Snö och is och så lite Verdi

Snö, snö, snö och is. Vintern kom tidigt i år och verkar ha kommit för att stanna. Snösvängen hinner inte mer än skyffla undan det värsta från gator och trottoarer innan nysnön under natten bildar ett nytt täcke. Snövallar bildas i rännstenen och snöberg av nästan norrbottniska dimensioner skapas i hörnen av parker och parkeringsplatser.

Ovanligt länge har den fått ligga kvar, den inbäddande snön. Men under några dagars plusgrader slaskade den hastigt bort och snart återstod bara grusiga knölar och vattenpölar att parera för hundrastare, julklappsjägare och andra trafikanter. Det hann nätt och jämnt bli barmak och mörker innan ånyo blötsnö föll från en mjölkvit himmel och allt började om igen. Väderleken är ombytlig, ja hertigen i operan Rigoletto skulle kunna besjunga den på samma sätt som han, den cyniske kvinnojägaren, besjunger kvinnan. Jag återkommer till det.

Jag hörde kajorna välkomna tövädret. Deras skränande talkör kom som en kontrast till tystnaden som omgav den koltrast som kröp fram ur en häck en förmiddag när kylan var som strängast. Den stannade till framför Doro, burrade upp sig till en svart boll och promenerade sedan obekymrad vidare, förmodligen välgödd av maten från Biologiska Museets fågelbord.

Min stegräknare visar ett högre genomsnitt än någonsin, nu när matte varit konvalscent i rullstol. Han har sina trader och tolererar endast smärre avvikelser, vägledd huvudsakligen av sitt nyfikna väderkorn. Höjdpunkten är för honom mittpådagen-turen till Observatorieparken där han kan träffa andra hundar för lek och fritt och fartfyllt jagande.

Det ovanstående skrevs i förrgår, men beträffande väderläget - minus 10 grader denna julaftonsmorgon - är det som sagt lika obeständigt och nyckfullt som kvinnan enligt hertigen i den välbekanta arian La donna è mobile i Verdis opera Rigoletto. Jag såg den på Kungliga Operan häromsistens, därav denna lite udda association. 

Hertigen sjöngs av en ung italienare (Davide Giusti) som lustigt nog härmade salig Pavarottis översvallande manér vid mottagandet av applåderna. Glädjestrålande med armarna i skyn kastade han slängkyssar till allt och alla. 

Kvinnosynen är väl inte alldeles modern, men den här operan handlar ju främst om den förnedrade hovnarren Rigoletto (Karl-Magnus Fredriksson) som söker en hämnd som slår fel och som tragiskt drabbar hans älskade dotter Gilda (Elin Rombo). Det var en medryckande föreställning med utmärkta insatser av såväl nämnda huvudrollsinnehavare som kören och orkestern under ledning av den eldige amerikanske dirigenten John Fiore. En höjdpunkt i Verdis storartade operakonst är ju kvartetten när det drar ihop sig till ett avgörande i denna opera som även i övrigt består av ett pärlband av av färgstarka melodier. 

Jag vill önska alla  mina bloggläsare en fortsatt vit God Jul och ett Gott nytt år! Av en vän fick jag en påminnelse om den sköna rikedomen i Bachs Juloratorium, inte minst Sinfonian som inleder den andra delen. Jag vidarebefordrar den påminnelsen. Musik för liv och livsmod. 

Foto: EJ

Då och nu

Jag promenerar hemåt genom Uppsalas centrala delar efter ett tandläkarbesök neråt Kungsängen till. Mycket är nybyggt i upp till åtta våningar här liksom på andra håll i stans tillväxtområden. Enstaka holkar för pizza eller sushi men i övrigt inte något som lockar en att slå sig ned för lunch eller what we in Sweden call fika.

Är det någon som begriper varför dessa nya bostadsområden verkar vara i primärt behov av frisersalonger med putslustiga namn?

När jag efter en fika på klassiska Konditori Fågelsången fortsätter promenaden längs Trädgårdsgatans gamla välkända miljöer och inåtvänt sänker blicken ner i gatuplanet, ser jag plötsligt på den nyss snösmälta, grusiga trottoaren en gatsten med en prydligt graverad inskription: 

HÄR HÄNDER 

INGENTING 

1965

Stenen skiljer sig frånsett texten inte från dem den omges av. Den är diskret men ändå tydligt placerad mitt i trottoaren så att den blir läsbar när man kommer gående söderifrån. 

Jag har gått här många gånger förr men aldrig upptäckt den förrän nu. Och jag undrar: Vem har förevigat sin leda här för femtioåtta år sedan? Varför en sådan hälsning och till vem? 

Vad betyder "här" och har årtalet något att säga? Här på Trädgårdsgatan, här i världen?

Jag fortsätter gatan fram utan att spekulera närmare än så i frågan, passerar Drottninggatan och har domkyrkans mittparti som en växande fond framför mig. På vänster trottoar stöter jag på ännu en text, ett aktuellt meddelande i issörjan invid en vägg. Små träbockar med varningsskylt i lysande gult har av ansvarskännande fastighetsägare placerats ut lite här och var under denna segdragna vinter med återkommande bakslag för våren just när man trodde att den var kommen.

Risk för 
snöras, 
istappar

Risken var i det här fallet tvivelsutan maximal. Den bräckliga träställningen omvandlad till pinnved. Jag gick vidare hemåt utan att ha tyckt mig förstå någonting jag inte redan visste. 

Visst händer det saker - även 2023. Triviala saker. Viktiga saker. Livsavgörande saker.

Den där trottoarläggaren var nog en mycket ung och otålig man. Undrar vad som hänt honom under åren som gått. Någonting måste ändå ha hänt honom värt ytterligare en inskription i sten.

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

Dan före dan i nysnön

 

Den här fredagen bjuder i alla händelser på skönhet, konstaterade jag efter en blick ut genom köksfönstret. Gårdagens slaskvädersgrått hade under natten bytts mot ljuset från ett nylagt, kritvitt snötäcke. En isblå himmel syntes på väg att skingra molnen som redan gjort sitt till förändringen. Tre minusgrader ute, nitton plus inne. 

Efter frukosten begav jag mig ut i ärenden. Passerade kyrkogården, vinterskrudad och vackrare än någonsin. Jag är först att sätta spår i nysnön på vissa gångar. Det är tyst, snötyst, och jag stegar framåt nästan i andakt, tänder ett lyktjus på Evas grav och går vidare ner mot stan för att köpa Forsas vörtbröd, det som igår var slutsålt för dagen.

Sneddade genom universitetsparken och såg vintersolen från sitt vintriga lågläge belysa domkyrkans torn. Jag är ingen flitig kyrkobesökare så här på hemmaplan. Men varje gång jag besöker Uppsala domkyrka blir jag lite lycklig över att få leva i närheten av en så mäktig katedral som den ju faktiskt är. 

I ett av sidokapellen finns en julkrubba med gängse figurer och kreatur, skapad för många år sen av Eva Spångberg. Ingen tomte vad jag kunde se, men väl herdar och vise män som närmar sig stallet. 

Noterade att krubban ännu var tom. Josef och Maria visserligen på plats, men Maria har ännu inte klivit av åsnan.

Innan jag lämnade kyrkan tände jag ett ljus i ljusträdet vid utgången. Ett av tusen och åter tusen juleljus som tändes i samma nu. Anfäktades av tanken på den svenska ängslighet som på nytt visat sig i diskussionerna om barn, skola och kyrkans sånger. "Nu tändas tusen juleljus" har tydligen av någon nitisk rättänkare avkristnats med en fiffig korrigering av texten; i stället för Jesus Kristus tomten. Ja,  man får försöka värja sig mot all duktig dumhet här i världen. Valde att i stället skänka en tanke åt de modiga män och kvinnor som aktivt bekämpar den våldsverkande galenskap som härjar i den stora världen, i Ukraina och annorstädes.

Jag fick min vörtlimpa, och dessutom en påse saffranskorpor. På hemvägen slank jag in i Saluhallen också, men där var så mycket folk att jag nöjde mig med ett par hekto prinskorv gjord på vildsvin. Förväntar mig att dessa godsaker jämte en del annat både hemburet och hemlagat ska borga för ett lugnt och fridfullt firande, den stora världens händelser till trots.

Med dessa rader om denna vackra decemberdag tillönskas alla läsare av Rapsodi en God Jul och förhoppningen om ett Gott Nytt År.

Foto: EJ (Klicka för förstoring)

I oktobersol

 

Jag gick till Gamla kyrkogården i den skarpa oktobersolen, i dess låga bländande sken. Jag skulle städa och smycka graven för hösten. Knappt märkbar vind fick ändå lönnlöven att släppa taget och som vingliga fjärilar landa i gruset och färglägga det. 

Spaden, räfsan, krattan och en kanna vatten. Ljungen stod strax i silver och violett mot den ljusgrå stenen. 

Jag fortsatte en stund att gå omkring på gångarna där jag har flera "andra som gått före mig",  som de gamle sa i min ungdom. Noterade en del nya obekanta, men även namn som påminde om att jag bott i stan i över fem decennier och en gång i världen kände till, snarare än lärde känna, folk som nu inte längre figurerar i media eller allmänna medvetandet.

Ja: "En gång ska du vara en av dem som levat för längesen", som den vise Pär Lagerkvist skaldade. Solen sjönk och denna strålande oktoberdag gick också den mycket snart till ända. 

Foto: EJ

Julstämningar

Alla fyra ljusen tända. Vilken dag som helst vaknar man till ännu en julhelg, vilket jag konstaterar utan vare sig stress eller barnslig förväntan. Dock inte utan den ofrånkomliga insikten att mina jular börjar bli oroande många till antalet, en insikt jag raskt byter mot den handlingsberedande, mer vardagsnära att några inköp måste göras i butikerna i centrum. 

Väl där noterar jag att fler än jag förmodligen insett åtminstone det senare. Kön till kassorna är dessbättre inte längre än att de kan uthärdas - även med ansiktsmask på. 

Vin, saffransbullar och en julklapp. Sen fri igen i friska luften, i ett alltmer ymnigt, ljuddämpande snöfall. Domkyrkotornen omsvärmas ungefär som i de där klotformade glaskulorna man som barn med förtjusning skakade så att vita partiklar yrde upp och sakta la sig runt en tomte eller en kyrka. En förtrollning av kortvarigt slag, ungefär som nu det plötsliga snöfallet. 

St Olofsbron täcks av ett lager kritvit nysnö som snart kommer att trampas, smutsas och förlora sitt värde. Om temperaturen sjunker rent av förvandlas till eländig ishalka, strösslad med grus. Ha vett, du mänskobarn, att njuta av det vackra medan det/du varar! 

Jag öppnar för det genuina och duckar för det skrälligt påträngande. Snöfall utan bjällerklang. Avvägningar, javisst, alla gör vi dem. Den kitschbefriade idyllen, hur ser den ut?

Bland annat julmusiken är jag noga med. Under lördagskvällen en underbar julkonsert (i SVT2; ära vare public service!) från den storslagna, ur eldstormen återuppståndna Frauenkirche i Dresden (konserten börjar 2:00:00 in i programmet "Kulturstudion") - ja, Dresden med allt vad den stan har att erbjuda i kulturellt och inte minst musikaliskt hänseende. Staatskapelle, flera körer och inhyrda solister, allt av Spitzenklasse. Sopranen gör mig tårögd och hennes namn bevarar jag i minnet: Regula Mühlemann. 

Et incarnatus est. Vilken strålande klarhet, vilken Mozartstämma! En röst som gjord för dessa valda delar av den mäktiga c-mollmässan. I det som måste vara den största sakrala musik som det gudomliga snillet åstadkom. Men så är det också fråga om en mycket speciell gåva, en bröllopsgåva till Konstanze.

Eller måndagsmorgonen - när nattsömnen alldeles för tidigt bröts och det inte gick att somna om. En repris från dagen innan av en direktsänd konsert med Erik Westbergs vokalensemble från Studio Acusticum i Piteå, ett inslag i Europeiska radiounionens julmusikdag (Ära vare även den och SR P2!). Tonvikt på svensk julmusik i folkton med inslag av både nyckelharpa, ackordeon och orgel. Med hörsnäckorna i öronen lyssnar jag klarvaken utan varje tanke på sömnförlust.

Nästan hemma upphör snöyran och jag passerar en granförsäljare som öppnat tillfällig utomhusbutik i korsningen Skolgatan/Sysslomansgatan. O, Tannenbaum, O, Tannenbaum, wie grün sind deine Blätter. Den gamla tyska visan klingar inombords utan att jag kan greppa texten som helhet. Melodin är mycket enkel, men jag famlar efter orden.*

Vi lever numera utan gran, klarar oss därvidlag med minnena av barndomens pyntande med stjärnan i toppen, flaggor och girlanger, trumpetande folieänglar, hemmagjorda pappersklipp och framför allt de granna men sköra glaskulorna, den ena praktfullare än den andra. Ja, jag minns till och med tiden före elbelysningen, då granen under nogrann bevakning verkligen tändes, ljus för ljus, och rummet fylldes av doften av stearin. 

När jag vänder mig om har jag parken med statyn av Finn Malmgren framför mig. Han står där som alltid, oberoende av årstid klädd i sin tjocka polardräkt men nu på något sätt fullständigad av det överraskande snöfallet. Vad kunde göra honom i någon liten mån mer autentisk än den nyfallna snön på armar, axlar, krage och skor? 

Lars Gustafsson anknöt i en av sina dikter till denna staty och till den dikt av Gunnar Mascoll Silfverstolpe som denne skrev till sin vän vid avtäckningen av statyn. Så här låter det hos Gustafsson:

Och en vinterdag står vännen åter i parken

men denna gång som staty

Han är och han är inte Finn Malmgren 

Återkommen och inte återkommen

I sin hyllning till polarforskaren som omkom i Umberto Nobiles polarexpedition 1928 vänder sig Silfverstolpe till Malmgren som någon kanske "för blyg för att vara staty" och "blyg när du tvingas att tala". Gustafsson tar detta som utgångspunkt för en reflektion kring vilken röst som kan höras från en staty som omöjligen talar, tvingad eller ej.

Finn Malmgren, vilsefaren i Ishavet,

har kommit tillbaka som Stengäst.

Hur talar man till en staty?

Man talar inte till statyer.

Hur tvingar man statyer att tala?

Statyer är regelmässigt alltför blyga

Gustafsson konstaterar, med sedvanlig humoristisk underfundighet, först det självklara att bara vi själva kan tala i statyernas ställe, och tänker sig sedan att talaren är hänvisad till tre imitationer: 

- av den bortgångnes verkliga röst, 

- av en röst som varken är Finn Malmgrens eller Statyns, utan Finn Malmgren som staty ("nog så svår att efterlikna", eftersom denne "var ju, veterligt, aldrig staty") och sist

- av poetens, i det här fallet Gunnar Mascolls, egen röst

Så vem talar vi till, när vi försöker få statyer att tala? Det är Gustafssons fråga.

Nötter hör julen till.

Mina läsare av dessa rader tillönskas en riktigt God Jul!

* Jag hämtar texten på nätet (enligt vissa uppgifter lär det finnas mer än en). Och det visar sig att jag mindes lite fel. Granen var i första raden inte grün utan treu:

"O Tannenbaum, o Tannenbaum

Wie treu sind deine Blätter
Du grünst nicht nur
Zur Sommerzeit,
Nein auch im Winter, wenn es schneit.
O Tannenbaum, o Tannenbaum,
Wie treu sind deine Blätter"

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

Ett requiem till

Aldrig är kyrkogården - Gamla kyrkogården, min kyrkogård - mer fylld av liv och rörelse än på Allhelgonadagen. Särskilt när mörkret börjar falla och de fladdrande ljuslågorna blir fler och fler och alltmer framträdande går man där med känslan av att så många ändå lever med de döda, eller omvänt så många döda lever i de ännu levande. Just denna helg manifesteras det i den relativt nya traditionen att samlas vid stenarna med barrträdskransar och stearinljus. 

Det var bara fyra grader i luften, och någon, troligen från kyrkogårdsförvaltningen, hade tänt en liten brasa framför gamla gravkapellet där kalla händer kunde värmas. Till stämningen bidrar också sorlet av röster som hela tiden håller sig på en sordinerad nivå. 

Jag använder gärna kyrkogårdar som strövområde, även på resor utomlands. Ofta får man gå omkring ensam eller med endast någon enstaka annan som är där för att vårda en anhörigs grav. I Allhelgonamörket är det verkligen inte fråga om ensamvandring, men mörkret gör att man ändå oigenkänd kan gå där i sin egen värld, så länge man inte böjd över gravljusen eller i omedelbar närhet av brasan avslöjar sig. 

Efter promenaden lyssnade jag till ett requiem jag under denna höst ofta återvänt till, alltmer övertygad om att det är ett mästerverk i klass med Palestrinas mässor. Han var portugis och hans namn är Manuel Cardoso (1566-1650). Requiem eller Missa Pro Defunctis (mässa för de döda) komponerades 1625 och hör till hans mest betydande opus, och då ska man veta att en stor del av hans senare verk tyvärr försvann i den stora jordbävningen i Lissabon 1755. 

En mycket fin inspelning är den med The Tallis Scholars, som finns på både Spotify och Youtube. Hur underbart vilsamt är det inte att inneslutas i den kokong som den polyfona sången spinner.

Bilden ovan: "Stilleben med äpplen och kranium" av Cezanne.

Promenader i höstens milda vindar

Klockorna ställs om till vintertid men höstens mildhet varar. Än så länge håller sig temperaturen kring 10-strecket, plus/minus tre grader ungefär. Vilket gör promenaden till en alltmer inbjudande aktivitet, även lite längre turer utöver rastandet av Alice. 

Jag låter därför cykeln stå och gör mina ärenden till fots, i synnerhet när ingenting egentligen brådskar. Senast jag rörde mig så där utan utsatt mål passerade jag gränder i de kvarter där jag tidigare hade min bostad. Kunde konstatera att även Centralbageriet inrett sitt sparsamma utrymme med några bord och stolar för servering, att jag saknade den gamla järnhandeln som lades ner för redan många år sedan. Likaså att den lilla zoobutiken försvunnit, men att antikvariaten glädjande nog finns kvar och att egentligen det mesta är sig ganska likt, trots att tjugofem år gått. 

Det förvånade mig med tanke på att jag knappt känner igen mig i en del andra stadsdelar på grund av den omfattande byggnation och de förändringar av gatumiljön som skett och som ännu pågår. Centrala stans affärsgator är under ständig förändring, men Fyrisån rinner i alla fall där den ska. Under milda höstdagar som dessa är tanken att den skulle stiga över sina bräddar trots allt främmande, även om den sortens tankar i "väderhändelsernas" tid inte helt kan viftas bort. 

Promenader även till stationen och tåget till Stockholm för nöjen och snart också för de sammanträden som återgår om inte till det normala så till ett hybridtillstånd som inte längre enbart litar till videokommunikation. Den som inte alltid kan eller vill resa får stanna hemma på digital länk, men alla är välkomna till det verkliga rummet. Det blir intressant att se hur framtiden gestaltar sig.

Hösten är planeringens årstid även för en 70+ som efter (?) pandemins herravälde har ett uppdämt behov av levande musik, levande människor och en och annan resa - åtminstone med tåget till något evenemang i grannkommunen. I själva verket är jag denna sista oktoberdag på väg till en konsert för att lyssna till den oförtröttlige Grigory Sokolov. I fjol tvangs han ställa in sitt årliga höstbesök i Stockholm, men återkommer nu med Schumann och Rachmaninov i bagaget. Mer om detta senare.

Foto: EJ

Domkyrkans krön - ett femårsprojekt?

Jag läste häromveckan i UNT att man planerar att restaurera de tolv meter höga korsen som kröner Uppsala domkyrkas båda spiror.  Jag har haft svårt att släppa tanken på detta sen dess. Det skulle nämligen medföra avspärrningar av domkyrkoplan och omfattande begränsningar av tillgängligheten för såväl församlingsbor som turister. Och - hör och häpna! - man förutskickar ett arbete som kan ta upp till fem år. Fem år!

Det är inte första gången jag undrar vad ända in i glödheta det är för fel med dagens entreprenörer i byggbranschen. Må vara att det är ovanligt knepigt att avrosta ett par högt belägna järnkors, men all denna tidsåtgång måste ges en rimlig förklaring. Vilket journalisten i sin artikel inte bemödade sig om att kräva, utan i stället övergick till att undra över ödet för den enda boende med naturgiven besittningsrätt - en falk, som förvisso även den hör till de berörda.

Empire State Building byggdes på drygt ett års tid och det var för nittio år sen. I dagens läge ska tydligen varje byggprojekt (frånsett halvfärdiga villamoduler) dras ut i det oändliga. Tänk bara på omvandlingen av stationsområdet i Uppsala för några år sen.

Min misstanke? Att entreprenörerna helt enkelt håller igång för många projekt samtidigt. Att de är ovilliga att koncentrera sina krafter för ett minimum av tidsspillan. Att de inte vill konkurrera med tidsfaktorn. Eller är det helt enkelt så att det i grunden saknas erfarenhet och kompetens?

Jovisst, de är höga de där tornen, 118,7 meter, men att bygga en gigantisk byggnadsställning för att eliminera en del rost verkar med förlov sagt inte riktigt klokt. Rosten säger man upptäcktes i samband med att själva tornen åtgärdades av klättrande hantverkare för några år sedan. Klart att ingen vanlig firma klarar jobbet på en kafferast eller ens på tio år. Men till att börja med borde man väl på nytt konsultera de personer som redan gjort en insats där uppe i höjd med falkboet?

Om inte det är möjligt, varför inte söka sig utanför landets gränser för den expertis som behövs? Det kan inte vara första gången i modern kyrkohistoria som liknande renoveringsbehov uppstått. 


Foto: EJ

Februarivinter

Den vackraste vintern är den som är på väg att ge upp. Några få kallgrader men ändå vatten som strömmar ur stuprännorna ut över resterande isfläckar på trottoarerna. I parkerna fortfarande snövit snö. Solen som återtagit sin styrka. Ljuset som får ögonen att tåras. Issa som dansar omkring på lätta tassar som om våren redan vore här.

När jag kommer inomhus låter jag promenaden bekräftas av Grigory Sokolovs Bach-spel. Partita nummer två, och engelsk svit nummer två. 

Så outsägligt vackert när man sålunda finner ett andligt näste vid sidan av allt elände man inte kan göra någonting åt. Det är inte att blunda och slå dövörat till, det är att se och höra att skönheten finns och består. 

Foto: EJ.

Saxofonisten i parken

I den varma julikvällen går jag lite senare än vanligt ut med hunden i de närliggande parkerna. Högsommaren är här med schersmindofter i luften och ganska tomma gator i innerstan. En röd sol genom den lummiga grönskan sprider det speciella, klara ljus som är så vilsamt för ögonen. I en enslig del av Observatorieparken står en ung man i röda kortbyxor och spelar saxofon. Han står där mellan de sedan länge övergivna aplarna och spelar för sig själv och den stundande natten. Jag får själv tänka mig ackompanjemanget i den mindre ensemble som han övar för.

Just saxofonister verkar ha en förkärlek för parker. Även i Central Park, NY ser man dem, och sannolikt har den unge musikern i mer än ett avseende hämtat inspiration over there. I andra hand är brofästen vid floden som genomströmmar staden en inte ovanlig replokal, vid Seine såväl som vid Tibern. I Uppsala är det inte något alternativ; Fyrisån är för liten och erbjuder inga promenadstråk under broarna där man relativt ostörd kan utforska sitt instrument utan att förarga grannar och hyresvärdar.

Detta leder mig osökt till den italienske modernisten Luciano Berio (1925-2003). Han komponerade under hela sin verksamma tid en serie fristående stycken kallade Sequenza för olika soloinstrument. Sequenza VIIb är för sopransaxofon och IXb för altsaxofon. Ingetdera är väl det moster Augusta oförberedd vill höra genom väggen till grannen. Men för den unge mannen i röda kortbyxor vore det säkert en fascinerande utmaning att lyssna till vad man rent expressivt och tekniskt kan få ut av instrumenten.

Om man vill göra moster Augusta lite mer försonligt stämd rekommenderas i stället Antonio Carlos Jobim-låten The Girl from Ipanema som barytonsaxsolo i ett mera lagom experimenterande arrangemang.

Bilden: Saxofonist i Central Park, våren 2007 (Foto:EJ)

Grå är november

"Minns i november den ljuva september", sjöng Per Myrberg en gång i världen. "Grå är november, men ljus är september", sjöng han vidare i texten som alltså odlade en endast några veckor gammal nostalgi för den milda och ljusa första höstmånaden.

Nog är den begriplig och värd att gnola på, den där visan. De flesta av denna novembers dagar har jag haft dugg i ansiktet på promenaderna med Issa. Marken smetig av sammantrampade löv. Vattenpussar som aldrig torkar ut. Grådis hängande över takåsarna.

Men så kommer plötsligt en kyligare natt som följs av en klar morgon med matt sol över frostklädda marker. Och livet kan åtminstone kortvarigt kännas nästan lika gott som i september - "öppet och redoboget", för att ännu en gång citera från visan.

De bleka gräsmattornas mintgröna och isblå toner mot de mörkare barrträden ser nästan ut som om konditor Ofvandahl hämtat sina läckraste idéer i marsipan från den frostiga senhöstnaturen.

Foto: EJ

Solsken och högvatten

Äntligen en heldag av klar sol och med ovanligt ljum luft i denna hittills så kalla vår. Äntligen! - förmodligen den vanligaste kommentaren bland folk som strövat runt på Uppsalas gator och slagits om kaféborden på trottoarerna.

Nyfikenheten på Fyrisån har varit påtaglig. Har den hejdat sig eller inte? Precis vid kanten av det som annars på sina ställen skulle ha inneburit stora risker för översvämning tycks stigningen av flödet ha avstannat. Jag vet mig aldrig tidigare ha sett så mycket vatten i ån, som nu verkligen förtjänar beteckningen flod. Vårflod.

En timme vid ett kafébord försvinner i ett annat sorts flöde av välbehagligt nu, omgiven som man är av ljushungriga människor som liksom försatts i ett annat tillstånd, ett tillstånd fyllt av hopp om ännu ett vårligt under.

Även Issa njuter i fulla drag och släpper till sist all vaksam uppmärksamhet på allt som passerar, till och med andra hundar, lägger ner nosen mot väskan och kisar förnöjt.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

Arboristerna anfaller

 

Mitt förhållande till arborister är ambivalent. Å ena sidan förstår jag att de oftast utför ett gott och nyttigt arbete. Jag har själv sett det på gården där jag bor. Rätt beskurna kan träden få nytt liv och utvecklas till det bättre.

Å andra sidan ägnar sig dessa yrkespersoner också åt trädfällning, det vill säga de agerar bödlar på uppdrag av fastighetsägare, kommuner och kyrkliga samfälligheter. Träd kan som bekant beskäras för att få leva och frodas eller kapas för att stubbfräsas och dö.

Det senare har jag blivit åsyna vittne till denna isiga vårvinter som aldrig vill ge upp. Motorsågsljud högt i skyn och man kan vara säker på att kunna sikta en marodör i en skylift. För några veckor sedan föll ytterligare några träd på Gamla kyrkogården, som blir allt glesare ut mot Kyrkogårdsgatan. Och senast var det full aktivitet i Observatorieparken, där massakern på en allé fullbordades nu i veckan som var.

Nio ståtliga träd efterlämnar där ett ödsligt luftrum som mitt öga vägrar att vänja sig vid. Bedrövelsen man känner inför de ännu ej eliminerade stubbarna, stora som vardagsrummets sidobord, är vanmäktig och bitter. Att några spinkiga kvistar kanske kommer att ta deras plats är naturligtvis ingen tröst.

Vad hjälper det att ställa sig och svära över förödelsen, lönlöst att hytta med näven åt bödlarna i skyn. Och ändå måste man göra det, åtminstone så här bloggledes.

De egentliga bödlarna sitter förstås på kontor och beställer. Jag gitter inte höra på deras prat om ansvarstagande och nödvändigheter, ifall man nu skulle lyckas spåra sig fram till någon av dem. De kommer att hänvisa till fåniga utlåtanden om risken för fallande grenar vid stundande stormvindar, eller falskeligen påpeka en murkenhet som motsägs av de prydliga stubbar som nu kantar vägen.

Det är som med kyrkogårdarna och risken för fallande gravstenar. Hur många olycksoffer kan det röra sig om? Hur många av oss kräver garantier för en trygg och säker promenad genom parkerna en dag när stormen viner och rensar bland trädgrenarna?

Ibland misstänker jag att detta är en sorts frestelser som en del byråkrater inte kan motstå, en klåfingrighet som gäller att äntligen få göra något som gör skillnad, någonting som markerar ens egen betydelse. Kanske är radikala ingrepp i stadsmiljön ett inverterat sätt att bygga monument över sig själv, underbyggt av samma gamla esplanadsystemtänkande som fanns redan på den tid då August Strindberg gav röst åt det.


Foto: EJ. (Bilden visar några av de träd som nu skattat åt förgängelsen)

"When I am laid in earth"

Uppsala Gamla Kyrkogård är en stor och vacker plats, belägen mitt i stan och i nära anslutning till andra rofyllda grönområden. Jag besöker den ofta, har en grav att sköta och passerar den också i sällskap med hunden på väg till Engelska parken eller Botaniska trädgården.

Att läsa gravstenar utgör en väsentlig del av lockelsen med kyrkogårdar. Fantasin sätts i rörelse och den stora variationen ger anledning till hur många besök som helst. Här finns gamla lavbetäckta, knappt avläsbara stenar och nya, skinande blanka med guldet som eldskrift mot den svarta stenen. Här finns veritabla monument med porträtt i stenrelief, och andra med små statyer av änglar eller vaktande muser. Och här finns förstås också enkla stenar med endast namn och årtal för födelse och död.

Namnet ristat i sten, oftast givet tillsammans med livstidsmåttet, möjliggör mötet med åtminstone illusionen av något påtagligt efter den som dött och jordbegravts. En minneslund, som den i den moderna delen, understryker däremot frånvaron i både tid och rum, visar att vem som lämnat oss bara kan bevaras i minnet av dem som ännu har ett minne att bevara något i.

Många stenar visar att den namngivna gravplatsen riktar sig till ett kollektivt minne, nämligen genom att även titel eller verksamhetsområde anges, och i vissa fall även en kortfattad text som säger något om den avlidnes livsåskådning. På så vis blir kyrkogården en kulturhistorisk plats, en plats där fåfängan tillsammans med hoppet om uppskjuten glömska, eller hoppet om evigt liv bortom den grav som de efterlevande vårdar och blomstersmyckar, lever och frodas.

Ta detta med yrkesbeteckningar från förr som inte längre används. Jag har roat mig med att anteckna några av dem bara för att de väcker så många tankar. Det är inte alltid de akademiska och högt ärebetygade personerna man helst stannar till inför - häradshöfdingen, professorn i det eller det, hovpredikanten, chefredaktören eller bankdirektören. En del av dem har dubbel bestämning: juris professorn och utrikesministern, majoren och riddaren, akademiräntmästaren och friherren. Nej, här finns andra som också till eftervärlden ville meddela att man var småskollärare, sömmerska, fabrikör, fanjunkare, maskinist eller helt enkelt gårdsägare eller fru. Och så de noga markerade distinktionerna i verksamheter som inte längre finns eller som döpts om med andra beteckningar: förste banmästare, vagnmästare, vågmästare (och jag tänker genast på Joseph Roths fina roman "Den falska vikten"!), stationsinspektor, manufakturhandlande, jernkramhandlande, sanatorieläkare, boktryckare, köpman, kronofogde, postkontrollör. Lite lustigt är att på en gravsten läsa den noggrannhet som betonar att verksamheten är förbi: f.d. hemmansägaren, f.d. landshövdingen.

För genusstudenten finns också en del att bita i. Kyrkovärden och dess maka. Docenten och hans hustru. Prostinnan. Eller det enkla fru, men aldrig herr. På en sten läser jag sjuksköterskorna följt av namnen på två systrar. På en annan, äldre: 3ne systrars graf, varunder en hänvisning till Mattei Ev. Kap.5.v.6 är ingraverad (som i den gamla översättningen lyder: "Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade").

I den nyare delen kyrkogården kan man notera att detta med titlar och yrken alltmer försvinner. Vi kommer knappast att i framtiden kunna se stenar där livsstilscoachen, nagelskulptören, fondmäklaren, gyminstruktören, parkeringsvakten eller jur.dr. och politiskt sakkunniga fru Sohlstrååhle ligger begravda. Ofta numera bara familjen följt av efternamnet, ibland även det mer intima vår älskade.

En av de vackraste melodier jag vet har också en enkel och rättfram text som ofta ljuder inom mig på dessa strövtåg på kyrkogården. Det är Didos klagan i Henry Purcells enaktsopera "Dido and Aeneas": "When I am laid in earth, may my wrongs create no troubles in thy breast, remember me, remember me, but ah, forget my fate". Barockens tårar i kromatiskt nedstigande skalor. Otvetydig klarhet inför det oavvisliga slutet.

Lyssna till Janet Baker här, och till en modernare version med Malena Ernman här.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

Uppsala dagen efter

Som motvikt till mitt förra inlägg vill jag publicera några bilder från dagens promenad i solskenet i ett Uppsala som visade sig ha sopat igen de värsta spåren efter gårdagens utomhusröj.

Fyrisån kantas av ungdomar som häckar som sjöfåglar "i den härliga vår, uti vårsolens glans". Kanske är det den där andra mer civiliserade sorten som snabbt återhämtat sig från festen och som lyckas ta vara på dagen även dagen efter.

 Och trädens grönska blir aldrig skirare än i motljuset.

 

Magnolian är redan på väg att blomma ut. Scillan likaså. Det gäller att fånga de blommande dagarna innan allt redan är över.

Barnfamiljerna har tagit över Vasaparken. Synd bara att arboristerna gått alltför hårt åt trädbeståndet. Det lär dröja innan de nyplanteringar som gjorts kan fylla tomrummen.

På Järnvägskaféet gassar solen så starkt att man tror sig förflyttad till sydligare nejder. Bror Hjorts Näckens polska framstår aldrig mer vårkåt än en dag som denna.

Till sist noterade jag en lite udda hälsning från julgranen till den lövsprickande björken här utanför mitt fönster i Vasaparken.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)