Jag kom med båten från Neapel till Ischia Porto redan på förmiddagen och tog första bästa taxibil de drygt två kilometerna till Ischia Ponte och Castello Aragonese. När kastellet högt uppe på klippan på nytt låg där solbelyst i gatans förlängning kände jag att jag valt rätt, kände en återseendets glädje efter det decennium som hunnit passera sen sist med den underliga hastighet som numera kännetecknar tidens gång.
Jag trodde inte att taxin tilläts köra på stenbron men så skedde i alla fall. När cirka hundra meter återstod fram till ingången och portvakterskan bakom sin lucka i berget, bromsar chaffören in, kliver ur bilen, lyfter ur mitt enda bagage, en välfylld kabinväska, och innan jag riktigt hunnit att själv resa mig från sätet ser jag honom försvinna springande som en galen väskryckare längs bron i riktning mot klippan.
Lätt förvirrad frågar jag mig vad som tog åt honom. Han kommer ju knappast längre än till brons ände...? Och jag ser hur han ställer ner väskan där och kommer lugnt gående tillbaka, dunkar mig vänligt i axeln med knytnäven och säger helt obesvärad:
- Venti euro!
Ja, varför inte roa sig lite på turisternas bekostnad, varför inte spela med deras fördomar om dessa italienska breddgraders uppfinningsrika skojare av olika slag. Jag kunde inte annat än le åt det självklara att Pulcinella även dyker upp som taxiförare ibland. Till saken hör att den taxi jag beställde via hotellet på tillbakavägen kostade femton euro.
Apropå transporter av olika slag upptäckte jag nästa dag vid stenbrons början en sorts all- eller multiparkering jag aldrig tidigare sett.
Med igenkännandets välbehag installerade jag mig i det spartanskt inredda rummet, en gång i tiden klostercell för nunnor inom klarissorden, med fantastisk utsikt mot öns högsta punkt, Monte Epomeo, och havet på ömse sidor av stenbron.
Varken tv eller minibar, men wifi och i övrigt all väsentlig bekvämlighet, dvs en välbäddad säng med rena lakan, en stol, ett litet skrivbord, sängbord, en hylla för några böcker, ett knarrande skåp med galgar och ett fläckfritt badrum.
Den befästa klippön är en värld för sig som kan besökas mot en inträdesavgift för den som inte är gäst på hotellet. Dess historia löper från 474 f. Kr. och har genom århundraderna tillbyggts och försvarats av visigoter, vandaler, ostrogoter, araber, normander, angeviner och många andra folkslag. Dess mest lysande period var slutet av 1500-talet då inte bara klarissorna utan även grekiska basilianer fyllde var sina kloster och befolkningen uppgick till inte mindre än 1892 familjer. Engelsmännen övertog kastellet från fransmännen 1820, och fiskarbefolkningen flyttade ner till mer havsnära boningar. Kung Ferdinand av Neapel inrättade ön som i huvudsak ett fängelse för livstidsfångar, vilket senare under 1800-talets risorgimento reserverades för i första hand politiska fångar.
Det finns en vandringsled som tar en runt klippan till olika anhalter och utsiktspunkter. Domen med den stora kupolen, numera konsthall, ligger intill klostret/hotellet, där det även finns ett café. I övrigt passerar man ett par andra mindre kyrkor, ett vinmakeri, fängelset, gamla ruiner och ett ståtligt vakttorn.
Från "Olivterassen", som i århundraden varit klippans stora trädgård, har man fri sikt i tre väderstreck; i det fjärde tornar själva kastellet upp sig med sina mäktiga angevinska torn. Dit in kommer man dock inte.
De gamla höga olivträden erbjuder pausvila under sparsam skugga och med vid utblick mot Procida närmast, och längre bort i sydvart Capris omisskännliga kontur. Här uppe råder en relativ tystnad som bara bryts av avlägsna trafiksignaler nerifrån stan, havstrutarnas hånskratt och några turisters dämpade konversation. Ytterligare en trappa upp finns "Il Terrazzo", där man kan få ett glas vitt och en bruschetta eller något ännu mer mättande om man så vill. Havstrutens närvaro är inte påträngande, den låter sig gärna beundras såväl på nära håll som på distans när den med sin imponerande vingbredd kastar sig från balustraden ut i lufthavet med ett sista gäckande skratt.
Som hotellgäst har man även tillgång till vingården och köksträdgården, där man på en stenbänk kan iaktta den tystlåtne trädgårdsmästarens omsorger om kryddor, tomatplantor och ännu för mig oidentifierbara växter i prydliga rader. Både citroner och apelsiner växer i närheten och i ett hörn av köksträdgården även ett bestånd bambu.
Det tog en stund innan jag kopplade samman bambun med de snörräta raderna av käppar som utplacerats för de små tomatplantornas kommande klängande tillväxt. Ja, vad vore det italienska köket utan de solmogna tomaterna, utan citronerna, utan oliverna, utan vinet rött och vitt?
Sist vill jag inte undanhålla er den makabra delen av rundvandringen. Neapel, liksom Rom, saknar ju inte drag av dödskult med tanke på deras kryptor, katakomber och begravningsplatser med rikliga tillfällen till memento mori - begrundan av livets ändlighet. I anslutning till den stora kupolförsedda kyrkan finns även här en krypta med några få trånga rum, i själva verket en gravkammare för avlidna klostersystrar, som alltså inte begravdes utan under pågående kroppsligt sönderfall ingick i gemenskapen intill förruttnelseprocessens slut.
Liket placerades helt enkelt på en av de väggfasta sätena vars hålförsedda sits givetvis får åtminstone oss nordbor att associera till svunna tiders utedass. I denna stinkande och osunda miljö samlades de ännu levande systrarna dagligen för en andaktsstund. Kranier och torra skelettdelar placerades slutligen i ett ossuarium, en särskild förvaringsplats för benrester. Tydligare än så kan man väl knappast uttrycka sin nedvärdering av den mänskliga kroppen som endast värdelöst skal för den ande som lämnat den.
Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)
