Häromveckan bevistade jag en kammarkonsert i Uppsala med Uppsala kammarsolister och pianisten Per Tengstrand. Ett par stora klassiska verk stod på programmet, nämligen Brahms pianokvartett i f-moll och Mozarts stråkkvintett i C-dur. Inledningsvis spelade Tengstrand också Brahms melankoliska pianostycken, op 117. En fin konsert som erinrade om de stora mästarnas rika produktion, allt det kända som finns att återvända till men även det som återstår att lära känna. Kort sagt: det outtömliga.
I det här fallet var det Mozartkvintetten (K.515) som kändes ny för mig även om jag säkert hört den förr. Det krävs ju som regel att man lyssnar och lyssnar om igen för att ett stycke musik ska "sätta sig" i det musikaliska minnesbiblioteket. Och visst vill man återvända till detta verk som måste räknas till den bästa wienklassicismen i Mozarts egen oöverträffade blandning av ljuvt och lett, av glansfull sirlighet dansande på randen av hisnande bråddjup. Denna flödande kreativitet som blandar lekfullhet och allvar så övertygande att den måste tas för given.
Efter konserten beslöt jag mig alltså för att på allvar bekanta mig med Mozarts stråkkvintetter, särskilt de som tillkom under de sista levnadsåren och som i varje fall beträffande de två första skrevs utan beställare, av endast eget uttrycksbehov. Vilket inte hindrade att han i sitt ständiga behov av pengar försökte få dem förlagda, dock utan framgång. Jag läser och påminns om detta genis i många avseenden oblida livsöde.
G-moll-kvintetten (K.516) känner jag väl till, ett fulländat verk som jag redan under min Mozartvurm i yngre dar fick upp öronen för. Den utgör den definitiva dementin av fördomen om Mozarts musik som huvudsakligen kvintilerande treklangsrokoko. Första satsens oroande "varför nu detta?"-tema fastnar direkt och ställer sin mollstämda fråga på lite olika sätt verket igenom. Adagiot, verkets kärna, beskriver ett sordinerat tungsinne som likväl lyckas vara det utan att urholka själen. En sorgens psalm som tvärtom erbjuder den katarsis som håller själen vid liv och förunderligt upplyft.
De tre första minuterna av sista satsen är en förlängning av adagiot och håller fast vid samma stämningsläge. Jag undrar om inte just dessa minuter måste vara några av de mest tragiska som finns i hans musik. Det är musik för en vacker men mycket smärtsam begravning, ibland med en uppflammande men hjälpligt tyglad upprördhet. Och som därefter, helt plötsligt, byts i något helt annat, ett livligt, nästan frenetiskt gravölsmusicerande, som vore det möjligt att fördriva mörkret med en femstämmig exalterad befallning om mera ljus! Det är en evig lycka att sådant finns. Åtminstone i musiken finns.
Jag har nu upptäckt att det finns ytterligare ett Adagio som kan mäta sig i uttryckskraft med det nyss nämnda. Kvintetten i D-dur, K.593, är faktiskt nästan lika märkvärdig som den i g-moll. Även den inleds med en förstämd fråga, här i trevande dialog med cellon. När sedan Adagiot tar vid och dess andra tema kommer in, likt ett förtvivlans utrop, handlar det om samma djupa sorgsenhet, kanske också ett slags bön om lindring som mattas och slocknar i en suck av uppgivenhet.
Menuetten ger nytt livsmod, måttfullt, sakta växande. Och den mogne Mozarts mästerskap visar sig på nytt i den avslutande satsen, ett rondo ännu mer sprudlande briljant än det i g-moll-kvintettens avslutning.
_____________________________
Jag rekommenderar gärna den utökade Takács-kvartetten i både K.516 och K. 593 (Spotify). På Youtube har jag hittat en fin ny inspelning från Esbjergs kammarmusikfestival 2015. Finns här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar