Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 30 januari 2015

De försvunna



Sjuttio år har gått sedan Auschwitz befriades och öppnades för världens fulla insyn i Förintelsens mörker. Jag såg i veckan en dokumentärfilm i tv om några som vistats där, några av dem som överlevde och som tillhör de nu allt fåtaligare personer som fortfarande är vid liv och kan berätta. Det var tankeväckande att lyssna till dessa åldrade men trots allt vitala människor som levt ett långt liv i de tidiga upplevelsernas slagskugga. De hade ett efterkrigsliv att tackla som alla andra, dock medförande märken både på armen och i själen som de endast sparsamt och med möda förmått dela innebörden av med barn och barnbarn.

Och jag tänkte, som jag på äldre dar ibland har gjort, att jag som ung inte fattade (och kanske inte fullt ut gör det idag heller) att jag tillhör den generation som föddes strax efter krigsslutet, att det oerhörda brott som begicks inträffade bara ett par decennier före mitt tillägnande av detta som ett historiskt faktum. Likafullt framstod det som någonting avlägset, före min tid. Och nu: sjuttio år bakåt, vad är det för tidsavstånd att tala om, när jag själv inte har långt kvar till de sjuttio.

Lägligt nog har jag just i dessa dagar även läst Patrick Modianos "Dora Bruder" (Grate, 2014), som även den berör "judefrågan" och dess brutala lösning ("enligt tyska förordningar och fransk lag") i det ockuperade Paris krigsvintern 1941.

Modiano (född 1945) är som vanligt i sitt författarskap ute efter att klarlägga ett försvinnande. I det här fallet gäller det en judisk tonårsflicka, förrymd och efterlyst i en aftontidning en decemberdag nämnda år. Det återskapande av ett liv ur glömskan som författaren vill åstadkomma lyckas honom dåligt. Han når inte särskilt långt utöver vad torftiga register, några foton och en del andra knappa upplysningar kan förmedla. Han skriver:

"Det här är människor som inte lämnar många spår efter sig. Nästan anonyma. De skiljer knappast ut sig från vissa gator i Paris, vissa landskap i förorten, där jag av en slump har upptäckt att de bodde. Det man vet om dem kan ofta sammanfattas i en enkel adress. Och denna topografiska precision står i kontrast till det man aldrig kommer att få veta om deras liv - denna vita fläck, detta block av okänt och tystnad." (s. 24).

Härav Modianos exceptionella upptagenhet av namn och nummer på gator och behovet av att återse de byggnader och miljöer som, i den mån de fortfarande finns kvar eller i varje fall i deras frånvaro kan lokaliseras, skulle kunna inge åtminstone illusionen om något kvarlämnat. Varför inte ett avtryck, rent av fysiskt - "ett slags fördjupning eller utbuktning, något urgröpt eller i relief" i det tomrum som annars ett diffust eller helt förbisett livsöde efterlämnar.

"Det kommer jag aldrig att få veta", konstaterar Modiano mer än en gång. Återstår kringfakta, tangerande relationer, stickspår och självbiografiska anknytningar för att nödtorftigt återskapa tid och rum, såväl med hjälp av egna minnen av kända kvarter som med rekonstruktioner av någonting förutvarande, ej självupplevt. På så vis blir trots allt vissa omständigheter belysta som får läsaren att begrunda både den grymma historia som de fragmentariska uppgifterna döljer, och ett enskilt livs förgänglighet bortom all räddning.

Efter förflyttningar mellan anstalter och läger försvann den unga Dora slutligen i en transport med destination Auschwitz.

Det är inte möjligt att minnas dem alla, men också när alla vittnen dött kan några räddas undan glömskan till det gemensamma minnet. Även ett litterärt minnesmärke av det här slaget, mestadels bestående av ett antal kringgående rörelser i en av tiden förhärjad topografi, lämnar ett ödmjukt bidrag. Trots att Dora Bruders liv på rymmen fram till infångandet förblir hemligt och förbehållet henne själv, framstår hon som en aktningsvärd rebellisk individ bland de många andra som ville något annat, ja något alldeles annat.

Bilden: Dora Bruder omgiven av sina föräldrar (lån från nätet).


tisdag 27 januari 2015

En mazurka av Chopin



Bland Frederic Chopins många framstående pianoverk kan mazurkorna te sig som mindre betydande, bara som småstycken på några få minuter som skickar tonsättarens nostalgiska hälsningar till hemlandet. Men kort behöver inte betyda mindre konstfullt, mindre uttrycksfullt. I själva verket befinner sig nog mazurkorna rätt nära hjärtpunkten av det chopinska inspirationsflödet. Och med Chopin har denna polska folkdans, vilket det ju ursprungligen är fråga om, omvandlats till en konstmusikalisk form som alla kompositörer för piano efter honom känt sig förpliktigade att lämna bidrag till.

Jag har en favorit bland hans femtioåtta publicerade, nämligen den fjärde i opus 17, komponerad i maj 1838. Det är en av de lugna och lyriska i mollton som fjärmat sig från det dansanta, fastän i det mesta fortfarande med mazurkans rytmiska kännetecken. Lento ma non troppo står det som spelanvisning. Långsamt, men inte för mycket.

Sedan jag hörde den första gången spelas av Vladimir Horowitz har jag tyckt mig förstå att man inte borde töva i ett alltför långsamt tempo. Men vad är egentligen lagom långsamt? Det kan bara den tolkning man gör av musiken som helhet avgöra. Och när man lyssnar till ett antal pianisters inspelningar av denna märkliga musik, märker man snart hur olika den kan spelas. Det som den ene klarar av på fyra minuter behöver den andre en hel minut ytterligare för att utföra. Ännu en minut på ett så kort stycke, det gör stor skillnad det.

Nu är den här mazurkan tredelad i den i musiksammanhang så vanliga ABA-formen. Därtill i en sluten form där den dämpade och en smula trevande introduktionen återkommer som diminuerande slut. Mellandelen, som går i dur, spelas som regel något snabbare än de omgivande delarna, men det viktiga är att pianisten inte håller ett för jämnt och mekaniskt tempo. Är det någonstans begreppet agogik är värt att beakta så är det i mazurkor av den här typen.

Vad säger oss den här musiken? "Den ledsna mazurkan" kallade Ingmar Bergman den, enligt Käbi Laretei, som spelade den i hans film "Viskningar och rop". För övrigt en alls inte oäven tolkning, trots det tämligen raska tempot.

Nog finns där ledsenhet och missmod, men allt är knappast sagt med det. Inte heller mellandelens delvis återtagna livsmod tillåter några glädjeyttringar. Den avbryts tvärtom mycket bryskt av ett ackord i forte fortissimo, tre gånger upprepat, som om demiurgen  plötsligt beordrat stopp och belägg och tvingar pianisten att rycka till och komma till sans. Varefter den sorgsna A-delen vidtar på nytt.

Är inte den försjunkenhet som präglar stycket också fylld av en underström av innerlig längtan? Det kan vara exilens tillstånd, eller varför inte trånandet efter någon eller något som inte kan nås eller fås? Dessa fyra mazurkor i op. 17 är tillägnade madmoiselle Lina Freppa, en sångerska som höll musikaliska salonger i Paris med många av den tidens bemärkta sångare och musiker närvarande. De tre första är förnämlig salongsmusik som förnöjer vilket ädelt sällskap som helst, medan vi med den fjärde förs in i en annan, intimare och mer solitär atmosfär, som när musiken klingat ut kräver att man ställer glaset ifrån sig och begrundar vad man hört under en stunds tystnad.

Jag bara spekulerar, men tänker mig att Chopin gärna hade spelat den sista mazurkan i op. 17 tillsammans med Lina Freppa i enrum. Eller kanske bara i sin egen ensamhet, med henne i tankarna. Det finns inget proträtt av henne, vad jag vet. Kanske var hon alls ingen bedårande kvinna utan bara en aktad musikerkollega som Chopin ville förära några av sina bästa mazurkor, bland dem den märkligaste av dem alla. Hur som helst inbillar jag mig att detta vemod förhåller sig till en passion, ännu inte helt utslocknad, fortfarande möjlig att blåsa liv i, om än inte just i denna mazurka.

En bedårande pianospelande kvinna har jag i alla fall nyligen upptäckt i Khatia Buniatishvili. Hon är ytterligare ett stjärnskott på den stjärnbeströdda pianohimlen. För några år sedan kom hennes Chopin-skiva med bland annat den andra pianokonserten och sonat nr 2. Som sista spår på den skivan finns också hennes tolkning av den mazurka jag talat om här. Jag har blivit helt betagen av det hon gör med den. Av alla versioner jag lyssnat till är den i mina öron den intressantaste, den djärvaste och mest sensibla. Melankolisk så det förslår. Eterisk när det är befogat, samtidigt pregnant i andra avsnitt. Hon väljer ett tempo åt det djärvt långsamma hållet, men utan släpighet och med utsökt dynamik. Hon gör också introduktionen och codan med pedal, vilket är ovanligt men ger stycket redan från början en drömlik karaktär. I den tredje delen bjuder hon på ett förkrossande vackert spel och övertygade mig om att hon rätt uppfattat vad Chopin menade med lento ma non troppo.


Khatia Buniatishvilis version av Chopins mazurka, op. 17, nr 4 finns på Spotify.
Arthur Rubinstein, som alltid när det gäller Chopin värd att lyssna till, finns i en mycket bra standardversion (där man samtidigt kan följa med i noterna) på Youtube här
Käbi Laretei spelar här (Spotify) från Bergmans film.

måndag 19 januari 2015

Mommy - en film om det omistliga hoppet



Jag bytte läsfåtöljen mot en biofåtölj på Fyrisbiografen häromdagen. Jag såg "Mommy" av den unge kanadensiske regissören Xavier Dolan, en film som fått fina recensioner överallt och pris i Cannes, bland annat.

Jag satt i början med aningen kritiskt reserverade ögon när det laddade förhållandet mellan mor och vanartig tonårsson spelades upp. Den ensamma mamman, en snygging som klär sig i tajta broderade jeans och i långa stycken uppträder som en arrogant tonårsbrud, har just hämtat hem sonen från en sluten ungdomsanstalt för ett nytt försök till samlevnad. Sonen är ömsevis en charmig bad guy och en högexplosiv krutdurk med samtliga diagnostiska bokstavskombinationer på plats. Det hela urartar snabbt i realistiskt skildrade gräl och våldsamheter. Som åskådare kastas man mellan hopp och förtvivlan, ett empatiskt mått av det som huvudpersonerna själva genomlider. Medan de utagerar sina förtvivlade misslyckanden tvingas man sitta som passiv åskådare.

Men det finns en betydelsefull biroll här, en medelålders kvinna som i sin medelklasstristess dras till det stökiga livet hos grannarna mitt emot, till dess omtumlande drag av vulgär men livfull omedelbarhet. Med sin hämmade uppenbarelse, förstärkt av en stamning, blir hon till hjälp i försöken att få den oberäknelige pojken på lite stabilare fötter. Och de båda kvinnorna finner varandra trots, eller kanske tack vare, sina olikheter. Det ser ut att kunna arta sig till ett hollywoodslut, men så roligt och enkelt ska vi förstås inte ha det.

Min reservation, som varade under drygt halva filmen, hade inte så mycket med filmens kvalitet eller skådespeleriet att göra. Därom finns bara gott att säga. Nej, det handlade snarare om ämnet, den i och för sig mycket träffande illustrationen av en psykosocial problematik med en på pricken återgiven grav ADHD-störning hos sonen, och en lika mycket på pricken återgiven mamma med i grunden samma slags impulsiva läggning. Och hopplösheten i dessa destruktiva samspel.

Det jag till sist besegrades av var att den här regissören lyckats göra någonting mer än bara en psykologisk eländesskildring av några klichéartade, om än ack så verkliga typer och förhållanden. Och det var särskilt en scen mot slutet som jag tyckte visade att filmen egentligen handlar om en mycket mänsklig kamp för upprätthållande av hopp och värdighet mitt i all brist och alla kommunikativa sammanbrott.

Det är när nederlaget på nytt är ett faktum och grannkvinnan då ringer på hos mamman, sin nya väninna, för att meddela att hon nu flyttar med maken till Toronto. Det hisnande avstånd som i en sådan stund kan uppstå mellan dem som har nog av sitt eget har jag sällan sett bättre gestaltat. Mamman reagerar med entusiasm över att väninnan ska få flytta till den stad som hon själv tidigare bott i och där hon haft så roligt. Hon föreslår att de ska fira det med ett glas öl och vill ge henne en massa tips, allt medan väninnan står där nästan helt förstummad. Först när de skilts åt brister det för mamman, som vi tidigare förstått har bepansrat sig med hoppet om att allt till sist ändå ska bli bra med sonen. Ett omistligt hopp, ett hopp som måste få förbli levande.

Vi sitter där och tittar, bedömer och värderar. Och så visar sig både sonen och mamman ha andra sidor än dem som vi i förstone dömt ut dem med. Det är faktiskt en rätt storartad humanism som här kommer till uttryck, utan romantisering eller förenkling. I stället försedd med den komplikation som utgör en väsentlig del av konstens existensberättigande.

Bilden: En scen från filmen "Mommy"

lördag 17 januari 2015

Vårens musikhändelser


                                          

Ljuset varar lite längre om dagarna, tackom och lovom. Ibland bryter den bleka vintersolen igenom och lyser upp det tunna snötäcke som i början av veckan plogades upp mot kanterna och som visserligen sjunkit ihop men ändå blivit liggande, grovkornig och grusig. Tills nu, när blåst och regn förvandlat det mesta till vatten och livsfarliga isfläckar. 

Den gråmulna himlen dominerar. Än så länge vinter och långt till vår när rönn i blomma står. Januaridagar som dessa kan med fördel ägnas åt framåtblickande med kalendern uppslagen. Vilka resor vill man göra? Vilka konserter och andra evenemang borde noteras?

Jag bläddrar i institutionernas programhäften och klickar mig fram på nätet. Från Covent Garden i London kommer en direktsänd opera på bio redan den 29/1 (inspelad ges den ytterligare en gång den 1/2). Det är Umberto Giordanos mest kända opera, "Andrea Chenier", med Josef Kaufmann och Eva- Maria Westbroek i huvudrollerna. På Kungl Operan i Stockholm är jag mest spänd på Gaetano Donizettis "Maria Stuarda", som jag såg för många år sedan på samma scen. Men även Giuseppe Verdis "Otello" borde man nog förse sig med biljetter till.

Mozarts tre sista symfonier, nr 39, 40 och 41, får man i en och samma konsert i Berwaldhallen den 20/2. Det är SRSO under Daniel Harding som får visa att Mozart är en symfoniker som i dessa verk kan mäta sig med vem som helst av de allra största, även den närmast följande giganten Beethoven.

Berwaldhallen ägnar sig också åt opera, om än konsertant. Claude Debussys opera "Pelleas et Melisande" kan man lyssna till i början av mars, med världsartister bland solisterna (Christian Gerhaher och Sir John Tomlison, t ex). Daniel Harding dirigerar. I det här fallet tror jag att man inte missar så mycket utan regi och scenografi, eftersom Debussys opera mera är ett verk för musikaliskt finsmakande än ett dramatiskt allkonstverk.

Som Mahler-entusiast håller jag alltid utkik efter hans namn i programmen. Berwaldhallen har två tillfällen som ter sig lockande, båda i april. Dels "Das Lied von der Erde, med visserligen för mig okända (men säkert kompetenta) solister, återigen med chefsdirigenten Harding på pulten. Dels fjärde symfonin, och då med Kungliga Hovkapellet med Leif Segerstam som gäster i Konserthuset. Elin Rombo är sopransolist. Man får den tredje symfonin av Jean Sibelius på köpet. Dessutom dyker Mahlers första symfoni upp i Konserthuset med tidigare SRSO-dirigenten Manfred Honeck som dirigent (1/4).

Det är jubileumsår för både Sibelius och Carl Nielsen i år, vilket mycket riktigt syns i programmen. När Göteborgssymfonikerna kommer till Konserthuset den 25/4 spelar de Sibelius sjua, och dessutom den grovt underskattade engelske symfonikern William Waltons första symfoni. Dirigent: Alexander Schelling. Under senare delen av april tar man i Konserthuset emot flera svenska och nordiska orkestrar som var och en bidrar till jubiléerna. Nielsens tredje symfoni dirigeras av Nielsen-kännaren Herbert Blomstedt, vår snart 88-årige dirigentnestor. Det sker i Berwaldhallen i slutet av maj, och på köpet får man då en av mina favoritsymfonier över huvud taget: Beethovens sjua.

Den 21/3 kan man ägna ett par timmar av lördagen åt ett av musikhistoriens storverk, nämligen Matteuspassionen av J S Bach. I Konserthuset med Eric Ericons kammarkör.

I Konserthuset spelas även Alban Bergs violinkonsert, "Till en ängel", ett par gånger 18-19 februari. Isabelle van Keulen är solist. Därtill Schuberts nionde symfoni - ett utsökt program som illustrerar den wienska musikens stora spännvidd. En annan lysande violinkonsert, Sergei Prokofievs andra, ges i april, med Dmitrij Sjostakovitj nionde symfoni efter pausen. Patricia Kopatchinskaja heter violinsolisten den gången.

Pianomusiken då? Jo, en recital med kinesiske pianisten Yundi (tidigare Yundi Li) med ett program med enbart Chopin har jag noterat. Lang Lang är ju den mest kände bland kinesiska pianovirtuoser än så länge, men det finns flera som i likhet med Yundi är minst lika bra, och det kommer med all säkerhet att dyka upp flera till de närmaste decennierna. Samtliga ballader och de omistliga 24 preludierna är vad Yundi valt att spela den 29/3.

I UKK (Uppsala Konsert och Kongress) spelar Per Tengstrand sonater av Beethoven den 15/2. I samma konserthus ges också ett par mycket lovande kammarkonserter. Uppsala kammarsolister tillsammans med pianisten Roland Pöntinen spelar Gabriel Fauré och Alfred Schnittke. Faurés andra pianokvintett är fantastisk musik som man sällan får höra live, och Schnittkes motsvarighet har jag över huvud taget inte hört, vilket gör konserten extra spännande.

Gästspel av en stråkkvartett sedan. Den formen hör av någon anledning till den mest exklusiva delen av klassisk musikkonst, av många tyvärr betraktad som någonting alltför svårtillgängligt. Men när man ges tillfälle att lyssna till de världsberömda musikerna i Borodinkvartetten (den 21/3 i UKK) är man dum om man inte tar chansen. Det blir ryskt rakt igenom: Sjostakovitj, Borodin och Tjajkovskij.

UKK gästas också av SRSO och Harding med bland annat Robert Schumann (Ouverture, Scherzo och Finale) och Hector Berlioz (Symphonie fantastiqe) den 9/4.

Sist men inte minst måste jag nämna att Wienerfilharmonikerna kommer till Stockholms Konserthus den 14/6. Dirigent: Franz Welser-Möst. Ännu en violinkonsert - Tjajkovskijs - med Nicolai Znajder som solist, samt Schuberts tredje symfoni och Beethovens tredje Leonorauvertyr utlovas.

Foto: EJ

fredag 9 januari 2015

Fanatismens idioti


Medan gisslandramat norr om Paris ännu pågår läser jag en text av Marie Darieussecq (i dagens DN) om de mördade satirikerna på tidningen Charlie Hebdou.

"Charlie använder humorn som ett vapen, men det är ett vapen som inte dödar. Männen som mördade tio journalister och två poliser medan de skrek ´Allauh Akbar´ hade ingen humor, det är en sak som är säker."

Nej, islamismens representanter saknar varje uns av humor, vilket för övrigt varje förblindad och vilseledd fanatiker gör. Och när nu tevekanalerna sänder breaking news om att de gisslantagande mördarna säger sig vilja bli martyrer så bekräftar de bara vad religiös galenskap innebär när den paras med kravet på våldsam aktivism.

Mördare i martyrskepnad. Terror som rättfärdigt krig. Idel vrångbilder som ideologiska rättesnören.

Martyrer för vad? För ett totalitärt humorlöst förtryck av alla som inte underkastar sig ett kalifat, en profet, den enda sanna läran. Martyrskap med utfästelser om evig salighet tillsammans med ett antal oskulder efter döden.

Hur går det till när människor låter sig förföras till en så monumental dumhet? Jag vet inte, men man ska inte underskatta krafterna i tomma själars behov av livsmening och självhävdelse. Man borde dock i högre grad rikta in sig på de falska profeterna, på dem som predikar frälsning från varje personligt ansvar i och genom den hela och fulla överlåtelsen till saken, en totalitär ideologi med evighetsperspektiv.

Att den kan vara så stark, denna längtan efter befrielse ända in i moralisk kollaps, rent lurendrejeri och yttersta fördumning.


måndag 5 januari 2015

Återskapandet och upprättelsen av en far



Jag var nog inte ensam om att få en bok av Patric Modiano i julklapp. I mitt fall "De yttre boulevarderna", en roman från 1972, på svenska första gången 1974 (övers. Anne-Marie Edéus). Det är ingen tvekan om att han är njutbar för en bred publik, men samtidigt bör man nog inte överbetona hans lättlästhet. Språket är klart, meningsbyggnaden och dialogen okomplicerad, men innehållet med dess tidsförskjutningar och gäckande gestalter gör det inte sällan svårt att orientera sig i tid och rum - trots många omsorgsfullt namngivna personer, tidningar, krogar och gatuadresser.

Det är med andra ord fråga om en bedräglig enkelhet på ytan med ett djup som förmodligen bara den som även i litteraturen tolererar människors begränsade åtkomlighet och tillvarons gåtor förstår att uppskatta. Själv stimuleras jag av det famlande efter minnen och visshet som verkar vara själva nerven i denne författares estetik och skrivande.

Här betraktar berättaren ett foto av ett manligt gäng från krigstidsslutet, ett gäng som jämte några kvinnor stiger ut ur bilden och in i handlingen, eller om det snarare är berättaren som stiger in i den, för att närmare kunna undersöka vilka de var/är, deras inbördes relationer och livsstil.

De hyr herrgårdsliknande gårdar i utkanten av Paris, lever av tvivelaktiga affärer, gillar dyra vanor och stoltserar med falsk adlig börd. De ter sig som ljusskygga typer i nattlig skumrask och dekadens, alltid omgivna av storbröstade barflickor. En bland dem är hans far, den hunsade och tämligen oattraktive "baronen" som bland annat gjort sig någon mindre och snabbt försvinnande förmögenhet på förfalskade dedikationer i berömda författares utgåvor.

Sonen/berättaren, nu förflyttad till en tid före sin egen, håller sig till en början på behörigt avstånd, iakttar och försöker förstå. Snart nog dras han dock in i kretsen genom ett erbjudande om att bli kolumnist och skandalskrivare i den tidning som en av männen utger. Och han riktar sig alltmer till sin far med närmast retoriska frågor, slår följe med honom, identifierar sig med hans öde, denne man som inte känner igen sin egen son. De har endast umgåtts en period under hans tonår, en tid som slutade i dramatiska omständigheter vilka väckt misstankar om att fadern av oklar anledning var den som knuffade sonen mot det som kunde blivit hans död på ett spår i metron.

Ja, det finns trådar här som man får tråckla ihop till en historia om såväl återskapandet som upprättelsen av en frånvarande far, vars utsatthet visar sig vara förknippad med hans judiskhet. Faderns antisemitiska umgänge driver slutligen sonen/berättaren att avslöja sin och faderns härkomst och göra upp med ett av de svekfulla svin som förolämpat dem båda.

Sålunda kulminerar denna skymningssvepta skildring av en parisisk skumraskvärld i en klar och tydlig uppgörelse med antisemitism och medlöperi.


Foto: EJ (Regnspolad is, nyåret 2015)