Fanatismens idioti

Medan gisslandramat norr om Paris ännu pågår läser jag en text av Marie Darieussecq (i dagens DN) om de mördade satirikerna på tidningen Charlie Hebdou.

"Charlie använder humorn som ett vapen, men det är ett vapen som inte dödar. Männen som mördade tio journalister och två poliser medan de skrek ´Allauh Akbar´ hade ingen humor, det är en sak som är säker."

Nej, islamismens representanter saknar varje uns av humor, vilket för övrigt varje förblindad och vilseledd fanatiker gör. Och när nu tevekanalerna sänder breaking news om att de gisslantagande mördarna säger sig vilja bli martyrer så bekräftar de bara vad religiös galenskap innebär när den paras med kravet på våldsam aktivism.

Mördare i martyrskepnad. Terror som rättfärdigt krig. Idel vrångbilder som ideologiska rättesnören.

Martyrer för vad? För ett totalitärt humorlöst förtryck av alla som inte underkastar sig ett kalifat, en profet, den enda sanna läran. Martyrskap med utfästelser om evig salighet tillsammans med ett antal oskulder efter döden.

Hur går det till när människor låter sig förföras till en så monumental dumhet? Jag vet inte, men man ska inte underskatta krafterna i tomma själars behov av livsmening och självhävdelse. Man borde dock i högre grad rikta in sig på de falska profeterna, på dem som predikar frälsning från varje personligt ansvar i och genom den hela och fulla överlåtelsen till saken, en totalitär ideologi med evighetsperspektiv.

Att den kan vara så stark, denna längtan efter befrielse ända in i moralisk kollaps, rent lurendrejeri och yttersta fördumning.