Kärleksbrev från en passionerad äldre herre

Allt sedan Haydn lanserade stråkkvartetten under senare delen av 1700-talet har det stått klart att man som tonsättare inte måste tänka sig en hel orkester för största möjliga uttryck och konstfärdighet - att det egentligen kan räcka med fyra stråkmusiker för precis den saken.

Haydn komponerade närmare 70 stråkkvartetter över en lång tidsperiod. Två av dem framfördes i lördags i Grünewaldsalen av Belcea Quartet, en av de mest hyllade kvartetterna för närvarande och en återkommande gäst i Stockholms Konserthus. De hade valt två av hans mogna verk i genren: den så kallade "Goddagkvartetten" i G-dur, op. 33:5, och den sent tillkomna "Kvintkvartetten" i d-moll, op. 76:2. Båda lysande exempel på min inledande anmärkning, vilket särskilt musiker av Belceas kaliber visar bortom allt tvivel. 

I kontrast till Haydns raffinerade wienklassicism gavs ett par andra exempel på utsökt kvartettkonst av modernare slag, nämligen Leoš Janáčecks båda bidrag från 1920-talet. Frågan är om inte denne Janáčeck är 1900-talets mest egensinnige tonsättare. Hans tonspråk känns lätt igen, oavsett det gäller opera, mässa, kammarmusik eller solopiano: de korthuggna, talaktsliknande fraserna, mährisk folkton, upprepade melodiska infall, de abrupta kasten mellan skör lyrik och häftiga utbrott.

Speciell är också inspirationskällan till det mesta av hans senare musik. Det handlar om en ung, gift kvinna - Kamila Stösslova - som han, nästan fyrtio år äldre, förälskade sig i och uppvaktade med glödande kärleksbrev i hundratal. Kärleken lär inte ha varit ömsesidig, men Kamila avvisade inte heller hans svärmeri utan lät honom hållas. Från och med mötet med henne finns hon på ett eller annat sätt med i hans musikskapande, och alldeles särskilt i den andra stråkkvartetten med den talande titeln "Intima brev".

Passion och drama låg operakompositören Janáčeck nära, och så även i den första kvartetten - "Kreuzersonaten" - med den från Tolstojs kortroman lånade titeln som i sin tur alluderade på en sonat av Beethoven. I den storyn är det som bekant inte bara fråga om svärmeri och glödhett begär, utan oregerlig svartsjuka som leder till ett knivmord. I ett av breven till Kamila säger sig Janáčeck här vara gripen av offrets, den stackars pianospelande kvinnans, situation.

Det är en kärv och lidelsefull musik med sågande stråkar och blixtrande infall, om än emellanåt också med milda folkmelodiska inslag. Det gnistrade och sprakade om Belceas makalöst virtuosa spel. Trots de häftiga växlingarna är deras rytmiska precision oklanderlig, de skärande dissonanserna alltid lika tveklöst distinkta och flageoletterna flyktigt försvinnande som tunna insektsmoln. Men, som sagt, inte sällan också innerlighet och längtan, i synnerhet i den andra kvartettens tredje och fjärde satser med deras uppammade bild av det ouppnåeliga kärleksobjektet. 

En musikupplevelse av rang var vad Belcea Quartet bjöd på genom detta väl valda program. Endast det allra yppersta är gott nog, tänkte de väl när vi ville höra ett extranummer och de gick oss till mötes genom att nästan ohörbart intonera den närmast överjordiska musiken i Beethovens allra sista stråkkvartett, op. 135, den tredje satsen Lento assai, cantante e tranquillo. 

Bilderna:
- Belcea Quartet Foto: Jan-Olav Wedin (Konserthuset)
- Leoš Janáčeck och Kamila Stösslova (lån från nätet)

Vid påsktiden

Jag läser på nytt Emil Hagström, både diktsamlingarna och de tre prosaböckerna. Jag gör det nu för att kort kunna presentera tre av hans verk för projektet "Sverige läser", ett initiativ av DELS (De litterära sällskapen i Sverige) som i ett första steg vänt sig till medlemmarna med en anmodan att göra just detta. 

Jag ser bland de många för mig välbekanta dikterna också sådana som inte tidigare fäst sig i minnet, men som nu tycks mig lika fint komponerade som de allra bästa. Jag väljer här ordet komponera, eftersom den vackra rimmade vistonen går igen i det mesta han skrev, samtidigt som raderna låter ana en flerstämmighet i sången.

Som så ofta finner han ljus som bryter mörkret, glädjekällor i det svåra och outgrundliga, i det liv som för "en fattig resenär" framstår som  endast "mull och fråga". Där finns trots allt en silvertråd i omslagspapperet till barndomens begravningskonfekt, en tröst i "vägarnas bugande juniblom" och "broder koltrastens" sång. 

I samlingen "Gröna kransar och röda band" från 1951 (LTs Förlag) finns dikten "Vid påsktiden". Dedikationen på det lilla häftets försättsblad lyder: "Syster Anna. En liten bukett visor från Emil". Anna var min mormor, som själv med morfars blå anilinpenna skrivit: "De med bläck understrukna visorna upplästes i radio den 14/11 1951". 

En av de understrukna är "Vid påsktiden": 

Bland spirande liv i en söderslänt
jag vandrar till spelande strängars ljus.
Vårens vindar har vänligen ställt dörren på glänt
till den blånande himmelens väldiga hus.
Vad en vinter 
i gravarna lade
till uppståndelse,
grönska och strå
brister fram ur
signade tuvor, som ett under vi
knappt kan förstå.

Vid skvaltbäckens gröna och mossiga strand
vill jag stanna och vila och höra en sång
om Soria Moria, barndomens land,
där ingen sorg eller natt varder lång.
Vad åren därute
i världen
förödde och lade
i grav,
är idag en
spelande källa
och en blommande
aronsstav.

Kanske bör ett par ord förklaras. 
En skvaltbäck är en porlande, skvittrande bäck, som tidvis under året sinar.
Soria Moria är ett drömslott i den norska folksagan med samma namn.
Aronsstav refererar till GT:s berättelse om Arons blommande stav i Fjärde Moseboken, kapitel 17 och är ett av flera namn i Sverige på Fläckig munkhätta. 

Bilden: Emil Hagström i hemmet i Österskär vid 60-talets mitt. Foto: EJ.

Glad Påsk!

Påskmusik

Påsken är i musikens värld en tid för lamentation, för passioner och rekvier. Förutom den handfull välbekanta dödsmässor som alltid förekommer den här tiden finns många ohörda eller sällan hörda, faktiskt fler än man kanske anar. Min senaste upptäckt är en från den franska barocken, komponerad av André Campra (1660-1674). 

Campras oeuvre består främst av ett antal operor i den franska stil som går under beteckningarna operabalett och musiktragedi. Därtill kantater, motetter och ett alldeles betagande Messe de Requiem som borde ha stora möjligheter att vinna bred popularitet. 

Det var en annons som satte mig på spåren: i helgen framfördes nämligen den här mässan i Konserthuset i Stockholm. Jag var inte där, tyvärr, utan har bara lyssnat till några inspelningar via strömningstjänster. 

Det är ett rekviem mindre i en dramatisk, mer i en lyrisk innerlig stilart, så tillvida besläktad med andra sentida franska kompositörer som Fauré och Duruflé. Prélude, Kyrie, Graduel, Offertoire, Sanctus, Agnus Dei, Post-Communion är satsbeteckningarna, och bland dem innehåller i synnerhet kyriet, offertoriet och Agnus Dei höjdpunkter som jag använt vid jämförelser mellan inspelningarna.

Två inspelningar vill jag rekommendera. Först och främst en från 80-talet med La Chapelle Royal och Philippe Herreweghe, men även en med Les Pages et Les Chantres under ledning av Olivier Schneebeli (2016). 

Det är nog solisterna och kören som i slutänden fäller avgörandet, om än en smaksak vilka röster man föredrar. Offertoriet tycker jag visar prov på det allra bästa hos Campra, särskilt i början när en manstrio i olika röstlägen sammansmälter i tonslingor av enastående skönhet. Och lika vackert är solot i början av Agnus Dei, där även en blockflöjt blandar sig i med en upprepad stilla kommentar och lyfter musiken till eteriska höjder. I det senare fallet har Schneebeli valt en gossopran, som om möjligt förmedlar än mer av innerlighet och andakt. Detta är bara ett par exempel; ju mer jag lyssnar desto mer övertygad blir jag att Campras Requiem borde höra till påskens standardrepertoar. 

De båda nämnda inspelningarna kan avlyssnas på endera Youtube eller Spotify. 

Bilderna:
Överst: Sandro Botticelli, Kristi begråtande (Alte Pinakothek, München).
Nederst: Densamma, detalj med Kristus och Maria Magdalena. Omslag till Herrewehges inspelning.

Luftig, ljusblå Bachmusik

Kylan bromsar in våren. Snålblåsten är värst, men Johann Sebastian Bachs konserter är bäst. Det vill säga den bästa gottgörelse man under rådande förhållanden kan få. Jag lever kvar i intrycken från konserten med Amsterdam Baroque Orchestra som lät det eviga livet i några av Bachs mest kända melodier än en gång förnimmas. 

Ton Koopman har sedan decennier sin egen lilla trogna församling i denna barockorkester med tidsenliga trumpeter, träblås med blockflöjter och stråkar som dansar lätt, lätt, lätt till den sprött klingande cembalon, där Koopman sitter med ryggen mot publiken, och lyfter ibland ena handen, ibland båda händerna från tangentbordet, håller i skeendet, tillser att musiken svävar och stiger i ljusblå rymder. 

Det är frisk, genomlyst och genomblåst musik som får det fullsatta konserthuset att gemensamt glömma och glädjas. Särskilt i den svängiga, raska tredje Brandenburgkonserten - och i den fjärde, en concerto grosso, där solistgruppen bestående av två blockflöjter och en violin med sina instick förpassar lyssnaren till de akustiskt vida rymder där sådan musik hör hemma. 

Bach komponerade inte bara för kyrkan, även om tyngdpunkten i hans gärning hade den anknytningen. Kaffehaus Zimmermann i Leipzig var en annan sorts musikscen för mindre besättningar och sekulär musik. Både Telemann och Bach höll till där med gratiskonserter; ägaren nöjde sig med inkomsterna av gästernas kaffedrickande. Om någon kantat framfördes så var det väl den världsliga kaffekantaten, den som inleds: "Schweigt stille, plaudert nicht". I övrigt kammarmusik, musik av det slag som Koopman och hans medmusikanter fortsatt ägnar sitt liv åt att tolka på ett närmast oöverträffat sätt. Givetvis jämte den stora sakrala. 

Så när jag nu huttrande går här i den vassa motvinden tänker jag på damen bredvid mig i Konserthuset i lördags, hur jag speglade min egen salighet i hennes - i hennes enkla ord när ord inte räcker långt för att uttrycka vad man vill: " Åh, vad Bach skulle ha gillat det här!"

Och hon och jag och hela den upprymda publiken klappade fram ett extranummer, en repris på andra satsen i Orkestersvit nummer 3 i D-dur: den berömda "Air". Det bör ha stått klart för var och en att denna lugna, gränsöverskridande, absoluta musik - särskilt när den spelas så här - är av den arten att den automatiskt tystar varje tendens till pladder, oavsett man befinner sig på en begravning, i ett konserthus eller i ett kaffehus där ingen just då vågar röra koppen.

Bilden: Ton Koopman och Amsterdam Baroque Orchestra. Foto: Jan Ola Wedin

Sångarfest från London

Ja, vad ska man säga så här dagen efter. Efter att ha suttit i Royal-biografens fåtölj i cirka fyra timmar (inklusive pauser) och överväldigats av en samlad röstprakt som söker sin like. Av sångare som trots sin allmänt erkända status som världsartister ändå lyckas överträffa ens förväntningar. 

En sceniskt i och för sig inte märkvärdig uppsättning av en mindre känd opera av den alltid förtrollande mästaren Verdi. Men yttre ramar är mindre betydelsefulla när det sjungs och spelas och skådespelas som om det gällde livet, som om enda räddningen mot det förbannade ödet, den oundvikliga döden, vore att sjunga sig in i evigheten. Vilket ju fantastiskt nog medges i opera.

"La forza del destino", en opera om komplicerade relationer med alla klassiska ingredienser: förbjuden kärlek och oförsonliga familjekonflikter, skuld och botgöring, vänskap och fientlighet, gyckel och dödligt allvar. Just denna för Verdi typiska brygd av starka känslor kom till maximalt uttryck i gårdagens direktsända föreställning från ROH Covent Garden.  

De tre huvudrollerna var besatta med några av världens för närvarande bästa sångare. Jonas Kaufmann (som Don Alvaro; Leonoras älskare), vars barytonala tenor klingade lika glansfull som alltid, den här kvällen också med en styrka som på ett sällsamt sätt matchades, för att inte säga utmanades, av kvällens stora överraskning, nämligen den franske barytonen Ludovic Tézier (i rollen som don Carlo di Vargas; Leonoras hämnande bror). Vilka mäktiga röstresurser har inte den mannen begåvats med! Duetterna mellan dessa båda, först under falska identiteter som broderligt vänsälla, sedan (efter avslöjandet) som våldsamma fiender, sammansmälte i helt berusande samklanger.  

Och så då kvällens primadonna Anna Netrebko (i rollen som Leonora), på vilken jag inte riktigt visste hur högt jag skulle ställa mina förväntningar, om sanningen ska fram. Jag har visserligen hört henne i flera utmärkta inspelningar, men aldrig i verkligheten.

Min försiktiga skepsis kom snart rejält på skam. I presentationen av operan (se den ovan anvisade länken) är hon kaxig nog att påstå att Verdi är underbar för den som behärskar den nödvändiga tekniken, annars livsfarlig - någonting i den stilen. Och hon har ju rätt! Att hon själv är en av dem som verkligen vet vad hon både talar och sjunger om är ovedersägligt. Dessutom tyckte jag om hennes scenframträdande; hon har som sagt den teknik som möjliggör koncentration på uttrycket både i höjden och på djupet. Därtill en utsökt känsla för dynamik och egaliserad frasering som är nyckeln till allt emotionellt laddat musicerande. 

De två mest anslående ariorna i denna opera är Leonoras, dels "Pace, pace, mio Dio" mot slutet, dels i första akten den lika gripande bönen till jungfru Maria, "Madre, madre, pietose vergine". Publikjublet som mötte henne efter denna aria var verkligen välförtjänt.

Det finns förstås mycket mer att säga om denna som helhet mycket minnesvärda föreställning. Jag har här koncentrerat mig på sångsolisterna och vill till sist nämna ytterligare en. Det var fint att på nytt få se och höra den store italienske basen Feruccio Furlanetto i rollen som patern i klostret. Djupet i den basen är närmast rysk, skulle jag vilja påstå. Hans närvaro bekräftade att man i den här uppsättningen inte sparat på ansträngningarna att hitta de bästa även i de mindre rollerna.

PS: För den som vill ta tillfället i akt och se denna opera erbjuds en möjlighet i form av den inspelade reprisen den 8/4, på en bio som kanske finns nära dig. För en plats i salongen i London under någon av de återstående utsålda föreställningarna lär man på svarta börsen få betala fyrsiffriga belopp, eller ungefär vad en begagnad småbil kostar. Att den moderna tekniken medger att man för lite drygt ett par hundralappar kan få delta på lite andra premisser, är minst sagt tacknämligt. 
  
Bilden visar Josef Kaufmann och Anna Netrebko i La fora del destino. ROH. Foto: Bill Cooper

Pace, pace, mio Dio med Leontyne Price

Jag går i spänd förväntan på morgondagens operaföreställning på bio. Direkt från Royal Opera House sänds Verdis "La forza del destino" (Ödets makt) med stjärnsolisterna Anna Netrebko och Josef Kaufmann i huvudrollerna och dirigenten Antonio Pappano i orkesterdiket. 

Ett av de stora numren i den operan är sopranarian "Pace, pace, mio Dio". När jag via Youtube lyssnar till några av de stora sångerskornas bidrag fastnar jag för ett konsertant framförande av Leontyne Price, den legendariska svarta operasångerskan som klev av operascenen redan 1985, men som fortfarande finns i livet, 92 år gammal. Filmen är suddig, men ljudet hyfsat och visar med all önskvärd tydlighet vilken fantastisk Verdisångerska hon var. Den mogna, fylliga timbren i hennes röst är rent gudomlig och inlevelsen och kraften i den slutliga förbannelsen finns där när den som mest behövs: slungas i höjden som ett glödgat spjut. 

"O, oblida öde!" - "Maledizione! Maledizione! Maledizione!"