Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 23 maj 2022

Nootebooms farväl

"Farväl" är den nederländske nobelpriskanditaten Cees Nootebooms senaste alster, ett tunt litet häfte med dikter i tre formellt likartade sviter. Undertiteln lyder: "Dikt i virusets tid" (ellerströms, 2021; i översättning av Per Holmer).

Nooteboom fyller nittio nästa år och det är afton och lider mot natt i dessa dikter som i samlingens första rader tecknar bilden av en ensam man som "i sin trädgård om vintern" undrar vad "slutet på slutet" kunde vara. 

Ett desillusionerat medvetande iakttar tunga grå molnstoder och ett avlövat fikonträd mot den tusenåriga murens stenblock. Stämningen är den av "återtåg efter nederlag men utan mål i sikte". 

61 gram väger häftet fastän innehållet, liksom det blygrå molnet, givetvis är "för tungt för att alls kunna vägas".

Nooteboom ser sig själv som huvudsakligen poet, även om han är mer känd som reseskildrare och författare till romaner, noveller och essäer. Oavsett genre är hans texter präglade av det kontinuerliga umgänget med det klassiska kulturarvet och konstens artefakter, inte minst bildkonstens. 

Så även här, där i synnerhet de bilder som kommer för honom i första och andra sviten inspirerats av Empedokles och Hieronymus Bosch: världen uppbruten, fragmentarisk och delad, en tillvaro av kringspridda kroppsdelar för dikten att sammanfoga - en skapelse varken paradisisk eller helvetisk men likväl något av bådadera.    

Mediterande vid sitt vintriga medelhav är poeten gammal nog att minnas andra världskriget. Minnesbilderna därifrån hör inte till de uppbyggliga, de liknas vid "kyssen av en mun utan tänder", och han saknar dem han som barn delade upplevelserna med. De flesta som stått honom nära är redan borta, eller i varje fall på väg bort, några numera hänvisade till teckenspråk. "Jag såg dem gå, de som / befolkat mitt liv, sakta klev de ut ur såväl min / som sin egen existens".

De allra vackraste raderna finns i den tredje och sista sviten där hörselsinnet och en tilltagande tystnad dominerar. Den utgår från omslaget till en cd-skiva med musik av den ungerske tonsättaren György Kurtag. 

Omslaget återger en sten med två öron i relief. Är den verkligen lyssnande, och vad hör den i så fall? Poeten tystnar själv och börjar sedan nynna och drömma om att stenen rör sig. "Men stenen förblir tyst som en sten. "Bakom / örat till höger saknas en skärva. Hörde / stenen när den brast? Inte ens det / vill den avslöja".

Den gamle i trädgården konstaterar att han följt den långa vägen och att den ledde ingenstans. Hans art av summerande medvetande är trots allt det som tillhör -

Varelser som går upprätt
lösryckta från ursprunget,
främlingar som tänker
och får betala priset. 

När han sett henne gå, "den enda i min tillvaro", och när den högt flygande fågeln "som låtsades flyga med", hans sista reskamrat på vandringen, även den ger sig av återstår bara sista sträckans tystnad. Den sista starka dikten lyder som följer:

Nu är tystnad 
det avstånd som kvarstår, 
utan minne 
inget liv.

Mina steg kan jag 
inte längre höra,
vad som omger mig 
är fördolt.

Jag går vidare i blindo, en grå byracka
ute i kylan. Här måste det vara,
här tar jag farväl av mig själv
och blir i sinom tid

ingen.
 

Nobelpriset till Cees Nooteboom!

Inga kommentarer: