämpas, åtminstone bland troende?

5. Godtar du att samhället är organiserat demokratiskt sekulärt där religion är en privatsak och där samhällslivet inte regleras av samfund och prästerskap?

6. Godtar du att den muslimskt troende som så vill utformar en livsstil i enlighet med västerländska sedvänjor (t ex blir nära vän med en icke muslim), eller förespråkar du separatism under muslimsk kontroll?

 7. Godtar du att de som inte delar din tro har rätt att ifrågasätta den, ja till och med framställa den på ett sätt som du uppfattar som hädiskt och kränkande?

Är nu detta bara ännu ett misstänkliggörande av islam och muslimer? Jag anar den sortens slentrianmässiga invändning från håll där kritik mot politisk islam/islamism avfärdas som "islamofobi". Till dem vill jag bara säga a) att jag skriver på förekommen anledning och b) att det står var och en fritt att byta ut "islam" och "muslimsk" i ovanstående frågor mot valfria andra beteckningar för religiös eller ideologisk trosuppfattning. Jag tar för givet att de som inte handhälsar på kvinnor utgör en sekteristisk minoritet, åtminstone i vårt land, och därav min misstanke att det för dem rör sig om mer än enbart en puritansk sedvänja.

Till sist: rätten att vara annorlunda är i vårt samhälle så omfattande att den ibland leder till konflikter av närmast antagonistisk natur. Det är som det ska, under förutsättning att dessa konflikter inte döljs i överslätande "förståelse" utan erkänns som motsättningar vi tvingas leva med. Det är med andra ord inte konstigt att sådana motsättningar ibland omöjliggör samarbete, till exempel ett gemensamt politiskt samarbete

Vi bör inte tvinga någon att hälsa på det sätt "som vi gör i Sverige", för att citera statsministern. Men islamister har heller ingen rätt att påtvinga andra sina hälsningsseder och därmed sammanhängande synsätt.

måndag 9 maj 2016

Den nya censuren



Dagens DN på frukostbordet. Jag tror knappt det jag läser; det måste vara ett aprilskämt trots att vi är en bit in i maj. Ett stort välrenommerat bokförlag (Bonnier Carlsen) vill censurera Jan Lööfs barnböcker för att de innehåller "stereotyper". Han anmodas rita om, annars inga nya upplagor längre. Den Postkoloniala Kommittén för Identitetspolitiska Hänsyn har fingranskat och levererat domen: ej godkänt, rätta till, rita om! 

Nej, ännu inte riktigt så; det är förstås bara vanliga trendkänsliga redaktörer som slår sig för bröstet om sin "insikt" och "medvetenhet".

Vi är tillbaka där igen. Slaget om "Lilla hjärtat" häromåret visade vilken makt den där Kommittén i själva verket har. Självcensuren fungerar, Kommittén applåderar. 

Stereotypier? Det finns en del sådana här i världen, i själva verket rätt många. Inte bara historiskt, inte bara av sjörövare och jazzmusiker minsann. Kommittén har ett styvt jobb framför sig, men den känner sig säkert uppmuntrad av den litterära kommissarien Eva Dahlins hycklande och obekymrade svar på DN:s frågor. 

Till Jan Lööf skulle jag vilja säga: Tack för att du ger offentlighet åt detta. Din lojalitet med förlaget är alldeles obegripligt stor när du inte ber dem dra till någon stereotyp miljö där pepparn växer och helt sonika byter förlag. Ännu måste det väl finnas något förlag som inte hukar för Kommitténs ukaser, ännu de som står fria från dess finförgrenade nätverk på redaktioner och bokförlag. 

Bilden: Jan Lööfs hyllning till jazzmusiker

PS: Försvarare av förlagets agerande har dykt upp här och var och menat att ett förlag är i sin fulla rätt att refusera ett alster utan att detta ska betecknas som censur. Det är visserligen sant att man med censur som regel menar statliga myndigheters ingrepp mot misshagliga inslag i till exempel litteraturen. Och naturligtvis är förlaget i sin fulla rätt att refusera vad det vill.

Men när ett förlag självpåtaget axlar en liknande roll som censurens, det vill säga avvisar ett verk på andra än kvalitativa eller affärsmässiga grunder och manar en författare att medverka till självcensur, kan det enligt min mening vara befogat att använda censurbegreppet.