Pär Lagerkvist (3). Passionens landskap

 

Av de romaner av Pär Lagerkvist jag läste som ung minns jag att jag uppskattade "Dvärgen" (1944) och "Barabbas" (1950) mest, och i det avseendet var jag väl knappast originell. "Själarnas maskerad", som utgavs redan 1930, hörde likaså till de pocketutgåvor som jag skaffade mig, men om den minns jag ingenting; omläsningen blev som att läsa den för första gången.

Vilka själar? Jo, det är Halvdan och Arna som finner varandra i en extraordinär gemenskap av nästintill fulländat slag. Deras passion är både fysisk och metafysisk, deras uppgående i varandra omvälvande och förlösande. När kärleken tar dem så helt i besittning delas allt av betydelse, störningarna förflyktigas. Den lätta hältan hos Arna noteras visserligen av Halvdan men finns där bara som en påminnelse om dess betydelselöshet och lidelsens omskapande kraft. Det är med Halvdans ögon vi ser och upplever förälskelsens kraft

Halvdan (lägg märke till hans namn!) har i detta tillstånd lyckats förjaga den tomhet och känsla av värdelöshet som plågat honom. De tu blir ett och de ger sig av, bort, ut.

Till deras längtans Italien går resan, till det undersköna Toscana. Här visar Lagerkvist sin vurm för italiensk konst och kultur, historia och natur (som han sedan återkommer till i "Dvärgen"). Florens och Fiesole först, sedan Siena och andra av renässansens stamorter, och de beskrivs alla som de saligas ängder ur de saligas perspektiv. Maskeradernas landskap, ett själarnas egentliga hem.

Efter en lång och bekymmersfri tillvaro utomlands vänder de hemåt från sicilianska trakter och tar till en början in på ett pensionat på västkusten. Orosmoln börjar skugga deras inre landskap, främst Arnas, som säger sig vilja uppleva någonting högre än vad enbart den sinnliga kärleken kan ge. Är det något fel på henne som inte blir med barn? 

Halvdan försöker trösta henne med att de har varandra och att han finner det tillräckligt, men Arna låter sig inte övertygas.

Till sist blir hon i alla fall gravid, men eftersom hennes hjärta inte är starkt nog att föda fram det efterlängtade barnet, eller ens klara en operation, övergår berättelsen här till ett skakande förlossningsdrama, skiftar från god till ond saga. För att rädda moderns liv måste barnet offras, så oförvillat ser läkarna på saken. 

Parets relation förändras av traumat. Arna drar sig undan och lever för det dödfödda barn som skulle ha lyft henne till en annan högre värld. Hon känner sig kallad dit där man kan mötas och förenas helt och fullt, och där även Halvdan har sin plats. Hon förebrår honom att han inte ser till hennes själs behov, vilket han finner både orättvist och obegripligt, han som så har älskat och fortfarande älskar hela hennes väsen.

Arnas hjärtsjukdom och själsliga förändring tar sig alltmer anemiska uttryck. Blek och tärd talar hon längtansfullt om en gränslös tillvaro bortom liv och död där de för alltid kan leva i varandra. 

Hennes hand kallnar i hans. Hon går bort i stillhet helt tillfreds, Halvdan lämnas ensam kvar. Verkligheten hinner snart ifatt honom med idel tomhet och förtvivlan och han flyr planlöst till Paris. Där irrar han omkring sluten i sig själv, likgiltig för det omgivande vimlet och med tankarna kretsande kring Arna och deras liv tillsammans. I rockfickan bär han på hennes lilla pennkniv med skaft av pärlemor, som han tycker för honom lite närmare henne. 

Här stannar jag till i min läsning. Var har jag "sett" detta föremål förut? Jo, nog är detta en hälsning från Pär Lagerkvist till kollegan Hjalmar Söderberg, som i den stora svenska kärleksromanen "Den allvarsamma leken" låter Lydia skänka Arvid ett litet paket med "en pennkniv med pärlemorskaft" vid deras sorgliga avsked (se vidare här!).

En kärleksroman är förvisso även detta; baksidestexten talar om"en gripande lovsång till kärlekens lycka och martyrium". Samtidigt får det nog sägas vara en väl så realistisk beskrivning av förälskelsens vansinne.

Jag kan inte annat än beundra Lagerkvists skickliga handlag med ett bitvis ytterst melodramatiskt stoff. Han vågade spegla de mänskliga begären på flera korsande plan, både romantiskt och realistiskt, såväl fysiskt som själiskt översinnligt. Hans utstuderat enkla och klara prosa tjänade i det syftet honom väl. 

Som nästan alltid i de stora romantiska berättelserna om passionerad kärlek kan det bara sluta på ett sätt - med bådas död. "I själva verket har jag inte längre något liv. Inte något verkligt liv annat än i minnet av henne." Så står det i brevet som Halvdan skriver och postar till sin bror innan han sväljer giftet sittande på en bänk på en ödslig kaj vid Seine. Han har förunnats ett rikt liv och en oförglömlig vistelse i själarnas högre värld, men i den verkliga kan han inte längre leva. 

Lagerkvist skrev en kortroman om landet där själarna vistas. Bokens sista lakoniska meningar lyder: "Och i det landet är det alltid fest. Där är alltid maskerad."

I den själiska exklusivitetens bubbla är det alltid fest. Men märk väl att där är också alltid maskerad.

En liten pennkniv med skaft av pärlemor

 

Slumpen gjorde att jag lämnade Arvid Stjärnblom åt sitt öde ett par dagar efter det att jag läste och skrev om "Museet för brustna relationer" i Zagreb (se föregående inlägg). Efter det definitiva uppbrottet från både äktenskapet och den passionerade relationen till Lydia Stille bestämmer sig Arvid för att ge sig iväg på en längre resa. Innan tåget avgår från Centralen i Stockholm vänder han sig om och får då strax bakom sig se Lydia, som överraskar honom med ett litet paket, med något att minnas. Han tar emot paketet, tar farväl och reser sin väg.

Så slutar svensk romankonsts största kärleksroman, "Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg. Jag läste Söderberg i min ungdom och trodde nog att även denna roman hörde till det lästa. Men nu tvivlar jag på det, det var novellerna, "Doktor Glas" och kanske något mer jag läste. Hade jag läst denna fantastiska roman som ung hade jag kommit ihåg den vid omläsningen nu, även om år och livserfarenheter kanske gör berättelsen än mer fastnaglande.

De korta, hemliga brev som skickas mellan de älskande spelar en stor roll för berättelsens dramaturgi. Jag får läsa dem in extenso när Arvid skriver dem och i samma stund som han läser svaren från Lydia. De sinnestillstånd som breven ger uttryck åt, och de reaktioner och möten som följer, beskriver Söderberg mycket sakligt och koncentrerat på ett sätt som får texten att koka av undertext. Vilken enastående stilist! Vilken modern roman! Jag läste en upplaga med verben i pluralformer men hade annars sällan en tanke på att det hela utspelar sig för hundra år sedan.

Det handlar om kärlek med förhinder och därav ofrånkomligt svek. Visserligen predikas - "happy, happy" - ett större lättsinne kring skilsmässor nu för tiden men få torde kunna svära sig fria från allvaret i den lek som Söderberg så vackert och smärtsamt skildrar. Inte minst imponerar skildringen av kampen för den behärskning som måste uppbådas i den belägenhet som blev Arvid och Lydias öde.

- Det är bara en liten småsak, sade hon. En liten sak, som du kanske har användning för ibland. Och då tänker du kanske på mig.
- Tack, sade han. Och adjö!
  Och han stoppade det lilla, lilla paketet i fickan och gick ut på perrongen och upp på södra snälltåget.

Han öppnar sedan paketet och finner en liten pennkniv med pärlemorskaft. Han tänker då på gammalt skrock om att man ju inte bör ge bort knivar till dem man håller av, att det kan föda fiendskap och hat. Och vidare tänker han att hon nog nu möter sin nye älskare och inte längre förstår hur hon har kunnat ha några känslor för honom, Arvid.

Och jag tänker att Lydia kanske inte bara älskade den vackra knivens skimmer av pärlemor, ett vackert föremål som minne av det som en gång var. Inte heller att hon bara vill påminna om sin existens någon gång nu och då, utan framför allt vid de tillfällen när brev kommer med posten och en pennkniv kan komma till pass.

Är det verkligen så säkert att det inte kommer fler brev från Lydia?

Om tiden går och så inte blir fallet borde den där pennkniven i alla fall få en hedersplats på "Museet för brustna relationer".


Bilden: Hjalmar Söderberg med två vänninor.